Sommarkåseri med stöd till Annandagens vänner

Påskvänner!

Datorn är på reparation, så mycket blir inte skrivet (desto mer badat och målat!). Men ett sommarkåseri av prosten Brogren från juni månad duger gott som sommarläsning, tycker bloggaren.

Jag förstår mej f.ö. inte alls på dom som menar att Annandagens vänner ska ge upp försöken att få nationaldagen flyttad till midsommarafton och få Annandag Pingst rödmålad igen.
Fait accompli, säger man om den några år gamla "reformen". Sluta driva en dödfödd fråga, säger man. Äsch, säger jag, det kan inte vara särskilt krångligt att byta tillbaka. I år, när vi varken fick någon extra ledig dag till pingst eller på nationaldagen, förhandlade ju facken till sej en kompensationsledig dag (när den nu inföll). Utan större bekymmer.

Liksom ett träd i sol och regn
så låt min själ i Andens hägn
få växa alla dagar
den sommar som av nåd jag får.
Gud, låt mej bära frukt i år,
den frukt som dej behagar.

Katastrof i Bollnäs? - timslång klockringning mitt i natten

Påskvänner!

Det låter ju faktiskt lite lustigt med timslång nattlig klockringning i södra Bollnäs - särskilt för oss som bor så pass långt ifrån (vi bor vid norra infarten) att vi inte stördes.

Men kyrkklockor uppfattas nog, när de ringer så länge i varje fall, som en slags larmsignal. Själv skulle jag nog undra om krig eller liknande brutit ut ifall jag väcktes av så långringande klockor. Så nog förstår jag om kringboende blev oroliga.
Fast så här i efterhand förefaller det ju - återigen - mest vara lite lustigt. Särskilt att ingen begriper ur klockorna gick igång. Var det åskan?

Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund berättar att hon på sin franska semesterort gladdes över klockringning klockan 7 på morgonen och ilade åstad till bykyrkan för, som hon hoppades, en uppbygglig morgonmässa. Men där ringde man tydligen sedan gammalt bara för att markera morgonstunden. "Kuckeliku, klockan är sju", typ.

Själv tänker jag i sammanhanget på Agnestigs Vi spelar piano del 1, där "Klockorna ringer till julottesång" var det första stycket med baskomp. Jag tror att det enda vänsterhanden behövde göra var att i varje takt anslå lilla C resp. G. Men ett genombrott i min musikaliska utveckling var det likväl! Och som regel ringer ju klockorna till gudstjänst, inte för något annat.

Give då Gud, var än vi är,
alltid när klockorna ljuder,
att vi går dit och delar där
glädjen som Herren oss bjuder.

Hemsång ur kyrksång

Påskvänner!

Visst vill jag att mina barn ska kunna Tryggare kan ingen vara, Blott en dag (som deras 9-åriga kusin redan spelar på orgel med den äran), Jesus för världen m.fl. Lina Sandell-sånger. Men nog är det ännu fler modernare sånger jag vill att de ska kunna.

En utmärkt hjälp är boken Kyrksång (Verbum 2001) med melodier av Marta Bäckman m.fl. - och texter av Margareta Melin, Lina Sandell(!) coh andra både kvinnor och män. Den är "självsjungande" såtillvida att barnen vid morgonandakterna får välja varsin sång och gärna fortsätter sjunga tills vi säger stopp ;o).

Gud välsigne Kyrksång! Jag bara väntar på att den ska reas ut så vi kan köpa 40 till kyrkan...

Vi tror på Skaparen Gud,
vi tänder ett ljus i Guds namn.
Gud andas in liv i vår värld,
vi tror Gud är här.

Lina Sandell och EFS idag

Påskvänner!

Även om citat av Lina Sandell eller C O Rosenius kanske får en del EFS:are att vädra unken nostalgi, får vi nog konstatera att de oxå ofta är inspirerande och positivt utmanande med sin bibelförankring och sitt frimodiga Jesus-vittnesbörd. Som vi får överföra till vår tid.

Prosten Lars B Stenström i Örebro (f.d. chefredaktör för Kyrkans Tidning) har startat en Lina Sandell-blogg där han, med bevarad originalstavning (onödigt, tycker jag i o f s) publicerar en sång ur hennes Samlade Sånger var och varannan dag. Kvaliteten är naturligtvis blandad - ofta är de bästa sångerna de som verkligen blivit kända och sjungna och man förstår alltså ofta varför de okända inte blivit så kända. Men det finns undantag, t.ex. den här sången. Jag tror den "dräptes" av att Ahnfelt satte en lite tjorvig, ovanligt solosångaraktig melodi till den. Men prova att sjunga den på t.ex. Jan-Olof Kulanders melodi till "När dagen fylls av fågelsång". Eller till Luthers "Var man må nu väl glädja sig"!

F.ö. är det superintressant det Alf Henrikson skriver på temat Lina Sandell i sin uppslagsbok från A till Ö, nämligen att både Nordisk familjebok och Svensk Uppslagsbok inte skriver en rad om sångförfattaren/teologen Lina Sandell, utan bara uppmärksammar skådespelaren Lina Sandell (död 1938). Helt riktigt konstaterar Alf Henrikson dels att Lina Sandell fått en förblivande plats i svensk folksjäl genom Blott en dag och Tryggare kan ingen vara, dels att det är fascinerande hur vår syn på viktigt och oviktigt i vår historia förändras under historiens och tidernas gång.

O, kunde jag nu prisa blott
din nåd och dina under
och tacka för den nåd jag fått
och fröjdas alla stunder!
Ja, Herre, Herre, lär du mej
att vila mera helt i dej
och leva till din ära!

Bra evangeliebok med bild av överjordisk skönhet

Påskvänner!

Har glatts mycket åt textläsningarna de senaste söndagarna. Bibelns ord är förstås bra, men kombinationerna har varit ovanligt lyckade och perspektivrika. T.ex. förrförra söndagen på temat "Att inte döma" fanns Natans domsord mot David med, liksom Sakarjas ord (2 årg) om att fälla rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Och förra söndagen, Apostladagen, fanns en helt underbar text från Hesekiel, liksom både Paulus´ och Petrus´ i sammanhanget rent upplivande syndabekännelser.

Hesekiels text (kap. 1 och 2) är fulla av "föreföll", "tycktes ha", "såg ut som", "tedde sig". För han fick - faktiskt - se något av Herrens i grund och botten obeskrivliga härlighet (jfr Upp. 1). "Han var omstrålad av ljus. Och som bågen bland molnen en regnvädersdag var det ljus som omstrålade honom." En regnvädersdag var det verkligen, och regnbågen såg jag! Så nog hade det passat att läsa texten just idag! Men det var svårt att höra vad prästen sa under eftermiddagens dop, eftersom skyfallet smattrade så starkt mot altantaket. Tänkte på bibelordet: "De blev alla döpta i molnskyn".

Kyrkvärden i söndags (jag säger inte var) vägrade faktiskt läsa Hesekieltexten, tyckte den var opassande p.g.a. sitt tal om "klagan, suckar och jämmer." På sätt och vis var reaktionen adekvat, särskilt jämfört med ingen reaktion alls (och kyrkvärden läste övriga texter med berömvärd kraft och kläm). Hesekiel tyckte nog inte heller att det var så roligt att äta en bokrulle som var fullskriven av klagan, suckar och jämmer. Och med jämmer slutade texten, och ska jag kritisera evangelieboken så är det för att Hesekieltexten är för "klippt och klistrad" (för att den inte ska bli så lång?). Men på Guds tydliga och upprepade uppmaning åt Hesekiel upp bokrullen (!). Och se, då var den i hans mun söt som honung.

Det är nog ett ord till oss också. Att inte vraka den själaföda vi får, hur frånstötande den än kan verka också för en kyrkvärd eller profet. Skriften kan verka full av domsord, klagan och jämmer, men intar vi den hel och ostympad ska vi upptäcka smaken av Evangelium, om syndernas förlåtelse och evigt liv för Jesu Kristi skull.

Sinais röst, domslut som skallar,
som ställer syndarn brottslig för Gud -
Skrifternas tröst milt honom kallar:
Allt är fullkomnat, ljuder dess bud.
Skrifternas tröst - o vilka flöden,
talet om korset kraften ej mist!
Ljus i vår natt, liv mitt i döden,
manna i öknen helt utan brist!

Även en stor mängd präster började omfatta tron

Påskvänner!

Vi har börjat läsa ur Apostlagärningarna vid köksbordet. Åtminstone äldsta barnet, snart 7 år, är mycket intresserat. (Det läses inte så mycket ur Apg vid våra gudstjänster - boken tillhör ju varken evangelie- eller epistellitteraturen). Man gör ständigt nya upptäckter, bl.a. att rättvis utspisning vid borden ("jag vill ha först") inte är något nytt för småbarnsfamiljer utan förekom redan i urkyrkan, se Apg. 6!

I dagens avsnitt finns dessutom en av bibelns mest hoppingivande verser. Den lyder: "Även en stor mängd präster började omfatta tron". (Apg. 6:7b).

Eller som det står i KB 1917: "Och en stor hop av prästerna blevo lydiga och trodde."

Ett böneämne att detta ska få ske också i vår tid. Även en lekmannarörelse som EFS måste inse att en prästväckelse skulle ha enorm betydelse för hela landet.

Men det kanske förutsätter en böneväckelse bland oss lekmän?

De som arbetar i din säd
som dyrbar är och mycken,
med kraft från ovan du bekläd
att de i alla stycken
må vara dina tjänare
och trogna i sin kallelse,
att säden ej fördärvas.

Att inte bara förmedla åsikter utan också reflektera liv

Påskvänner!

I en Dagen-krönika skriver förre missionsföreståndaren Anders Sjöberg (numera "bibellärare och präst inom EFS") om en motorcykelfärd i Norge längs riksväg 17. Förra motorcykelsemestern han skrev om körde han i Danmark, och vår familj som just, utan motor, kört 3 förskolebarn runt platta Själland på cykel (med cykelkärra) tyckte nog att missionsföreståndaren verkade lite slö. Men när han cyklar i undersköna Norge förstår jag bättre om han använder "hjälpmotor" - för maken till upp- och nerförsbackar får man leta efter!

Vi åkte själva för snart två veckor sedan genom Nordland och Tröndelag - från Narvik till Trondheim. En härlig färd med makalös utsikt! E6:an såg ibland ut som en kostig (eller fårstig), men dessemellan fanns ju dessa otroligt påkostade tunnlar (35 stycken räknade vi till, i genomsnitt en varannan mil!) av varierande längd, alltifrån 100 meter till nästan 1 mil, med ytterligt begränsad utsikt. De tycks bli fler för varje gång jag åker i broderlandet och förklarar varför det aldrig tycks bli pengar över till en breddning och rätning av övriga E6:an. Samma dag som vi åkte hem efter en underbar kvällsmässa i Nidarosdomen omkom 5 personer (varav en 3-barnspappa) vid en krasch i Eiksundstunnelen lite längre söderut - och det kan inte hjälpas att man en sådan gång reflekterar lite extra över det faktum att "det kunde ha varit vi".

Reflexion kring döden är nyttig ("memento mori"), men vårt uppdrag är framför allt att reflektera liv, som Anders Sjöberg skriver. Inte bara förmedla åsikter. Ett gott memento inte minst för oss bloggare. Jag tror jag avslutar med en alldeles ovanligt fin sångvers ur den kanske finaste sången i gamla EFS-tillägget:

Att förlåtelse vi fått
och från synden tvagits,
att från död till liv vi gått,
till Guds hjärta dragits,
det är störst av allt vi sport
en allsmäktig Gud har gjort,
och förblir det största,
och förblir det största.

Avlatsfrågan högaktuell

Påskvänner!

Avlat, var inte det nånting romerska kyrkan höll på med på 1500-talet och som Johann Tetzel gjorde sej beryktad för? ("När pengarna i kistan klingar, sej själen ur skärselden svingar"). Nej, nej, nej, saken är fortfarande högst aktuell. Ibland framställs avlaten bara som ett annat ord för den botgöring/gottgörelse som även en präst i en evangelisk-luthersk kyrka kan erbjuda en biktande i det medföljande själavårdssamtalet, eller som den biktande själv kan föreslå i glädjen över syndernas förlåtelse (jfr Sackeus) d.v.s. en praktiskt konsekvens av insikten om det begångna felet.

Men i sin replik till den lutherske prästen Henric Staxäng visar romersk-katolska kyrkans informatör Maria Hasselgren att avlaten (som hon vill kalla "indulgensen") fortfarande i allra högsta grad är sammankopplad med romerska kyrkans lära om skärselden (en rening efter döden i bemärkelsen befrielse från "gammel-Adam" tror ju även alla s.k. protestanter på). Och skillnaden gentemot Tetzels avlatsbrev framstår inte precis som särskilt avgrundsdjup - för onekligen är det en god gärning också att dela med sej av sina pengar, kanske ännu mer än att traska till en viss Pauluskyrka i Rom. (Jfr återigen Sackeus!). Om det åtminstone bara handlade om att förkorta tiden i den plågsamma skärselden för sej själv, men nu ska man ju tydligen också hjälpa döda anhöriga och vänner från plågor med böner och fromma (?) gärningar man kan dela med sej av.

Nog är det välment som så mycket annat här i världen - och en tids bön för de döda avvisar inte ens Luther, i linje med apostelns ord om att göra alla sina önskningar kunniga för Gud - men nog flyttar den romerska avlatsläran, som Henric Staxäng rätt hovsamt men träffande skrev, fokus från Kristi fullkomliga återlösningsverk, och nog blir det lätt träligt att syssla med smärtlindring också för de döda (lite som mormonernas flitiga släktforskande och "dop för de döda"). Vi har fått ett evangelisationsuppdrag som handlar om vad Jesus har gjort och är riktat till de levande; de döda får vi lämna åt Guds barmhärtighet, vilket är den enda "bön för de döda" som Luther godkänner. Att genom fastor, mässor och andra aktiviteter "tubba" Gud att släppa in någon i den eviga glädjen avvisar han bestämt.

Det finns anledning också för EFS idag att värna om det reformatoriska arvet. Hur fint än t.ex. påvens predikant Raniero Cantalamessa talade vid Jesusmanifestationen, och hur mycket gott än också romerska kyrkan har fått förmedla. "Tro utan gärningar är död", skriver Maria Hasselgren helt riktigt. Men vi bör också påminna oss om Skriftens ord att "allt som inte sker av tro (gärningar utan tro, utan tro på Jesus och hans absolut fullkomliga soningsverk) är synd".

Rövaren sa till Jesus: Tänk på mej när du kommer i ditt rike! (Så mycket han hade på sitt samvete och så lite indulgens han hann prestera!). Jesus sa till rövaren: Idag ska du vara med mej i paradiset.

Jesus, tänk på mej
när du kommer i ditt rike.
Jesus, tänk på mej
när du kommer i ditt rike!

Otryggare kan ingen vara

Påskvänner!

Ta del av vad krönikören Nasrin Mosavi Sjögren skriver om dessa våra minsta... I dagens Ljusnan (lokaltidningen på orten) beskrivs följderna av en "misslyckad" kirurgisk fosterfördrivning. Mamman fick ont i magen sju veckor senare, och då levde livmoderinnehållet fortfarande. Efter en mer "lyckad" fosterfördrivning blev hon av med sitt barn, och i starka ordalag kritiseras vad sjukvården utsatte henne för. Det är inte att undra på.

Men vad sjukvården - och mamman - utsatte fostret för är det ingen som diskuterar. I Ljusnan åtminstone. Som Nasrin Mosavi Sjögren skriver är "aldrig så trygg som i mammas mage" en ren vrångbild av verkligheten i Sverige idag. Det kan inte vara likgiltigt för EFS heller. Man kan t.o.m., om man gillar nuvarande abortlag, säga att enda sättet att på sikt rädda den s.k. fria aborten (den är inte fri under andra hälften av graviditeten) är att genom förebyggande åtgärder minska utnyttjandet radikalt. Missbrukas aborträtten - och det gör den idag när vi hör om könsselektiva aborter och rena "rashygienen", d.v.s. utrensandet av foster med Downs syndrom - urholkas den pragmatiskt motiverade lagstiftningens legitimitet totalt.

Jesus älskar alla barnen,
alla barnen på vår jord,
även barn med Downs syndrom
med en extra kromosom,
Jesus älskar alla barnen på vår jord.

Bra, Roland!

Påskvänner!

Jag känner stor tacksamhet till Roland Hellsten för hans uppmaning i Dagen om bibelläsning . Observera dock att han inte talar om bibelläsningen bland folk i allmänhet, eller bland kyrkogångarna, utan bland pastorerna!!!

Generellt gör vi i EFS knappast längre skäl för den klassiska benämningen läsare (jag behöver bara gå till mej själv) om man med läsare menar "bibel- och bibelkommentarläsare". Men det kan ju ändras igen! Jag minns att Anders Sjöberg i Furubergskyrkan i Piteå Mikaelihelgen 2007 hävdade att det är de romerska katolikerna som enligt en undersökning läser bibeln mest idag av de troende (i Sverige?). Antar vi utmaningen?

Ibland tycks vi moderna kristna tro att det närmast är något negativt att vara "skriftlärd". Men Paulus, som själv var grundligt skriftlärd, gläds åt att Timoteus "från barndomen känner de heliga skrifterna, som "kan ge dej vishet, så att du blir frälst genom den tro du har i Kristus Jesus" (2 Tim. 3:15). Och Jesus säger att "varje skriftlärd som har blivit en himmelrikets lärjunge, är lik en välbärgad man, som ur sitt förråd kan bära fram både nytt och gammalt." Varje skriftlärd är alltså inte en lärjunge - men är extra andligt välbärgad om han/hon blir det!!!

En annan sak är att jag inte tror att man behöver nöta Första Samuelsboken lika mycket som Matteusevangeliet. (Jag tror på Bibeln i dags metod att verkligen läsa varje vers i Bibeln under en 8-års-cykel, men nöta Nya Testamentet mer än Gamla). Men inte minst i debatt med Olof Edsinger kan det vara bra att ha läst 1 Sam. 15:3... (jfr 2 Mos. 32:9-14) och jodå, även för sin personliga uppbyggelse, 1 Sam. 15:22f.

I din bibel finns en skatt,
sök den, sök den!
Vänta ej tills dödens natt
för dej bryter in.

Kryptohumanisten Wejryd?

Påskvänner!

Inte är det säkert att Christer Sturmark alltid är ett sanningsvittne. Icke desto mindre har Svenska kyrkan - och EFS - all anledning att fundera över vad han skriver i sin blogg. Den har blivit mer livfull nu i samband med kampanjen "Gud finns nog inte", och de två senaste inläggen bär rubrikerna Kryptohumanisten Wejryd och Om ordet "extrem" (applicerat på Svenska kyrkan).

Den omfamning Sturmark ger Svenska kyrkan känns mer förintande än någon konservativ kyrkokritik skulle ha gjort. Jag hoppas att Sturmark fått fel bild av kyrkan genom att endast träffa personer ur kyrkans ledning. Men säker är jag inte. Så här skriver Sturmark bl.a.

Egentligen skulle svenska kyrkans lära lika gärna kunna vara skriven av John Lennon och Yoko Ono: Peace, Love, Understanding, Rock´n Roll. Ok, det sprack på Rock´n Roll. Svenska kyrkan är alltför tråkig.

Ge oss mod att våga leva.
Ge oss mod att våga älska.
Ge oss mod att våga bära
ett bud om vår Gud och hans Son.

...kanske var det då jag blev ateist

Påskvänner!

Intressant att läsa Lars Epsteins bloggtext om en läskig upplevelse som 11-åring. Och en härlig upplevelse som vuxen. Hoppas, hoppas...

Bra rubrik han sätter på sitt inlägg, förresten. Jag gillar uttrycket "inre mission" som en påminnelse om att missionsuppdraget gäller även hemmavid också för t.ex. EFS. Också i korta möten med 11-åringar.

Men världen, det är också
den plats där du nu bor.
Som mänska ibland mänskor
du har en uppgift stor.

Femte söndagen efter pingst - om att inte döma

Det var en fin hembygdssöndag i min "sommarförsamling" igår - både barn och vuxna som spelade fiol, och härliga psalmer jag fick spela till. Många hade slutit upp; det var en riktig kyrkhelg med kyrkkaffe på hembygdsgården efteråt. Roligt med de blandade åldrarna - jag hade med mej mina tre barn eftersom deras mamma hälsar på en kompis i Skåne. En död korp utanför kyrkogården tilldrog sej deras största intresse ;o).

Jag vill ge en eloge till dem som valt texter för Femte söndagen efter pingst. Rikedomen i bibelns undervisning om dömande är slående. Och mest slående är att det inte handlar om att förneka domens berättigande, utan om att visa vem som har makt och rätt att döma. Jesus säger inte emot sej själv när han talar emot dömande men själv dömer. Jesus är Domaren. Det är vi som inte ska falla honom i ämbetet. Vi har bjälkar i våra ögon. Det har inte han.

Det här är ett viktigt tema, inte minst för oss "tytjmytjeliga". Jag tyckte att det luktade illa när en konservativ predikant bytte ut texten och temat vid en konfirmation i Byske kyrka denna söndag för 9 år sedan. (Precis som när Svenska kyrkans ledning vid 400-årsfirandet av Uppsala möte bytte bort texterna om hur Gud hatar våra högtidsförsamlingar). Vi klarar oss inte i livet utan att göra bedömningar av olika slag - vilken svamp som är ätlig och vilken lära som är kristen - men när vi börjar vilja fälla Den Yttersta Domen och avgöra medmänniskors innersta bevekelsegrunder eller deras eviga väl eller ve, då tar Frälsaren oss (mej) i örat. Det är han och bara han som dömer. Det gör inte att domen självklart blir friande, men den som tagit emot Jesus som sin Frälsare får göra Lasse Lucidors ord till sina egna:

Domen fruktar jag väl stort,
eftersom jag illa gjort,
men den trösten jag ej glömmer
att min Broder Jesus dömer.

Lite andlig vägledning

Påskvänner!

När jag nu ska cykla iväg till Hanebo för att öva inför morgondagens bröllop, vill jag dela med mej av ett andligt råd som passar bra för både cykelturer och hängmattan:

Idissla de bibelverser du kan utantill! Dissa dem inte för att de skulle vara uttjatade, utan idissla dem, tugga dem noga och känn den underbara smaken! Du kan börja med bibelns första vers (den tror jag faktiskt att du kan!), för att en annan gång fortsätta med Lilla Bibeln: "Ty så älskade Gud världen..." eller Herdepsalmen "Herren är min herde".

Denna "hängmattebibelläsning" förutsätter förstås att vi andra tider av året - eller om du har möjlighet kanske just den här tiden? - fördjupar oss extra mycket i själva bibelboken och skaffar ett rikt förråd som räcker ända till dödsbädden, ja ända in i evigheten.

Som torra marken dricker regn,
som jorden tar emot sin sådd
och gömmer den,
Herre, låt oss ta emot ditt ord.

Tack, Gud, för ljusa morgonstunder

Påskvänner!

Denna dag, som av väderexpertisen påstås vara den sista högsommardagen för denna gång, är verkligen värd att fånga! Jasminerna doftar så gott här i Bollnäs precis som första gången vår familj kom hit (för över 6 år sedan!!!) och vitklövern täcker gräsmattan som jag nästan inte näns klippa. Trollsländorna sprider sitt blågröna skimmer över älvstranden och allt är mycket gott. Just här. Just nu.

Tack Gud, för ljusa morgonstunder,
tack Gud för varje nyfödd dag.
Tack Gud, för alla livets under
ödmjukt tackar jag.

Jag ser din rikedom,
trots törnet i din krona.
Du kläder markerna i blom
och vaggar fågelbona.

Är det socialdemokraterna som avkristnat Sverige?

Påskvänner!

Frågan i rubriken och många andra frågor behandlas på ett hyperintressant sätt av missionspastorn Torsten Åhman under Almedalsveckan. Han går igenom många försök till svar på frågan varför Sverige är världens mest sekulariserade land. Lyssna och se var han landar!

Jag tror att Åhmans genomgång är ytterst relevant också för EFS idag, om än den som han själv säger inte är på akademisk nivå och stundtals schabloniserar historieskrivningen. Han har många viktiga poänger och framför dem med karaktäristisk glöd.

Dagen gör f.ö. ett fantastiskt arbete med sina seminarier i Visby på temat (G) som i Gud, där man förtjänstfullt bryter igenom fromhetsvallen och ger ett stort bidrag till att motverka sekulariseringen och påskynda den "påkristning" som chefredaktör Elisabeth Sandlund brukar tala om.

Du väckelsens eldar har tänt en gång,
vårt folk såg välsignelsens tider.
Ur samvetets nöd föddes bot med sång,
man prisade Frälsarens strider.

Den elden nu tänd i vårt eget bröst,
sänd Anden till gamla och unga,
så synden vi lämnar och världens tröst
och Frälsarens verk vill besjunga.

Glad läsning vid hemkomsten

Påskvänner!

Jag måste säga att en intervju i Dagen med nye missionssekreteraren Erik Johansson och en artikel i Världen idag om EFS-föreningen S:ta Claras vänner (som genom ett nytt avtal tar över ansvaret för verksamheten i sin kyrka) är bland det mest uppmuntrande jag läst på sistone. Det finns kanske en framtid för EFS inom Svenska kyrkan? Men den måste i dagsläget, liksom 1856, ABSOLUT bygga mer på självständighet än total integration, eftersom vi tyvärr inte mer än 1856 kan förutsätta att hela Svenska kyrkans ledning står för evangelisk-luthersk tro och bekännelse.

Stora delar av Svenska kyrkans ledning är idag inte lojal mot kyrkans bekännelse utan accepterar t.ex. John Shelby Spong som kristen och t.o.m. biskop. Kyrkomötet är styrt av moderaterna, centern och socialdemokraterna. (Och hur sjukt är inte det?). Svenska kyrkan är inte fri utan behöver befrias - både från staten och från liberalteologin. En sådan befrielserörelse kan EFS vara - både Erik Johansson och S:ta Clara är hoppfulla tecken - men det är också viktigt hur vi röstar i kyrkovalet den 20 september. Eftersom EFS (tyvärr) inte ställer upp som nomineringsgrupp vill jag uppmana alla EFS:are att, trots många och allvarliga frågetecken också där, rösta på Erik Johanssons (m.fl:s) Frimodig Kyrka den 20 september!

(Att rösta på någon som uppträder under beteckningarna M, C och S, eller själv uppträda så, är rent oanständigt i ett val inom ett fritt trossamfund. Frimodig kyrka, Posk och Öppen kyrka är de enda anständiga alternativen).

Herre, led du oss fram,
låt oss bli till hjälp för dem
som vi möter på vandringen hem.
Ge oss ljus till att se,
gör oss villiga att be,
fyll vårt liv med din Ande, o Gud!