Avlatsfrågan högaktuell

Påskvänner!

Avlat, var inte det nånting romerska kyrkan höll på med på 1500-talet och som Johann Tetzel gjorde sej beryktad för? ("När pengarna i kistan klingar, sej själen ur skärselden svingar"). Nej, nej, nej, saken är fortfarande högst aktuell. Ibland framställs avlaten bara som ett annat ord för den botgöring/gottgörelse som även en präst i en evangelisk-luthersk kyrka kan erbjuda en biktande i det medföljande själavårdssamtalet, eller som den biktande själv kan föreslå i glädjen över syndernas förlåtelse (jfr Sackeus) d.v.s. en praktiskt konsekvens av insikten om det begångna felet.

Men i sin replik till den lutherske prästen Henric Staxäng visar romersk-katolska kyrkans informatör Maria Hasselgren att avlaten (som hon vill kalla "indulgensen") fortfarande i allra högsta grad är sammankopplad med romerska kyrkans lära om skärselden (en rening efter döden i bemärkelsen befrielse från "gammel-Adam" tror ju även alla s.k. protestanter på). Och skillnaden gentemot Tetzels avlatsbrev framstår inte precis som särskilt avgrundsdjup - för onekligen är det en god gärning också att dela med sej av sina pengar, kanske ännu mer än att traska till en viss Pauluskyrka i Rom. (Jfr återigen Sackeus!). Om det åtminstone bara handlade om att förkorta tiden i den plågsamma skärselden för sej själv, men nu ska man ju tydligen också hjälpa döda anhöriga och vänner från plågor med böner och fromma (?) gärningar man kan dela med sej av.

Nog är det välment som så mycket annat här i världen - och en tids bön för de döda avvisar inte ens Luther, i linje med apostelns ord om att göra alla sina önskningar kunniga för Gud - men nog flyttar den romerska avlatsläran, som Henric Staxäng rätt hovsamt men träffande skrev, fokus från Kristi fullkomliga återlösningsverk, och nog blir det lätt träligt att syssla med smärtlindring också för de döda (lite som mormonernas flitiga släktforskande och "dop för de döda"). Vi har fått ett evangelisationsuppdrag som handlar om vad Jesus har gjort och är riktat till de levande; de döda får vi lämna åt Guds barmhärtighet, vilket är den enda "bön för de döda" som Luther godkänner. Att genom fastor, mässor och andra aktiviteter "tubba" Gud att släppa in någon i den eviga glädjen avvisar han bestämt.

Det finns anledning också för EFS idag att värna om det reformatoriska arvet. Hur fint än t.ex. påvens predikant Raniero Cantalamessa talade vid Jesusmanifestationen, och hur mycket gott än också romerska kyrkan har fått förmedla. "Tro utan gärningar är död", skriver Maria Hasselgren helt riktigt. Men vi bör också påminna oss om Skriftens ord att "allt som inte sker av tro (gärningar utan tro, utan tro på Jesus och hans absolut fullkomliga soningsverk) är synd".

Rövaren sa till Jesus: Tänk på mej när du kommer i ditt rike! (Så mycket han hade på sitt samvete och så lite indulgens han hann prestera!). Jesus sa till rövaren: Idag ska du vara med mej i paradiset.

Jesus, tänk på mej
när du kommer i ditt rike.
Jesus, tänk på mej
när du kommer i ditt rike!