Påskvänner!
Så här inför Passionstiden får jag meddela att jag verkligen är lyckligt hemma igen, även om det satt hårt åt och vänster bakhjul nästan trillade av mellan Mellansel och Övik. (Tack till Oskar i Österbillsjö med familj och till Hallin och (son-)söner i Grindnäsets fantastiska verkstad - liksom naturligtvis till vår Herre som skapat dessa fina händer och hjärnor).
Det finns mycket annat intressant att meddela - t.ex. Bebådelsedagens upplevelser i Mellansels EFS och Öviks Pingstkyrka - men jag får be att få återkomma.
Nu är det helg igen. God sådan tillönskas er alla!
Du var där och därför
delar du som bröd och vin
din försoning, din förlossning
- i din död går livet in.
lördag 28 mars 2009
lördag 21 mars 2009
Till Mellansel igen!
Påskvänner!
Distanskurs? Tja, jag vet inte. Nu vill dom att jag ska till Mellansel igen (egentligen skulle jag ha varit där tre helger i rad, men jag skolkade första helgen för min fru pastorns skull). Och jag hör och lyder - är uppe på tidig morgonkvist för att hinna till förmiddagspasset om liturgisk musik. Tack vare en snäll kantor i Rengsjö har jag t.o.m. med mej kyrkohandbokens musikupplaga - och tack vare en snäll präst i Bollnäs har jag med mej Artos´ nya Missale (en riktig jättebok!).
Ibland undrar jag om det är riktigt "EFS-aktigt" att vara bra på det här med liturgi? Fast å andra sidan har nog EFS-predikanter alltid satt en ära i att följa Svenska kyrkans gudstjänstordning i rätt stor omfattning också ute i bönhusen. (Själv har jag i bönhus på 80-talet spelat till både "Herre förbarma dej" och "Tackom och lovom").
Så nu ska det studeras. Ni får på köpet Dagens Lösen för igår: Sackeus skyndade sej ner / och tog emot Jesus med glädje! Det har handlat mycket om glädje i Dagens Lösen på senaste tiden. En nyttig påminnelse för oss gnällspikar ;o). Glädje kopplad till Frälsaren. "Jag vet var glädjen har sitt hem..." Där finns den verkligen, oavsett hur situationen ser ut i övrigt.
God helg! (Glöm inte våfflorna!).
Jesus, du vandrar
än över jorden.
Renad, försonad
i dej den blev.
Död och uppstånden
är du oss nära.
Paradisdagen
åt oss du ger.
Distanskurs? Tja, jag vet inte. Nu vill dom att jag ska till Mellansel igen (egentligen skulle jag ha varit där tre helger i rad, men jag skolkade första helgen för min fru pastorns skull). Och jag hör och lyder - är uppe på tidig morgonkvist för att hinna till förmiddagspasset om liturgisk musik. Tack vare en snäll kantor i Rengsjö har jag t.o.m. med mej kyrkohandbokens musikupplaga - och tack vare en snäll präst i Bollnäs har jag med mej Artos´ nya Missale (en riktig jättebok!).
Ibland undrar jag om det är riktigt "EFS-aktigt" att vara bra på det här med liturgi? Fast å andra sidan har nog EFS-predikanter alltid satt en ära i att följa Svenska kyrkans gudstjänstordning i rätt stor omfattning också ute i bönhusen. (Själv har jag i bönhus på 80-talet spelat till både "Herre förbarma dej" och "Tackom och lovom").
Så nu ska det studeras. Ni får på köpet Dagens Lösen för igår: Sackeus skyndade sej ner / och tog emot Jesus med glädje! Det har handlat mycket om glädje i Dagens Lösen på senaste tiden. En nyttig påminnelse för oss gnällspikar ;o). Glädje kopplad till Frälsaren. "Jag vet var glädjen har sitt hem..." Där finns den verkligen, oavsett hur situationen ser ut i övrigt.
God helg! (Glöm inte våfflorna!).
Jesus, du vandrar
än över jorden.
Renad, försonad
i dej den blev.
Död och uppstånden
är du oss nära.
Paradisdagen
åt oss du ger.
fredag 20 mars 2009
Fenomenet känns inte precis främmande
Påskvänner!
Om nu någon trodde att jag betraktade stiftschefer och biskopskandidater som några besynnerliga urdjur i sin amöbaliknande formlöshet, så tror den fel. Jag är likadan själv - skillnaden är möjligen den att jag inte ger mej ut för att vara biskop.
När jag nu erbjudits mellan en halvtids och en kvartstids kantorsvick i grannförsamligen, är jag ju i samma predikament som Hakon Långström & c:o. Ja, jag utsätts inte för offentliga utfrågningar - eller ens för någon anställningsintervju - men jag vet att jag, liksom när jag var aktiv som historielärare för 2 år sedan, låg ganska lågt med vad jag tyckte och tänkte i vissa frågor "för säkerhets skull liksom". Man vill ju inte bita den hand som föder en o.s.v.
Jag misstänker inte att jag kommer att ljuga om mina uppfattningar. Men jag misstänker att jag kommer att frestas ligga mera lågt om jag jobbar som kantor. Även utanför arbetstid.
Eller frestas och frestas - det kanske är nyttigt för mej som verkar så stor i truten (jag vet ;o) att dämpa mej lite grann? Vara lite mer varsam med orden? (Oj så fint det låter!).
Säkert är det så. Storordighet och andligt högmod är en svår frestelse. Och samtidigt - ja, försiktighet och anpasslighet ÄR frestelser, de också! "Försiktiga människor ska inte ha sanning - de ska ha soffa" (Kaj Munk, 1898-1944)
Utrannsaka mej, min Gud,
känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen.
Om nu någon trodde att jag betraktade stiftschefer och biskopskandidater som några besynnerliga urdjur i sin amöbaliknande formlöshet, så tror den fel. Jag är likadan själv - skillnaden är möjligen den att jag inte ger mej ut för att vara biskop.
När jag nu erbjudits mellan en halvtids och en kvartstids kantorsvick i grannförsamligen, är jag ju i samma predikament som Hakon Långström & c:o. Ja, jag utsätts inte för offentliga utfrågningar - eller ens för någon anställningsintervju - men jag vet att jag, liksom när jag var aktiv som historielärare för 2 år sedan, låg ganska lågt med vad jag tyckte och tänkte i vissa frågor "för säkerhets skull liksom". Man vill ju inte bita den hand som föder en o.s.v.
Jag misstänker inte att jag kommer att ljuga om mina uppfattningar. Men jag misstänker att jag kommer att frestas ligga mera lågt om jag jobbar som kantor. Även utanför arbetstid.
Eller frestas och frestas - det kanske är nyttigt för mej som verkar så stor i truten (jag vet ;o) att dämpa mej lite grann? Vara lite mer varsam med orden? (Oj så fint det låter!).
Säkert är det så. Storordighet och andligt högmod är en svår frestelse. Och samtidigt - ja, försiktighet och anpasslighet ÄR frestelser, de också! "Försiktiga människor ska inte ha sanning - de ska ha soffa" (Kaj Munk, 1898-1944)
Utrannsaka mej, min Gud,
känn mitt hjärtas tankar.
Pröva mej, o Gud, i nåd,
kom och känn min oro.
Se om vägen som jag går
bort från dej mej leder.
Led mej då, o Herre, du
på den goda vägen.
Biskoperi och längtan att få vara med
Påskvänner!
Intressant läsning om vad en biskop är finns på Svenska kyrkans hemsida. Dessutom finns alldeles utmärkta möjligheter att ta del av utfrågningarna av de fem återstående biskopskandidaterna i Härnösand resp. de åtta återstående i Stockholm (utfrågningslänkarna ligger längst upp till höger). Suveränt bra idé att låta oss möta kandidaterna så här via internätet! Tidningen Dagen ger oss också en resumé av stockholmsutfrågningen.
Och jag blir faktiskt inte överraskad av att upptäcka hur trevliga kandidaterna är - man går inte så här långt i ett sånt här val utan ett visst mått av social kompetens. Inte utan ett visst mått av teologisk kompetens heller - det överraskar mej inte att samtalen stundtals handlar om Gud, Jesus och det s.k. evangeliet (vad det nu är). Många av de strategiska synpunkterna på hur kyrkan kan nå ungdomar, män et c. bättre är också högst beaktansvärda, liksom f.ö. många andra synpunkter som kommer fram.
Min kritik mot kyrkans ledning ligger inte på det planet. Mina tre teologiska anklagelsepunkter handlar om att Svenska kyrkans ledande teologer - bortsett från fd domprosten Hakon Långström om man nu kan räkna honom dit- I) VARKEN tydligt deklarerat att alla hursomhelst blir evigt saliga - även om Sven Hillert nog ligger närmast där - ELLER under 2000-talet varnat för att någon eventuellt kan gå evigt förlorad, att kyrkans ledande prelater - däremot faktiskt teologen Ola Sigurdsson - II) INTE tagit tydligt och skarpt avstånd från "biskop" John Shelby Spongs teologi utan tvärtom tyst godkänt eller rent av aktivt stått bakom 4 (!) inbjudningar av Spong till viktiga Svenska kyrkan-sammanhang alltsedan 2004 (detsamma har ju skett med teol dr Jonas Gardell och hans nygnostiska teologi, nu senast i Uppsala domkyrka) samt att kyrkans ledande teologer III) - sist och även minst men ändå lika signifikativt som stolligt - övergivit allt vad heteronormativitet heter, även gentemot ungdomar som faktiskt KAN tända på det motsatta könet.
Stiftschefer och biskopskandidater som fallerar på alla dessa tre punkter har själva gjort sej till något annat än biskopar eller föreståndare i nytestamentlig mening [de har då helt enkelt avsatt sej själva som andliga ledare, och det blir t.o.m. oklart om de längre är kristna i någon rimlig mening eller i realiteten har blivit gnostiker/panteister - kärleksfulla sådana förstås - med bibehållen kristlig vokabulär och övrig inramning á la Gardell, Hammar och Spong. Handlar det bara om att vara stiftschef så är säkert Tuulikki Koivunen Bylund minst lika kompetent som någon av sina manliga medtävlare, och det känns som sagt bara mansgrisigt att (ännu en gång) gå förbi henne i ett biskopsval! Tillagt 11.51]
Men utfrågarna - vare sej i Stockholm eller Härnösand - hade helt enkelt inte kompetensen att pressa kandidaterna på de tre för mej mycket tungt vägande, ja närmast förödande tunga frågorna. Den enda fråga som naturligtvis berördes var den tredje och sista, men då utifrån standardfrågorna "Kan du tänka dej att viga samkönade par?" och "Bör kyrkan behålla vigselrätten?"
Jag står för att EFS i Mittsverige bör betrakta Hakon Långström som sin biskop oavsett utfallet i aprilvalet. I motsats till Härnösands-fallet är jag säker på att vi i Stockholms-fallet faktiskt har en tydligt kristen och evangelisk-luthersk kandidat, och då kan jag tyvärr inte förorda Eva Brunne eller Cecilia Wadstein bara för att de är allmänkompetenta kvinnor. [Men Eva Brunne har gjort en god insats mot det bedrövliga bruket att fadern överlämnar dottern vid bröllop, och Sven Hillert skriver liksom Långström fina psalmer, tillagt 21/3]. Långström gjorde på det hela taget väl ifrån sej i utfrågningen, men det var sorgligt att se hur han sprattlade verbalt vid den första av de nämnda standardfrågorna. "Jag är ännu inte där", eller vad han sa i den stilen, var väl ungefär som att stofilförklara sej själv (du är ju ändå bara 63 år, Hakon!), och den förödande svälja-allt-filosofin - som han ju i t.ex. vissa konstsammanhang med kraft avvisat! - kulminerade i uttalandet att "alla måste rymmas", för tydlighetens skull konkretiserat som gällande både I) dem som gärna viger samkönade par (OBS att det av allt att döma kommer att gälla vigsel till äktenskap, inte någon allmän eller pastoral välsignelsespecialare!), och II) de som av principiella eller personliga skäl vägrar viga och III) de som - fortfarande/ännu! - tvekar (dit han tydligen nu själv räknar sej).
Men det håller inte. Det håller inte. Att i "intolerant nit" avvisa vissa framställningar av Jesus (bravo!) men begära acceptans för något som motsidan alltmer räknar som något i stil med rasism och sexism, det kommer inte att hålla. Och att själv acceptera något som jag definitivt räknar som stolleprov, d.v.s. att som präst säga till våra ungdomar att de allihop (som av historiens och mina elevers vittnesbörd att döma troligen de flesta är mer eller mindre "bisexuella") lika gärna kan bilda familj med någon av samma som av motsatt kön (jfr tjejkompisarna i Fucking Åmål) - det håller heller inte. Det är helt enkelt absurt ur kristen synvinkel (staten får väl vara hur neutral den vill).
Varför, varför, varför kunde Hakon Långström inte vara tydlig mot BÅDE homofobi och den queer-aktiga äktenskapsteologi som nu breder ut sej i kyrkan? (Han har ju faktiskt varit tydlig mot andra villoläror och han har ändå - låt oss vara ärliga - inte en chans i biskopsvalet). Det hade faktiskt varit bättre om Långström medgivit vissa pastorala undantag men markerat att det i så fall handlar om just undantag och ingen generell carte blanche - och att begreppet Äktenskap per kyrklig definition undantagslöst handlar om man+ kvinna. Varför ingen hänvisning till Jesus och Matteus 19? ("Har ni aldrig läst att Skaparen..." och "De två ska bli ett kött"). Varför denna "snälla, snälla, snälla lämna mej inte utanför"-teologi som även EFS missionsföreståndare visat sej vara anfäktad av? [Trots att han i andra sammanhang liksom Långström "talat och räddat sin själ", tillagt kl. 11.09]
Gud, låt oss känna din Andes ledning
så att vi vet att din väg vi går.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda...
Intressant läsning om vad en biskop är finns på Svenska kyrkans hemsida. Dessutom finns alldeles utmärkta möjligheter att ta del av utfrågningarna av de fem återstående biskopskandidaterna i Härnösand resp. de åtta återstående i Stockholm (utfrågningslänkarna ligger längst upp till höger). Suveränt bra idé att låta oss möta kandidaterna så här via internätet! Tidningen Dagen ger oss också en resumé av stockholmsutfrågningen.
Och jag blir faktiskt inte överraskad av att upptäcka hur trevliga kandidaterna är - man går inte så här långt i ett sånt här val utan ett visst mått av social kompetens. Inte utan ett visst mått av teologisk kompetens heller - det överraskar mej inte att samtalen stundtals handlar om Gud, Jesus och det s.k. evangeliet (vad det nu är). Många av de strategiska synpunkterna på hur kyrkan kan nå ungdomar, män et c. bättre är också högst beaktansvärda, liksom f.ö. många andra synpunkter som kommer fram.
Min kritik mot kyrkans ledning ligger inte på det planet. Mina tre teologiska anklagelsepunkter handlar om att Svenska kyrkans ledande teologer - bortsett från fd domprosten Hakon Långström om man nu kan räkna honom dit- I) VARKEN tydligt deklarerat att alla hursomhelst blir evigt saliga - även om Sven Hillert nog ligger närmast där - ELLER under 2000-talet varnat för att någon eventuellt kan gå evigt förlorad, att kyrkans ledande prelater - däremot faktiskt teologen Ola Sigurdsson - II) INTE tagit tydligt och skarpt avstånd från "biskop" John Shelby Spongs teologi utan tvärtom tyst godkänt eller rent av aktivt stått bakom 4 (!) inbjudningar av Spong till viktiga Svenska kyrkan-sammanhang alltsedan 2004 (detsamma har ju skett med teol dr Jonas Gardell och hans nygnostiska teologi, nu senast i Uppsala domkyrka) samt att kyrkans ledande teologer III) - sist och även minst men ändå lika signifikativt som stolligt - övergivit allt vad heteronormativitet heter, även gentemot ungdomar som faktiskt KAN tända på det motsatta könet.
Stiftschefer och biskopskandidater som fallerar på alla dessa tre punkter har själva gjort sej till något annat än biskopar eller föreståndare i nytestamentlig mening [de har då helt enkelt avsatt sej själva som andliga ledare, och det blir t.o.m. oklart om de längre är kristna i någon rimlig mening eller i realiteten har blivit gnostiker/panteister - kärleksfulla sådana förstås - med bibehållen kristlig vokabulär och övrig inramning á la Gardell, Hammar och Spong. Handlar det bara om att vara stiftschef så är säkert Tuulikki Koivunen Bylund minst lika kompetent som någon av sina manliga medtävlare, och det känns som sagt bara mansgrisigt att (ännu en gång) gå förbi henne i ett biskopsval! Tillagt 11.51]
Men utfrågarna - vare sej i Stockholm eller Härnösand - hade helt enkelt inte kompetensen att pressa kandidaterna på de tre för mej mycket tungt vägande, ja närmast förödande tunga frågorna. Den enda fråga som naturligtvis berördes var den tredje och sista, men då utifrån standardfrågorna "Kan du tänka dej att viga samkönade par?" och "Bör kyrkan behålla vigselrätten?"
Jag står för att EFS i Mittsverige bör betrakta Hakon Långström som sin biskop oavsett utfallet i aprilvalet. I motsats till Härnösands-fallet är jag säker på att vi i Stockholms-fallet faktiskt har en tydligt kristen och evangelisk-luthersk kandidat, och då kan jag tyvärr inte förorda Eva Brunne eller Cecilia Wadstein bara för att de är allmänkompetenta kvinnor. [Men Eva Brunne har gjort en god insats mot det bedrövliga bruket att fadern överlämnar dottern vid bröllop, och Sven Hillert skriver liksom Långström fina psalmer, tillagt 21/3]. Långström gjorde på det hela taget väl ifrån sej i utfrågningen, men det var sorgligt att se hur han sprattlade verbalt vid den första av de nämnda standardfrågorna. "Jag är ännu inte där", eller vad han sa i den stilen, var väl ungefär som att stofilförklara sej själv (du är ju ändå bara 63 år, Hakon!), och den förödande svälja-allt-filosofin - som han ju i t.ex. vissa konstsammanhang med kraft avvisat! - kulminerade i uttalandet att "alla måste rymmas", för tydlighetens skull konkretiserat som gällande både I) dem som gärna viger samkönade par (OBS att det av allt att döma kommer att gälla vigsel till äktenskap, inte någon allmän eller pastoral välsignelsespecialare!), och II) de som av principiella eller personliga skäl vägrar viga och III) de som - fortfarande/ännu! - tvekar (dit han tydligen nu själv räknar sej).
Men det håller inte. Det håller inte. Att i "intolerant nit" avvisa vissa framställningar av Jesus (bravo!) men begära acceptans för något som motsidan alltmer räknar som något i stil med rasism och sexism, det kommer inte att hålla. Och att själv acceptera något som jag definitivt räknar som stolleprov, d.v.s. att som präst säga till våra ungdomar att de allihop (som av historiens och mina elevers vittnesbörd att döma troligen de flesta är mer eller mindre "bisexuella") lika gärna kan bilda familj med någon av samma som av motsatt kön (jfr tjejkompisarna i Fucking Åmål) - det håller heller inte. Det är helt enkelt absurt ur kristen synvinkel (staten får väl vara hur neutral den vill).
Varför, varför, varför kunde Hakon Långström inte vara tydlig mot BÅDE homofobi och den queer-aktiga äktenskapsteologi som nu breder ut sej i kyrkan? (Han har ju faktiskt varit tydlig mot andra villoläror och han har ändå - låt oss vara ärliga - inte en chans i biskopsvalet). Det hade faktiskt varit bättre om Långström medgivit vissa pastorala undantag men markerat att det i så fall handlar om just undantag och ingen generell carte blanche - och att begreppet Äktenskap per kyrklig definition undantagslöst handlar om man+ kvinna. Varför ingen hänvisning till Jesus och Matteus 19? ("Har ni aldrig läst att Skaparen..." och "De två ska bli ett kött"). Varför denna "snälla, snälla, snälla lämna mej inte utanför"-teologi som även EFS missionsföreståndare visat sej vara anfäktad av? [Trots att han i andra sammanhang liksom Långström "talat och räddat sin själ", tillagt kl. 11.09]
Gud, låt oss känna din Andes ledning
så att vi vet att din väg vi går.
Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda...
Viktiga rörelser inför kyrkovalet
Påskvänner!
Det börjar faktiskt röra på sej inför kyrkovalet 20/9 2009. Niklas Mattsson, kristdemokraternas gruppledare i stiftsfullmäktige i Göteborgs stift, går enligt Kyrkans tidning över till Frimodig kyrka. Och enligt Frimodig kyrkas hemsida går även den moderate ledamoten Markus Larsson i Göteborgs stiftsfullmäktige över till Frimodig kyrka. "Befria kyrkan från politiken" säger han. Det är ett glädjande ställningstagande! Hoppas det sprider sej till många fler ledamöter i fler stift och församlingar! Och även om jag på flera punkter är kritisk till Frimodig kyrka (varför ställer inte EFS upp i kyrkovalet?), så är det dock enligt mej det klart bästa av de partipolitiskt obundna alternativ som erbjuds den 20 september.
Men jag vill gärna påpeka att jag även skulle välkomna avhoppare från de politiska partierna som går till Öppen kyrka eller Posk. Övriga nomineringsgrupper på riksnivå är i större eller mindre utsträckning partipolitiskt anknutna och därmed allesammans rent oanständiga för den som vill hålla kyrkan skild från staten (Sverigedemokraterna och deras Fädernas kyrka är åtminstone konsekventa eftersom de, vad jag förstår, vill behålla/återinföra statskyrkan).
Med dig vår kyrka väl består
när hon för dig vill strida.
Av dig välsignelse hon får,
ej minst när hon får lida.
Så giv oss kraft i kyrkans famn,
lär oss bekänna rätt ditt namn.
Väck upp vårt folk och kalla
till helig tjänst oss alla.
Det börjar faktiskt röra på sej inför kyrkovalet 20/9 2009. Niklas Mattsson, kristdemokraternas gruppledare i stiftsfullmäktige i Göteborgs stift, går enligt Kyrkans tidning över till Frimodig kyrka. Och enligt Frimodig kyrkas hemsida går även den moderate ledamoten Markus Larsson i Göteborgs stiftsfullmäktige över till Frimodig kyrka. "Befria kyrkan från politiken" säger han. Det är ett glädjande ställningstagande! Hoppas det sprider sej till många fler ledamöter i fler stift och församlingar! Och även om jag på flera punkter är kritisk till Frimodig kyrka (varför ställer inte EFS upp i kyrkovalet?), så är det dock enligt mej det klart bästa av de partipolitiskt obundna alternativ som erbjuds den 20 september.
Men jag vill gärna påpeka att jag även skulle välkomna avhoppare från de politiska partierna som går till Öppen kyrka eller Posk. Övriga nomineringsgrupper på riksnivå är i större eller mindre utsträckning partipolitiskt anknutna och därmed allesammans rent oanständiga för den som vill hålla kyrkan skild från staten (Sverigedemokraterna och deras Fädernas kyrka är åtminstone konsekventa eftersom de, vad jag förstår, vill behålla/återinföra statskyrkan).
Med dig vår kyrka väl består
när hon för dig vill strida.
Av dig välsignelse hon får,
ej minst när hon får lida.
Så giv oss kraft i kyrkans famn,
lär oss bekänna rätt ditt namn.
Väck upp vårt folk och kalla
till helig tjänst oss alla.
torsdag 19 mars 2009
Dagens lösen 19 mars 2009
Påskvänner!
Måste återigen få travestera Tage Danielsson. För alla kärnvapen- och klimat- och fattigdomsvarnare (som ju ibland, och ofta med rätta, närmar sej gamla helvetesförkunnares intensitet och skrämselfaktor) måste ju ständigt brottas med Tages tänkvärda vers: "Se här din svåra roll / att inse världens lidande / med glädjen i behåll." En av mina travestier lyder: "Se här din svåra roll / att inse kyrkans lednings svek / med glädjen i behåll." Det finns plats för mycket insikt - och den som förökar sin insikt förökar sin plåga enligt Skriften - men det finns också, och samtidigt (!), plats för mycket Glädje!
En annan egengjord travesti på en känd Stig Dagerman-vers lyder: "Kyrkan kan du inte göra om. / Stilla din häftiga själ. / Endast ett kan du göra: / ett barn, en ung människa väl. / Men detta är redan så mycket / att själva änglarna ler. / En utsatt människa mindre / betyder ett syskon mer." Ett viktigt memento, tror jag, som inte har det minsta med låt-gå-mentalitet att göra. Ingrid Sjöstrands "Elda under din vrede" är tänkvärd också i kyrkokampen. Men Predikarens visdomsord lyder ju "Allt har sin tid".
Det var med stor glädje (!) jag efter förra blogginlägget kunde konstatera - tillsammans med de ivriga förskolebarnen i familjen - att Dagens Lösen för idag satt som gjutet. Hur det än ser ut i kyrkan och i våra liv får vi glädjas över allt det underbara som Jesus gjorde. Fatta!
Ingen är som du, Herre, du är stor, stort och mäktigt är ditt namn. Jer. 10:6
...folket gladde sig över allt det underbara som Jesus gjorde. Luk. 13:17
Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång,
jag vill tacka med skönaste ord
för din kärlek och nåd som är gränslös,
jag vill tacka för allt gott du gjort!
Måste återigen få travestera Tage Danielsson. För alla kärnvapen- och klimat- och fattigdomsvarnare (som ju ibland, och ofta med rätta, närmar sej gamla helvetesförkunnares intensitet och skrämselfaktor) måste ju ständigt brottas med Tages tänkvärda vers: "Se här din svåra roll / att inse världens lidande / med glädjen i behåll." En av mina travestier lyder: "Se här din svåra roll / att inse kyrkans lednings svek / med glädjen i behåll." Det finns plats för mycket insikt - och den som förökar sin insikt förökar sin plåga enligt Skriften - men det finns också, och samtidigt (!), plats för mycket Glädje!
En annan egengjord travesti på en känd Stig Dagerman-vers lyder: "Kyrkan kan du inte göra om. / Stilla din häftiga själ. / Endast ett kan du göra: / ett barn, en ung människa väl. / Men detta är redan så mycket / att själva änglarna ler. / En utsatt människa mindre / betyder ett syskon mer." Ett viktigt memento, tror jag, som inte har det minsta med låt-gå-mentalitet att göra. Ingrid Sjöstrands "Elda under din vrede" är tänkvärd också i kyrkokampen. Men Predikarens visdomsord lyder ju "Allt har sin tid".
Det var med stor glädje (!) jag efter förra blogginlägget kunde konstatera - tillsammans med de ivriga förskolebarnen i familjen - att Dagens Lösen för idag satt som gjutet. Hur det än ser ut i kyrkan och i våra liv får vi glädjas över allt det underbara som Jesus gjorde. Fatta!
Ingen är som du, Herre, du är stor, stort och mäktigt är ditt namn. Jer. 10:6
...folket gladde sig över allt det underbara som Jesus gjorde. Luk. 13:17
Jag vill ge dig, o Herre, min lovsång,
jag vill tacka med skönaste ord
för din kärlek och nåd som är gränslös,
jag vill tacka för allt gott du gjort!
Glädjen
Påskvänner!
Kan man vara glad medlem i Svenska kyrkan 2009? (Apropå en god kommentators glada underskrift!). Aningslös bör man ju inte vara - även om det tyvärr visar sej vara fullt möjligt - eller för den delen okritisk. Både feministteologer och mer konservativa kyrkokritiker löper ständigt risken att få epitetet "arga" klistrat på sej. Lättast att vara glad har förstås - nu som på 1600-talet - de som gillar kyrkoledningen och tycker som den.
Men det är - halleluja! - inte omöjligt att vara glad ändå. Tack för påminnelsen, Klas! En god hjälp är den psalmskatt vi har i Svenska kyrkan, inte minst (kära påskvänner) våra påskpsalmer som vi gott kan sjunga någon varje söndag. Jag tänker också på en dikt av Gulli Michanek (tonsatt som nummer 883 i Psalmer i 90-talet):
Nej glädjen, människa, har inget hem.
Den vandrar snabbt och sjungande och vida.
Den finns i vindarna och bärs av den,
den frågar inte var och när och vem -
men finns i mörkret plötsligt vid vår sida.
Fint va? Fast glädjen har nog ändå ett hem - som dansken Boye sjunger i SvPs 203:
Jag vet var glädjen har sitt hem
när jordens prakt förgår:
ännu som förr från Betlehem
ett livets bud mej når.
Kan man vara glad medlem i Svenska kyrkan 2009? (Apropå en god kommentators glada underskrift!). Aningslös bör man ju inte vara - även om det tyvärr visar sej vara fullt möjligt - eller för den delen okritisk. Både feministteologer och mer konservativa kyrkokritiker löper ständigt risken att få epitetet "arga" klistrat på sej. Lättast att vara glad har förstås - nu som på 1600-talet - de som gillar kyrkoledningen och tycker som den.
Men det är - halleluja! - inte omöjligt att vara glad ändå. Tack för påminnelsen, Klas! En god hjälp är den psalmskatt vi har i Svenska kyrkan, inte minst (kära påskvänner) våra påskpsalmer som vi gott kan sjunga någon varje söndag. Jag tänker också på en dikt av Gulli Michanek (tonsatt som nummer 883 i Psalmer i 90-talet):
Nej glädjen, människa, har inget hem.
Den vandrar snabbt och sjungande och vida.
Den finns i vindarna och bärs av den,
den frågar inte var och när och vem -
men finns i mörkret plötsligt vid vår sida.
Fint va? Fast glädjen har nog ändå ett hem - som dansken Boye sjunger i SvPs 203:
Jag vet var glädjen har sitt hem
när jordens prakt förgår:
ännu som förr från Betlehem
ett livets bud mej når.
onsdag 18 mars 2009
Länkar till insändare i Dagen
Påskvänner!
(Varning för egotripp ;o). När jag sökte på mej själv på Dagens hemsida - för att få tag i min senaste insändare om kyrkovalet, se nederst - så hittade jag en hel radda insändare ända från 2004! (Plus en artikel om prästerna och Tanzania-missionärerna Andreas och Cecilia Holmberg i Rönninge; hoppas de inte lidit alltför mycket av namnlikheten ;o).
Nu länkar jag till dem här även om flera av dem inte berör EFS direkt; ämnesbredden är faktiskt hyfsat intressant tycker jag själv:
Låt midsommarafton bli vår nya nationaldag! (13 oktober 2004)
Inkonsekvent att låta ensamstående adoptera (10 januari 2006)
Både Reinfeldt och Hammar får tåla att bli liknade vid ulvar (10 mars 2006)
Fler än politiskt aktiva måste få skydd i Sverige (3 oktober 2006)
Är Svenska kyrkan heteronormativ eller inte? (13 mars 2007)
Gärna kämpaglöd men inte folkutrotningar (24 april 2007)
Allas lika värde gäller även barn med Downs syndrom (6 september 2007)
Ökat ansvar för papporna hellre än att barnen tar stryk (27 maj 2008)
Har påven rätt så har Skriften fel (3 december 2008)
Rösta i höstens kyrkoval - men inte på politiska partier (4 mars 2009) - på denna artikel fick jag f.ö. svar idag 18 mars av Karin Långström Vinge och Michael Wendt. Återkommer kanske senare med en replik på det svaret.
Jesus lever, vi får leva!
Aldrig uttöms Guds förråd:
regn och dagg och solsken flödar
från hans ansikte av nåd,
så att vi, med hem i himlen,
här på jorden frukter bär
och till sist av änglar samlas,
ja, för evigt frälsta är!
(Varning för egotripp ;o). När jag sökte på mej själv på Dagens hemsida - för att få tag i min senaste insändare om kyrkovalet, se nederst - så hittade jag en hel radda insändare ända från 2004! (Plus en artikel om prästerna och Tanzania-missionärerna Andreas och Cecilia Holmberg i Rönninge; hoppas de inte lidit alltför mycket av namnlikheten ;o).
Nu länkar jag till dem här även om flera av dem inte berör EFS direkt; ämnesbredden är faktiskt hyfsat intressant tycker jag själv:
Låt midsommarafton bli vår nya nationaldag! (13 oktober 2004)
Inkonsekvent att låta ensamstående adoptera (10 januari 2006)
Både Reinfeldt och Hammar får tåla att bli liknade vid ulvar (10 mars 2006)
Fler än politiskt aktiva måste få skydd i Sverige (3 oktober 2006)
Är Svenska kyrkan heteronormativ eller inte? (13 mars 2007)
Gärna kämpaglöd men inte folkutrotningar (24 april 2007)
Allas lika värde gäller även barn med Downs syndrom (6 september 2007)
Ökat ansvar för papporna hellre än att barnen tar stryk (27 maj 2008)
Har påven rätt så har Skriften fel (3 december 2008)
Rösta i höstens kyrkoval - men inte på politiska partier (4 mars 2009) - på denna artikel fick jag f.ö. svar idag 18 mars av Karin Långström Vinge och Michael Wendt. Återkommer kanske senare med en replik på det svaret.
Jesus lever, vi får leva!
Aldrig uttöms Guds förråd:
regn och dagg och solsken flödar
från hans ansikte av nåd,
så att vi, med hem i himlen,
här på jorden frukter bär
och till sist av änglar samlas,
ja, för evigt frälsta är!
Jag ska fråga Moskva
Påskvänner!
På Sovjetunionens tid (rena 1900-talet, alltså!) hörde jag historien om hur västeuropeiska turister som ville avvika från den uppgjorda resrutten ständigt möttes av samma svar från den klistriga gajden: "Jag ska fråga Moskva. Jag ska fråga Moskva!" Svaret var givet på förhand - inga avsteg tillåtna - men det lät ju alltid lite bättre att i varje fall höra sej för. Och, utan alla jämförelser i övrigt, är det inte lite grann där de håller på att hamna, de som i viktiga frågor vill avvakta vad "kyrkan" beslutar eller vad stiftscheferna ska säga?
Ju mer jag begrundar de hälsingska prästernas svar på Ljusnan-journalistens relevanta frågor om framtidens kyrkliga vigslar, desto konstigare ter de sej nästan allesammans. Att man varit präst en hel massa år och tycker att homoäktenskap verkar ovant eller konstigt, är väl knappast något argument mot att viga samman två människor av samma kön? Att man länge varit en gammal stofil är väl ingen bra ursäkt för att fortsätta ha reaktionära åsikter?
Men jag reagerar också inför de präster som ännu tydligare (eller otydligare) "passar" och säger sej sakna egen åsikt i frågan: "Jag gör som kyrkomötet beslutar". I en kyrka som Svenska kyrkan innebär det ju att man säger: "Jag gör som de politiska partierna vill." Eller: "Jag gör som svenska folket vill." Så kan man förstås säga i frågor som saknar personlig och teologisk betydelse. I frågor som t.ex. rör huruvida prästerna ska sköta folkbokföringen eller inte. Men är äktenskapsfrågan verkligen en sådan struntfråga?
Och saknar prästerna samvete i den frågan? Skulle man verkligen vägra viga ihop en svart man med en vit kvinna om rasisterna hade majoritet i folket och kyrkomötet? Eller skulle man - för att ta ett exempel från den liberala ytterlighetskanten - viga ihop en bror med en syster bara för att kyrkomötet fastslår att "all kärlek är bra kärlek" och att argumenten mot syskonäktenskap mest verkar vara rashygienska?
Nej, nog har de flesta präster samvete, det tror jag. Men det bär förstås emot att visa det i de fall samvetet strider mot folkviljan. Förståeligt men trist. Och föga respektingivande eller ens sympativäckande - man riskerar bara mer medialt stryk från både modernister och konservativa. "Om saltet mister sin sälta..."
Leva i världen, omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet:
blott i det öppna ligger din möjlighet.
På Sovjetunionens tid (rena 1900-talet, alltså!) hörde jag historien om hur västeuropeiska turister som ville avvika från den uppgjorda resrutten ständigt möttes av samma svar från den klistriga gajden: "Jag ska fråga Moskva. Jag ska fråga Moskva!" Svaret var givet på förhand - inga avsteg tillåtna - men det lät ju alltid lite bättre att i varje fall höra sej för. Och, utan alla jämförelser i övrigt, är det inte lite grann där de håller på att hamna, de som i viktiga frågor vill avvakta vad "kyrkan" beslutar eller vad stiftscheferna ska säga?
Ju mer jag begrundar de hälsingska prästernas svar på Ljusnan-journalistens relevanta frågor om framtidens kyrkliga vigslar, desto konstigare ter de sej nästan allesammans. Att man varit präst en hel massa år och tycker att homoäktenskap verkar ovant eller konstigt, är väl knappast något argument mot att viga samman två människor av samma kön? Att man länge varit en gammal stofil är väl ingen bra ursäkt för att fortsätta ha reaktionära åsikter?
Men jag reagerar också inför de präster som ännu tydligare (eller otydligare) "passar" och säger sej sakna egen åsikt i frågan: "Jag gör som kyrkomötet beslutar". I en kyrka som Svenska kyrkan innebär det ju att man säger: "Jag gör som de politiska partierna vill." Eller: "Jag gör som svenska folket vill." Så kan man förstås säga i frågor som saknar personlig och teologisk betydelse. I frågor som t.ex. rör huruvida prästerna ska sköta folkbokföringen eller inte. Men är äktenskapsfrågan verkligen en sådan struntfråga?
Och saknar prästerna samvete i den frågan? Skulle man verkligen vägra viga ihop en svart man med en vit kvinna om rasisterna hade majoritet i folket och kyrkomötet? Eller skulle man - för att ta ett exempel från den liberala ytterlighetskanten - viga ihop en bror med en syster bara för att kyrkomötet fastslår att "all kärlek är bra kärlek" och att argumenten mot syskonäktenskap mest verkar vara rashygienska?
Nej, nog har de flesta präster samvete, det tror jag. Men det bär förstås emot att visa det i de fall samvetet strider mot folkviljan. Förståeligt men trist. Och föga respektingivande eller ens sympativäckande - man riskerar bara mer medialt stryk från både modernister och konservativa. "Om saltet mister sin sälta..."
Leva i världen, omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter aldrig i ensamhet:
blott i det öppna ligger din möjlighet.
Esbjörn Hagbergs och Dag Sandahls linje fullständigt ohållbar
Påskvänner!
En sådan här strålande vinterdag vill jag tacka Gud för att jag får leva och ha någorlunda hälsa. För att jag får bo i Sverige med alla detta lands rättigheter och skyldigheter. För att Herrens nåd är var morgon ny och för att han låter sin sol lysa över både onda och goda, också över mej som är en son av Adam, vilket ju enligt C S Lewis är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud OCH en skam så stor att den stoltaste prins borde böja sej till jorden.
Det är också mycket positivt att stiftschef Esbjörn Hagberg i Karlstad tagit sej tid att bemöta Patrik Lindenfors i frågan om vem som får vara medlem i Svenska kyrkan. Varje stiftschef som nedlåter sej att delta i det offentliga samtalet om kyrka och tro ska ha en eloge för det.
Men Hagbergs linje - i denna fråga identisk med Dag Sandahls mindre vänligt uttryckta linje - är givetvis fullständigt ohållbar. Ateisten Patrik Lindenfors har helt rätt. Det går inte att ha en ideell organisation där även de som öppet vill motarbeta organisationens grundläggande syfte får vara medlemmar och ha rösträtt på årsmötena.
Jag fattar inte hur Hagberg och Sandahl resonerar. Skulle det vara särskilt urkyrkligt eller evangeliskt att helt sakna s.k. kyrkotukt? Ser de inte - jag trodde annars bättre om Sandahl - att just den hejdlösa s.k. inklusiviteten - som verkar gälla alla utom dem som inte tror på den - lett till att de sekulariserade krafterna, som exempelvis de politiska partierna, fått makten i kyrkan? För, ärligt talat, de evangeliskt-lutherska Jesustroende är i klar minoritet i sin egen kyrka. (Eller menar någon på fullt allvar att en majoritet av Svenska kyrkans 7 miljoner medlemmar bekänner Jesus som sin Herre och Frälsare? När och var gör dom det i så fall? Och varför känner sej då kristna elever nästan överallt utom i Kuttainen och Gnosjö som en liten utsatt minoritet?).
Antingen har man en kyrka där alla får vara med men bara biskopar och präster får bestämma. (den högkyrkliga linjen?). Eller också har man en kyrka där alla medlemmar får bestämma, men där bara den som stämmer in i kyrkans bekännelse får bli medlem (den klassiskt frikyrkliga linjen). En kyrka där ateister, agnostiker och nyhedningar har lika stort inflytande som kristustroende (den folkkyrkliga linjen?) kan rimligen inte bestå som kyrka.
Man kan förvisso göra som i nattvardsfrågan och hävda att det är den enskildes samvete som måste få avgöra var man kan vara med. Nåväl, men det kräver ju klara besked från kyrkans sida om vad nattvard resp. medlemskap är för något. Om man i skriftermålet klargör nattvardens innebörd, både förklarar dess underbara evangelium OCH liksom aposteln varnar för att "äta och dricka en dom över sig", så kan man ju med viss rätt tänka att den som går fram förstår vad saken gäller - "vems blod det gäller" som aposteln säger - och kan ta personligt ansvar för det. Och om man offentligt klargör att endast den som tror på Jesus eller åtminstone sympatiserar med kyrkans syfte och evangeliserande verksamhet bör vara medlem i Svenska kyrkan, så kan man ju också med viss rätt lämna ansvaret åt den enskilde - det blir då ateisten snarare än kyrkan som ska klandras för att han fortfarande är medlem.
Men om man till nattvard faktiskt bjuder in alla närvarande som till en allmän kärleksmåltid eller i värsta fall som till ett smakprov på Konsum ungefär, och om man öppet välkomnar bekännande men döpta ateister som medlemmar i Svenska kyrkan, så kan man ju inte längre klandra de enskilda aningslösa för att de är med. De har helt enkelt inte informerats om hela sanningen om vad Guds ord säger om nattvard och församlingsgemenskap. Och kyrkan, dess stiftschefer och övriga funktionärer ådrar sej därmed det fulla ansvaret.
Var står EFS? Vilken är "den lågkyrkliga linjen" i medlemskapsfrågan?
Du grundlagt själv din kyrka
ibland oss, Herre kär.
Allt gott du ville verka
i din församling här.
Låt oss då i ditt hus
i trohet mot dej vandra
och följa Ordets ljus.
En sådan här strålande vinterdag vill jag tacka Gud för att jag får leva och ha någorlunda hälsa. För att jag får bo i Sverige med alla detta lands rättigheter och skyldigheter. För att Herrens nåd är var morgon ny och för att han låter sin sol lysa över både onda och goda, också över mej som är en son av Adam, vilket ju enligt C S Lewis är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud OCH en skam så stor att den stoltaste prins borde böja sej till jorden.
Det är också mycket positivt att stiftschef Esbjörn Hagberg i Karlstad tagit sej tid att bemöta Patrik Lindenfors i frågan om vem som får vara medlem i Svenska kyrkan. Varje stiftschef som nedlåter sej att delta i det offentliga samtalet om kyrka och tro ska ha en eloge för det.
Men Hagbergs linje - i denna fråga identisk med Dag Sandahls mindre vänligt uttryckta linje - är givetvis fullständigt ohållbar. Ateisten Patrik Lindenfors har helt rätt. Det går inte att ha en ideell organisation där även de som öppet vill motarbeta organisationens grundläggande syfte får vara medlemmar och ha rösträtt på årsmötena.
Jag fattar inte hur Hagberg och Sandahl resonerar. Skulle det vara särskilt urkyrkligt eller evangeliskt att helt sakna s.k. kyrkotukt? Ser de inte - jag trodde annars bättre om Sandahl - att just den hejdlösa s.k. inklusiviteten - som verkar gälla alla utom dem som inte tror på den - lett till att de sekulariserade krafterna, som exempelvis de politiska partierna, fått makten i kyrkan? För, ärligt talat, de evangeliskt-lutherska Jesustroende är i klar minoritet i sin egen kyrka. (Eller menar någon på fullt allvar att en majoritet av Svenska kyrkans 7 miljoner medlemmar bekänner Jesus som sin Herre och Frälsare? När och var gör dom det i så fall? Och varför känner sej då kristna elever nästan överallt utom i Kuttainen och Gnosjö som en liten utsatt minoritet?).
Antingen har man en kyrka där alla får vara med men bara biskopar och präster får bestämma. (den högkyrkliga linjen?). Eller också har man en kyrka där alla medlemmar får bestämma, men där bara den som stämmer in i kyrkans bekännelse får bli medlem (den klassiskt frikyrkliga linjen). En kyrka där ateister, agnostiker och nyhedningar har lika stort inflytande som kristustroende (den folkkyrkliga linjen?) kan rimligen inte bestå som kyrka.
Man kan förvisso göra som i nattvardsfrågan och hävda att det är den enskildes samvete som måste få avgöra var man kan vara med. Nåväl, men det kräver ju klara besked från kyrkans sida om vad nattvard resp. medlemskap är för något. Om man i skriftermålet klargör nattvardens innebörd, både förklarar dess underbara evangelium OCH liksom aposteln varnar för att "äta och dricka en dom över sig", så kan man ju med viss rätt tänka att den som går fram förstår vad saken gäller - "vems blod det gäller" som aposteln säger - och kan ta personligt ansvar för det. Och om man offentligt klargör att endast den som tror på Jesus eller åtminstone sympatiserar med kyrkans syfte och evangeliserande verksamhet bör vara medlem i Svenska kyrkan, så kan man ju också med viss rätt lämna ansvaret åt den enskilde - det blir då ateisten snarare än kyrkan som ska klandras för att han fortfarande är medlem.
Men om man till nattvard faktiskt bjuder in alla närvarande som till en allmän kärleksmåltid eller i värsta fall som till ett smakprov på Konsum ungefär, och om man öppet välkomnar bekännande men döpta ateister som medlemmar i Svenska kyrkan, så kan man ju inte längre klandra de enskilda aningslösa för att de är med. De har helt enkelt inte informerats om hela sanningen om vad Guds ord säger om nattvard och församlingsgemenskap. Och kyrkan, dess stiftschefer och övriga funktionärer ådrar sej därmed det fulla ansvaret.
Var står EFS? Vilken är "den lågkyrkliga linjen" i medlemskapsfrågan?
Du grundlagt själv din kyrka
ibland oss, Herre kär.
Allt gott du ville verka
i din församling här.
Låt oss då i ditt hus
i trohet mot dej vandra
och följa Ordets ljus.
tisdag 17 mars 2009
Hemma igen
Påskvänner!
Vårvintern slog till i lördags med fantastisk sol och värme i Mellansel - och även här i Bollnäs har vi en strålande vårvinterdag. Gud välsigne oss allesammans!
På EFS:s hemsida fortgår den både sorgliga och nödvändiga debatten om var gränserna går för vad som fortfarande kan kallas kristet och vad som bara är nygnosticism eller lämpligt fromt draperad hedendom. Anders Bergstedt har tillropat både mej och Bengt "Begis" Gustavsson (som liksom jag har "time-out" från efs.nu ;) några uppmuntrande ord, men annars måste jag nog konstatera att samarbetsmannen (f´låt, samarbetskyrkoprästen) Krister Berg i Piteå och den debattaktive Eskil Jonsson snarast verkar se mej och alla som är skrämda av utvecklingen i Svenska kyrkan som rätt ensamma pelikaner i öknen - bland inbillade ruiner.
Men visst måste det väl ändå vara fler EFS-are än jag som drar en gräns för ekumeniken - eller lärofriheten i Svenska kyrkan - när det börjar handla om prelater som Spong och teologier som Spongs? Var ska vi annars dra gränsen? Jag har ju personligen mycket mer gemensamt med en troende muslim - bl.a. tron på en personlig Gud, på Jesus´ verkliga återkomst och på kroppens uppståndelse - än med en bekännande icke-teist och i praktiken naturalist/materialist som Spong. Och jag fattar inte hur K-G Hammar, Claes-Bertil Ytterberg och Caroline Krook - eller Sven Hillert och Hans Ulfvenbrand - kan vilja ha med honom som biskop att göra. (Eller borde jag fatta det?).
Det kan väl inte verkligen vara så fruktansvärt illa som att EFS-are överlag finner Spong ekumeniskt acceptabel? (Inte SSPX-Richardson, väl, fast varför inte han då helt plötsligt?). Och att moderna EFS-are överlag tänker sej att gränser är nåt otyg som man inte bör prata om eftersom centrum är det viktiga (eller hur det nu brukar heta)? Eller nåt man möjligen bör sätta upp mot högkyrkliga eller såna som inte gladeligen och reservationslöst sammanviger folk av samma kön till äktenskap?
Herre, du har anförtrott
oss en uppgift i din yrka.
Lär oss bruka det vi fått
så det växer till i styrka.
Vårvintern slog till i lördags med fantastisk sol och värme i Mellansel - och även här i Bollnäs har vi en strålande vårvinterdag. Gud välsigne oss allesammans!
På EFS:s hemsida fortgår den både sorgliga och nödvändiga debatten om var gränserna går för vad som fortfarande kan kallas kristet och vad som bara är nygnosticism eller lämpligt fromt draperad hedendom. Anders Bergstedt har tillropat både mej och Bengt "Begis" Gustavsson (som liksom jag har "time-out" från efs.nu ;) några uppmuntrande ord, men annars måste jag nog konstatera att samarbetsmannen (f´låt, samarbetskyrkoprästen) Krister Berg i Piteå och den debattaktive Eskil Jonsson snarast verkar se mej och alla som är skrämda av utvecklingen i Svenska kyrkan som rätt ensamma pelikaner i öknen - bland inbillade ruiner.
Men visst måste det väl ändå vara fler EFS-are än jag som drar en gräns för ekumeniken - eller lärofriheten i Svenska kyrkan - när det börjar handla om prelater som Spong och teologier som Spongs? Var ska vi annars dra gränsen? Jag har ju personligen mycket mer gemensamt med en troende muslim - bl.a. tron på en personlig Gud, på Jesus´ verkliga återkomst och på kroppens uppståndelse - än med en bekännande icke-teist och i praktiken naturalist/materialist som Spong. Och jag fattar inte hur K-G Hammar, Claes-Bertil Ytterberg och Caroline Krook - eller Sven Hillert och Hans Ulfvenbrand - kan vilja ha med honom som biskop att göra. (Eller borde jag fatta det?).
Det kan väl inte verkligen vara så fruktansvärt illa som att EFS-are överlag finner Spong ekumeniskt acceptabel? (Inte SSPX-Richardson, väl, fast varför inte han då helt plötsligt?). Och att moderna EFS-are överlag tänker sej att gränser är nåt otyg som man inte bör prata om eftersom centrum är det viktiga (eller hur det nu brukar heta)? Eller nåt man möjligen bör sätta upp mot högkyrkliga eller såna som inte gladeligen och reservationslöst sammanviger folk av samma kön till äktenskap?
Herre, du har anförtrott
oss en uppgift i din yrka.
Lär oss bruka det vi fått
så det växer till i styrka.
torsdag 12 mars 2009
Stå upp för Jesus, sa ateisten
Påskvänner!
Nog har Patrik Lindenfors gett oss och Svenska kyrkan bra mycket att tänka på med sina utmanande texter, som kan läsas här i Aftonbladet och här på hans blogg.
Jag tycker att killen resonerar riktigt utifrån sina förutsättningar. Klart väckande och skarpsynt!
Vad håller vi på med egentligen?
Hur än andra gått förut
kors och tvärs i vägens damm
plånas aldrig spåren ut
av den som först gick vägen fram.
Nog har Patrik Lindenfors gett oss och Svenska kyrkan bra mycket att tänka på med sina utmanande texter, som kan läsas här i Aftonbladet och här på hans blogg.
Jag tycker att killen resonerar riktigt utifrån sina förutsättningar. Klart väckande och skarpsynt!
Vad håller vi på med egentligen?
Hur än andra gått förut
kors och tvärs i vägens damm
plånas aldrig spåren ut
av den som först gick vägen fram.
Gardells Jesus en gång till
Påskvänner!
Måste nästan ge två bra länkar i anslutning till Jonas Gardells Jesus-funderingar. Läs Stefan Gustavssons gamla text om Jesus läskunnighet och möt Dag Sandahls entusiastiska beredskap att berätta om evangeliernas Jesus med anledning av Gardells boksläpp. I bloggtexten Jesus och Jonas eller tvärtom.
Som Sandahl skriver: Gardells bok om Jesus kommer snart. Är du redo?
Jesus från Nasaret går här fram,
än som i gången tid,
löser ur vanmakt, ur synd och skam,
skänker sin kraft och frid.
Himmelriket är nära.
Måste nästan ge två bra länkar i anslutning till Jonas Gardells Jesus-funderingar. Läs Stefan Gustavssons gamla text om Jesus läskunnighet och möt Dag Sandahls entusiastiska beredskap att berätta om evangeliernas Jesus med anledning av Gardells boksläpp. I bloggtexten Jesus och Jonas eller tvärtom.
Som Sandahl skriver: Gardells bok om Jesus kommer snart. Är du redo?
Jesus från Nasaret går här fram,
än som i gången tid,
löser ur vanmakt, ur synd och skam,
skänker sin kraft och frid.
Himmelriket är nära.
måndag 9 mars 2009
Nu är jag i Mellansel igen!
Påskvänner!
Glömde rapportera från fastlagsbullarna hos Christa i Vik med EFS-gruppen för tre veckor sedan. (Dom var goda!). Maken till en föreningsmedlem hade avlidit under natten, så stämningen var väl inte direkt uppsluppen. Men dock efter förhållandena glad och god. Tack, Christa!
Är f.ö. åter i EFS-bygderna vid Moälven, och ska även denna gång försöka klara Svenska kyrkans grundkurs tältande. Det är i varje fall inte lika kallt som i januari - men snön ligger kvar och t.o.m. får tillskott ovanifrån. Återkommer om grundkursen i övrigt (idag på förmiddagen var vi och hörde församlingsassistenten m.m. Rolf Forsström i Övik och sa att vi gärna hade varit kvar hela eftermiddagen också;). I morgon ska hela folkhögskolan till Solberg (vid Moälvens källor) och åka skidor!
Din skönhet som i vintern bor
du ger till oss som gåva.
Glömde rapportera från fastlagsbullarna hos Christa i Vik med EFS-gruppen för tre veckor sedan. (Dom var goda!). Maken till en föreningsmedlem hade avlidit under natten, så stämningen var väl inte direkt uppsluppen. Men dock efter förhållandena glad och god. Tack, Christa!
Är f.ö. åter i EFS-bygderna vid Moälven, och ska även denna gång försöka klara Svenska kyrkans grundkurs tältande. Det är i varje fall inte lika kallt som i januari - men snön ligger kvar och t.o.m. får tillskott ovanifrån. Återkommer om grundkursen i övrigt (idag på förmiddagen var vi och hörde församlingsassistenten m.m. Rolf Forsström i Övik och sa att vi gärna hade varit kvar hela eftermiddagen också;). I morgon ska hela folkhögskolan till Solberg (vid Moälvens källor) och åka skidor!
Din skönhet som i vintern bor
du ger till oss som gåva.
Ja, vem var EGENTLIGEN Jesus?
Påskvänner!
När Jonas Gardells bok "Om Jesus" snart kommer ut, hoppas jag att vi inte bidrar till att den blir samma försäljningssuccé som "Om Gud" blev. Däremot kan vi kanske låna den. Det kan nog vara nyttigt att ha läst den. Vi kan och bör ju använda det tillfälle Gardells bok onekligen ger att på nytt visa på vår Frälsare.
På Mellansels folkhögskola har jag läst Trots Allt 2/2009, där David Berjlund gör en intervju med Jonas Gardell om den kommande boken. Jag vill gärna instämma i Gardells uppmaning att brottas med gudsfrågan och sanningen om Jesus - "vi har inte rätt att vara andligt lata", som han säger. Jag finner också Gardells citat om Guds kärlek tänkvärt: "Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det utan för att vi behöver det." Det är stort. Men i övrigt finns tyvärr inte mycket att stämma in i. Några anmärkningar:
1) "Jonas nämner hur den första kristendomen spreds och formades av människor som faktiskt inte träffat Jesus, eller tagit avstånd från honom när han levde." (s. 22) Till detta kan man ju bara häpet fråga: Jaså? Paulus kan det nog stämma in på (fast vi kan inte säkert säga att Paulus aldrig såg eller hörde Jesus före sin omvändelse), men de övriga lärjungarna hade väl i högsta grad träffat Jesus under tre lärorika vandringsår? Och inte satt de och väntade på Paulus för att våga sprida och utforma budskapet! Som ju först oftast skrevs muntligt (eller ibland efteråt).
2) Gardell säger: "Och så tycker jag det är ofantligt fascinerande att vi har en kyrka med en trosbekännelse - den apostoliska - där Jesus inte nämns med ett ord. Jag har rabblat den ett helt liv tills någon pekade ut för mig att Jesus inte finns med! Det är bara den kosmiske Kristus, inte ett ord om den Jesus som gick här på jorden och sa att vi skulle älska varandra." Hmm, var det inte så att det verkligen var "den Jesus som gick här på jorden" som pinades under Pontius Pilatus och blev korsfäst, död och begraven? (De orden brukar ju accepteras även av dem som tror att Jesus har ruttnat). Hur man kan få för sej att Jesus inte nämns med ett ord i den nämnda trosbekännelsen? Även K-G Hammar far tydligen nu land och rike runt för att dissa trosbekännelsen - enligt uppgift tyckte han i Ålidhem att den var "stolpig" och borde ersättas med någon sjungen visvariant - och för att, enligt annonserna, lära oss "tro på Gud som om Gud inte fanns."
3) Gardell säger: "Jag påstår att kraven på botgöring och omvändelse är extremt nedtonade hos Jesus", säger Gardell enligt Berjlunds artikel (s. 24). Ja, om man medvetet undviker de mer kravfyllda texterna, förstås. Annars tycker jag mej ha hört gott om uppmaningar från Jesus sida att vända om, både till hela Israel som folk och till städer som Jerusalem och Kafarnaum. "Om ni inte vänder om och blir som barn, kommer ni aldrig in i Guds rike." Människorna som tilltalas "huggormsyngel" har nog också lite svårt att förstå Gardells tal om "extrem nedtoning". Särskilda botgöringar nämns förvisso inte särskilt ofta - och i en mening har Gardell en poäng i att Jesus ofta möter människor, särskilt de som redan dömt sej själva - med en fantastiskt "nedtonad kravlista", ja, han är mot många idel kärlek och förlåtelse. Men om "bästa boten är att aldrig göra så mer", så ställer Jesus faktiskt ett sådant krav i bl.a. Johannes 8 och önskar det naturligtvis hela tiden.
4) Gardell hävdar: "Vad vi än tycker så står det att horor och syndare SKALL gå in i Guds rike, punkt och slut." Inte riktigt, va? Inte ens ett komma fanns där när jag var liten, utan meningen fortsatte: "...skall gå in i Guds rike förr än ni" - åtminstone när jag var liten. Fariséer har det ännu svårare - men det innebär inte att horor och syndare utan vidare kommer in i Guds rike bara för att de är horor och syndare.
5) Gardell: "Rövaren på korset kommer aldrig med en syndabekännelse". Jaså, vad sägs om den här då:
"Vi lider vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort." (Det är naturligtvis sant att någon generalbikt inte orkas med på korset, och Jesus kräver inte heller en fullständig uppräkning av alla synder).
6) Gardell erkänner: "Det låter ju blasfemiskt att säga att Jesus inte dog för våra synder. Men det gjorde han inte. Det där går tillbaka på hur man tidigt började applicera Yom Kippur, den stora försoningshögtiden, på Jesu död. Det är ett tidigt synsätt, men inte det allra första. Och det talar emot mycket av det Jesus talad oms - tillit till Gud, att förstå att vi redan är förlåtna och räddade." Fast säger inte Jesus att hans blod utgjuts för många till syndernas förlåtelse? Att han ger sej till ett offer för dem, för att de ska bli "i sanning helgade"? Och bestyrks och betonas inte detta än mer även i Nya Testamentets brev? "Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä."
7) Gardell: "Kyrkan är besatt av att vi ska be om förlåtelse, men vad Jesus talade om var att vi skulle förlåta." Nåja, någon motsättning däremellan finns inte hos Jesus, som lärde oss be: "Förlåt oss våra skulder, liksom också vi förlåter dem som står i skuld till oss."
Teol. heddr. Gardells slutord är lika tänkvärda som ärliga: "Tro inte allt jag säger. Jag är ute efter att påverka dig, som alla andra." Men Gardells teologiska meriter består inte i någon djup och självständig forskning eller ens, som det verkar, i någon riktig förtrogenhet med Nya Testamentet och vad Jesus själv faktiskt säger. Däremot kan han, som jag tidigare skrivit, i en mening äras för att han fört ut universitetets liberalteologi till fotfolket och på så sätt lättfattligt upplyst oss på verkstadsgolvet vad den egentligen handlar om. Det riktigt allvarliga är inte Gardells misstag och missuppfattningar, utan att de liksom bekräftas av proffsteologerna och kyrkans ledning (som han kanske t.o.m. fått dem ifrån?). Låt oss fortsätta be för Gardell och andra "riksteologer", att de och vi på nytt eller för första gången ska få se vem Jesus EGENTLIGEN är!
Vem ska vi gå till, Herre?
Vi som irrar i mörkret.
Du har det ord som ger evigt liv.
Herre, förbarma dig.
När Jonas Gardells bok "Om Jesus" snart kommer ut, hoppas jag att vi inte bidrar till att den blir samma försäljningssuccé som "Om Gud" blev. Däremot kan vi kanske låna den. Det kan nog vara nyttigt att ha läst den. Vi kan och bör ju använda det tillfälle Gardells bok onekligen ger att på nytt visa på vår Frälsare.
På Mellansels folkhögskola har jag läst Trots Allt 2/2009, där David Berjlund gör en intervju med Jonas Gardell om den kommande boken. Jag vill gärna instämma i Gardells uppmaning att brottas med gudsfrågan och sanningen om Jesus - "vi har inte rätt att vara andligt lata", som han säger. Jag finner också Gardells citat om Guds kärlek tänkvärt: "Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det utan för att vi behöver det." Det är stort. Men i övrigt finns tyvärr inte mycket att stämma in i. Några anmärkningar:
1) "Jonas nämner hur den första kristendomen spreds och formades av människor som faktiskt inte träffat Jesus, eller tagit avstånd från honom när han levde." (s. 22) Till detta kan man ju bara häpet fråga: Jaså? Paulus kan det nog stämma in på (fast vi kan inte säkert säga att Paulus aldrig såg eller hörde Jesus före sin omvändelse), men de övriga lärjungarna hade väl i högsta grad träffat Jesus under tre lärorika vandringsår? Och inte satt de och väntade på Paulus för att våga sprida och utforma budskapet! Som ju först oftast skrevs muntligt (eller ibland efteråt).
2) Gardell säger: "Och så tycker jag det är ofantligt fascinerande att vi har en kyrka med en trosbekännelse - den apostoliska - där Jesus inte nämns med ett ord. Jag har rabblat den ett helt liv tills någon pekade ut för mig att Jesus inte finns med! Det är bara den kosmiske Kristus, inte ett ord om den Jesus som gick här på jorden och sa att vi skulle älska varandra." Hmm, var det inte så att det verkligen var "den Jesus som gick här på jorden" som pinades under Pontius Pilatus och blev korsfäst, död och begraven? (De orden brukar ju accepteras även av dem som tror att Jesus har ruttnat). Hur man kan få för sej att Jesus inte nämns med ett ord i den nämnda trosbekännelsen? Även K-G Hammar far tydligen nu land och rike runt för att dissa trosbekännelsen - enligt uppgift tyckte han i Ålidhem att den var "stolpig" och borde ersättas med någon sjungen visvariant - och för att, enligt annonserna, lära oss "tro på Gud som om Gud inte fanns."
3) Gardell säger: "Jag påstår att kraven på botgöring och omvändelse är extremt nedtonade hos Jesus", säger Gardell enligt Berjlunds artikel (s. 24). Ja, om man medvetet undviker de mer kravfyllda texterna, förstås. Annars tycker jag mej ha hört gott om uppmaningar från Jesus sida att vända om, både till hela Israel som folk och till städer som Jerusalem och Kafarnaum. "Om ni inte vänder om och blir som barn, kommer ni aldrig in i Guds rike." Människorna som tilltalas "huggormsyngel" har nog också lite svårt att förstå Gardells tal om "extrem nedtoning". Särskilda botgöringar nämns förvisso inte särskilt ofta - och i en mening har Gardell en poäng i att Jesus ofta möter människor, särskilt de som redan dömt sej själva - med en fantastiskt "nedtonad kravlista", ja, han är mot många idel kärlek och förlåtelse. Men om "bästa boten är att aldrig göra så mer", så ställer Jesus faktiskt ett sådant krav i bl.a. Johannes 8 och önskar det naturligtvis hela tiden.
4) Gardell hävdar: "Vad vi än tycker så står det att horor och syndare SKALL gå in i Guds rike, punkt och slut." Inte riktigt, va? Inte ens ett komma fanns där när jag var liten, utan meningen fortsatte: "...skall gå in i Guds rike förr än ni" - åtminstone när jag var liten. Fariséer har det ännu svårare - men det innebär inte att horor och syndare utan vidare kommer in i Guds rike bara för att de är horor och syndare.
5) Gardell: "Rövaren på korset kommer aldrig med en syndabekännelse". Jaså, vad sägs om den här då:
"Vi lider vad våra gärningar är värda, men denne man har inget ont gjort." (Det är naturligtvis sant att någon generalbikt inte orkas med på korset, och Jesus kräver inte heller en fullständig uppräkning av alla synder).
6) Gardell erkänner: "Det låter ju blasfemiskt att säga att Jesus inte dog för våra synder. Men det gjorde han inte. Det där går tillbaka på hur man tidigt började applicera Yom Kippur, den stora försoningshögtiden, på Jesu död. Det är ett tidigt synsätt, men inte det allra första. Och det talar emot mycket av det Jesus talad oms - tillit till Gud, att förstå att vi redan är förlåtna och räddade." Fast säger inte Jesus att hans blod utgjuts för många till syndernas förlåtelse? Att han ger sej till ett offer för dem, för att de ska bli "i sanning helgade"? Och bestyrks och betonas inte detta än mer även i Nya Testamentets brev? "Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä."
7) Gardell: "Kyrkan är besatt av att vi ska be om förlåtelse, men vad Jesus talade om var att vi skulle förlåta." Nåja, någon motsättning däremellan finns inte hos Jesus, som lärde oss be: "Förlåt oss våra skulder, liksom också vi förlåter dem som står i skuld till oss."
Teol. heddr. Gardells slutord är lika tänkvärda som ärliga: "Tro inte allt jag säger. Jag är ute efter att påverka dig, som alla andra." Men Gardells teologiska meriter består inte i någon djup och självständig forskning eller ens, som det verkar, i någon riktig förtrogenhet med Nya Testamentet och vad Jesus själv faktiskt säger. Däremot kan han, som jag tidigare skrivit, i en mening äras för att han fört ut universitetets liberalteologi till fotfolket och på så sätt lättfattligt upplyst oss på verkstadsgolvet vad den egentligen handlar om. Det riktigt allvarliga är inte Gardells misstag och missuppfattningar, utan att de liksom bekräftas av proffsteologerna och kyrkans ledning (som han kanske t.o.m. fått dem ifrån?). Låt oss fortsätta be för Gardell och andra "riksteologer", att de och vi på nytt eller för första gången ska få se vem Jesus EGENTLIGEN är!
Vem ska vi gå till, Herre?
Vi som irrar i mörkret.
Du har det ord som ger evigt liv.
Herre, förbarma dig.
söndag 8 mars 2009
Men, Helle, om de tre stora inte längre är så stora efter kyrkovalet den 20 september?
Påskvänner!
Efter att moderaterna i helgen fastslagit sitt kyrkopolitiska program, där könsneutrala äktenskap står högt på dagordningen, är det väl hög tid att de sista kristna lämnar moderaterna som kyrklig nomineringsgrupp? Även de som är anhängare av "äktenskapsreformen" måste väl inse att den misskrediteras av att drivas igenom av de tre stora riksdags- och kyrkomötespartierna S, M och C, men framför allt de som INTE är anhängare av reformen måste väl inse att moderaterna inte längre är det värdekonservativa parti det en gång var.
Helle Klein triumferar på sin blogg och förutsätter nu att "de nio biskoparna" blir överkörda av de tre stora partierna M, S och C i höstens kyrkomöte i fråga om vigselrätten. Men, Helle Klein, tänk om de tre stora skulle bli betydligt mindre efter höstens kyrkoval? Tänk om väljarna, både troende och mindre troende, inser att det är dags att skilja kyrka och stat på riktigt? Kommer inte då höstens kyrkomöte, som fortfarande är (stats- och kommun-)politiskt styrt i enlighet med förra valresultatet, att mista en god del av sin legitimitet? Liksom eventuella beslut i äktenskapsfrågan?
Naturligtvis kan det bli så att de som är less på statskyrkan till största delen går till partipolitiskt obundna Öppen kyrka - som också är för könsneutrala äktenskap. Så inte är avgörandet i äktenskapsfrågan självklart för att de politiska partiernas inflytande minskar. Likafullt vore det välkommet - från alla synpunkter sett - med ett jordskredsras för de politiska partierna och dess släpjollar i kyrkomötet. Det vore också välkommet om ateister och agnostiker - uttalat icke-troende alltså - antingen lämnade kyrkan eller avstod från att rösta i dess val. Vilket beslut ett friare kyrkomöte än skulle ta i äktenskapsfrågan kunde det då i varje fall få någon sorts legitimitet som kyrkans eget beslut. Som läget är idag känns det ofta omöjligt att skilja på riksdags- och kyrkomötesbeslut. Helknasigt nog.
Herre, du har anförtrott
oss en uppgift i din kyrka.
Hjälp oss vårda det vi fått
så det växer till i styrka.
Var med oss när vi planerar,
tar beslut och diskuterar.
Efter att moderaterna i helgen fastslagit sitt kyrkopolitiska program, där könsneutrala äktenskap står högt på dagordningen, är det väl hög tid att de sista kristna lämnar moderaterna som kyrklig nomineringsgrupp? Även de som är anhängare av "äktenskapsreformen" måste väl inse att den misskrediteras av att drivas igenom av de tre stora riksdags- och kyrkomötespartierna S, M och C, men framför allt de som INTE är anhängare av reformen måste väl inse att moderaterna inte längre är det värdekonservativa parti det en gång var.
Helle Klein triumferar på sin blogg och förutsätter nu att "de nio biskoparna" blir överkörda av de tre stora partierna M, S och C i höstens kyrkomöte i fråga om vigselrätten. Men, Helle Klein, tänk om de tre stora skulle bli betydligt mindre efter höstens kyrkoval? Tänk om väljarna, både troende och mindre troende, inser att det är dags att skilja kyrka och stat på riktigt? Kommer inte då höstens kyrkomöte, som fortfarande är (stats- och kommun-)politiskt styrt i enlighet med förra valresultatet, att mista en god del av sin legitimitet? Liksom eventuella beslut i äktenskapsfrågan?
Naturligtvis kan det bli så att de som är less på statskyrkan till största delen går till partipolitiskt obundna Öppen kyrka - som också är för könsneutrala äktenskap. Så inte är avgörandet i äktenskapsfrågan självklart för att de politiska partiernas inflytande minskar. Likafullt vore det välkommet - från alla synpunkter sett - med ett jordskredsras för de politiska partierna och dess släpjollar i kyrkomötet. Det vore också välkommet om ateister och agnostiker - uttalat icke-troende alltså - antingen lämnade kyrkan eller avstod från att rösta i dess val. Vilket beslut ett friare kyrkomöte än skulle ta i äktenskapsfrågan kunde det då i varje fall få någon sorts legitimitet som kyrkans eget beslut. Som läget är idag känns det ofta omöjligt att skilja på riksdags- och kyrkomötesbeslut. Helknasigt nog.
Herre, du har anförtrott
oss en uppgift i din kyrka.
Hjälp oss vårda det vi fått
så det växer till i styrka.
Var med oss när vi planerar,
tar beslut och diskuterar.
lördag 7 mars 2009
Morgondagens nummertavla
Påskvänner!
En psalmnummertavla för Andra söndagen i fastan kan t.ex. se ut så här:
46
*38
309
305
Nog med förslag? Vad sjunger ni imorgon? Eller vad skulle ni vilja sjunga? Dela gärna med er!
En psalmnummertavla för Andra söndagen i fastan kan t.ex. se ut så här:
46
*38
309
305
Nog med förslag? Vad sjunger ni imorgon? Eller vad skulle ni vilja sjunga? Dela gärna med er!
Den miljö- och djurvänliga fastematsedeln idag såg f.ö. ut så här:
FRUKOST: Risgrynsgröt, alt. fil och majsflingor LUNCH: Röd linssoppa (ni vet det där som Jakob bjöd Esau)MIDDAG: Lasagne med dränerad spenat och linssoppa (istället för tomater och köttfärs).
Nyttigt att prova köttfritt några veckor, tycker jag. (Med avbrott för söndagarna ;). En del av menyerna blir nog bestående - vegetarisk lasagne och dito tacos är faktiskt riktiga höjdare. Men Jesus har förklarat all mat för ren, så vi äter kött och fisk ibland med gott samvete. (Man behöver ju inte fördenskull plåga djur eller suga ut jordens resurser hur mycket som helst - "den rättfärdige vet hur boskapen känner det").
Vila i din väntan. Stilla mötet sker.
All din stora längtan Herren hör och ser.
Våga vänta tryggt; snart har dagen grytt.
Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.
Hur resonerar du?
Påskvänner!
Kära EFS-präster och övriga läsare! Ljusnan (vår dagstidning) har nu ställt följande aktuella och relevanta frågor till Södra Hälsinglands präster i Svenska kyrkan (Ljusnan den 7 mars 2009, journalist Lina Kronberg, 0278-27575, lina.kronberg@ljusnan.se):
Kan du tänka dig att viga samkönade par? Hur resonerar du?
Svaren lyder (i tidningen anges prästernas namn men jag väljer denna gång att dra en barmhärtighetens slöja över dem):
Nej, jag är tveksam. Jag tycker att äktenskapet är mellan man och kvinna.
Ja, om kyrkans ledning (läs: politikerna) tillåter det är jag beredd att göra det. Då gör jag det med glädje.
Vet inte. Jag kan inte svara på det eftersom jag inte är insatt i frågan.
Nej. Enligt Jesu ord i Matteusevangeliet 19 vers 4-6 i Bibeln går det att läsa att äktenskapet är instiftat mellan man och kvinna. Jag vill hålla isär vad kyrkan gör och samhället gör. Samhället får gärna viga samkönade par.
Inget svar. Jag kommer att vara lojal med det som kyrkan bestämmer sig för. Jag är präst i Svenska kyrkan och mina privata åsikter håller jag för mig själv. Jag får finna mig i det Svenska kyrkan beslutar om.
Ja, förutsatt att kyrkan ger mig den möjligheten. Jag är positiv till människor som stödjer tvåsamhet och trohet. Makarna får Guds välsignelse, inte prästens.
Jag vill inte svara på den frågan.
Nej. Med hänsyn till att jag predikat och vigt par sedan 70-talet kommer jag svara nej.
Ja, om två personer vill leva i en kärleksfull gemenskap och få det bekräftat i kyrkan ser jag inga hinder i det.
Ja, det är okej för min del. Men jag tror att det kommer att kännas konstigt att ha två av samma kön framför sig. Av tradition är jag van att ha en av varje, jag har varit präst sedan 1981.
Ja, jag har ingen rätt att ifrågasätta andra människors kärlek. Om par vill ha Guds välsignelse är väl det bra.
Ja, jag kan tänka mig att viga samkönade par. Frågan är inte helt enkel, men kärleken är densamma. Ett äktenskap oavsett kön får vara den hamn där man får bejaka och leva.
Det går inte att svara ja eller nej på det. Jag kommer att följa de ordningar som gäller för kyrkan när ett beslut har fattats. Det är en stor och väldigt känslig fråga som berör mångas innersta känslor.
Ja, jag är gärna med och välsignar två människors kärlek. För mig är äktenskapet något fint som två människor har valt att dela och få Guds välsignelse över - oberoende av kön.
Det vill jag inte svara på. Det vill jag behålla för mig själv.
Nej. Kyrkan har vigt par sedan 1215 och det här skulle betyda att vi vrider klockan tillbaka. Vigsel har alltid haft en religiös betydelse. Jag har vigt i 40 år och det skulle inte kännas bra att viga samkönade.
Är det inte märkligt hur svaga resonemangen är - i den mån de alls förekommer - från BÅDE de som bejakar "reformen" och de som inte gör det? (Den där som hänvisade till Jesus hade dock en poäng, menar jag - det verkar på något sätt ganska ödesdigert att försöka rensa ut Jesus och Matteus 19 från ordinarie vigselritual. Dessutom är rågången mellan stat och kyrka extremt viktig att upprätthålla, även för den som i syfte att gottgöra tidigare försyndelser mot homosexuella nu vill ändra själva äktenskapsdefinitionen. Statlig inblandning komprometterar som bekant de ädlaste syften; lärde vi oss INGENTING 1958?).
Som sagt: båda sidor har överlag pinsamt klena motiveringar, trots flera års möjligheter att förbereda sej inför journalisternas till sist oundvikliga frågor. Tradition och ohejdad vana är väl inget argument i sej? Eller personliga antipatier? Eller det politiskt styrda kyrkomötets avgöranden? Eller det faktum att bibeln ser positivt på kärlek oavsett kön och släktskap?
För det är väl inte kärlek eller ens själslig/fysisk attraktion någon vettig människa ifrågasätter? Kärlek och själslig/fysisk skönhet är ju fint och värt att uppskatta (trots att ha-begäret ofta slår till i otid). Vi diskuterar väl i fridens dar här, liksom annars när det gäller äktenskap, när det är lämpligt att uttrycka kärleken/sympatin/attraktionen direkt sexuellt, alltså i äktenskapsliknande samliv? "Jag älskar många män men är gift med EN", som Margareta Melin befriande uppriktigt sa när det gäller antalsfrågan - som lär bli nästa fråga till rakning.
Det är ju rent hyckleri att påstå att kyrkan från och med nu bejakar och välsignar alla vuxna, frivilliga och kärleksfulla sexuella relationer. Om man nu inte - ve och fasa! - faktiskt menar att man vill göra det. Sedan politikerna lämnat nådigt tillstånd, förstås. (Redan idag får man gifta sej borgerligt med sin faster på dispens). För det är naturligtvis efter detta omtänkande inkonsekvent att plötsligt "ifrågasätta andra människors kärlek" när det gäller andra vuxna, frivilliga, kärleksfulla konstellationer (enligt den nya definitionen av att "ifrågasätta kärlek"). Pastorala undantag är ett för länge sedan passerat stadium - nu väntar det totala paradigmskiftet. Med alla sina konsekvenser.
Och den nya generationens präster verkar lyhörda och lydiga. Fast man kan sannerligen fråga sej mot vem.
Kära EFS-präster och anställda i Svenska kyrkan! Se till att vara bra beredda när ni förväntas svara i lokalpressen med namn och allt! Uttryck gärna sympatier med reformens syfte (att visa respekt för entydigt homosexuellas speciella situation), visa om ni vill öppenhet för pastorala undantag (även om just denna öppenhet lett till det totala paradigmskifte vi nu ser och därmed komprometterats svårt) - men ge för Guds och människors skull inte upp kyrkans definition av äktenskapet eller Jesus´ undervisning i Matteus 19 - han nämner ju själv undantag som bekräftar, inte förändrar den heteronormativa regeln - och acceptera inte ett nytt paradigm som följdriktigt innebär acceptans och kyrklig välsignelse av ALLA vuxna, frivilliga, kärleksfulla sexuella relationer (i rimlighetens namn då även den i 1 Kor. 5, eller hur?). Det ter sej just nu som progressivt, men kan på bara några år - utifrån sina konsekvenser - avslöja sej som det stolleprov det enligt min och mångas mening är.
Äktenskapet mellan man och kvinna går lätt att motivera utifrån både Skriften (Matt. 19 där Jesus slår fast både a) tvåsamheten, b) tvåköntheten och c) exogamin - den som gör som mannen i 1 Kor. 5 överger inte fader och moder - och utifrån det biologiska faktum att vi alla kommer från EN man och EN kvinna och har fortplantningsorgan som är uppenbart anpassade just för denna konstellation (Erik Eckerdals argument i Rapport att vi alla ÄR antingen man eller kvinna kändes däremot extremt irrelevant). Nya äktenskapsdefinitioner drar i konsekvensens namn med sej både det ena och det andra - däremot inte övergrepp som t.ex. pedofili, låt oss hålla argumentationen ren från sånt - och både syskonäktenskap och polygami måste sägas ha betydligt bättre stöd i Skriften och historien än homoäktenskap. I varje fall minst lika stort stöd som homoäktenskap utifrån det principiella kärleksargumentet.
Och ifall man faktiskt tror att det är lika fel att begära att kontrahenterna har olika kön som att kräva att kontrahenterna har samma (eller olika?) hudfärg, så borde man väl inte vara så förtvivlat feg att man väntar på att kyrkans ledning ska tillåta vigseln ifråga? Så feg att man själv fortsätter med sin "rasism" bara för att kyrkoledningen gör det? Har präster nuförtiden förpliktigat sej att inget samvete ha?
Gud skapade av jord två mänskor för varann,
som avbild av sej själv, till kvinna och till man.
Så skall ni nu tillsammans bli den enhet ni är skapta till:
där delar ni hans kärleks liv.
Gud har omsorg om vårt släkte, han har sett vår ensamhet.
Han har skapat man och kvinna, han har styrt i hemlighet
deras vägar till ett möte där de livets källa fann.
O Kristus, du föddes av kvinna, välsigna kvinna och man
och lär oss att alltid tjäna och troget älska varann!
Som mannen och kvinnan i glädje tillsammans när tillvaron föddes en gång
vi står här i dag inför skapelsens Herre i bön och sång.
(Ur den ålderdomligt heteronormativa vigselpsalmsavdelningen i Den Svenska Psalmboken 1986. Eller vaddå ålderdomligt - de enda könsneutrala vigselpsalmerna i psalmboken är faktiskt de två äldsta(!!!), Runebergs, f. 1804, "Gud se i nåd till dessa två" (SvPs82) och Welchs, f. 1862, "Vi lyfter våra hjärtan" (SvPs84)! Fast på 1800-talet var väl konstellationens art så pass självklar att det inte uttryckligen behövde nämnas att det handlade om en man och en kvinna... Nåväl, förvisso var även homofobin beklagligt utbredd då - frågan är bara nu vad som kan anses vara något så när rimliga åtgärder för att kompensera för den utan att riva ner hela den bibliska undervisningen kring äktenskapet och kring Guds allmänna avsikt med att skapa oss till män resp. kvinnor).
Kära EFS-präster och övriga läsare! Ljusnan (vår dagstidning) har nu ställt följande aktuella och relevanta frågor till Södra Hälsinglands präster i Svenska kyrkan (Ljusnan den 7 mars 2009, journalist Lina Kronberg, 0278-27575, lina.kronberg@ljusnan.se):
Kan du tänka dig att viga samkönade par? Hur resonerar du?
Svaren lyder (i tidningen anges prästernas namn men jag väljer denna gång att dra en barmhärtighetens slöja över dem):
Nej, jag är tveksam. Jag tycker att äktenskapet är mellan man och kvinna.
Ja, om kyrkans ledning (läs: politikerna) tillåter det är jag beredd att göra det. Då gör jag det med glädje.
Vet inte. Jag kan inte svara på det eftersom jag inte är insatt i frågan.
Nej. Enligt Jesu ord i Matteusevangeliet 19 vers 4-6 i Bibeln går det att läsa att äktenskapet är instiftat mellan man och kvinna. Jag vill hålla isär vad kyrkan gör och samhället gör. Samhället får gärna viga samkönade par.
Inget svar. Jag kommer att vara lojal med det som kyrkan bestämmer sig för. Jag är präst i Svenska kyrkan och mina privata åsikter håller jag för mig själv. Jag får finna mig i det Svenska kyrkan beslutar om.
Ja, förutsatt att kyrkan ger mig den möjligheten. Jag är positiv till människor som stödjer tvåsamhet och trohet. Makarna får Guds välsignelse, inte prästens.
Jag vill inte svara på den frågan.
Nej. Med hänsyn till att jag predikat och vigt par sedan 70-talet kommer jag svara nej.
Ja, om två personer vill leva i en kärleksfull gemenskap och få det bekräftat i kyrkan ser jag inga hinder i det.
Ja, det är okej för min del. Men jag tror att det kommer att kännas konstigt att ha två av samma kön framför sig. Av tradition är jag van att ha en av varje, jag har varit präst sedan 1981.
Ja, jag har ingen rätt att ifrågasätta andra människors kärlek. Om par vill ha Guds välsignelse är väl det bra.
Ja, jag kan tänka mig att viga samkönade par. Frågan är inte helt enkel, men kärleken är densamma. Ett äktenskap oavsett kön får vara den hamn där man får bejaka och leva.
Det går inte att svara ja eller nej på det. Jag kommer att följa de ordningar som gäller för kyrkan när ett beslut har fattats. Det är en stor och väldigt känslig fråga som berör mångas innersta känslor.
Ja, jag är gärna med och välsignar två människors kärlek. För mig är äktenskapet något fint som två människor har valt att dela och få Guds välsignelse över - oberoende av kön.
Det vill jag inte svara på. Det vill jag behålla för mig själv.
Nej. Kyrkan har vigt par sedan 1215 och det här skulle betyda att vi vrider klockan tillbaka. Vigsel har alltid haft en religiös betydelse. Jag har vigt i 40 år och det skulle inte kännas bra att viga samkönade.
Är det inte märkligt hur svaga resonemangen är - i den mån de alls förekommer - från BÅDE de som bejakar "reformen" och de som inte gör det? (Den där som hänvisade till Jesus hade dock en poäng, menar jag - det verkar på något sätt ganska ödesdigert att försöka rensa ut Jesus och Matteus 19 från ordinarie vigselritual. Dessutom är rågången mellan stat och kyrka extremt viktig att upprätthålla, även för den som i syfte att gottgöra tidigare försyndelser mot homosexuella nu vill ändra själva äktenskapsdefinitionen. Statlig inblandning komprometterar som bekant de ädlaste syften; lärde vi oss INGENTING 1958?).
Som sagt: båda sidor har överlag pinsamt klena motiveringar, trots flera års möjligheter att förbereda sej inför journalisternas till sist oundvikliga frågor. Tradition och ohejdad vana är väl inget argument i sej? Eller personliga antipatier? Eller det politiskt styrda kyrkomötets avgöranden? Eller det faktum att bibeln ser positivt på kärlek oavsett kön och släktskap?
För det är väl inte kärlek eller ens själslig/fysisk attraktion någon vettig människa ifrågasätter? Kärlek och själslig/fysisk skönhet är ju fint och värt att uppskatta (trots att ha-begäret ofta slår till i otid). Vi diskuterar väl i fridens dar här, liksom annars när det gäller äktenskap, när det är lämpligt att uttrycka kärleken/sympatin/attraktionen direkt sexuellt, alltså i äktenskapsliknande samliv? "Jag älskar många män men är gift med EN", som Margareta Melin befriande uppriktigt sa när det gäller antalsfrågan - som lär bli nästa fråga till rakning.
Det är ju rent hyckleri att påstå att kyrkan från och med nu bejakar och välsignar alla vuxna, frivilliga och kärleksfulla sexuella relationer. Om man nu inte - ve och fasa! - faktiskt menar att man vill göra det. Sedan politikerna lämnat nådigt tillstånd, förstås. (Redan idag får man gifta sej borgerligt med sin faster på dispens). För det är naturligtvis efter detta omtänkande inkonsekvent att plötsligt "ifrågasätta andra människors kärlek" när det gäller andra vuxna, frivilliga, kärleksfulla konstellationer (enligt den nya definitionen av att "ifrågasätta kärlek"). Pastorala undantag är ett för länge sedan passerat stadium - nu väntar det totala paradigmskiftet. Med alla sina konsekvenser.
Och den nya generationens präster verkar lyhörda och lydiga. Fast man kan sannerligen fråga sej mot vem.
Kära EFS-präster och anställda i Svenska kyrkan! Se till att vara bra beredda när ni förväntas svara i lokalpressen med namn och allt! Uttryck gärna sympatier med reformens syfte (att visa respekt för entydigt homosexuellas speciella situation), visa om ni vill öppenhet för pastorala undantag (även om just denna öppenhet lett till det totala paradigmskifte vi nu ser och därmed komprometterats svårt) - men ge för Guds och människors skull inte upp kyrkans definition av äktenskapet eller Jesus´ undervisning i Matteus 19 - han nämner ju själv undantag som bekräftar, inte förändrar den heteronormativa regeln - och acceptera inte ett nytt paradigm som följdriktigt innebär acceptans och kyrklig välsignelse av ALLA vuxna, frivilliga, kärleksfulla sexuella relationer (i rimlighetens namn då även den i 1 Kor. 5, eller hur?). Det ter sej just nu som progressivt, men kan på bara några år - utifrån sina konsekvenser - avslöja sej som det stolleprov det enligt min och mångas mening är.
Äktenskapet mellan man och kvinna går lätt att motivera utifrån både Skriften (Matt. 19 där Jesus slår fast både a) tvåsamheten, b) tvåköntheten och c) exogamin - den som gör som mannen i 1 Kor. 5 överger inte fader och moder - och utifrån det biologiska faktum att vi alla kommer från EN man och EN kvinna och har fortplantningsorgan som är uppenbart anpassade just för denna konstellation (Erik Eckerdals argument i Rapport att vi alla ÄR antingen man eller kvinna kändes däremot extremt irrelevant). Nya äktenskapsdefinitioner drar i konsekvensens namn med sej både det ena och det andra - däremot inte övergrepp som t.ex. pedofili, låt oss hålla argumentationen ren från sånt - och både syskonäktenskap och polygami måste sägas ha betydligt bättre stöd i Skriften och historien än homoäktenskap. I varje fall minst lika stort stöd som homoäktenskap utifrån det principiella kärleksargumentet.
Och ifall man faktiskt tror att det är lika fel att begära att kontrahenterna har olika kön som att kräva att kontrahenterna har samma (eller olika?) hudfärg, så borde man väl inte vara så förtvivlat feg att man väntar på att kyrkans ledning ska tillåta vigseln ifråga? Så feg att man själv fortsätter med sin "rasism" bara för att kyrkoledningen gör det? Har präster nuförtiden förpliktigat sej att inget samvete ha?
Gud skapade av jord två mänskor för varann,
som avbild av sej själv, till kvinna och till man.
Så skall ni nu tillsammans bli den enhet ni är skapta till:
där delar ni hans kärleks liv.
Gud har omsorg om vårt släkte, han har sett vår ensamhet.
Han har skapat man och kvinna, han har styrt i hemlighet
deras vägar till ett möte där de livets källa fann.
O Kristus, du föddes av kvinna, välsigna kvinna och man
och lär oss att alltid tjäna och troget älska varann!
Som mannen och kvinnan i glädje tillsammans när tillvaron föddes en gång
vi står här i dag inför skapelsens Herre i bön och sång.
(Ur den ålderdomligt heteronormativa vigselpsalmsavdelningen i Den Svenska Psalmboken 1986. Eller vaddå ålderdomligt - de enda könsneutrala vigselpsalmerna i psalmboken är faktiskt de två äldsta(!!!), Runebergs, f. 1804, "Gud se i nåd till dessa två" (SvPs82) och Welchs, f. 1862, "Vi lyfter våra hjärtan" (SvPs84)! Fast på 1800-talet var väl konstellationens art så pass självklar att det inte uttryckligen behövde nämnas att det handlade om en man och en kvinna... Nåväl, förvisso var även homofobin beklagligt utbredd då - frågan är bara nu vad som kan anses vara något så när rimliga åtgärder för att kompensera för den utan att riva ner hela den bibliska undervisningen kring äktenskapet och kring Guds allmänna avsikt med att skapa oss till män resp. kvinnor).
Kvinnodag med en av bibelns hjältinnor
Påskvänner!
Så var det dags för internationella kvinnodagen, som i år sammanfaller med andra söndagen i fastan (ingen som har tänkt på en fasteljusstake?). Och den här årgången är det lämpligt nog tänkt att vi på ett särskilt sätt ska få möta en av bibelns hjältinnor, den kananeiska kvinnan, henne som lärjungarna ville visa bort (märkliga lärjungar egentligen, ni vet det där med barnen också) och som även Jesus behandlade så ytterst besynnerligt. Han visade visserligen INTE bort henne, som lärjungarna krävde, men var samtidigt så otroligt avvisande i sina uttryckssätt att det inte varit konstigt om kvinnan givit upp. Han kallar visserligen judarna för "förlorade får" (inte särskilt tjusigt), men i relation till "hundarna" kallas de ändå "barn" som har första tjing på brödet. Och hundar har ju sällan ansetts som särskilt heliga, om man säger så.
Samtidigt fick hon ju nu en lysande chans att "slänga käft" med Mästaren. Och det gjorde hon bra, så bra att han verkligen lyste upp och utbrast: "Kvinna, din tro är stor! Det ska bli som du vill!" För övrigt är det ju så med barn, åtminstone med våra, att det inte bara är småsmulor som dimper ner från borden. (Ett tag misstänkte vi minstingen för att riva ner bröd med flit för att lägga upp ett förråd under soffan, mer lättillgängligt för en som ännu inte lärt sej stå och gå!). Det kanske inte hade varit fel att ha lite hundar?
Stefan Gustavsson skriver fint om evangelietexten i Dagen. Jag noterar samtidigt att han inte säger ett ord om att kvinnan tillhörde ett folk som enligt Moses skulle "buntas ihop och slås ihjäl" (precis som judarna själva, faktiskt, men då protesterade ju Moses, vilket han uppenbarligen kunde ha gjort i fler fall), och vars utrotande Olof Edsinger rätt frejdigt fått försvara på CredoAkademins förlag ("Krigen i gamla testamentet"). Varken Jesus eller ens hans lärjungar tycks ju heller ha sett det som sin plikt att komplettera Josuas verk och döda kvinnan och hennes dotter. Men dylika avlivanden bör ju ha varit OK åtminstone fram till att Jesus föddes och avblåste utrotningen - eller hur är det nu? (Ni ser att man inte behöver tro som John Shelby Spong för att tänka kritiskt och ifrågasättande kring saker i bibeln. Just tron på en personlig Gud gör en verklig brottningskamp möjlig. "Om jag måste gå till rätta med dej, Herre, så behåller du ändå rätten", som Jeremia sa (Jer. 12). "Likväl måste jag tala med dej om vad som är rätt". Och någonting måste ändå Joh. 1:17 betyda även för en bibeltroende: "Genom Moses blev lagen given - nåden och Sanningen kom genom Jesus").
För Spong är bön meningslös - bara allmän meditation har en poäng. Och K-G Hammar löste ju teodiceproblemet (någon som märkte detta teologiska och filosofiska genombrott?) genom att förkunna att "hans Gud" (=gud?) inte hade kunnat stoppa tsunamin. Vackert så - det löser ju mycket av problemet med världens lidande - men därmed avskrev ju Hammar också hoppet om "nya himlar och en ny jord, efter hans löfte." När solen kallnar eller en stor meteor kraschlandar på jorden, då ÄR det slut, för gud lär inte orka göra något mer. Visst är det obegripligt att Jesus inte botade (eller botar) ALLA lidande människor, inte ens bland "de förlorade fåren av Israels hus". Det är verkligen en gåta, ett lidandets problem, som vi ska erkänna för vad det är. Men somliga biskopar berövar, fullt avsiktligt tycks det, lidande människor hoppet om en god och älskande Gud som både delar deras lidande här i tiden OCH en dag, på en ny jord, på ett tidigare okänt sätt "ska bo ibland dem", "vara hos dem", "torka alla tårar från deras ögon" och säga: "Se, jag gör allting nytt!" (Upp. 21). Att Christer Sturmark anser dylikt vara nonsens är inte konstigt - utan vidare kan man förstås inte ta något sådant för givet; det handlar om tro och förtroende. Men att biskopar som skulle försvara kyrkans tro aktivt monterar ner den - DET är på min ära högst besynnerligt, precis som Göran Skytte skriver i senaste Budis.
Nej, låt oss göra som den kanaaneiska kvinnan och hålla ut i bön till vår stundtals gåtfulle men gode Gud. (Läs gärna Leif Andersens fantastiska bok "Gud, varför sover du?" EFS-förlaget). Jag tror att det är hon som finns på altartavlan i Ersmarkskyrkan i Umeå där jag var medlem några år i början av millenniet. Försatt i en ljus, nordisk miljö av en finländsk konstnär (vill jag minnas). Hon är tyvärr namnlös, liksom den romerske officer vars tro Jesus också prisar, men bara för att evangelisterna utelämnade dessa gudfruktiga hedningars namn är de inte okända av vår Herre.
Gud mäter sin styrka med människans
och längtar att övervinnas.
Vi känner vår svaghet, men Herren är stark
och låter vår styrka finnas.
Så var det dags för internationella kvinnodagen, som i år sammanfaller med andra söndagen i fastan (ingen som har tänkt på en fasteljusstake?). Och den här årgången är det lämpligt nog tänkt att vi på ett särskilt sätt ska få möta en av bibelns hjältinnor, den kananeiska kvinnan, henne som lärjungarna ville visa bort (märkliga lärjungar egentligen, ni vet det där med barnen också) och som även Jesus behandlade så ytterst besynnerligt. Han visade visserligen INTE bort henne, som lärjungarna krävde, men var samtidigt så otroligt avvisande i sina uttryckssätt att det inte varit konstigt om kvinnan givit upp. Han kallar visserligen judarna för "förlorade får" (inte särskilt tjusigt), men i relation till "hundarna" kallas de ändå "barn" som har första tjing på brödet. Och hundar har ju sällan ansetts som särskilt heliga, om man säger så.
Samtidigt fick hon ju nu en lysande chans att "slänga käft" med Mästaren. Och det gjorde hon bra, så bra att han verkligen lyste upp och utbrast: "Kvinna, din tro är stor! Det ska bli som du vill!" För övrigt är det ju så med barn, åtminstone med våra, att det inte bara är småsmulor som dimper ner från borden. (Ett tag misstänkte vi minstingen för att riva ner bröd med flit för att lägga upp ett förråd under soffan, mer lättillgängligt för en som ännu inte lärt sej stå och gå!). Det kanske inte hade varit fel att ha lite hundar?
Stefan Gustavsson skriver fint om evangelietexten i Dagen. Jag noterar samtidigt att han inte säger ett ord om att kvinnan tillhörde ett folk som enligt Moses skulle "buntas ihop och slås ihjäl" (precis som judarna själva, faktiskt, men då protesterade ju Moses, vilket han uppenbarligen kunde ha gjort i fler fall), och vars utrotande Olof Edsinger rätt frejdigt fått försvara på CredoAkademins förlag ("Krigen i gamla testamentet"). Varken Jesus eller ens hans lärjungar tycks ju heller ha sett det som sin plikt att komplettera Josuas verk och döda kvinnan och hennes dotter. Men dylika avlivanden bör ju ha varit OK åtminstone fram till att Jesus föddes och avblåste utrotningen - eller hur är det nu? (Ni ser att man inte behöver tro som John Shelby Spong för att tänka kritiskt och ifrågasättande kring saker i bibeln. Just tron på en personlig Gud gör en verklig brottningskamp möjlig. "Om jag måste gå till rätta med dej, Herre, så behåller du ändå rätten", som Jeremia sa (Jer. 12). "Likväl måste jag tala med dej om vad som är rätt". Och någonting måste ändå Joh. 1:17 betyda även för en bibeltroende: "Genom Moses blev lagen given - nåden och Sanningen kom genom Jesus").
För Spong är bön meningslös - bara allmän meditation har en poäng. Och K-G Hammar löste ju teodiceproblemet (någon som märkte detta teologiska och filosofiska genombrott?) genom att förkunna att "hans Gud" (=gud?) inte hade kunnat stoppa tsunamin. Vackert så - det löser ju mycket av problemet med världens lidande - men därmed avskrev ju Hammar också hoppet om "nya himlar och en ny jord, efter hans löfte." När solen kallnar eller en stor meteor kraschlandar på jorden, då ÄR det slut, för gud lär inte orka göra något mer. Visst är det obegripligt att Jesus inte botade (eller botar) ALLA lidande människor, inte ens bland "de förlorade fåren av Israels hus". Det är verkligen en gåta, ett lidandets problem, som vi ska erkänna för vad det är. Men somliga biskopar berövar, fullt avsiktligt tycks det, lidande människor hoppet om en god och älskande Gud som både delar deras lidande här i tiden OCH en dag, på en ny jord, på ett tidigare okänt sätt "ska bo ibland dem", "vara hos dem", "torka alla tårar från deras ögon" och säga: "Se, jag gör allting nytt!" (Upp. 21). Att Christer Sturmark anser dylikt vara nonsens är inte konstigt - utan vidare kan man förstås inte ta något sådant för givet; det handlar om tro och förtroende. Men att biskopar som skulle försvara kyrkans tro aktivt monterar ner den - DET är på min ära högst besynnerligt, precis som Göran Skytte skriver i senaste Budis.
Nej, låt oss göra som den kanaaneiska kvinnan och hålla ut i bön till vår stundtals gåtfulle men gode Gud. (Läs gärna Leif Andersens fantastiska bok "Gud, varför sover du?" EFS-förlaget). Jag tror att det är hon som finns på altartavlan i Ersmarkskyrkan i Umeå där jag var medlem några år i början av millenniet. Försatt i en ljus, nordisk miljö av en finländsk konstnär (vill jag minnas). Hon är tyvärr namnlös, liksom den romerske officer vars tro Jesus också prisar, men bara för att evangelisterna utelämnade dessa gudfruktiga hedningars namn är de inte okända av vår Herre.
Gud mäter sin styrka med människans
och längtar att övervinnas.
Vi känner vår svaghet, men Herren är stark
och låter vår styrka finnas.
torsdag 5 mars 2009
Läs februarinumret av Budbäraren en gång till!
Påskvänner!
Visst var februarinumret av Budis bra? Läs det gärna en gång till. Det gav så många aspekter på det här med sjukdom och hälsa, och både Birgitta Sjöström Aasa i Örnsköldsvik och Anders Holmbom i Lycksele (bland flera andra) delade med sej av mycket uppbyggliga erfarenheter och reflektioner.
Reportaget och intervjun på temat Aspergers syndrom var inte minst givande. Det verkar som en ganska nyttig övning för oss andra att faktiskt tala klarspråk och säga rent ut vad vi menar. För ärligt talat blir det ofta kommunikationsmissar även bland oss "syndromfria" för att vi tror och tycker att andra borde förstå vad vi menar. Fast vi inte säger det.
Tydligt inte minst vid kommunikation med barn - både egna barn och elever i skolan. Där gäller det ju att vara närmast övertydlig. En del (kvinnor) hävdar att det är så vid kommunikation med oss män också. Fast jag tror nog att vi alla ibland känner oss missförstådda p.g.a. orimliga förväntningar på andras förmåga att läsa mellan raderna. Det är bara om vår Herre vi kan säga: Förrän ordet är på min tunga, se, så känner du det till fullo.
Göran Skytte var föredömligt tydlig i sin Budis-krönika. Det är lika viktigt att kyrkans ledare står upp för kyrkans tro som att våra politiker står upp för vårt statsskick. Om inte präster och biskopar håller Guds ord högt, vem ska då göra det? Tack för att du sjunger ut, Göran! Jag tycker att du ska anmäla dej till de evangelisk-lutherska kyrkodagarna i Sofia församling den 17-19 april. Utan tvivel är man inte klok, sa Tage Danielsson helt riktigt. Men det är också sant att utan tro är det omöjligt att behaga Gud, som Hebréerbrevets författare skriver - "för den som kommer till Gud måste tro att Gud är till och belönar dem som söker honom." (Hebr. 11:6)
Du som åt människan
den ädla förmån skänker
att tungan yttra kan
vad själen vill och tänker,
med ansvar fullt av vikt
du lämnar i mitt val
att tillse när min plikt
är tystnad eller tal.
Visst var februarinumret av Budis bra? Läs det gärna en gång till. Det gav så många aspekter på det här med sjukdom och hälsa, och både Birgitta Sjöström Aasa i Örnsköldsvik och Anders Holmbom i Lycksele (bland flera andra) delade med sej av mycket uppbyggliga erfarenheter och reflektioner.
Reportaget och intervjun på temat Aspergers syndrom var inte minst givande. Det verkar som en ganska nyttig övning för oss andra att faktiskt tala klarspråk och säga rent ut vad vi menar. För ärligt talat blir det ofta kommunikationsmissar även bland oss "syndromfria" för att vi tror och tycker att andra borde förstå vad vi menar. Fast vi inte säger det.
Tydligt inte minst vid kommunikation med barn - både egna barn och elever i skolan. Där gäller det ju att vara närmast övertydlig. En del (kvinnor) hävdar att det är så vid kommunikation med oss män också. Fast jag tror nog att vi alla ibland känner oss missförstådda p.g.a. orimliga förväntningar på andras förmåga att läsa mellan raderna. Det är bara om vår Herre vi kan säga: Förrän ordet är på min tunga, se, så känner du det till fullo.
Göran Skytte var föredömligt tydlig i sin Budis-krönika. Det är lika viktigt att kyrkans ledare står upp för kyrkans tro som att våra politiker står upp för vårt statsskick. Om inte präster och biskopar håller Guds ord högt, vem ska då göra det? Tack för att du sjunger ut, Göran! Jag tycker att du ska anmäla dej till de evangelisk-lutherska kyrkodagarna i Sofia församling den 17-19 april. Utan tvivel är man inte klok, sa Tage Danielsson helt riktigt. Men det är också sant att utan tro är det omöjligt att behaga Gud, som Hebréerbrevets författare skriver - "för den som kommer till Gud måste tro att Gud är till och belönar dem som söker honom." (Hebr. 11:6)
Du som åt människan
den ädla förmån skänker
att tungan yttra kan
vad själen vill och tänker,
med ansvar fullt av vikt
du lämnar i mitt val
att tillse när min plikt
är tystnad eller tal.
onsdag 4 mars 2009
Så lätt går det inte
Påskvänner!
När nu Världen idag (äntligen) slår upp det nya Spong-besöket och uppmärksammar vad Spong egentligen står för, försöker ansvarige inbjudare, kontraktsprosten och biskopsprovvalsvinnaren Hans Ulfvebrand komma undan med följande ord:
– Det är viktigt påpeka frågetecknet i rubriken. Vi kanske inte alls behöver en ny kristendom. Men den grundsyn jag har är med ord ur en 400 gammal bön: Om jag avvisar en människas åsikter, bevara mig från att visa bort henne själv. Vårt arbetssätt i Sofia är att låta många röster komma till tals. Jag har även sagt ja till Oasrörelsens kommande konferens.
Argumenten för Spongs medverkan skulle alltså vara:
1) Ulfvebrand själv sätter frågetecken inför somligt Spong säger
2) Vi ska inte visa bort en människa bara för att vi avvisar hennes åsikter
3) Sofia församling tar även emot Oasrörelsen
Till detta är att anmärka:
1) Fullständig åsiktsgemenskap råder väl aldrig mellan två personer. Det är en självklarhet att Ulfvebrand inte är överens med Spong om precis allt. Men det räcker inte för att kompensera för att Ulfvebrand haft det fantastiskt dåliga omdömet att bjuda in Spong i dennes egenskap av biskop och kristen ledare. Dessutom verkar meningsskiljaktigheterna vara tämligen små eller föga accentuerade i samtalen med Spong. Redan för tre år sedan, efter sitt förra besök i Sofia församling, skrev Spong följande om Ulfvebrand: "Kyrkoherden på platsen, Hans Ulfvebrand, och hans fru Åsa har de senaste fyra åren blivit mina goda vänner. Hans framträder allt mer som en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige." (Spong: "Watching Christianity Evolve in Scandinavia"). Och talarlistan vid de evangelisk-lutherska kyrkodagarna i Sofia kyrka den 17-19 april, se http://inspire.accson.se/bilder/2781/50904.pdf, med bl.a. K-G Hammar, Ann-Louise Eriksson, Thorkild Grossböll, se http://www.existentiell-tro.net/grosboll/, Caroline Krook och Olle Carlsson (jfr Stefan Swärds recension av hans "Kristendom för ateister") ger snarast intryck av en samling med en innerlig tros- och värdegemenskap, ungefär som vid mer traditionella evangelisk-lutherska kyrkodagar. Några mer allvarliga kontroverser de medverkande emellan torde i varje fall knappast vara avsedda eller på goda grunder kunna ställas i utsikt.
2) Vi stöter väl inte ut människor (från mänsklig värme och gemenskap) för att vi inte kallar vem som helst till talare på våra kyrkodagar? Jag antar att Ulfvebrand inte skulle kalla biskop Richard Williamson i SSPX som talare på sina kyrkodagar - och plötsligt faller ju då hela hans resonemang. Att visa respekt för varje människa som människa innebär naturligtvis inte att jag behöver respektera eller kalla varje biskop som biskop.
3) Att Sofia församling även härbärgerar en del goda krafter, och t.ex. hyr eller lånar ut lokaler till Oasrörelsemöten, kan omöjligt tas till intäkt för att den påpekade villoläran och förnekelsen därmed skulle bli mer OK. Ett pluralistiskt samhälle bör kunna innehålla det mesta - men Svenska kyrkan är inget allmänreligiöst forum utan ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Dessutom står Ulfvebrand och församlingens präster utan minsta tvekan som inbjudare och värdar för helgen 17-19 april, medan jag tillåter mej tvivla på att de är lika engagerade i Oasrörelsens samlingar och lika framträdande på Oasrörelsens foldrar. Och skulle de vara det bleve Spong-saken inte ett dugg bättre för det, medan Oasrörelsen däremot skulle löpa risk att syltas in i nyandlighet och kristusförnekelse.
PS. Rune Imbergs kritik av John Shelby Spong är i huvudsak relevant och drabbande. Men jag vill gärna framhålla att jag inte, trots otydligheter i Spongs sexualetik, ett ögonblick tror att Spong vill öppna för pedofili eller liknande övergrepp. Och jag anser det innebära en försvagning av den övriga kritiken mot Spong att alls ta upp sådana exempel. DS.
Jag vill sjunga om min vän,
Mästaren. Jag tveklöst följer
honom som är sanningen,
för vars blick sej inget döljer.
Herre, Jesus Krist, Guds Son,
dej jag får allt ljus ifrån.
När nu Världen idag (äntligen) slår upp det nya Spong-besöket och uppmärksammar vad Spong egentligen står för, försöker ansvarige inbjudare, kontraktsprosten och biskopsprovvalsvinnaren Hans Ulfvebrand komma undan med följande ord:
– Det är viktigt påpeka frågetecknet i rubriken. Vi kanske inte alls behöver en ny kristendom. Men den grundsyn jag har är med ord ur en 400 gammal bön: Om jag avvisar en människas åsikter, bevara mig från att visa bort henne själv. Vårt arbetssätt i Sofia är att låta många röster komma till tals. Jag har även sagt ja till Oasrörelsens kommande konferens.
Argumenten för Spongs medverkan skulle alltså vara:
1) Ulfvebrand själv sätter frågetecken inför somligt Spong säger
2) Vi ska inte visa bort en människa bara för att vi avvisar hennes åsikter
3) Sofia församling tar även emot Oasrörelsen
Till detta är att anmärka:
1) Fullständig åsiktsgemenskap råder väl aldrig mellan två personer. Det är en självklarhet att Ulfvebrand inte är överens med Spong om precis allt. Men det räcker inte för att kompensera för att Ulfvebrand haft det fantastiskt dåliga omdömet att bjuda in Spong i dennes egenskap av biskop och kristen ledare. Dessutom verkar meningsskiljaktigheterna vara tämligen små eller föga accentuerade i samtalen med Spong. Redan för tre år sedan, efter sitt förra besök i Sofia församling, skrev Spong följande om Ulfvebrand: "Kyrkoherden på platsen, Hans Ulfvebrand, och hans fru Åsa har de senaste fyra åren blivit mina goda vänner. Hans framträder allt mer som en viktig ledare för den nya kristendom som kämpar för att födas i Sverige." (Spong: "Watching Christianity Evolve in Scandinavia"). Och talarlistan vid de evangelisk-lutherska kyrkodagarna i Sofia kyrka den 17-19 april, se http://inspire.accson.se/bilder/2781/50904.pdf, med bl.a. K-G Hammar, Ann-Louise Eriksson, Thorkild Grossböll, se http://www.existentiell-tro.net/grosboll/, Caroline Krook och Olle Carlsson (jfr Stefan Swärds recension av hans "Kristendom för ateister") ger snarast intryck av en samling med en innerlig tros- och värdegemenskap, ungefär som vid mer traditionella evangelisk-lutherska kyrkodagar. Några mer allvarliga kontroverser de medverkande emellan torde i varje fall knappast vara avsedda eller på goda grunder kunna ställas i utsikt.
2) Vi stöter väl inte ut människor (från mänsklig värme och gemenskap) för att vi inte kallar vem som helst till talare på våra kyrkodagar? Jag antar att Ulfvebrand inte skulle kalla biskop Richard Williamson i SSPX som talare på sina kyrkodagar - och plötsligt faller ju då hela hans resonemang. Att visa respekt för varje människa som människa innebär naturligtvis inte att jag behöver respektera eller kalla varje biskop som biskop.
3) Att Sofia församling även härbärgerar en del goda krafter, och t.ex. hyr eller lånar ut lokaler till Oasrörelsemöten, kan omöjligt tas till intäkt för att den påpekade villoläran och förnekelsen därmed skulle bli mer OK. Ett pluralistiskt samhälle bör kunna innehålla det mesta - men Svenska kyrkan är inget allmänreligiöst forum utan ett evangeliskt-lutherskt trossamfund. Dessutom står Ulfvebrand och församlingens präster utan minsta tvekan som inbjudare och värdar för helgen 17-19 april, medan jag tillåter mej tvivla på att de är lika engagerade i Oasrörelsens samlingar och lika framträdande på Oasrörelsens foldrar. Och skulle de vara det bleve Spong-saken inte ett dugg bättre för det, medan Oasrörelsen däremot skulle löpa risk att syltas in i nyandlighet och kristusförnekelse.
PS. Rune Imbergs kritik av John Shelby Spong är i huvudsak relevant och drabbande. Men jag vill gärna framhålla att jag inte, trots otydligheter i Spongs sexualetik, ett ögonblick tror att Spong vill öppna för pedofili eller liknande övergrepp. Och jag anser det innebära en försvagning av den övriga kritiken mot Spong att alls ta upp sådana exempel. DS.
Jag vill sjunga om min vän,
Mästaren. Jag tveklöst följer
honom som är sanningen,
för vars blick sej inget döljer.
Herre, Jesus Krist, Guds Son,
dej jag får allt ljus ifrån.
En krona per år för S:ta Clara kyrka
Påskvänner!
En mycket intressant utveckling verkar vara på G i S:ta Clara kyrka i Stockholm. S:ta Clara vill gå mot att bli en egen församling, och EFS-föreningen S:ta Claras vänner erbjuds nu att sköta verksamheten på ett självständigt sätt. Själva kyrkan ska man få hyra för 1 kr/år.
Låter intressant, eller hur? S:ta Clara EFS:s nyaste "samarbetskyrka"? Något måste absolut göras inför Carl-Erik Sahlbergs pensionering, om S:ta Clara - liksom t.ex. Bo Branders S:t Laurentii i Lund - ska få förbli den teologiskt intakta men väckelsekristet öppna tillflyktsort inom Svenska kyrkan som den under de senaste decennierna har utvecklats till.
S:ta Claras vänner är definitivt en av de mer spännande EFS-föreningarna i landet. Det är bra för EFS att ha en så sakramentalt och diakonalt fokuserad förening i sin mitt. Roligt att ledningen för EFS i Mittsverige nu är inblandad i konstruktiva samtal med Stockholms domkyrkoförsamling om S:ta Claras framtid. Svenska kyrkan behöver allt mer av lekmannaengagemang och frivillighet när övriga resurser sinar. Och framför allt behöver Svenska kyrkan kraften i Guds ord.
Ge kyrkan kraft att vara
för stadens folk ett hem,
i handling uppenbara
Guds närvaro bland dem.
En mycket intressant utveckling verkar vara på G i S:ta Clara kyrka i Stockholm. S:ta Clara vill gå mot att bli en egen församling, och EFS-föreningen S:ta Claras vänner erbjuds nu att sköta verksamheten på ett självständigt sätt. Själva kyrkan ska man få hyra för 1 kr/år.
Låter intressant, eller hur? S:ta Clara EFS:s nyaste "samarbetskyrka"? Något måste absolut göras inför Carl-Erik Sahlbergs pensionering, om S:ta Clara - liksom t.ex. Bo Branders S:t Laurentii i Lund - ska få förbli den teologiskt intakta men väckelsekristet öppna tillflyktsort inom Svenska kyrkan som den under de senaste decennierna har utvecklats till.
S:ta Claras vänner är definitivt en av de mer spännande EFS-föreningarna i landet. Det är bra för EFS att ha en så sakramentalt och diakonalt fokuserad förening i sin mitt. Roligt att ledningen för EFS i Mittsverige nu är inblandad i konstruktiva samtal med Stockholms domkyrkoförsamling om S:ta Claras framtid. Svenska kyrkan behöver allt mer av lekmannaengagemang och frivillighet när övriga resurser sinar. Och framför allt behöver Svenska kyrkan kraften i Guds ord.
Ge kyrkan kraft att vara
för stadens folk ett hem,
i handling uppenbara
Guds närvaro bland dem.
söndag 1 mars 2009
Leverbiff i prövningens stund
Påskvänner!
Enligt de goda fasteråd jag tidigare hänvisat till, bör man inte berätta för andra vilken form av fasta man väljer under påskfastan - det blir ju lätt lite "spännigt" och Jesus säger ju själv att man ska "smörja sitt huvud" och se glad ut istället för att se glåmigt överandlig ut och söka människors beröm för detta.
Men jag tror ändå att jag törs tala om att vår familj bl.a. eftersträvar en mer begränsad köttkonsumtion än vanligt. Både för att det är en ganska traditionell påskfastegrej, och för att klimatkris och djurhållningsdebatt pekar i samma riktning om man så säger. Vi gjorde likadant under (delar av) adventsfastan, och barnen var ganska med på noterna. "Vi behövde inte döda nåt djur idag heller", typ ;o). Det är faktiskt ingen större uppoffring, och vid behov tar vi oss en korv på stan i alla fall. Så det är inte mycket att skryta över.
En rätt vi lärde oss uppskatta i advent var vegetariska tacos. Det är otroligt så köttfärsaktigt röda linser med tacokryddor blir! Och en bärande del av tacosmåltiden är ju hur som helst de hackade grönsakerna. I går lördag stod detta på menyn, med förväntat (gott) resultat.
Idag söndag däremot blir det leverbiff. För fest bryter fasta och Jesus förklarade (i princip) all mat för ren. Vi firar alltså hans uppståndelses dag, om än den också handlar om frestelserna i öknen efter 40(!) dagars fasta, med att koka ny lingonsylt och äta en av familjens ovegetariska favoriträtter.
Gud välsigne din dag och din fastetid!
Jag tackar dig, Gud, min käre himmelske Fader,
genom Jesus Kristus, din älskade Son,
för att du i denna natt har skyddat mej för skada och farlighet,
och beder dig att du i denna dag ville nådeligen bevara mig
för synd, olycka och allt ont,
så att mitt liv och alla mina gärningar behagar dig.
Din helige ängel vare med mig,
så att den onde fienden inte får någon makt över mig.
Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre.
Amen.
Enligt de goda fasteråd jag tidigare hänvisat till, bör man inte berätta för andra vilken form av fasta man väljer under påskfastan - det blir ju lätt lite "spännigt" och Jesus säger ju själv att man ska "smörja sitt huvud" och se glad ut istället för att se glåmigt överandlig ut och söka människors beröm för detta.
Men jag tror ändå att jag törs tala om att vår familj bl.a. eftersträvar en mer begränsad köttkonsumtion än vanligt. Både för att det är en ganska traditionell påskfastegrej, och för att klimatkris och djurhållningsdebatt pekar i samma riktning om man så säger. Vi gjorde likadant under (delar av) adventsfastan, och barnen var ganska med på noterna. "Vi behövde inte döda nåt djur idag heller", typ ;o). Det är faktiskt ingen större uppoffring, och vid behov tar vi oss en korv på stan i alla fall. Så det är inte mycket att skryta över.
En rätt vi lärde oss uppskatta i advent var vegetariska tacos. Det är otroligt så köttfärsaktigt röda linser med tacokryddor blir! Och en bärande del av tacosmåltiden är ju hur som helst de hackade grönsakerna. I går lördag stod detta på menyn, med förväntat (gott) resultat.
Idag söndag däremot blir det leverbiff. För fest bryter fasta och Jesus förklarade (i princip) all mat för ren. Vi firar alltså hans uppståndelses dag, om än den också handlar om frestelserna i öknen efter 40(!) dagars fasta, med att koka ny lingonsylt och äta en av familjens ovegetariska favoriträtter.
Gud välsigne din dag och din fastetid!
Jag tackar dig, Gud, min käre himmelske Fader,
genom Jesus Kristus, din älskade Son,
för att du i denna natt har skyddat mej för skada och farlighet,
och beder dig att du i denna dag ville nådeligen bevara mig
för synd, olycka och allt ont,
så att mitt liv och alla mina gärningar behagar dig.
Din helige ängel vare med mig,
så att den onde fienden inte får någon makt över mig.
Genom Jesus Kristus, din Son, vår Herre.
Amen.