Esbjörn Hagbergs och Dag Sandahls linje fullständigt ohållbar

Påskvänner!

En sådan här strålande vinterdag vill jag tacka Gud för att jag får leva och ha någorlunda hälsa. För att jag får bo i Sverige med alla detta lands rättigheter och skyldigheter. För att Herrens nåd är var morgon ny och för att han låter sin sol lysa över både onda och goda, också över mej som är en son av Adam, vilket ju enligt C S Lewis är en ära så stor att den fattigaste tiggare borde gå med högburet huvud OCH en skam så stor att den stoltaste prins borde böja sej till jorden.

Det är också mycket positivt att stiftschef Esbjörn Hagberg i Karlstad tagit sej tid att bemöta Patrik Lindenfors i frågan om vem som får vara medlem i Svenska kyrkan. Varje stiftschef som nedlåter sej att delta i det offentliga samtalet om kyrka och tro ska ha en eloge för det.

Men Hagbergs linje - i denna fråga identisk med Dag Sandahls mindre vänligt uttryckta linje - är givetvis fullständigt ohållbar. Ateisten Patrik Lindenfors har helt rätt. Det går inte att ha en ideell organisation där även de som öppet vill motarbeta organisationens grundläggande syfte får vara medlemmar och ha rösträtt på årsmötena.

Jag fattar inte hur Hagberg och Sandahl resonerar. Skulle det vara särskilt urkyrkligt eller evangeliskt att helt sakna s.k. kyrkotukt? Ser de inte - jag trodde annars bättre om Sandahl - att just den hejdlösa s.k. inklusiviteten - som verkar gälla alla utom dem som inte tror på den - lett till att de sekulariserade krafterna, som exempelvis de politiska partierna, fått makten i kyrkan? För, ärligt talat, de evangeliskt-lutherska Jesustroende är i klar minoritet i sin egen kyrka. (Eller menar någon på fullt allvar att en majoritet av Svenska kyrkans 7 miljoner medlemmar bekänner Jesus som sin Herre och Frälsare? När och var gör dom det i så fall? Och varför känner sej då kristna elever nästan överallt utom i Kuttainen och Gnosjö som en liten utsatt minoritet?).

Antingen har man en kyrka där alla får vara med men bara biskopar och präster får bestämma. (den högkyrkliga linjen?). Eller också har man en kyrka där alla medlemmar får bestämma, men där bara den som stämmer in i kyrkans bekännelse får bli medlem (den klassiskt frikyrkliga linjen). En kyrka där ateister, agnostiker och nyhedningar har lika stort inflytande som kristustroende (den folkkyrkliga linjen?) kan rimligen inte bestå som kyrka.

Man kan förvisso göra som i nattvardsfrågan och hävda att det är den enskildes samvete som måste få avgöra var man kan vara med. Nåväl, men det kräver ju klara besked från kyrkans sida om vad nattvard resp. medlemskap är för något. Om man i skriftermålet klargör nattvardens innebörd, både förklarar dess underbara evangelium OCH liksom aposteln varnar för att "äta och dricka en dom över sig", så kan man ju med viss rätt tänka att den som går fram förstår vad saken gäller - "vems blod det gäller" som aposteln säger - och kan ta personligt ansvar för det. Och om man offentligt klargör att endast den som tror på Jesus eller åtminstone sympatiserar med kyrkans syfte och evangeliserande verksamhet bör vara medlem i Svenska kyrkan, så kan man ju också med viss rätt lämna ansvaret åt den enskilde - det blir då ateisten snarare än kyrkan som ska klandras för att han fortfarande är medlem.

Men om man till nattvard faktiskt bjuder in alla närvarande som till en allmän kärleksmåltid eller i värsta fall som till ett smakprov på Konsum ungefär, och om man öppet välkomnar bekännande men döpta ateister som medlemmar i Svenska kyrkan, så kan man ju inte längre klandra de enskilda aningslösa för att de är med. De har helt enkelt inte informerats om hela sanningen om vad Guds ord säger om nattvard och församlingsgemenskap. Och kyrkan, dess stiftschefer och övriga funktionärer ådrar sej därmed det fulla ansvaret.

Var står EFS? Vilken är "den lågkyrkliga linjen" i medlemskapsfrågan?

Du grundlagt själv din kyrka
ibland oss, Herre kär.
Allt gott du ville verka
i din församling här.
Låt oss då i ditt hus
i trohet mot dej vandra
och följa Ordets ljus.