Påskvänner!
Kära EFS-präster och övriga läsare! Ljusnan (vår dagstidning) har nu ställt följande aktuella och relevanta frågor till Södra Hälsinglands präster i Svenska kyrkan (Ljusnan den 7 mars 2009, journalist Lina Kronberg, 0278-27575, lina.kronberg@ljusnan.se):
Kan du tänka dig att viga samkönade par? Hur resonerar du?
Svaren lyder (i tidningen anges prästernas namn men jag väljer denna gång att dra en barmhärtighetens slöja över dem):
Nej, jag är tveksam. Jag tycker att äktenskapet är mellan man och kvinna.
Ja, om kyrkans ledning (läs: politikerna) tillåter det är jag beredd att göra det. Då gör jag det med glädje.
Vet inte. Jag kan inte svara på det eftersom jag inte är insatt i frågan.
Nej. Enligt Jesu ord i Matteusevangeliet 19 vers 4-6 i Bibeln går det att läsa att äktenskapet är instiftat mellan man och kvinna. Jag vill hålla isär vad kyrkan gör och samhället gör. Samhället får gärna viga samkönade par.
Inget svar. Jag kommer att vara lojal med det som kyrkan bestämmer sig för. Jag är präst i Svenska kyrkan och mina privata åsikter håller jag för mig själv. Jag får finna mig i det Svenska kyrkan beslutar om.
Ja, förutsatt att kyrkan ger mig den möjligheten. Jag är positiv till människor som stödjer tvåsamhet och trohet. Makarna får Guds välsignelse, inte prästens.
Jag vill inte svara på den frågan.
Nej. Med hänsyn till att jag predikat och vigt par sedan 70-talet kommer jag svara nej.
Ja, om två personer vill leva i en kärleksfull gemenskap och få det bekräftat i kyrkan ser jag inga hinder i det.
Ja, det är okej för min del. Men jag tror att det kommer att kännas konstigt att ha två av samma kön framför sig. Av tradition är jag van att ha en av varje, jag har varit präst sedan 1981.
Ja, jag har ingen rätt att ifrågasätta andra människors kärlek. Om par vill ha Guds välsignelse är väl det bra.
Ja, jag kan tänka mig att viga samkönade par. Frågan är inte helt enkel, men kärleken är densamma. Ett äktenskap oavsett kön får vara den hamn där man får bejaka och leva.
Det går inte att svara ja eller nej på det. Jag kommer att följa de ordningar som gäller för kyrkan när ett beslut har fattats. Det är en stor och väldigt känslig fråga som berör mångas innersta känslor.
Ja, jag är gärna med och välsignar två människors kärlek. För mig är äktenskapet något fint som två människor har valt att dela och få Guds välsignelse över - oberoende av kön.
Det vill jag inte svara på. Det vill jag behålla för mig själv.
Nej. Kyrkan har vigt par sedan 1215 och det här skulle betyda att vi vrider klockan tillbaka. Vigsel har alltid haft en religiös betydelse. Jag har vigt i 40 år och det skulle inte kännas bra att viga samkönade.
Är det inte märkligt hur svaga resonemangen är - i den mån de alls förekommer - från BÅDE de som bejakar "reformen" och de som inte gör det? (Den där som hänvisade till Jesus hade dock en poäng, menar jag - det verkar på något sätt ganska ödesdigert att försöka rensa ut Jesus och Matteus 19 från ordinarie vigselritual. Dessutom är rågången mellan stat och kyrka extremt viktig att upprätthålla, även för den som i syfte att gottgöra tidigare försyndelser mot homosexuella nu vill ändra själva äktenskapsdefinitionen. Statlig inblandning komprometterar som bekant de ädlaste syften; lärde vi oss INGENTING 1958?).
Som sagt: båda sidor har överlag pinsamt klena motiveringar, trots flera års möjligheter att förbereda sej inför journalisternas till sist oundvikliga frågor. Tradition och ohejdad vana är väl inget argument i sej? Eller personliga antipatier? Eller det politiskt styrda kyrkomötets avgöranden? Eller det faktum att bibeln ser positivt på kärlek oavsett kön och släktskap?
För det är väl inte kärlek eller ens själslig/fysisk attraktion någon vettig människa ifrågasätter? Kärlek och själslig/fysisk skönhet är ju fint och värt att uppskatta (trots att ha-begäret ofta slår till i otid). Vi diskuterar väl i fridens dar här, liksom annars när det gäller äktenskap, när det är lämpligt att uttrycka kärleken/sympatin/attraktionen direkt sexuellt, alltså i äktenskapsliknande samliv? "Jag älskar många män men är gift med EN", som Margareta Melin befriande uppriktigt sa när det gäller antalsfrågan - som lär bli nästa fråga till rakning.
Det är ju rent hyckleri att påstå att kyrkan från och med nu bejakar och välsignar alla vuxna, frivilliga och kärleksfulla sexuella relationer. Om man nu inte - ve och fasa! - faktiskt menar att man vill göra det. Sedan politikerna lämnat nådigt tillstånd, förstås. (Redan idag får man gifta sej borgerligt med sin faster på dispens). För det är naturligtvis efter detta omtänkande inkonsekvent att plötsligt "ifrågasätta andra människors kärlek" när det gäller andra vuxna, frivilliga, kärleksfulla konstellationer (enligt den nya definitionen av att "ifrågasätta kärlek"). Pastorala undantag är ett för länge sedan passerat stadium - nu väntar det totala paradigmskiftet. Med alla sina konsekvenser.
Och den nya generationens präster verkar lyhörda och lydiga. Fast man kan sannerligen fråga sej mot vem.
Kära EFS-präster och anställda i Svenska kyrkan! Se till att vara bra beredda när ni förväntas svara i lokalpressen med namn och allt! Uttryck gärna sympatier med reformens syfte (att visa respekt för entydigt homosexuellas speciella situation), visa om ni vill öppenhet för pastorala undantag (även om just denna öppenhet lett till det totala paradigmskifte vi nu ser och därmed komprometterats svårt) - men ge för Guds och människors skull inte upp kyrkans definition av äktenskapet eller Jesus´ undervisning i Matteus 19 - han nämner ju själv undantag som bekräftar, inte förändrar den heteronormativa regeln - och acceptera inte ett nytt paradigm som följdriktigt innebär acceptans och kyrklig välsignelse av ALLA vuxna, frivilliga, kärleksfulla sexuella relationer (i rimlighetens namn då även den i 1 Kor. 5, eller hur?). Det ter sej just nu som progressivt, men kan på bara några år - utifrån sina konsekvenser - avslöja sej som det stolleprov det enligt min och mångas mening är.
Äktenskapet mellan man och kvinna går lätt att motivera utifrån både Skriften (Matt. 19 där Jesus slår fast både a) tvåsamheten, b) tvåköntheten och c) exogamin - den som gör som mannen i 1 Kor. 5 överger inte fader och moder - och utifrån det biologiska faktum att vi alla kommer från EN man och EN kvinna och har fortplantningsorgan som är uppenbart anpassade just för denna konstellation (Erik Eckerdals argument i Rapport att vi alla ÄR antingen man eller kvinna kändes däremot extremt irrelevant). Nya äktenskapsdefinitioner drar i konsekvensens namn med sej både det ena och det andra - däremot inte övergrepp som t.ex. pedofili, låt oss hålla argumentationen ren från sånt - och både syskonäktenskap och polygami måste sägas ha betydligt bättre stöd i Skriften och historien än homoäktenskap. I varje fall minst lika stort stöd som homoäktenskap utifrån det principiella kärleksargumentet.
Och ifall man faktiskt tror att det är lika fel att begära att kontrahenterna har olika kön som att kräva att kontrahenterna har samma (eller olika?) hudfärg, så borde man väl inte vara så förtvivlat feg att man väntar på att kyrkans ledning ska tillåta vigseln ifråga? Så feg att man själv fortsätter med sin "rasism" bara för att kyrkoledningen gör det? Har präster nuförtiden förpliktigat sej att inget samvete ha?
Gud skapade av jord två mänskor för varann,
som avbild av sej själv, till kvinna och till man.
Så skall ni nu tillsammans bli den enhet ni är skapta till:
där delar ni hans kärleks liv.
Gud har omsorg om vårt släkte, han har sett vår ensamhet.
Han har skapat man och kvinna, han har styrt i hemlighet
deras vägar till ett möte där de livets källa fann.
O Kristus, du föddes av kvinna, välsigna kvinna och man
och lär oss att alltid tjäna och troget älska varann!
Som mannen och kvinnan i glädje tillsammans när tillvaron föddes en gång
vi står här i dag inför skapelsens Herre i bön och sång.
(Ur den ålderdomligt heteronormativa vigselpsalmsavdelningen i Den Svenska Psalmboken 1986. Eller vaddå ålderdomligt - de enda könsneutrala vigselpsalmerna i psalmboken är faktiskt de två äldsta(!!!), Runebergs, f. 1804, "Gud se i nåd till dessa två" (SvPs82) och Welchs, f. 1862, "Vi lyfter våra hjärtan" (SvPs84)! Fast på 1800-talet var väl konstellationens art så pass självklar att det inte uttryckligen behövde nämnas att det handlade om en man och en kvinna... Nåväl, förvisso var även homofobin beklagligt utbredd då - frågan är bara nu vad som kan anses vara något så när rimliga åtgärder för att kompensera för den utan att riva ner hela den bibliska undervisningen kring äktenskapet och kring Guds allmänna avsikt med att skapa oss till män resp. kvinnor).
Lokalpress i delar av landet håller väl på med detta nu. Här i trakten fick man också frågan härom veckan: http://www.ut.se/nyheter/sa-har-resonerar-prasterna-kring-homovigsel(1165479).gm
SvaraRaderaUtfall ungefär som hos det du visar. God reflektion Andreas!
Intressant länk. Fler som har liknande intervjuer att hänvisa till?
SvaraRaderaLåt oss f.ö. stå i förbön för ALLA Svenska kyrkans präster och biskopar - även för sådana vi betraktar som svikare - om sann tro, hopp, kärlek, vishet och mod för både dem och oss lekmän. Vi mer undanskymda och ofta kritiska lekmän förstår nog ofta inte hur pressande (!) det är för präster och biskopar att löpa gatlopp i pressen, även om vi nog själva borde utsätta oss för risken lite mer än vi gör. Jag kan inte låta bli att citera den 26-årige "lekmannen" Carl Olof Rosenius ur ett brev till en jämnårig präst från 31 mars 1842:
"O KÄRE BRODER, DU ÄR PRÄST! MEN I VILKEN TID! EN UNDERLIG, EN BETÄNKLIG TID! STACKARS PRÄSTER! GUD GIVE DIG STYRKA OCH MOD - EN MARTYRS MOD ATT OFFRA DIG! DÄRTILL FORDRAS DJUP NÅDEKRAFT. JA, OFFRA DIG OCH ALLA BEKVÄMLIGHETER, VÄNSKAP, AKTNING, ANSEENDE, ALLT - ALLT UTAN UNDANTAG MÅSTE DU VARA REDO ATT OFFRA, OM DU I SÅDAN TID SKALL SÄGA UT SANNINGEN. HERRE! VAR FÅR DU DEM, SOM FÖR DIN SAK EJ SKONA SIG SJÄLVA? SOM GÄRNA I ALLA TIDNINGARNA LÅTER KALLA SIG DÅRAR?"
Det är viktigt att vi ber för våra präster och biskopar (de är också präster) men även för pastorerna i frikyrkan.
SvaraRaderaVi skall komma ihåg att de som har tillägnat sig en felaktig inställning till evangeliet har inte bytt åsikt från den ena dagen till den andra. Det tar en längre tid, ja oftast många år man ändrar åsikt. Man börjat att lyssna till en felaktig förkunnelse. Är man då inte uppmärksam och pröver förkunnelsen efter Guds Ord, utan vad som är inne för dagen, då förs man mer och mer ifrån den rätta vägen och hamnar till sist i villfarelsen. "Se till vad ni hör" säger Jesus.