Rosenius gästbloggar

Påskvänner!

C O Rosenius betraktar och begrundar idag en av de kortaste och mest citerade verserna i Psaltaren. Jag är helt övertygad om att detta gäller även Efs:are idag. Jag kommer så väl ihåg hur Agne Nordlander för över 20 år sedan på Efs sommarhem på Backen uppmanade oss att ge Herren åtminstone 5 minuters koncentrerad uppmärksamhet om dagen i bön och bibelläsning (lite av det Dagens Lösen och Dagens Podd vill uppmuntra till - som ett minimum, alltså, inte som något slags begränsning uppåt). Jag minns att någon på rasten efteråt reagerade och tyckte att det Agne hade sagt var "lagiskt". Vad ska man då säga om Rosenius?

"Ditt ord är mina fötters lykta, och ett ljus på mina vägar." (Psalt. 119:105)

Betänk då hur grymt de behandlar sina själar, som nekar dem detta gudomliga ljus, Guds ord!

Gud har i nåd från himmelen skänkt oss ett synligt medel, vari Han själv bor och verkar, och på vars rätta och flitiga bruk hela den eviga saligheten vilar. Och likväl ser man inte bara den blinda, grova världen förakta och trampa dessa pärlor, utan, vad som är än förskräckligare, de som en gång varit upplysta och smakat det goda Guds ord, de låter ofta världen och köttet så hindra sej från ordet, att kanske hela dagen går förbi, utan att de använder en enda stund till själens spisande. För att inte säga hela veckan. Eller om de en stund hastigt slår sej ned vid ordet, är tankarna och hjärtat så uppfyllda av de världsliga tingen, att såsom ett stormigt och svallande hav omöjligen kan uppvärmas av solens strålar, hela frukten av ett sådant umgänge med ordet blir endast förökad ledsnad därvid.

Guds ord vill anammas med en stilla, betraktande ande, om det ska värma upp hjärtat. Men hindret är det myckna jordiska, eller vad Jesus menade med de "törnen, som förkvävde den goda säden", nämligen "livets vällust och levernets omsorger", köttslighet, tröghet och de mångahanda bekymren och göromålen, vilket allt nu är för den tjusta själens öga viktigare än det himmelska. Nu heter det: "Jag har inte tid att så flitigt öva ordet, ty det och det måste göras." Och observera, detta som måste göras är något jordiskt, och det som kan uraktlåtas är det himmelska, som nu betyder mindre! Så är nu själen tjust och förblindad!

Du säger: "Kallelsens plikt är en helig plikt som inte får försummas, och den som inte försörjer sitt hus är värre än en hedning". Men Jesus säger: "Det ena ska du göra, och det andra inte underlåta". Om du skött ditt ämbete och ditt hus på det fullkomligaste, men låtit nådens liv dö bort, kan det troget skötta ämbetet inte frälsa dej i döden och domen.

Och den som påstår att ditt hus eller ditt ämbete ska lida av de stunder du ägnat åt Guds ord och bönen, det är bara tjusaren, den gamle ormen, samt hedningen i ditt bröst, ditt hjärtas otro, som inte vet av någon Guds välsignelse, som inte aktar det himmelska, som hellre leker och pratar bort tio stunder än använder en till Guds ords betraktande.

O, vilket hedniskt förakt för Gud och din odödliga själ! Du har tillfälle till det saliga, höga och ärofulla umgänget med himmelens och jordens Herre, din frälsare och saliggörare, att höra Honom tala, vilket sker i ordet, och att tala till Honom, vilket sker i bönen; och du säger, att du inte har tid till det - men att höra och tala fåfängliga ting bland människor, det har du tid till! Detta må väl heta att vara tjust av djävulen.

Du har nu för dina göromål inte tid att till själens näring använda en timme av dygnets tjugofyra. Men tänk, om Gud slår dej och låter dej ligga sjuk ett år, nog står världen ändå! Då har du ringa tacksamhet av det världsliga, som du så troget skött; det kan nu inte hjälpa dej. Och Gud och hans ord har du föraktat — inte vill du väl nu anlita detta föraktade om hjälp?

När följden av Guds ords försummande blir den, att du dagligen avmattas till den invärtes människan, tron fördunklas, gudsfruktan och alla nådekrafter försvagas, då klagar du kanske över svaghet och frestelser, som du inte övervinner; men hur var detta att vänta? Att du ska övervinna det onda i dej, nådens medel förutan, det väntar varken Gud eller människor. Nej, sådana krafter ligger inte i människan; och det är därför Gud gav oss medlet ovanifrån. Men däremot om du rätt brukade detta medel, skulle ingenting som tjänar till liv och gudaktighet vara omöjligt.

Om du säger att du försökt och läst Guds ord, men ändå inte blivit bättre, måste händelsen vara en av dessa två:

Antingen förstår du inte vad bättring är; du menade, att du skulle i hast uppnå en viss höjd av kraft, fromhet och helighet, och visste inte att vägen därtill gick genom förnedringens och fattigdomens dal, samt att därtill hör att du inte ska se dej själv bättre och bättre, utan tvärtom.

Eller också, om du verkligen ännu är slav under synden, ännu inte fått nytt liv, ny lust, nya andliga krafter, då har du visst inte brukat ordet rätt. Tilläventyrs har du förvandlat Guds ordning och sökt först övervinna det onda i dej, innan du skulle tillägna dej Kristi förtjänst; först bära frukt, innan du skulle inympas i Kristus.

Börja nu lyda ordet, som säger: "Fly först till Jesus, tigg om nåd, / mot syndens makt ska sen bli råd." Låt den djupa egenrättfärdigheten fara och kasta dej, sådan du är, med alla brister och motsägelser i nådens famn, och du ska få erfara, "att där synden överflödade, där överflödade då nåden mycket mer". Och se, nu, nu skall denna överflödade nåden så glädja, smälta och förvandla ditt arma hjärta, så att det inte mer skall hava smak på det onda som nyss höll dej fången; så att det goda som du inte förmådde nu ska bli din lust.

Så lär ordet. Använd det med lydnad, så är dej ingenting omöjligt som är nödvändigt till salighet.

Dagar kommer, dagar flyktar,
håll dig vid Guds ord och säg:
Det är mina fötters lykta
och det ljus som leder mej!
Ha din lust i detta ord
som av ålder på vår jord
mänskors tröst och frid beredde
och till himmelen dem ledde.