Påsk-, advents- och julvänner!
Här kommer fortsättningen och slutet på gårdagens "lärodikt" (jag har alltså delat upp den i två delar). Skriv gärna en modernare version av trosläran - men att den för minnets skull gärna kan få rimma bör man inte förneka.
Däremot behöver den nog i så fall delas upp i flera kortare dikter - vårt tålamod med poesin är inte längre lika stort som med prosan.
Det här är i alla fall både jul- och påskförkunnelse från en biskop av klassiskt evangelisk-lutherskt snitt. Jag har bearbetat Franzéns text ytterst sparsamt - den som vill ha en modernare text får som sagt gärna skriva en själv!
1. Vad skapat är, från stjärnorna till gräsen,
Guds vishet, godhet, härlighet beter.
Men honom själv den ur hans eget väsen
Ursprungne synligt för oss återger.
2. Och hur i gudomsdjupet än må spana
en prisad vishet: ack! vad vet hon mer,
än vad det budskapet oss låter ana,
att Gud, som mänska, till oss stigit ner;
3. att vi må nära se och känna Herran;
liksom av oss med glädje igenkänns
i älsklig yngling, sänd till oss ur fjärran,
hans faders bild, en länge saknad väns!
4. Han kom från himlen, för att dit oss föra,
förnedrad, för att vi upphöjas må,
och detta skulle ej oss fallna röra,
ej mer än lagens blixt vårt hjärta slå?
5. Se Fadern, som sin ende Son ej skonar,
se Sonen, som sig själv till offer ger!
Vad vet du väl som världens synd försonar,
om det ej så, av sådan kärlek sker?
6. I varje tid, vart vi vill ögat välva,
omväxlar fint fördärv med vild natur.
Ack, vad eländighet inom oss själva!
Ve oss om ej förlossning sker därur!
7. Behövs då ej en lösen för den fångne?
Och vem betalar den, om icke Han,
den med sitt blod för oss i borgen gångne,
som syndens makt och döden övervann.
8. Med synden döden kom.
Men du det glömmer,
du som bestrider syndens straff av Gud.
Vad sker då på den dag, då Herren dömer,
och visar bort dem, som ej lytt hans bud?
9. Vi saknar hopp, det må var dag betonas,
om vi ej får vid korset falla ner,
där Han, som lider för att vi ska skonas,
i hånat kval för sina bödlar ber.
10. Har Kristus endast med sin sedelära
förmått att lösa syndavanans band? -
Se där den lame, som sig låter bära
till Frälsarns fot, att helas av Hans hand.
11. "Din synd förlåtes dig, min son", så ljuder
till syndarns tröst det första nådens ord.
"Stå upp och gå", det andra sedan bjuder.
Och han står upp och går, helbrägdagjord.
12. Men märk hans tro!
Från dörren undanskjuten
han kom från taket in, och nu han bär
vad honom bar liksom en fånge sluten.
Fri, som hans kropp, nu ock hans ande är.
13. Så Frälsarn själv oss nådens ordning visar,
vem är det som med tröst från honom går?
Månn farisén, som sig rättfärdig prisar?
Nej, synderskan, vars gråt hans fötter tvår.
14. Men som försoning är tillika rening,
i kraft utav det blod, som offrat är,
så måste grenen röja sin förening
med ädla stammen i den frukt, han bär.
15. Den gode Herden gav sitt liv för fåren
och som uppstånden vårdar sina får.
Hans röst dem samlar ifrån villospåren,
och ulven flyr, då de med Honom går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar