Också under sin biskopstid, alltså flera decennier efter sitt egentliga psalmskapande, uttryckte sej Franzén gärna på vers, bl a i sin apologetiska skrift "Rabulisten och lantprästen - ett samtal i sakerstian".
Ett annat exempel är dessa rader, som, ehuru knappast avsedda att sjungas, är en sorts "apologetisk hymn" som jag nu låter bli Jonatan-dagens adventskalenderpsalm:
1. Är det ej helt, vad Gud oss uppenbarat?
Är det ej ett från början och till slut?
Hur kunde Evangelium bli förklarat,
om profetian icke gått förut?
2. Det står för evigt, vad de har gemensamt,
de två förbunden; och det främsta är,
att över allting älska Gud. Det ensamt
om bådaderas enhet vittne bär.
3. Ej blott till Israel, nej, till oss alla
ur Sinais åskmoln höjdes Herrens röst.
Den skarpa domsbasun där hördes skalla,
genljuder än från syndarns slagna bröst.
4. Som i ett tornur, på de tolv i ringen
vad tiden lider allas ögon ser,
så, vad är rätt, vad brytas må av ingen,
de tio bud, de tvenne tavlor ter.
5. Dem vill man dock ifrån oss fjärran skjuta.
Hur kan man det, då Han, som kommen var,
att allt fullborda, allting sammansluta,
med sitt insegel dem förnyat har?
6. Vems var den röst, som Mose anda väckte?
Vem var den ängel, som för honom gick,
som folkets törst ur brustna klippan släckte,
och brödet gav, som det från himlen fick?
7. "Mitt namn i Honom är", så Herren sade,
och hör: som Herren själv, så bjuder Han.
Hos Abraham Han redan gästat hade,
och det var Honom, Jakob övervann.
8. Dold inom sej, blir Gudomen i Ordet,
Enfödde Sonen, för oss uppenbar.
Som Skaparordet, Hans är ock budordet.
Hos Gud Han före tidens början var.
9. "Förklara mej", så bad Han själv på jorden,
"o Fader! som jag, förrän världen fanns,
stått härlig inför dej". Märk väl de orden:
av evighet den klarheten var hans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar