Påskvänner!
Det hände sej nyss en söndag att kyrkan i Strandänge besöktes av mer än 60 personer i olika åldrar. Det var bevars ekumenisk gudstjänst med ett gäng s.k. frikyrkliga på mariasidan och en hel radda konfirmander någonstans i mitten på karlsidan tillsammans med sommarkantorn och övriga "svenskkyrkliga". Sommarkantorn, som inte spelade denna höstsöndag, hade kommit tillbaka till församlingen för att efter gudstjänsten samtala med kyrkoherden om eventuellt fortsatt samarbete, om huruvida socknen kunde ställa upp som "fadderförsamling" för honom som nu går kantorsutbildning på distans. Solen sken, fåglarna kvittrade, övriga familjen var avlämnad inne i stan eftersom hans fru brukar gå i kyrkan även när hon inte tjänstgör där (surprise surprise!) och det var gemensam barngudstjänst med pingstkyrkan denna dag.
Sommarkantorn hade kommit fram till den kritvita, rymliga kyrkan strax efter klockringningen, då församlingen redan börjat sjunga Topladys gamla men sant evangeliska
Klippa, du som brast för mig, som det nu var mycket länge sedan sommarkantorn hörde sjungas. Han hade diskret gått framåt några bänkrader, så pass att han kommit ut i de vida valvens rymd framför läktaren, och slagit sej ner bredvid en i kyrkliga sammanhang ovanligt jämnårig mansperson som suttit ensam på sin rad.
Nu fick de lyssna till kyrkvärden som med kraftfull altröst läste dagens heliga episteltext (eller om den nu - som det påstås i förordet i en av sommarkantorns biblar - egentligen inte är annat en slugt uttänkt fabel, en skickligt hopdiktad saga, skriven av någon som falskeligen utger sej för att vara Petrus och med egna ögon ha sett Kristus i hans majestät). Orden klingade länge mellan väggarna:
(Från Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, till dem som genom rättfärdigheten hos vår Gud och Frälsare Jesus Kristus har fått samma dyrbara tro som vi). Nåd och frid åt er i allt rikare mått genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre. Ty allt som leder till liv och gudsfruktan har hans gudomliga makt skänkt oss genom kunskapen om honom som i sin härlighet och kraft har kallat oss. Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till, blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. (Men den som saknar detta ser ingenting i sin närsynthet, han har glömt hur han blev renad från sina tidigare synder).(Ja, de kursiverade orden inom parentes lästes förstås inte högt. Men för den med Andra petrusbrevet förtrogne kyrkobesökaren klingade de med).
Så sjöng alla tillsammans gradualpsalmen, Linderots väckande
Säg mig den vägen som drager till livet med de drastiska orden "ljumma, lata sökare / finna ej sin Frälsare". Och sommarkantorn kände sej genast så där ljum och lat som han alltid känner sej när han sjunger den psalmen. Men han måste alltid medge att Linderot har rätt och att Emil Liedgrens bön måste bli varje sökares, t.o.m. den mest flitiges: "Själarnas herde, sök du mig, / aldrig jag når dig eljes."
Och så var det då tid för evangelietexten:
(Folket sade till honom: Vi har lärt oss i lagen att Messias stannar för alltid. Hur kan du då säga att Människosonen måste bli upphöjd? Vem är denne Människoson?) Jesus svarade: Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets söner. När Jesus hade sagt detta lämnade han dem och var försvunnen. Trots att han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de inte på honom. [---] Ändå kom också många i rådet till tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud. (Jesus ropade: Den som tror på mig, han tror inte på mig utan på honom som har sänt mig, och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. Om någon hör mina ord men inte tar vara på dem, så dömer inte jag honom, ty jag har inte kommit för att döma världen utan för att rädda världen. Den som avvisar mig och inte tar emot mina ord, han har mött sin domare: det ord jag har talat skall döma honom på den sista dagen).(Ja, de kursiverade orden inom parentes lästes förstås inte högt. Men för den med Johannesevangeliet förtrogne kyrkobesökaren klingade de med).
Om sommarkantorn minns rätt var det vid denna punkt i gudstjänsten som en ung kvinna solosjöng den underbart vackra "Håll mitt hjärta, håll min hand".
Dags så för dialogpredikan mellan missionsförsamlingens ordförande och pastor loci. Dialogen var närmast kateketiskt upplagd med frågor och svar, och naturligtvis (?) var det pastor loci som förväntades sitta inne med svaren. Han har ju också ett särskilt ansvar för att ingen villolära av waldenströmsk eller annan typ skulle få sista ordet i denna evangeliskt-lutherska lokal, och EFS-are som sommarkantorn är kände sej denne rätt belåten med upplägget. Även om "missionaren" också tog rätt mycket plats och bredde ut sina frågor till små minipredikningar. Men temat Frälsningen och (som missionaren la upp det i anslutning till GT-texten) Frälsningens väg, var ju verkligen centralt och dialogformen hyfsat intresseväckande, om än inte självklart mer än en verkligt engagerad predikan.
Spänningen steg när pastor loci i ett tidigt skede gav en rejäl känga åt de frikyrkligas forna fråga "Är du frälst?" Han uppgav att frågan var vanlig för 20 eller åtminstone 30-40 år sedan, men att den tack och lov försvunnit idag. Så säger ni väl inte längre? frågade han och fick ett ganska kraftfullt, om än inte särskilt unisont, NEJ till svar. Nej, för det blev ju så fel och gav ett intryck av "vi och dom", av att människorna består av två grupper, av frälsta och ofrälsta.
Och som den evangelisk-lutherska person sommarkantorn har ju även han känt en olust inför just den frågeformuleringen - han vill hellre som Franzén ropa ut att "världen är frälsad / och segern är hans". Samtidigt kommer han inte ifrån apostelns ord: "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst, du och hela din familj." Och han kände nu att pastor loci hade ett ansvar att förtydliga, att inte bara ge de s.k. frikyrkliga en taskspark utan erkänna det angelägna i själva omsorgen om människors frälsning. Men ett sådant erkännande kom den talande inte ens i närheten av. Inte utfrågaren heller.
Med stigande förvåning åhörde sommarkantorn dialogen. Förutom att missionaren faktiskt försökte anknyta till den glada GT-texten om folken som ska samlas (inte den hemska jesajatext som evangelisten Johannes citerade) så försvann verkligen de upplästa bibelorden närmast totalt när prästen försökte svara på frågor om vad frälsningen och frälsningens väg innebär. Han anknöt däremot till ett lösryckt ord från episteltexten om "gudomlig natur" och talade ganska mycket om att finna sej själv (och, förvisso, Gud i sitt inre), om gudagnistor och gudslikhet.
Lugn, bara lugn, sade sommarkantorn till sig själv. Efter några tusen gudstjänstbesök under snart 40 års tid har han verkligen hört det mesta och lärt sej att överse med mycket, tyda resten till det bästa och be den helige Ande fylla i det som fattas. Lugn, bara lugn. Det kommer säkert nånting om Jesus snart.
Men här nånstans började sommarkantorns puls stiga. Hjärtat dunkade:
Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret."När Jesus hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen."
Missionaren börjar nu prata om GPS och Guds positionssystem. Om dopet och bönen som "vägen till vägen". Nu börjar det kanske likna något, känner sommarkantorn och slappnar av något, nu kommer nog Jesus in i bilden snart. Men prästen beskriver dopet som föräldrarnas sätt att lägga sitt barn i Guds händer och pratar om bönen som uttrycket för den där gudagnistan vi alla har inom oss - åjovars tänker sommarkantorn, visst kan man säga nånting sånt, men var kommer frälsningen in? - Han tänker på vad han läst om prästen Ted Harris som talat om frälsningen som "ett stort problem", eftersom potentialen och den goda kraften ju finns inom människan. Se
www.credoakademin.nu/index.php/blog/blogpost/aer_fraelsningen_ett_problem/Och sommarkantorn börjar tänka: är det här kanske det moderna evangeliet som konfirmanderna får lära sej nuförtiden - men hur stämmer det med Johannes´ och Jesus´ evangelium och med de goda gamla psalmer som står på nummertavlan...
...och pulsen stiger och plötsligt känner han: det är ju ekumeniskt idag, det är fritt och du kan kanske också säga något...
...och sommarkantorn hör ett skratt i kyrkan, och jo just det, dom skojar lite med varann därframme och prästen betonar att i kyrkan får man både skratta och gråta, visa glädje och besvikelse, t.o.m. applådera (surprise surprise)...
...du kan också säga något...
...nej sitt lugnt nu, det är dialog- och inte trialogpredikan och du får akta dej för att verka kritisk, bit inte den hand som ska föda dej om några år...
...nej, det är Guds Ande som manar dej, ungdomarna måste få höra om frälsningens väg tydligare än så här, du måste påminna om Jesus och vad Jesus själv säger:
Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. Jag är ljuset som har kommit hit i världen för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret. Tro på ljuset...
Men plötsligt är det SLUTET av evangelietexten som börjar ringa i sommarkantorns stackars huvud (är det den helige Ande eller är det som Tommy Körberg säger schizofreni att tro något sådant?):
...tro på Jesus, men med tanke på fariséerna ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...ville de inte erkänna det, för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...för att inte bli uteslutna ur synagogan. De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...De älskade äran från människor högre än äran från Gud.
...människor högre än äran från Gud.
Du måste säga något, du måste!
NEJ!
Det kan ju bli bättre på slutet. Det kommer ska du se, det kommer.
Och det var där någonstans som sommarkantorns öron började fladdra och ljuset från korfönstren började flimra. Vad står prästen där och säger? Ja, som jag sa i min predikan för 14 dagar sedan så kan det ju vara så att ormen i Edens lustgård talade sanning. Det finns även en judisk tradition som säger så. Ansvarighet, ökad gudslikhet, inget fall utan en positiv utveckling...
Ja, resonemanget väckte tydligen vissa reaktioner både för 14 dagar sedan och idag, viss rörelse förmärks i kyrkbänkarna och missionaren går snabbt med några överslätande, godmodiga ord över till en avrundning av denna intressanta dialogpredikan - en sista fråga, ett mer oprovocerande svar, en fridens lilja.
Nu är det inte jesusord eller johannesord som ringer i örat på sommarkantorn, nu är det C S Lewis-ord:
En del människor som säger om något att det är "bildligt" menat, drar av detta slutsatsen att det knappast har någon mening alls. De har rätt när de tror att Kristus talade bildligt när han sade åt oss att bära korset. De har fel när de drar slutsatsen att detta med att bära korset inte betyder mer än att leva ett hyggligt liv och ge måttligt till välgörande ändamål. De resonerar vettigt när de tror att helvetets eld är en bild - och de drar felaktigt slutsatsen att det inte betyder något allvarligare än grämelse. De säger att berättelsen om syndafallet i Första Moseboken inte är bokstavligt menad, och sedan fortsätter de med att säga (jag har själv hört det) att det egentligen var ett fall uppåt - vilket är som att säga att eftersom "mitt hjärta är krossat" är en bild, betyder det "jag känner mig mycket glad".Nu har också sommarkantorn själv hört det. Pulsen slår högt, det susar för öronen. Nu finns det ingen återvändo. Nu måste han säga något om ingen annan gör det. Någon måste bryta decorum.
Men missionaren därframme, liksom prästen god, glad och snäll, gör det inte - hans vänliga smågnabbande hör bara till dialogspelets regler, humoristiska ifrågasättanden hör till, men allvar, ALLVAR, gör det inte, allvar är pinsamheters pinsamhet, långt värre och pinsammare än de grövsta villoläror framställda liksom på lek.
Nej nej, tänk bara tanken, gör inte det du tänker, du skämmer ut dej, du skämmer ut en ärlig präst som är modig på sitt sätt... var inte så högmodig, hur vet du att du vet... ...du får aldrig komma tillbaka hit och spela mer, tänk dej för...
...för att inte bli uteslutna... ...de älskade äran från människor högre än äran från Gud...
Och så skedde skandalen i Strandänge. Inte genast, men efter en liten stund. Först sjöngs ännu en sådan där märkligt god gammal psalm: O hur saligt att få vandra med dess allvarliga slutvers O må ingen bli tillbaka...må vi alla där få mötas... men sommarkantorn satt nu på helspänn och märkte knappt vad som sjöngs, han fumlade ner en femtilapp i kollekten (med superstjärnan som lämnade scenen och blev avhånad jesusbekännare "Jenny Lind med stadens lisor / sjunger andeliga visor").
Han gick fram i mittgången medan kyrkvärden ställde sej i ambon och ledde pålysningar och förbön, han ställde sej i tvärgången till södra kyrkporten och väntade - nu ser dom mej och undrar vad jag håller på med - han avancerade fram till kororgeln - det gäller att ha kontakt med organisten så att hon inte dränker ens röst i ett förspel - och berättade för kvinnan på orgelpallen att han tänkte säga några ord. (Visst borde han ha frågat prästen först, men prästen sa ju att det var OK att visa känslor i kyrkan, dessutom är det ekumeniskt och fritt idag, och det som ska sägas nu måste sägas vare sej man får eller inte).
Så tystnade kyrkvärden - så pålyste hon slutpsalmen
Frälsare, tag min hand (också en så där märkligt god och fin psalm, om än liksom de övriga rätt gammal - det måste ha varit den gamle missionaren som valt psalmer), men orgeln startade ju inte av redovisad anledning så sommarkantorn kunde ta hennes plats vid ambon i godan ro.
Godan ro? Kände han sej lugn? Eller märkvärdig, stolt och bred? Tvärsom, alldeles tvärsom. Men så länge hade han inte brutit decorum på allvar. Än så länge var det bara en liten hälsning, lite fritt och ekumeniskt så där. Folk såg vänliga ut. Vad skulle han säga? Ungefär så här föll slutligen orden i den mån han själv kunnat minnas och återge dem ungefär rätt:
Hej! Jag kommer från X, jag lämnade fru och barn i Y, jag såg att det skulle vara ekumeniskt här och jag var ju sommarkantor här i somras och det var roligt att få komma tillbaka.Jag går kantorsutbildning nu och siktar på att bli anställningsbar om några år. Och jag vet att det snart är kyrkkaffe och att alla längtar dit. Så här gör man ju inte, går och ställer sej så här.Men jag måste få säga några ord. För (nu svajade rösten något)
det var några ord i dagens evangelietext som högg tag i mej, orden om några som trodde något men inte sa det, för att de satte äran från människor högre än äran från Gud. Tack Z och tack Å för en intressant dialogpredikan. Ni sa mycket som var bra, men också - sånt som är rent farligt (här sökte sommarkantorn prästens blick och fann den, här skälvde också rösten ännu mer men återtog snart sin styrka).
För Svenska kyrkan måste bestämma sej. Det finns bara två alternativ. Antingen finns det en risk att i någon mening gå evigt förlorad, eller så finns det inte. Antingen finns det ingen risk, inget att frukta efter döden, oavsett hur vi ställer oss till Jesus. Och då måste vi peta bort dom där som varnar, som kanske frågar "Är du frälst"? eller som min mormor - hon var med i EFS som inte är riktigt frikyrkligt, men - som frågar som min mormor gjorde: "Hur har du det med Gud?" Eller också finns det en risk, och då...
Det är som när jag plockar svamp. Om min fru frågar "Finns det en risk att bli förgiftad om vi äter det här?" så kan jag ärligt svara nej och hon äter med glädje. Men minsta lilla tvekan skulle innebära ett JA - och hon skulle inte töras äta. (Naturligtvis).
Vi sjöng nyss: "Må vi alla där få mötas efter slutad pilgrimsfärd." Ja, vi får hoppas på det och be för både oss själva och varandra.Men frälsningens väg - det är Jesus det.
Tack ska ni ha för idag.Och när sommarkantorn hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen.
Han hade talat - men hade han därför räddat sin själ? Skulle han inte ha sagt mer, varit skarpare och mindre snäll i tonen, varnat tydligare för det rent sataniska inskottet i slutdelen av dialogpredikningen? Skulle han inte också, tydligare, ha sagt: Tro på Herren Jesus, så blir du frälst! Hade han inte själv glömt att ropa ut det viktigaste: inledningsorden i dagens evangelium?
Ja, gode Gud, förbarma dig över sommarkantorn, över prästen, missionaren, de svensk- och frikyrkliga, konfirmanderna, alla människor i och utanför kyrkan...
Ännu en kort tid är ljuset ibland er. Vandra medan ni har ljuset, så att mörkret inte övervinner er. Den som vandrar i mörkret vet inte vart han går. Tro på ljuset medan ni har ljuset, så att ni blir ljusets barn. När Jesus hade sagt detta, lämnade han dem och var försvunnen.Frälsare, tag min hand,
fostra mig så
att jag i dina spår
alltid må gå.
Herre, för varje dag
mig till ditt hjärta drag,
att i din sanning jag
fast måtte stå.PS. Ute i vapenhuset, raskt på väg in till stan för att hämta fru och barn (och för att slippa ledsna och arga kommentarer?), hörde sommarkantorn den unga tjejen som postludium börja sjunga nådens och frälsningens höga visa:
Amazing Grace, how sweet the sound,
that saved a wretch like me...
DS.
8 kommentarer:
Oj!!
TACK!
Sigrid L
Jag hoppas att både prästen och pastorn fick något att tänka på och att det leder till omvändelse och tro på Guds Ord. Det får vi be om.
Gud välsigne dig, sommarkantor.
Jag lider när jag läser. Förstås Din vånda. Hoppas Dina ord blir till välsignelse.
Tack gode Gud för sommarkantorn!
Tack för kommentarerna. Vill dock gärna medge vad någon annan säkert tänker - att vi ju bara har sommarkantorns ord på vad som skedde och att andra kanske upplevde dialogen och händelsen något annorlunda. Att den arme sommarkantorn kände sej tvungen att agera som aldrig någonsin tidigare under nästan 40 års kyrkogång är dock ett faktum.
Men hur ska det beteendet betraktas? Hörde idag på radio diskussion om störande av sverigedemokratiska torgmöten (med visselpipor o dyl.). Och vet att somliga för sitt samvetes skull ibland ser sej tvungna att ganska drastiskt störa även t.ex. möten med påstått "botade" homosexuella. Var slutar det här?
Hur skulle vi se på om präster vi beundrar för sin evangeliska förkunnelse bemöts och kritiseras i gudstjänsten på motsvarande sätt som skedde i Strandänge? (Där dock inga visselpipor eller burop användes, det är sommarkantorn angelägen om att betona). Jag har varit med om det en gång i Ume, när en ung man ifrågasatte prästens påstående och prästen djärvt tog fatt i frågan och "hakade på".
Kan man tänka sej att inrätta något slags "speakers corner" i våra kyrkor? Alltså positivt utnyttja den energi som ligger i att människor faktiskt reagerar (på både Guds ord och motsatsen). Kanske "fridlysa" huvudmomenten i gudstjänsten, men därefter ge utrymme för ifrågasättanden och kritiska kommentarer (även kompletterande tankar och glada tillrop förstås)? Uppmuntra det vid kyrkkaffet om inte förr? Vågar vi det? Tar samme snacksalige figur över hela tiden?
Jag förstår ditt dilemma i kyrkbänken. Och känner igen din känsla av otillräcklighet när du väl försökte.
Även den gudabenådade talaren Nils Bolander, som fick räcka evangelium till så många, bekände att han, varje gång han gick ner från predikstolen, kände hur han svikit Kristus. Inte lyckats framföra evangelium så klart att alla fick upp ögonen för det.
Är det en vanlig upplevelse bland förkunnare?
--Bengt
Ja, det tror jag! Själv predikade jag över episteltexten i högmässan och höll en meditation över GT-texten i Taizé-mässan på kvällen. Nog fanns varningen för att gå förlorad med, men det var inbjudan som betonades. "Kom, låt oss vandra..." Men ett evangelium som förkunnas utan att den mörka bakgrunden finns med är inga glada nyheter i djupare mening. För min del leder läsningen av detta till ytterligare självrannsakan. Är också jag för feg? Jag började min utläggning av Petri ord med en kommentar till Johannes slutord (i perikopen): "Måtte det inte kunnas sägas så om oss".
Vad skulle profeterna och apostlarna sagt om prästens påstående? De skulle liksom du tala om att det var falsk förkunnelse så du är i gott sällskap. Det var inte du som stod för skandalen utan prästen. Du behöver inte skämmas för vad du sa. Du utgick från vad texterna sa, Guds Ord. Ordet gav dig grund för ditt inlägg.
Var frimodig och oförfärad även i fortsättningen. Gud välsigne dig.
Broder i Kristus