Rosenius gästbloggar i advent

Påskvänner!

S:t Rosenius (200 år den 3 februari) gästbloggar idag utifrån ett Guds ord genom S:t Paulus - i en underbar och hjärtevärmande betraktelse för just den 11 december (min farfar S:t Gustavs födelsedag):

"Gud har inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla." (Rom. 3:28)

Här skulle nu förvisso varje hjärta bli brinnande av fröjd och kärlek, om vi bara kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka vad som sägs här! Ty här anförs ett sådant bevis på Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däri, säger aposteln, att Gud för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla. Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det, som vi för liv och gudaktighet allramest behöver, men på samma gång det vi allraminst kan behålla i våra hjärtan, det som av otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas. Därför vill vi något närmare eftersinna vad som ligger i detta språk.

I) Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja Honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är också endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed inte varit bevisat, att Han ock vill ge oss "allting". Här måste vara en gåva, som är större än allting annat, eftersom aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Hur skulle Han då inte också ge oss allting med Honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bli såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro, att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlamm, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla på att Han också vill ge oss allting med Sonen?

II) Detta Guds kärleksbevis ska bli oss ännu större, om vi fattar och betänker vad som ligger i orden: inte skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud "inte skonat" sin Son, antyds därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utge Honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade också Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte skonat din ende son för min skull."  Att Gud inte hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek, som Han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför, att Han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bär Honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade Han ock själv den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "Han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss"; att "Han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropar också de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då blir vi på en gång saliga och har nu inte mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att Han för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla.

III) För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det Han utgav sin Son för oss. Han gav Honom ut för oss alla. Denna omständighet medför två högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den första är den, som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är återlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör anamma denna nåd och bli salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, alltså även för de gruvligaste syndare, så följer av detta att Guds nåd och kärlek måste vara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och alltså även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste alltså vara en oföränderlig kärlek.

Låt oss ofta och djupt betrakta sådant!

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod:
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.