Rosenius gästbloggar (forts.)

Påskvänner!

Naturligtvis måste S:t Paulus (och S:t Rosenius) få tala till punkt. Detta sker i dagbetraktelsen för den 12 december (Luciamässoafton) som lyder så här (men läs förra bloggposten först!!!):

Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han inte neka oss de mindre. Hans egen Son är förvisso den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bli given; då ska sannerligen ingenting som är gott och nyttigt undanhållas dem, för vilka Gud velat ge en sådan gåva. Han skall ge oss allting med Honom.

De orden "med Honom" ger tillkänna att vi får allting för Kristi skull och i följd av att Han blir oss given; liksom en brud får del i allt vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer och slutligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.

Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle Han inte också ge oss allting med Honom?" Det ordet hur uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att ge oss allting med Honom.

Denna herrliga och orubbliga tröstegrund bör vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dej ofta och tänker, att Gud måste tröttna på dej och överge dej i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; hur skulle Han då inte ge dej den, Han, som inte skonade sin egen Son, blott för att förskaffa oss en evig nåd? Hur skulle Han inte också ge dej en så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dej någon synd, utan låter det vara avgjort, att Han under hela tiden ska bära dej, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dej? Hur skulle Han inte ge dej en sådan nåd, då Han inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi låg helt nedsänkta i alla synder, var hans ovänner och föraktare? Hur skulle Han nu börja att se på dina synder? —

Eller du förskräcks och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du inte kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag bara hade mer tro och liv i min själ! Men hur skulle Gud inte också vilja ge dej det, när Han givit dej sin Son? Hur mycket mer ska vår himmelske Fader nu ge den Helige Ande åt dem, som bedja Honom. —

Men klagar du då, att du inte ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häri hjälpa dej: Hur skulle Han också inte ge dej denna nåd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej? — Om du då därjämte ber om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han då ge dej en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hör Han även denna sista bön och låter dej alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men ger dej dock så mycket nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du inte ska komma på skam, inte behöver förgås, utan verkligen ska få evinnerligt liv. —

Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, ska stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mej Gud och se mitt hjärta;" hur skulle Han också inte höra sådan bön och sörja därför, att du inte får förbli i något falskt tillstånd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej, på den tid då du var hans föraktare? Hur skulle Han inte nu höra din bön, då du bekymrad ropar till Honom och ber endast om nåd att bli uppriktig och Honom trogen? —

Eller du känner och ser framför dej mycket fruktansvärda frestelser och ser inte, hur du ska komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och ber, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dej till din Fader i himmelen: Hur skulle då Han inte höra dej och ge dej all den nåd och hjälp, som du behöver, Han, som inte har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla?

Kort sagt: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sej såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag inte vet var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mej; när jag i samvetet fördöms för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull inte skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem som åkallat Honom! —

Ja, slutligen, när min stund är kommen, att också jag skall dö, och kanske evighetens mörker omger mej, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst om då någon kan ropa i mitt öra: Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle inte Han nu hjälpa dej? Hur skulle Han inte även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet? Skall Han inte då, när vår prövningstid avslutas, uppenbara hela  rikedomen av sin nåd och i högsta mening då ge oss allting med Sonen?