Jul- och påskvänner!
Snart drar vi norrut till nyårsfirande i Lule. Men väl mött på Trettondedagsfirande på bönhuset i Njutånger den 6 januari kl 11! Det ska bli riktigt, riktigt roligt att få fira betlehemsstjärnans barn och missionsuppdraget tillsammans.
(Vi får kanske bilda sällskapet "Trettondedagens vänner" likaväl som vi tidigare - inofficiellt - bildat sällskapet "Annandagarnas vänner". Somliga slänger viss ut julgrejorna på juldagen...).
Men först: God Fortsättning och Gott Slut!
O gläds, min själ, och sjung hans pris
som öppnat dig det paradis
vars port din synd tillslutit!
O gläds, att Gud förbarmar sig
och huld förnya vill med dig
förbundet som du brutit.
onsdag 30 december 2015
söndag 27 december 2015
Vad är det som är "evangeliskt" med det här julevangeliet, f´låt jag menar den här otrossagan?
Påskvänner!
Ska man skratta eller gråta? Gråta tror jag. Jungfru Maria var ingen jungfru, jaha, och ingen Gudsmoder heller. Vad får en sådan pastor och en sådan församling att kalla sej evangelisk?
Större glädje finns att hämta här hos Håkan Sunnliden. Du är nog präst till evig tid, Håkan (om än inte efter Melkisedeks sätt). Likaså Bengt Pleijel.
Om denna ros allena
ljöd förr Jesajas ord,
att född av jungfrun rena
han frälsa skall vår jord.
Av Herrens nåd och makt
oss detta under skedde,
som oss profeten sagt.
Ska man skratta eller gråta? Gråta tror jag. Jungfru Maria var ingen jungfru, jaha, och ingen Gudsmoder heller. Vad får en sådan pastor och en sådan församling att kalla sej evangelisk?
Större glädje finns att hämta här hos Håkan Sunnliden. Du är nog präst till evig tid, Håkan (om än inte efter Melkisedeks sätt). Likaså Bengt Pleijel.
Om denna ros allena
ljöd förr Jesajas ord,
att född av jungfrun rena
han frälsa skall vår jord.
Av Herrens nåd och makt
oss detta under skedde,
som oss profeten sagt.
Inför Fjärdedag jul och Värnlösa barns dag
Jul- och påskvänner!
Nyss hemma med barnen från julfesten på bönhuset i Njutånger slår mej ångrens kval. Det var en så på alla sätt fin julfest - med god gröt, roliga julsånger, fin julberättelse och Schuberts Maria + Chopins Nocturne på klarinett. Och i upprymd glädje tackade jag för mej/oss (dotra som också spelade klarinett - Alice Tegnérs Betlehems stjärna - så fint ska snart åka själv till Stockholm med Y-buss) med hänvisning till Galenskaparnas julhälsning här nederst.
Jag ifrågasatte om det står om kameler i samband med "några gubbar som reste fel" (de vise männen från Österns länder som först for till Herodes på slottet alltså). Men däremot står det ju om kameler i samband med "en gubbe som reste rätt", alltså Abrahams tjänare Eleasar som för Isaks räkning "frågade chans" på Rebecka. Han önskade ju ett tecken av Herren - om tjejen inte bara skulle bjuda honom utan också hans kameler på vatten, så skulle alltsammans få en lyckosam utgång. "Och så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor", som det så vackert står.
Men jag hade också tänkt nämna några ord om Shifra och Pua, de samvetsömma egyptiska barnmorskorna från dagens GT-text, några av inte alltför många icke-judiska kvinnor som nämns vid namn i bibeln. De ljög farao rakt upp i ansiktet, men blev välsignade av Herren. Varken prästen i högmässan eller jag på julfesten nämnde dem eller dagens svenska motsvarigheter Ellinor Grimmark och Linda Steen. Men kanske dagens traditionsenliga läsare av julevangeliet, därtill teckenspråkstolkare av Nu tändas tusen juleljus, en ung kvinna med Downs syndrom, i praktiken predikade vältaligare en någon annan om det ärende för vars skull Ellinor Grimmark nu blivit skyldig rättsväsendet en miljon i rättegångskostnader.
Nej, det räcker inte. Både barnmorskor som än så länge kan "verka under radarn" och kristna samfundsledare (särskilt väntar vi på Svenska kyrkans biskopar) måste ryta ifrån och KRÄVA den samvetsfrihet som förarbetena till dagens abortlag - den som både Torbjörn Fälldin och Lars Leijonborg motsatte sej - förutsatte. Men vi måste nog skriva "fusklappar" allesammans, för när vi talar på fri hand håller vi oss, som jag själv idag, till det någorlunda trevliga - och det Ellinor Grimmark och Linda Steen vill slippa utföra utan trängande skäl hör INTE till det trevliga här i världen. Lika lite som det att strypa eller på annat sätt avdagataga nyfödda hebreiska gossebarn.
Nyss hemma med barnen från julfesten på bönhuset i Njutånger slår mej ångrens kval. Det var en så på alla sätt fin julfest - med god gröt, roliga julsånger, fin julberättelse och Schuberts Maria + Chopins Nocturne på klarinett. Och i upprymd glädje tackade jag för mej/oss (dotra som också spelade klarinett - Alice Tegnérs Betlehems stjärna - så fint ska snart åka själv till Stockholm med Y-buss) med hänvisning till Galenskaparnas julhälsning här nederst.
Jag ifrågasatte om det står om kameler i samband med "några gubbar som reste fel" (de vise männen från Österns länder som först for till Herodes på slottet alltså). Men däremot står det ju om kameler i samband med "en gubbe som reste rätt", alltså Abrahams tjänare Eleasar som för Isaks räkning "frågade chans" på Rebecka. Han önskade ju ett tecken av Herren - om tjejen inte bara skulle bjuda honom utan också hans kameler på vatten, så skulle alltsammans få en lyckosam utgång. "Och så blev Isak tröstad i sorgen efter sin mor", som det så vackert står.
Men jag hade också tänkt nämna några ord om Shifra och Pua, de samvetsömma egyptiska barnmorskorna från dagens GT-text, några av inte alltför många icke-judiska kvinnor som nämns vid namn i bibeln. De ljög farao rakt upp i ansiktet, men blev välsignade av Herren. Varken prästen i högmässan eller jag på julfesten nämnde dem eller dagens svenska motsvarigheter Ellinor Grimmark och Linda Steen. Men kanske dagens traditionsenliga läsare av julevangeliet, därtill teckenspråkstolkare av Nu tändas tusen juleljus, en ung kvinna med Downs syndrom, i praktiken predikade vältaligare en någon annan om det ärende för vars skull Ellinor Grimmark nu blivit skyldig rättsväsendet en miljon i rättegångskostnader.
Nej, det räcker inte. Både barnmorskor som än så länge kan "verka under radarn" och kristna samfundsledare (särskilt väntar vi på Svenska kyrkans biskopar) måste ryta ifrån och KRÄVA den samvetsfrihet som förarbetena till dagens abortlag - den som både Torbjörn Fälldin och Lars Leijonborg motsatte sej - förutsatte. Men vi måste nog skriva "fusklappar" allesammans, för när vi talar på fri hand håller vi oss, som jag själv idag, till det någorlunda trevliga - och det Ellinor Grimmark och Linda Steen vill slippa utföra utan trängande skäl hör INTE till det trevliga här i världen. Lika lite som det att strypa eller på annat sätt avdagataga nyfödda hebreiska gossebarn.
Nu tar vi julledigt och kommer tillbaka med Spargrisarna den 21 januari. Vi kanske ses innan, men till dess en liten julhälsning.
Posted by Galenskaparna och After Shave on den 19 december 2015
fredag 25 december 2015
Eva Norberg 100 år
Påskvänner!
Det blev både midnattsgudstjänst (Iggesunds kyrka) och julotta (Njutångers kyrka) för mej i år. När jag nära 12-slaget spelade "Dagen är kommen" blev det förutom ett firande av vår Frälsares ojämförligt viktiga födelse också ett firande av ett namnsdagsbarns 100-årsdag: författaren och översättaren Eva Norbergs nämligen. Hon var verkligen, som jag sa vid ett föredrag i somras, "en julgåva till Sveriges folk", utan alla jämförelser med vår Frälsare i övrigt.
Hon är inte längre ibland oss, men född på julaftonen, Eva-dagen, har hon givit oss otaliga julsångsöversättningar (förutom hennes egna många psalmoriginal), bland vilka just Dagen är kommen måste räknas som den förnämsta. En fantastiskt lödig och trosbekännelseanknuten text, värd att lära utantill.
(Tyvärr sjöngs den inte som avslutning av julottan i Njutånger, då den passat ännu bättre än vid "midnattens timma", då Grundtvigs Klinga ni klockor varit mest "klockren". Men det är en bisak! Jag är mycket tacksam över båda gudstjänsterna).
I morgon firar vi martyrernas dag och på söndag blir det förutom högmässa i Njutångers kyrka också julfest i EFS-bönhuset på samma ort. Välkomna!
God fortsättning på julhelgerna! O kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist!
Det blev både midnattsgudstjänst (Iggesunds kyrka) och julotta (Njutångers kyrka) för mej i år. När jag nära 12-slaget spelade "Dagen är kommen" blev det förutom ett firande av vår Frälsares ojämförligt viktiga födelse också ett firande av ett namnsdagsbarns 100-årsdag: författaren och översättaren Eva Norbergs nämligen. Hon var verkligen, som jag sa vid ett föredrag i somras, "en julgåva till Sveriges folk", utan alla jämförelser med vår Frälsare i övrigt.
Hon är inte längre ibland oss, men född på julaftonen, Eva-dagen, har hon givit oss otaliga julsångsöversättningar (förutom hennes egna många psalmoriginal), bland vilka just Dagen är kommen måste räknas som den förnämsta. En fantastiskt lödig och trosbekännelseanknuten text, värd att lära utantill.
(Tyvärr sjöngs den inte som avslutning av julottan i Njutånger, då den passat ännu bättre än vid "midnattens timma", då Grundtvigs Klinga ni klockor varit mest "klockren". Men det är en bisak! Jag är mycket tacksam över båda gudstjänsterna).
I morgon firar vi martyrernas dag och på söndag blir det förutom högmässa i Njutångers kyrka också julfest i EFS-bönhuset på samma ort. Välkomna!
God fortsättning på julhelgerna! O kom, låt oss tillbedja vår Herre Krist!
torsdag 24 december 2015
Det är något i luften
Jul- och påskvänner!
1. Det är något i luften, jag vet inte vad,
som våren, fast skogen har mist sina blad,
det är något i luften
som försommardoften,
som lärkornas sång,
fast häggen blev kal och fast lärkan försvann denna gång.
2. Det är något i luften som gör mej så glad,
som uppfriskar hjärtat i ungdomens bad,
det är något härinne,
ett strålande minne
med ljus och med sång,
om julen därhemma, därhemma hos mamma en gång.
3. Det är något i luften, ett barndomens bud,
som lyser emot mej som stjärnan från Gud,
som gjort att jag ville
till Frälsaren lille
med barndomens fröjd,
fast barndomen for liksom fågeln i himmelens höjd.
4. O kom till oss alla, du högtidens kung,
dej vill vi få se, både gammal och ung.
Bred ut dina händer
när året sej vänder
och skänk oss din fred -
ty evig, ja, evig är glädjen när du följer med!
1. Det är något i luften, jag vet inte vad,
som våren, fast skogen har mist sina blad,
det är något i luften
som försommardoften,
som lärkornas sång,
fast häggen blev kal och fast lärkan försvann denna gång.
2. Det är något i luften som gör mej så glad,
som uppfriskar hjärtat i ungdomens bad,
det är något härinne,
ett strålande minne
med ljus och med sång,
om julen därhemma, därhemma hos mamma en gång.
3. Det är något i luften, ett barndomens bud,
som lyser emot mej som stjärnan från Gud,
som gjort att jag ville
till Frälsaren lille
med barndomens fröjd,
fast barndomen for liksom fågeln i himmelens höjd.
4. O kom till oss alla, du högtidens kung,
dej vill vi få se, både gammal och ung.
Bred ut dina händer
när året sej vänder
och skänk oss din fred -
ty evig, ja, evig är glädjen när du följer med!
Hieronymus´ julbetraktelse
Jul- och påskvänner! Här gästbloggar Hieronymus:
[Eusebius Sophronius Hieronymus, 347-420, bibelöversättare, bosatt i Betlehem tillsammans med nunnan Paula fr.o.m. 386. Kuriosa: i folktron betraktad som översättares och bibliotekaries s.k. "skyddshelgon"]
Så ofta jag blickar mot Betlehem, har mitt hjärta ett samtal med barnet Jesus.
Jag säger: "Ack Herre Jesus, så du fryser och darrar, så hårt du ligger för min salighets skull. Hur skulle jag kunna vedergälla dig detta?" Då syns det mej som om barnet svarade: "Jag önskar ingenting, käre Hieronymus. Ge dej till freds. Jag ska få det ännu torftigare i örtagården och på det heliga korset."
Jag fortsatte att tala: "Kära Kristusbarn, jag måste nödvändigt få ge dej något. Jag vill ge dej alla mina pengar". Barnet svarar: "Himmel och jord tillhör mej. Jag behöver inga pengar, ge dem åt de fattiga, så vill jag betrakta det som om det vore givet åt mej".
Jag fortsätter: "Kära Kristusbarn, det vill jag gärna göra, men jag måste ändå få ge dej själv något. Annars skulle jag dö av smärta." Barnet säger: "Käre Hieronymus, eftersom du är så frikostig, så ska jag säga dej vad du ska ge mej. Ge mej dina synder, ditt onda samvete och din förtappelse".
Jag svarar: "Vad ska du göra med dessa ting?" Kristus svarar mej: "Jag vill ta dem på mina skuldror, det ska vara min härlighet och mitt herradöme; Jesaja har förutsagt, att jag vill bära och ta bort dina synder". ¨
Då började jag gråta och sa: "Barn, kära Kristusbarn, hur har du inte rört mitt hjärta! Jag trodde du ville ha något gott av mej, och så vill du bara ha det onda hos mej. Så ta då bort vad som är mitt. Ge mej det som är ditt. Så blir jag fri från synden och viss om det eviga livet."
Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd.
O stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
"Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag."
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.
[Eusebius Sophronius Hieronymus, 347-420, bibelöversättare, bosatt i Betlehem tillsammans med nunnan Paula fr.o.m. 386. Kuriosa: i folktron betraktad som översättares och bibliotekaries s.k. "skyddshelgon"]
Så ofta jag blickar mot Betlehem, har mitt hjärta ett samtal med barnet Jesus.
Jag säger: "Ack Herre Jesus, så du fryser och darrar, så hårt du ligger för min salighets skull. Hur skulle jag kunna vedergälla dig detta?" Då syns det mej som om barnet svarade: "Jag önskar ingenting, käre Hieronymus. Ge dej till freds. Jag ska få det ännu torftigare i örtagården och på det heliga korset."
Jag fortsatte att tala: "Kära Kristusbarn, jag måste nödvändigt få ge dej något. Jag vill ge dej alla mina pengar". Barnet svarar: "Himmel och jord tillhör mej. Jag behöver inga pengar, ge dem åt de fattiga, så vill jag betrakta det som om det vore givet åt mej".
Jag fortsätter: "Kära Kristusbarn, det vill jag gärna göra, men jag måste ändå få ge dej själv något. Annars skulle jag dö av smärta." Barnet säger: "Käre Hieronymus, eftersom du är så frikostig, så ska jag säga dej vad du ska ge mej. Ge mej dina synder, ditt onda samvete och din förtappelse".
Jag svarar: "Vad ska du göra med dessa ting?" Kristus svarar mej: "Jag vill ta dem på mina skuldror, det ska vara min härlighet och mitt herradöme; Jesaja har förutsagt, att jag vill bära och ta bort dina synder". ¨
Då började jag gråta och sa: "Barn, kära Kristusbarn, hur har du inte rört mitt hjärta! Jag trodde du ville ha något gott av mej, och så vill du bara ha det onda hos mej. Så ta då bort vad som är mitt. Ge mej det som är ditt. Så blir jag fri från synden och viss om det eviga livet."
Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd.
O stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
"Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag."
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.
söndag 13 december 2015
Julhelgerna är livets helger allihop - och Tredjedag Jul är särskilt just de samvetsstyrda och "arbetsvägrande" barnmorskornas helg
Påskvänner!
Den pastor och präst som inte tog tillfället i akt idag på Livets söndag kan under varje välbesökt julhelg framöver offentligt stödja Marte Wexelsen Goksöyr och alla individer med Downs syndrom liksom våra samvetsömma barnmorskor. Men särskilt på Tredjedag Jul, som är barnmorskornas helg, då Shifra och Pua lyfts fram i GT-texten - de som arbetsvägrade eller rättare sagt agerade i linje med yrkets raison d´etre och därför välsignades av Gud. Nog blir det väl ändå svårt - t.o.m. för helgmålsbönspratare och biskopar - att prata sej förbi det temat och den texten i år? När Svenska kyrkans julkampanj t.o.m. har som tema "Låt fler fylla 5!" (Borde väl gälla dom med Downs också?).
Vår tids Shifra och Pua heter Ellinor Grimmark och Linda Steen. Nådens tid varar men domens dag närmar sej, inte minst för alla män som vägrar knäsätta ett handikappat barn (eller något barn alls, för den delen!) och därmed mer eller mindre tvingar fram en fosterfördrivning. (Detta inte sagt för att frånta kvinnorna allt ansvar). Jag är själv inte far till något barn med tydliga funktionsnedsättningar, men jag vet andra som är och som gör det bra. Liksom jag känner kvinnor som fött övergivna men stolta - med ett gott samvetes vittnesbörd. "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mej."
Ovanstående ska inte uppfattas stå i motsättning till Svenska kyrkans och "Act-alliansens" arbete för redan födda barn och deras föräldrar. Det vill jag absolut stödja. Också. Bland annat vid julkonserten i Enångers kyrka nu på lördag kl 17.
Som sagt: Låt fler fylla 5!
Den pastor och präst som inte tog tillfället i akt idag på Livets söndag kan under varje välbesökt julhelg framöver offentligt stödja Marte Wexelsen Goksöyr och alla individer med Downs syndrom liksom våra samvetsömma barnmorskor. Men särskilt på Tredjedag Jul, som är barnmorskornas helg, då Shifra och Pua lyfts fram i GT-texten - de som arbetsvägrade eller rättare sagt agerade i linje med yrkets raison d´etre och därför välsignades av Gud. Nog blir det väl ändå svårt - t.o.m. för helgmålsbönspratare och biskopar - att prata sej förbi det temat och den texten i år? När Svenska kyrkans julkampanj t.o.m. har som tema "Låt fler fylla 5!" (Borde väl gälla dom med Downs också?).
Vår tids Shifra och Pua heter Ellinor Grimmark och Linda Steen. Nådens tid varar men domens dag närmar sej, inte minst för alla män som vägrar knäsätta ett handikappat barn (eller något barn alls, för den delen!) och därmed mer eller mindre tvingar fram en fosterfördrivning. (Detta inte sagt för att frånta kvinnorna allt ansvar). Jag är själv inte far till något barn med tydliga funktionsnedsättningar, men jag vet andra som är och som gör det bra. Liksom jag känner kvinnor som fött övergivna men stolta - med ett gott samvetes vittnesbörd. "Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mej."
Ovanstående ska inte uppfattas stå i motsättning till Svenska kyrkans och "Act-alliansens" arbete för redan födda barn och deras föräldrar. Det vill jag absolut stödja. Också. Bland annat vid julkonserten i Enångers kyrka nu på lördag kl 17.
Som sagt: Låt fler fylla 5!
lördag 12 december 2015
Mäster Olof har inget överseende med de falska profeterna
Påskvänner!
Nej, min rubrik är inte ironisk. Olof Edsinger träder alltmer fram som en reformator i de lutherska reformatorernas anda (re-formatorer, alltså, inte de-formatorer) och han har naturligtvis rätt att vi inte är kallade till överseende med falska profeter. Vilka dessa är torde dock vara ett ömtåligare kapitel, men jag kan inte se att de exempel han nämner är särskilt kontroversiella. De har helt uppenbart ett annat evangelium än det Paulus förkunnade (se Gal. 1).
Även vår missionsföreståndare Stefan träder fram som en de facto-biskop, när ingen annan svenskkyrklig ledare vågade göra gemensam sak med Anders Arborelius i en fråga där romersk-katolska kyrkan faktiskt är rätt ute. Får du skit för det här, Stefan, så har du i alla fall en supporter.
Nej, min rubrik är inte ironisk. Olof Edsinger träder alltmer fram som en reformator i de lutherska reformatorernas anda (re-formatorer, alltså, inte de-formatorer) och han har naturligtvis rätt att vi inte är kallade till överseende med falska profeter. Vilka dessa är torde dock vara ett ömtåligare kapitel, men jag kan inte se att de exempel han nämner är särskilt kontroversiella. De har helt uppenbart ett annat evangelium än det Paulus förkunnade (se Gal. 1).
Även vår missionsföreståndare Stefan träder fram som en de facto-biskop, när ingen annan svenskkyrklig ledare vågade göra gemensam sak med Anders Arborelius i en fråga där romersk-katolska kyrkan faktiskt är rätt ute. Får du skit för det här, Stefan, så har du i alla fall en supporter.
Rosenius gästbloggar (forts.)
Påskvänner!
Naturligtvis måste S:t Paulus (och S:t Rosenius) få tala till punkt. Detta sker i dagbetraktelsen för den 12 december (Luciamässoafton) som lyder så här (men läs förra bloggposten först!!!):
Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han inte neka oss de mindre. Hans egen Son är förvisso den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bli given; då ska sannerligen ingenting som är gott och nyttigt undanhållas dem, för vilka Gud velat ge en sådan gåva. Han skall ge oss allting med Honom.
De orden "med Honom" ger tillkänna att vi får allting för Kristi skull och i följd av att Han blir oss given; liksom en brud får del i allt vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer och slutligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.
Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle Han inte också ge oss allting med Honom?" Det ordet hur uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att ge oss allting med Honom.
Denna herrliga och orubbliga tröstegrund bör vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dej ofta och tänker, att Gud måste tröttna på dej och överge dej i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; hur skulle Han då inte ge dej den, Han, som inte skonade sin egen Son, blott för att förskaffa oss en evig nåd? Hur skulle Han inte också ge dej en så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dej någon synd, utan låter det vara avgjort, att Han under hela tiden ska bära dej, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dej? Hur skulle Han inte ge dej en sådan nåd, då Han inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi låg helt nedsänkta i alla synder, var hans ovänner och föraktare? Hur skulle Han nu börja att se på dina synder? —
Eller du förskräcks och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du inte kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag bara hade mer tro och liv i min själ! Men hur skulle Gud inte också vilja ge dej det, när Han givit dej sin Son? Hur mycket mer ska vår himmelske Fader nu ge den Helige Ande åt dem, som bedja Honom. —
Men klagar du då, att du inte ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häri hjälpa dej: Hur skulle Han också inte ge dej denna nåd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej? — Om du då därjämte ber om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han då ge dej en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hör Han även denna sista bön och låter dej alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men ger dej dock så mycket nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du inte ska komma på skam, inte behöver förgås, utan verkligen ska få evinnerligt liv. —
Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, ska stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mej Gud och se mitt hjärta;" hur skulle Han också inte höra sådan bön och sörja därför, att du inte får förbli i något falskt tillstånd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej, på den tid då du var hans föraktare? Hur skulle Han inte nu höra din bön, då du bekymrad ropar till Honom och ber endast om nåd att bli uppriktig och Honom trogen? —
Eller du känner och ser framför dej mycket fruktansvärda frestelser och ser inte, hur du ska komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och ber, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dej till din Fader i himmelen: Hur skulle då Han inte höra dej och ge dej all den nåd och hjälp, som du behöver, Han, som inte har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla?
Kort sagt: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sej såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag inte vet var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mej; när jag i samvetet fördöms för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull inte skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem som åkallat Honom! —
Ja, slutligen, när min stund är kommen, att också jag skall dö, och kanske evighetens mörker omger mej, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst om då någon kan ropa i mitt öra: Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle inte Han nu hjälpa dej? Hur skulle Han inte även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet? Skall Han inte då, när vår prövningstid avslutas, uppenbara hela rikedomen av sin nåd och i högsta mening då ge oss allting med Sonen?
Naturligtvis måste S:t Paulus (och S:t Rosenius) få tala till punkt. Detta sker i dagbetraktelsen för den 12 december (Luciamässoafton) som lyder så här (men läs förra bloggposten först!!!):
Detta är den mest följdriktiga slutsats av det föregående. Då Gud givit oss den allrastörsta gåvan, vill Han inte neka oss de mindre. Hans egen Son är förvisso den allrastörsta gåva, som någonsin kunde bli given; då ska sannerligen ingenting som är gott och nyttigt undanhållas dem, för vilka Gud velat ge en sådan gåva. Han skall ge oss allting med Honom.
De orden "med Honom" ger tillkänna att vi får allting för Kristi skull och i följd av att Han blir oss given; liksom en brud får del i allt vad brudgummen äger. Redan här har Fadern med Sonen givit oss de allrastörsta gåvor: en evig nåd och förlåtelse för alla synder, frihet från lagens förbund och all förbannelse, en evig rättfärdighet för Gud, den Helige Ande i hjärtat, de heliga änglars tjänst och beskydd, bönhörelse och hjälp i alla bekymmer och slutligen seger över döden och arvslott i den himmelska herrligheten.
Och månne detta var för mycket att vänta? Tvärtom, säger aposteln, "då Gud inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle Han inte också ge oss allting med Honom?" Det ordet hur uttrycker det alldeles säkra, ja, nödvändiga i denna slutsats, att Gud då måste vara sinnad att ge oss allting med Honom.
Denna herrliga och orubbliga tröstegrund bör vi nu besinna och använda vid alla möjliga behov av Guds nåd och hjälp. Du är t. ex. mycket nedtryckt av synder, faller och förgår dej ofta och tänker, att Gud måste tröttna på dej och överge dej i vrångt sinne, men du söker och beder ännu vid nådestolen om förlåtelse och hjälp; hur skulle Han då inte ge dej den, Han, som inte skonade sin egen Son, blott för att förskaffa oss en evig nåd? Hur skulle Han inte också ge dej en så beständig förlåtelse, att Han aldrig tillräknar dej någon synd, utan låter det vara avgjort, att Han under hela tiden ska bära dej, sådan du är, på sin eviga nåds armar och endast försvara dej? Hur skulle Han inte ge dej en sådan nåd, då Han inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss på den tid, då vi låg helt nedsänkta i alla synder, var hans ovänner och föraktare? Hur skulle Han nu börja att se på dina synder? —
Eller du förskräcks och ängslas över din otro och hjärtas hårdhet, att du inte kan tro och fröjdas över allt detta, över Guds kärlek och Sonens utgivande, och du suckar: O, om jag bara hade mer tro och liv i min själ! Men hur skulle Gud inte också vilja ge dej det, när Han givit dej sin Son? Hur mycket mer ska vår himmelske Fader nu ge den Helige Ande åt dem, som bedja Honom. —
Men klagar du då, att du inte ens kan bedja så flitigt och allvarligt, som du borde, utan är även i bönen kall och försumlig, och du önskade, att Gud ville även häri hjälpa dej: Hur skulle Han också inte ge dej denna nåd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej? — Om du då därjämte ber om förökad fattigdom i anden, förökad känsla av din vanmakt och uselhet, skulle Han då ge dej en kännbar rikedom på andliga gåvor? Nej, då hör Han även denna sista bön och låter dej alltmer känna din fattigdom och stora uselhet, men ger dej dock så mycket nåd till tro och till bön, och vad mer du behöver, att du inte ska komma på skam, inte behöver förgås, utan verkligen ska få evinnerligt liv. —
Misstänker du omsider hela ditt tillstånd och fruktar, att, efter allt vad du erfarit, hört och vet i andliga ting, du sist, hemligt bedragen, ska stanna i det eviga fördärvet, och du ropar därför med David: "Utrannsaka mej Gud och se mitt hjärta;" hur skulle Han också inte höra sådan bön och sörja därför, att du inte får förbli i något falskt tillstånd, Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för dej, på den tid då du var hans föraktare? Hur skulle Han inte nu höra din bön, då du bekymrad ropar till Honom och ber endast om nåd att bli uppriktig och Honom trogen? —
Eller du känner och ser framför dej mycket fruktansvärda frestelser och ser inte, hur du ska komma lyckligt igenom dessa, men du önskar och ber, att Gud måtte göra någon hjälp; eller du lider av lekamliga bekymmer, av fattigdom eller sjukdom, eller av onda tungor och misstankar av människor, och du vet ingen hjälp på jorden, utan vänder dej till din Fader i himmelen: Hur skulle då Han inte höra dej och ge dej all den nåd och hjälp, som du behöver, Han, som inte har skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla?
Kort sagt: När mitt hjärta av yttre och inre anfäktning känner sej såsom i en virvelvind kringkastat i ovissa tankar, och jag inte vet var jag själv håller till, eller vad Gud tänker om mej; när jag i samvetet fördöms för synd och otrohet: Vilken outsäglig tröst och vila, om jag då kan se upp till Honom, som för vår skull inte skonade sin egen Son och ifrån världens begynnelse för hans skull bönhört och hjälpt alla dem som åkallat Honom! —
Ja, slutligen, när min stund är kommen, att också jag skall dö, och kanske evighetens mörker omger mej, min själ oroas kanske av skräckfulla tankar på det förflutna och tillkommande; vilken tröst om då någon kan ropa i mitt öra: Han, som inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla, hur skulle inte Han nu hjälpa dej? Hur skulle Han inte även i döden vara oss en lika trofast vän och hjälpare, som Han varit det i livet? Skall Han inte då, när vår prövningstid avslutas, uppenbara hela rikedomen av sin nåd och i högsta mening då ge oss allting med Sonen?
fredag 11 december 2015
Rosenius gästbloggar i advent
Påskvänner!
S:t Rosenius (200 år den 3 februari) gästbloggar idag utifrån ett Guds ord genom S:t Paulus - i en underbar och hjärtevärmande betraktelse för just den 11 december (min farfar S:t Gustavs födelsedag):
"Gud har inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla." (Rom. 3:28)
Här skulle nu förvisso varje hjärta bli brinnande av fröjd och kärlek, om vi bara kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka vad som sägs här! Ty här anförs ett sådant bevis på Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däri, säger aposteln, att Gud för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla. Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det, som vi för liv och gudaktighet allramest behöver, men på samma gång det vi allraminst kan behålla i våra hjärtan, det som av otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas. Därför vill vi något närmare eftersinna vad som ligger i detta språk.
I) Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja Honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är också endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed inte varit bevisat, att Han ock vill ge oss "allting". Här måste vara en gåva, som är större än allting annat, eftersom aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Hur skulle Han då inte också ge oss allting med Honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bli såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro, att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlamm, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla på att Han också vill ge oss allting med Sonen?
II) Detta Guds kärleksbevis ska bli oss ännu större, om vi fattar och betänker vad som ligger i orden: inte skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud "inte skonat" sin Son, antyds därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utge Honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade också Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte skonat din ende son för min skull." Att Gud inte hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek, som Han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför, att Han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bär Honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade Han ock själv den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "Han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss"; att "Han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropar också de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då blir vi på en gång saliga och har nu inte mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att Han för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla.
III) För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det Han utgav sin Son för oss. Han gav Honom ut för oss alla. Denna omständighet medför två högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den första är den, som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är återlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör anamma denna nåd och bli salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, alltså även för de gruvligaste syndare, så följer av detta att Guds nåd och kärlek måste vara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och alltså även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste alltså vara en oföränderlig kärlek.
Låt oss ofta och djupt betrakta sådant!
Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod:
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.
Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.
O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.
S:t Rosenius (200 år den 3 februari) gästbloggar idag utifrån ett Guds ord genom S:t Paulus - i en underbar och hjärtevärmande betraktelse för just den 11 december (min farfar S:t Gustavs födelsedag):
"Gud har inte skonat sin egen Son, utan givit honom ut för oss alla." (Rom. 3:28)
Här skulle nu förvisso varje hjärta bli brinnande av fröjd och kärlek, om vi bara kunde få andliga ögon och sinnen att se och betänka vad som sägs här! Ty här anförs ett sådant bevis på Guds oförlikneliga kärlek och barmhärtighet, att det övergår alla naturliga tankar. Och detta allrahögsta kärleksbevis består däri, säger aposteln, att Gud för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla. Detta är nu Skriftens stora huvudämne och det, som vi för liv och gudaktighet allramest behöver, men på samma gång det vi allraminst kan behålla i våra hjärtan, det som av otron, förnuftet, känslan, synden och djävulen mest fördunklas. Därför vill vi något närmare eftersinna vad som ligger i detta språk.
I) Vad först själva gåvan angår, säger aposteln, att Gud har givit oss sin egen Son. Med de orden "sin egen" uttrycker aposteln, att Kristus är Guds Son i den egentliga betydelsen, Guds Son till naturen, för att skilja Honom från dem, som äro Guds söner genom nåd och upptagelse. Det är också endast i denna händelse, nämligen att Gud har givit oss sin egen Son, i ordets egentliga betydelse, som gåvan kan tjäna till att bevisa Guds omätliga kärlek. Hade Gud givit oss en ängel eller en högt benådad människa, hade därmed inte varit bevisat, att Han ock vill ge oss "allting". Här måste vara en gåva, som är större än allting annat, eftersom aposteln kommer till den slutsats och visshet, som han uttrycker med denna fråga: "Hur skulle Han då inte också ge oss allting med Honom?" Lovad vare Herren. hans ord är visst och klart: Kristus är Guds sanne och evige Son, från tidens begynnelse utlovad. Men vilken människa kan väl på jorden fullkomligen tro något så stort? Kunde vi riktigt tro detta, att Gud verkligen utgivit sin egen, evige Son för oss, så skulle vi väl bli såsom drömmande av idel salig förundran, glädje och kärlek. Eller kan du tro detta och likväl ett ögonblick tvivla, att Guds hjärta är fullt av förbarmande kärlek och omsorg om allt, vad som heter människa? Kan du tro, att Gud utgav sin ende Son att bliva vår broder och vår Frälsare, ja, vårt offerlamm, och dock på samma gång tvivla på tillräckligheten av Guds nåd och kärlek? Kan du tvivla på att Han också vill ge oss allting med Sonen?
II) Detta Guds kärleksbevis ska bli oss ännu större, om vi fattar och betänker vad som ligger i orden: inte skonat, utan utgivit. Dessa ord säga oss något om sättet och ändamålet för Sonens utgivande. Då aposteln säger, att Gud "inte skonat" sin Son, antyds därmed först, att det varit ett offer, en påkostande sak för Guds faderliga kärlek till Sonen att utge Honom till att lida och dö; Fadern har likasom våldfört sitt eget hjärta, sin kärlek till den enfödde, och just därmed givit det högsta bevis av sitt djupa förbarmande över människan. Så sade också Herren Gud till Abraham, när denne stod i begrepp att offra sin son: "Nu vet jag, att du fruktar Gud och inte skonat din ende son för min skull." Att Gud inte hållit sin egen älsklige Son för dyr att utgivas för oss till ett offer, var således, enligt detta Guds eget erkännande till Abraham, det högsta prov av kärlek, som Han kunnat bevisa. Men isynnerhet därför, att Han utgav sin Son till ett offer, till det bittraste lidande och den ångestfullaste död. Så bär Honom alla profeterna vittnesbörd. Så sade Han ock själv den natten, då Han gick till sitt lidande: "Mitt blod blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse." Så vittnar en stor evangelisters skara, att "Honom, som av ingen synd visste, har Gud gjort till synd för oss"; att "Han har förlossat oss ifrån lagens förbannelse, då Han vart en förbannelse för oss"; att "Han av Guds nåd skulle smaka döden för alla". Så ropar också de saliga skarorna med hög röst inför Lammets tron: "Du är dödad och har återlöst oss åt Gud med ditt blod." O, när sådant blir levande och sant för våra hjärtan, då blir vi på en gång saliga och har nu inte mer ord för att värdigt prisa denna Guds kärlek, att Han för vår skull inte skonat sin egen Son, utan givit Honom ut för oss alla.
III) För oss alla. Detta är nu den tredje punkten i vårt språk, som bör förklara oss Guds kärlek, i det Han utgav sin Son för oss. Han gav Honom ut för oss alla. Denna omständighet medför två högst viktiga lärdomar om Guds kärlek. Den första är den, som ligger i själva uttrycket, att var och en, ingen enda utesluten, är försonad i Kristi död, är återlöst med hans blod ifrån alla sina synder, ifrån döden och djävulens våld, och kan, får och bör anamma denna nåd och bli salig. Den andra lärdomen är den, att när Kristus är utgiven för alla, alltså även för de gruvligaste syndare, så följer av detta att Guds nåd och kärlek måste vara alldeles oberoende av någon vår värdighet, och alltså även oberoende av våra bättre eller sämre stunder — den måste alltså vara en oföränderlig kärlek.
Låt oss ofta och djupt betrakta sådant!
Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd,
då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod:
långt större Lammets död och blod!
Jag är av hjärtat nöjd.
Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast inte du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått,
i himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.
O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd.
måndag 7 december 2015
Daniel på bönhuset
Påskvänner!
Missade visserligen början av kvällens bönestund på bönhuset (sic!), men fick veta att gruppen under Sigrids ledning läst Daniels bön till inledning. Uppbyggligt att börja där - med "input" från Skriften!
Vi konstaterade igårkväll härhemma att Jonatan och Daniel är några av de mycket få personer som det trots ett stort bibelmaterial inte berättas något ofördelaktigt om. Ändå ser sej Daniel uppenbarligen som en syndare inför Gud. "Vi har syndat", säger han. Inga höga hästar där inte. Inget förakt mot de många avfallna landsmännen heller.
Ett memento.
Missade visserligen början av kvällens bönestund på bönhuset (sic!), men fick veta att gruppen under Sigrids ledning läst Daniels bön till inledning. Uppbyggligt att börja där - med "input" från Skriften!
Vi konstaterade igårkväll härhemma att Jonatan och Daniel är några av de mycket få personer som det trots ett stort bibelmaterial inte berättas något ofördelaktigt om. Ändå ser sej Daniel uppenbarligen som en syndare inför Gud. "Vi har syndat", säger han. Inga höga hästar där inte. Inget förakt mot de många avfallna landsmännen heller.
Ett memento.
söndag 6 december 2015
Konjunktiv på bönhuset
Påskvänner!
Den lilla kyrkokören Decemberkvartetten sjöng idag vackra uppmuntrande sånger på bönhuset, bl.a. "Bereden väg", "Herre, låt mig få vila i dig" och "Dotter Sion". Men kyrkoherden predikade länge nedslående, om laglösheten som skulle tillta och kärleken som skulle kallna, om surdegar som borde bort och senapsbuskar som inte står för något gott (i GT). Bara för att vi inte skulle tro att Guds rike "automatiskt" skulle segra och genomsyra hela samhället här i tiden.
Ändå tror jag att surdegen i dagens evangelium står för något gott, just här! Bara för att fariséernas surdeg och ondskans surdeg är dåligt, har himmelriket inte nödvändigtvis sämre "spridningseffekt". Det sprider sej nog rätt bra, det också! Men det är nog rätt att påminna om "konkurrensen".
Efter predikan sjöng vi "All världen stämme upp med fröjd: / Pris vare Gud i himlens höjd! / Välsignad blive jordens krets / och mänskan bättrad och tillfreds." Jag noterade konjunktiven: "Stämme, vare, blive" och tänkte som Alf Henrikson att medan många talar i imperativ och indikativ är "de som ville att konjunktiven bestode / om möjligt vore" inte lika många.
Men till dem hör jag. Vid födelsedagarna är ju "han/hon leve" obligatoriskt. Den aronitiska välsignelsen har ju också hittills - liksom i dag - ljudit "Herren välsigne dig och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig". Vissa, bl.a. vår biskop och prosten i södra hälsingekontraktet anser ju att det ska vara indikativ här, precis som vid den ovillkorliga avlösningen. Men bådadera kan diskuteras när det gäller "tal till kreti och pleti." Inte vet jag precis om Herren välsignar och bevarar en nynazist eller IS-krigare i den församlade skaran. Men t.o.m. en sådan kan jag önska: "Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid."
Gud vill att alla mänskor ska bli frälsta och komma till sanningens kunskap. Och ett av de sätt han valt för att förverkliga detta är uppenbarligen att varna för att gå förlorad! Därför är jag tacksam till Gud och vår kyrkoherde för de många varningsorden idag. Och till kantor Mats för den fina psalmen efter predikan:
En sanningens och nådens tolk
till världens konungar och folk
han kommer, frid hans hälsning är
och kärleken hans spira bär.
All världen stämme upp med fröjd:
Pris vare Gud i himlens höjd!
Välsignad blive jordens krets
och mänskan bättrad och tillfreds.
Den lilla kyrkokören Decemberkvartetten sjöng idag vackra uppmuntrande sånger på bönhuset, bl.a. "Bereden väg", "Herre, låt mig få vila i dig" och "Dotter Sion". Men kyrkoherden predikade länge nedslående, om laglösheten som skulle tillta och kärleken som skulle kallna, om surdegar som borde bort och senapsbuskar som inte står för något gott (i GT). Bara för att vi inte skulle tro att Guds rike "automatiskt" skulle segra och genomsyra hela samhället här i tiden.
Ändå tror jag att surdegen i dagens evangelium står för något gott, just här! Bara för att fariséernas surdeg och ondskans surdeg är dåligt, har himmelriket inte nödvändigtvis sämre "spridningseffekt". Det sprider sej nog rätt bra, det också! Men det är nog rätt att påminna om "konkurrensen".
Efter predikan sjöng vi "All världen stämme upp med fröjd: / Pris vare Gud i himlens höjd! / Välsignad blive jordens krets / och mänskan bättrad och tillfreds." Jag noterade konjunktiven: "Stämme, vare, blive" och tänkte som Alf Henrikson att medan många talar i imperativ och indikativ är "de som ville att konjunktiven bestode / om möjligt vore" inte lika många.
Men till dem hör jag. Vid födelsedagarna är ju "han/hon leve" obligatoriskt. Den aronitiska välsignelsen har ju också hittills - liksom i dag - ljudit "Herren välsigne dig och bevare dig, Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig". Vissa, bl.a. vår biskop och prosten i södra hälsingekontraktet anser ju att det ska vara indikativ här, precis som vid den ovillkorliga avlösningen. Men bådadera kan diskuteras när det gäller "tal till kreti och pleti." Inte vet jag precis om Herren välsignar och bevarar en nynazist eller IS-krigare i den församlade skaran. Men t.o.m. en sådan kan jag önska: "Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid."
Gud vill att alla mänskor ska bli frälsta och komma till sanningens kunskap. Och ett av de sätt han valt för att förverkliga detta är uppenbarligen att varna för att gå förlorad! Därför är jag tacksam till Gud och vår kyrkoherde för de många varningsorden idag. Och till kantor Mats för den fina psalmen efter predikan:
En sanningens och nådens tolk
till världens konungar och folk
han kommer, frid hans hälsning är
och kärleken hans spira bär.
All världen stämme upp med fröjd:
Pris vare Gud i himlens höjd!
Välsignad blive jordens krets
och mänskan bättrad och tillfreds.
fredag 4 december 2015
40 år senare - EFS manskör
Påskvänner!
Det fanns tydligen 1975 något som hette EFS manskör! Inför Andra söndagen i advent låter vi oss påminnas. Han ska komma igen.
Det fanns tydligen 1975 något som hette EFS manskör! Inför Andra söndagen i advent låter vi oss påminnas. Han ska komma igen.