Påskvänner!
Glöm inte bort att änglarna finns!
lördag 29 september 2012
fredag 28 september 2012
Tack, Berit!
Påskvänner!
Klart att Berit Simonsson har rätt: det krävs en befrielserörelse. Varför ska politiska partier grassera i ett KYRKO-möte? Reclaim the church! Reformation 2017!
Men kyrkomötesordförande Sibbmark upprörs istället över att moderaterna drar sej ur (egentligen byter benämning till "borgerligt(!??) alternativ"). Han borde väl snarare uppröras över att moderaterna genom att byta namn istället för att lägga ner inte på allvar drar sej ur kyrkopolitiken.
Om nu EFS inte vill ställa upp som nomineringsgrupp, vädjar jag till alla EFS-are som engagerar sej kyrkopolitiskt att inte göra det via något politiskt parti.
Jag kan fortfarande bara komma på tre förklaringar till att ett politiskt parti engagerar sej i just ett av våra många trossamfund:
1) Man ser sej själv som ett konfessionellt parti
2) Man ser inte trossamfundet som ett trossamfund
3) Man ser trossamfundet som ett trossamfund, men vill inte att det ska fortsätta vara det
Kan någon komma på något ytterligare alternativ? Jag kan det inte.
Kyrkomötet är i sin nuvarande form ett tragikomiskt skämt, inte ett verkligt kyrkomöte. Det finns ö.h.t. ingen legitimitet i de beslut som ett sådant kyrkomöte fattat/fattar i lärofrågor, knappt ens i de beslut som rör mer kamerala frågor. (Undrar hur en omröstning om försoningen eller Treenigheten skulle kunna tänkas utfalla...).
Klart att Berit Simonsson har rätt: det krävs en befrielserörelse. Varför ska politiska partier grassera i ett KYRKO-möte? Reclaim the church! Reformation 2017!
Men kyrkomötesordförande Sibbmark upprörs istället över att moderaterna drar sej ur (egentligen byter benämning till "borgerligt(!??) alternativ"). Han borde väl snarare uppröras över att moderaterna genom att byta namn istället för att lägga ner inte på allvar drar sej ur kyrkopolitiken.
Om nu EFS inte vill ställa upp som nomineringsgrupp, vädjar jag till alla EFS-are som engagerar sej kyrkopolitiskt att inte göra det via något politiskt parti.
Jag kan fortfarande bara komma på tre förklaringar till att ett politiskt parti engagerar sej i just ett av våra många trossamfund:
1) Man ser sej själv som ett konfessionellt parti
2) Man ser inte trossamfundet som ett trossamfund
3) Man ser trossamfundet som ett trossamfund, men vill inte att det ska fortsätta vara det
Kan någon komma på något ytterligare alternativ? Jag kan det inte.
Kyrkomötet är i sin nuvarande form ett tragikomiskt skämt, inte ett verkligt kyrkomöte. Det finns ö.h.t. ingen legitimitet i de beslut som ett sådant kyrkomöte fattat/fattar i lärofrågor, knappt ens i de beslut som rör mer kamerala frågor. (Undrar hur en omröstning om försoningen eller Treenigheten skulle kunna tänkas utfalla...).
onsdag 26 september 2012
Grattis, Erika Cyrillus!
Påskvänner!
Ursäkta igen - även Budis-chefredaktören och informationschefen m.m. Erika Cyrillus har fyllt år. Hon är dock bara hälften så gammal som Carl Adolf Murray, så det är ju verkligen ingen ålder att inte tala om. Alltså talar vi om den, säger grattis och hälsar med Psaltaren 50 (den med "Åkalla mej i nöden" eller vad det heter nuförtiden). Hon vill ha en gåva till 150-åringen Johannelund, by the way.
Men du ska få en annan sång än de gamla gubbarna, nämligen en av den gamle gubben Grundtvig, nyöversatt av den halvgamle gubben bloggaren:
1. Guds menighet, sjung till vår Skapares lov
- änglar sjunger med -
han gav oss till frälsning sin enfödde Son.
Vi spelar och sjunger för Herren!
2. Slå harpan, du fromme psalmist på vår jord,
- strängen är av guld -
för Jesus, vår Konung, Guds levande Ord.
Vi spelar och sjunger för Herren!
3. Då hör vi de glödande tungornas röst
- Anden själv är här -
som ger oss sin eviga glädje och tröst.
Vi spelar och sjunger för Herren!
Ursäkta igen - även Budis-chefredaktören och informationschefen m.m. Erika Cyrillus har fyllt år. Hon är dock bara hälften så gammal som Carl Adolf Murray, så det är ju verkligen ingen ålder att inte tala om. Alltså talar vi om den, säger grattis och hälsar med Psaltaren 50 (den med "Åkalla mej i nöden" eller vad det heter nuförtiden). Hon vill ha en gåva till 150-åringen Johannelund, by the way.
Men du ska få en annan sång än de gamla gubbarna, nämligen en av den gamle gubben Grundtvig, nyöversatt av den halvgamle gubben bloggaren:
1. Guds menighet, sjung till vår Skapares lov
- änglar sjunger med -
han gav oss till frälsning sin enfödde Son.
Vi spelar och sjunger för Herren!
2. Slå harpan, du fromme psalmist på vår jord,
- strängen är av guld -
för Jesus, vår Konung, Guds levande Ord.
Vi spelar och sjunger för Herren!
3. Då hör vi de glödande tungornas röst
- Anden själv är här -
som ger oss sin eviga glädje och tröst.
Vi spelar och sjunger för Herren!
Grattis, Stefan Holmström!
Påskvänner!
Man rodnar. Visserligen är ju 60 år ingen ålder, i varje fall inte om man jämför med jubilaren i förra bloggposten, men nog borde jag även ha gratulerat missionsföreståndaren - med samma födelsedag som Carl Adolf. Nu får jag istället säga Grattis i efterskott!
(Nåja, en dag i efterskott är väl egentligen inte så farligt - jag gratulerade min egen mor en dag i efterskott förra veckan p.g.a. ihållande arbetsuppgifter från morgon till kväll och därpå följande känsla av att klockan var för mycket på kvällen; och en gång glömde en mej mycket närstående helt av att jag fyllde år...).
Missionsföreståndarens - och Stefan Svenssons! - psaltarpsalm blir Psaltaren 60. Vi vill nog alla stämma in i den bönen, både för egen del och för Svenska kyrkans och Evangeliska Fosterlandsstiftelsens - inte minst de sista verserna är väl värda att meditera kring:
Bön om räddning
För sångmästaren, efter "Vittnesbördets lilja", en sång till lärdom. Av David, när han var i strid med Aram-Naharajim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edomiterna i Saltdalen, 12000 man.
Gud, du har förkastat och förskingrat oss,
du har varit vred - upprätta oss igen!
Du har kommit jorden att bäva och rämna.
Hela nu dess sprickor, ty den vacklar.
Du har låtit ditt folk uppleva hårda ting,
du har givit oss vin att dricka, så att vi raglar.
Men åt dem som fruktar dig gav du ett baner
att hålla upp för sanningens skull. Sela.
För att dina älskade skall räddas,
fräls oss med din högra hand och bönhör oss.
Gud har talat i sin helgedom: "Jag skall triumfera,
jag skall utskifta Sikem och mäta upp Suckots dal.
Gilead är mitt, mitt är Manasse,
Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav.
Moab är mitt tvättfat, på Edom kastar jag min sko.
Bryt ut i jubel över mig, du filisteernas land!"
Vem skall föra mig till den fasta staden,
vem leder mig till Edom?
Har inte du, Gud, förkastat oss, så att du ej mer drar ut med våra härar?
Ge oss hjälp mot ovännen, människors hjälp är utan värde.
Med Gud kan vi göra mäktiga ting,
han skall trampa ner våra fiender.
Och som sagt: 60 är ingen ålder ("även de 60 / är det växt i"), men Stefan får samma hälsning som 100-åringen från Lina Sandell (S:ta Lina säger jag ibland utan påvlig sanktion). I 1986 års psalmbok tillkom många Lina Sandell-psalmer, men denna psalm är faktiskt den enda Sandell-psalm från 1937 års psalmbok som togs bort 1986. Och den var kanske lite lång att sjunga rakt igenom, men den är fantastisk läsning:
Alla Herrens vägar äro
godhet, sanning, trofasthet.
Även där vi intet veta
han vårt bästa vill och vet.
[---]
Varje skiljeväg i livet
har sin löftesstjärna fått:
nya plikter, nya strider,
men ock ökat nådesmått.
Man rodnar. Visserligen är ju 60 år ingen ålder, i varje fall inte om man jämför med jubilaren i förra bloggposten, men nog borde jag även ha gratulerat missionsföreståndaren - med samma födelsedag som Carl Adolf. Nu får jag istället säga Grattis i efterskott!
(Nåja, en dag i efterskott är väl egentligen inte så farligt - jag gratulerade min egen mor en dag i efterskott förra veckan p.g.a. ihållande arbetsuppgifter från morgon till kväll och därpå följande känsla av att klockan var för mycket på kvällen; och en gång glömde en mej mycket närstående helt av att jag fyllde år...).
Missionsföreståndarens - och Stefan Svenssons! - psaltarpsalm blir Psaltaren 60. Vi vill nog alla stämma in i den bönen, både för egen del och för Svenska kyrkans och Evangeliska Fosterlandsstiftelsens - inte minst de sista verserna är väl värda att meditera kring:
Bön om räddning
För sångmästaren, efter "Vittnesbördets lilja", en sång till lärdom. Av David, när han var i strid med Aram-Naharajim och Aram-Soba, och Joab kom tillbaka och slog edomiterna i Saltdalen, 12000 man.
Gud, du har förkastat och förskingrat oss,
du har varit vred - upprätta oss igen!
Du har kommit jorden att bäva och rämna.
Hela nu dess sprickor, ty den vacklar.
Du har låtit ditt folk uppleva hårda ting,
du har givit oss vin att dricka, så att vi raglar.
Men åt dem som fruktar dig gav du ett baner
att hålla upp för sanningens skull. Sela.
För att dina älskade skall räddas,
fräls oss med din högra hand och bönhör oss.
Gud har talat i sin helgedom: "Jag skall triumfera,
jag skall utskifta Sikem och mäta upp Suckots dal.
Gilead är mitt, mitt är Manasse,
Efraim är mitt huvuds värn, Juda min härskarstav.
Moab är mitt tvättfat, på Edom kastar jag min sko.
Bryt ut i jubel över mig, du filisteernas land!"
Vem skall föra mig till den fasta staden,
vem leder mig till Edom?
Har inte du, Gud, förkastat oss, så att du ej mer drar ut med våra härar?
Ge oss hjälp mot ovännen, människors hjälp är utan värde.
Med Gud kan vi göra mäktiga ting,
han skall trampa ner våra fiender.
Och som sagt: 60 är ingen ålder ("även de 60 / är det växt i"), men Stefan får samma hälsning som 100-åringen från Lina Sandell (S:ta Lina säger jag ibland utan påvlig sanktion). I 1986 års psalmbok tillkom många Lina Sandell-psalmer, men denna psalm är faktiskt den enda Sandell-psalm från 1937 års psalmbok som togs bort 1986. Och den var kanske lite lång att sjunga rakt igenom, men den är fantastisk läsning:
Alla Herrens vägar äro
godhet, sanning, trofasthet.
Även där vi intet veta
han vårt bästa vill och vet.
[---]
Varje skiljeväg i livet
har sin löftesstjärna fått:
nya plikter, nya strider,
men ock ökat nådesmått.
tisdag 25 september 2012
Grattis, Carl Adolf!
Påskvänner!
Ber att få gratulera f. stiftsadjunkten och kyrkoherden i Ovansjö Carl Adolf Murray på 100-årsdagen! Då också hans senaste bok "Selma Lagerlöfs papyrus" släpps ut på marknaden! "Hängivenhet till hundra" är verkligen en passande rubrik på GD:s recension.
Även de 20 är det sug i,
även de 30 är det sprätt i,
även de 40 är det flört i,
även de 50 är det skämt i,
även de 60 är det växt i,
även de 70 är det sprutt i,
även de 80 lever man gott i,
även de 90 andas man fritt i,
men dem som blir 100 får man beundra.
Enligt god tradition kan man på sin födelsedag läsa en psalm ur Psaltaren med samma nummer som födelsedagen. Här alltså Psaltaren 100 (enligt Svenska Folkbibeln):
En tacksägelsepsalm.
Höj jubel till HERREN, alla länder!
Tjäna HERREN med glädje, kom inför hans ansikte med jubelrop!
Besinna att HERREN är Gud. Han har gjort oss och inte vi själva.
Vi är hans folk och får i hans hjord.
Gå in i hans portar med tacksägelse,
i hans gårdar med lov.
Tacka honom, lova hans namn!
Ty HERREN är god, hans nåd varar i evighet,
hans trofasthet från släkte till släkte.
Vill gärna framföra en hälsning också från "180-åringen" Lina Sandell:
1. Alla Herrens vägar äro
godhet, sanning, trofasthet.
Även där vi intet veta
han vårt bästa vill och vet.
Han som räknat våra dagar
innan någon kommen var,
han som i all nöd och fara
oss på starka armar bar,
//: o, han vill allt framgent hjälpa
som han hittills hulpit har! ://
2. Kasta vi en blick tillbaka
på de flydda åren, se,
samma kärlek uppenbarad
uti både väl och ve,
samma kärlek, samma trohet,
när den log mot dig och mig,
samma kärlek, samma trohet,
när i moln den svepte sig,
//: när den törnen eller rosor
strödde på vår levnadsstig ://
3. Samma kärlek, när den gav oss
vad vi högst av allt begärt,
liksom när den tog ifrån oss
vad oss framför allt var kärt,
när i nåd den undanröjde,
vad oss än i vägen stod,
eller kom vår mun att jubla:
Gud mot sina barn är god!
//: Ja, i allt vi se beständigt
samma nåd och tålamod ://
4. Se vi framåt, samma kärlek
oss härefter följa skall,
bära oss på herdearmar
och bevara oss för fall.
Hur vår dag sig än gestaltar,
hur all kraft oss än förgår,
hur det skiftar under färden
och vår strid blir het och svår,
//: i Guds trofasthet allena
all vår hjälp och välfärd står ://
5. O, så må vi ej förtvivla
trots all egen skröplighet;
Gud är mäktig, Gud är trofast,
må vi ej förgäta det!
Ej vår vaksamhet, vår trohet
räcker till, allena hans;
i vår egen kraft ock ännu
aldrig någon seger vanns.
//: Han har lovat med oss vara;
större trygghet aldrig fanns ://
6. Varje skiljeväg i livet
har sin löftesstjärna fått:
nya plikter, nya strider,
men ock ökat nådesmått.
Så var Herrens sätt av ålder,
känt av mången Jesu vän,
och uti hans vida rike
samma sätt ju gäller än.
//: Led oss därför, käre Herre,
som du vill var dag igen! ://
Ber att få gratulera f. stiftsadjunkten och kyrkoherden i Ovansjö Carl Adolf Murray på 100-årsdagen! Då också hans senaste bok "Selma Lagerlöfs papyrus" släpps ut på marknaden! "Hängivenhet till hundra" är verkligen en passande rubrik på GD:s recension.
Även de 20 är det sug i,
även de 30 är det sprätt i,
även de 40 är det flört i,
även de 50 är det skämt i,
även de 60 är det växt i,
även de 70 är det sprutt i,
även de 80 lever man gott i,
även de 90 andas man fritt i,
men dem som blir 100 får man beundra.
Enligt god tradition kan man på sin födelsedag läsa en psalm ur Psaltaren med samma nummer som födelsedagen. Här alltså Psaltaren 100 (enligt Svenska Folkbibeln):
En tacksägelsepsalm.
Höj jubel till HERREN, alla länder!
Tjäna HERREN med glädje, kom inför hans ansikte med jubelrop!
Besinna att HERREN är Gud. Han har gjort oss och inte vi själva.
Vi är hans folk och får i hans hjord.
Gå in i hans portar med tacksägelse,
i hans gårdar med lov.
Tacka honom, lova hans namn!
Ty HERREN är god, hans nåd varar i evighet,
hans trofasthet från släkte till släkte.
Vill gärna framföra en hälsning också från "180-åringen" Lina Sandell:
1. Alla Herrens vägar äro
godhet, sanning, trofasthet.
Även där vi intet veta
han vårt bästa vill och vet.
Han som räknat våra dagar
innan någon kommen var,
han som i all nöd och fara
oss på starka armar bar,
//: o, han vill allt framgent hjälpa
som han hittills hulpit har! ://
2. Kasta vi en blick tillbaka
på de flydda åren, se,
samma kärlek uppenbarad
uti både väl och ve,
samma kärlek, samma trohet,
när den log mot dig och mig,
samma kärlek, samma trohet,
när i moln den svepte sig,
//: när den törnen eller rosor
strödde på vår levnadsstig ://
3. Samma kärlek, när den gav oss
vad vi högst av allt begärt,
liksom när den tog ifrån oss
vad oss framför allt var kärt,
när i nåd den undanröjde,
vad oss än i vägen stod,
eller kom vår mun att jubla:
Gud mot sina barn är god!
//: Ja, i allt vi se beständigt
samma nåd och tålamod ://
4. Se vi framåt, samma kärlek
oss härefter följa skall,
bära oss på herdearmar
och bevara oss för fall.
Hur vår dag sig än gestaltar,
hur all kraft oss än förgår,
hur det skiftar under färden
och vår strid blir het och svår,
//: i Guds trofasthet allena
all vår hjälp och välfärd står ://
5. O, så må vi ej förtvivla
trots all egen skröplighet;
Gud är mäktig, Gud är trofast,
må vi ej förgäta det!
Ej vår vaksamhet, vår trohet
räcker till, allena hans;
i vår egen kraft ock ännu
aldrig någon seger vanns.
//: Han har lovat med oss vara;
större trygghet aldrig fanns ://
6. Varje skiljeväg i livet
har sin löftesstjärna fått:
nya plikter, nya strider,
men ock ökat nådesmått.
Så var Herrens sätt av ålder,
känt av mången Jesu vän,
och uti hans vida rike
samma sätt ju gäller än.
//: Led oss därför, käre Herre,
som du vill var dag igen! ://
söndag 23 september 2012
Frånvarande medlem
Påskvänner!
I torsdags kväll blev jag välkomnad som medlem i EFS Njutånger under en kortare visit på medlemsmötet (hade hand om yngste sonen under övrigas scouting och kunde inte stanna så länge).
I fredags spelade jag på två begravningar och måste hämta barnen på fritids eftersom min fru inte kunde, så det blev ingen medverkan i helgstädningen. En god granne sa så riktigt att jag har så mycket att städa hemma (efter inflyttningen) att jag kunde sköta det istället den här gången.
Och idag söndag är hela församlingens gudstjänst "sammanlyst" till EFS-kyrkan i Njutånger (det jag föredrar att kalla bönhuset), där Bernth Alexandersson predikar och Mats Hylander spelar. Men själv far jag med barnen till Bollnäs, eftersom jag lovat dem det sedan länge (innan jag visst om det här med EFS-gudstjänsten).
Så min insats som medlem av EFS Njutånger har väl inte varit så imponerande hittills direkt. Men jag har i varje fall bokat in "vintring" av Brogården den 5 oktober och räknar med att kunna satsa en heldag där. Så det tar sej kanske. (Ungefär som elden i vedpannan vi har i källaren - nu har vi slagit av elpatronen och ska försöka elda upp den stora vedtrave hyresvärden generöst lämnat åt oss).
Och nu är det i alla fall "lillepåsk". Kring dagens evangelium har Rune Pär Olofsson skrivit den fina dikten "Lasarus är död":
En sparv har fallit ur sin herres händer
och sparvens ungar ropar efter bröd.
Men Kristus ser det ej. En av hans vänner,
hans broder Lasarus är död.
Kring Kristi hjärta drages sorgens svarta
och obevekligt hårda ögla åt.
Nog känner han hur tungt det blir för Marta -
men inte därför faller han i gråt.
Han minns de ögonblicken, silvrigt korta,
då vart offentligt hölje kläddes av,
då kors och törne var i fjärran borta
och Gud var fri hos någon han höll av.
Han erfar, knivvasst, som för första gången
den lott som tillhör den av kvinna född:
att du som nyss steg in i fågelsången
ligger där plötsligt, tystad och förödd.
Om tusen år skall du ur markens matta
bli lyftad till det bo du fallit från
men det är nu jag ville se dig skratta,
för det är nu jag kallas Mänskoson!
Är det en frestelse, så vet, Maria,
att Mänskosonen ej kan motstå den
ty mina händer äger makt att fria
ur dödens blinda grepp sin ende vän...
- - -
O, broder Gud, min hand har varken
liv eller fäste i en landfast tro.
Fall med din övergivna sparv till marken
och göm den mjukt i dina händers bo!
I torsdags kväll blev jag välkomnad som medlem i EFS Njutånger under en kortare visit på medlemsmötet (hade hand om yngste sonen under övrigas scouting och kunde inte stanna så länge).
I fredags spelade jag på två begravningar och måste hämta barnen på fritids eftersom min fru inte kunde, så det blev ingen medverkan i helgstädningen. En god granne sa så riktigt att jag har så mycket att städa hemma (efter inflyttningen) att jag kunde sköta det istället den här gången.
Och idag söndag är hela församlingens gudstjänst "sammanlyst" till EFS-kyrkan i Njutånger (det jag föredrar att kalla bönhuset), där Bernth Alexandersson predikar och Mats Hylander spelar. Men själv far jag med barnen till Bollnäs, eftersom jag lovat dem det sedan länge (innan jag visst om det här med EFS-gudstjänsten).
Så min insats som medlem av EFS Njutånger har väl inte varit så imponerande hittills direkt. Men jag har i varje fall bokat in "vintring" av Brogården den 5 oktober och räknar med att kunna satsa en heldag där. Så det tar sej kanske. (Ungefär som elden i vedpannan vi har i källaren - nu har vi slagit av elpatronen och ska försöka elda upp den stora vedtrave hyresvärden generöst lämnat åt oss).
Och nu är det i alla fall "lillepåsk". Kring dagens evangelium har Rune Pär Olofsson skrivit den fina dikten "Lasarus är död":
En sparv har fallit ur sin herres händer
och sparvens ungar ropar efter bröd.
Men Kristus ser det ej. En av hans vänner,
hans broder Lasarus är död.
Kring Kristi hjärta drages sorgens svarta
och obevekligt hårda ögla åt.
Nog känner han hur tungt det blir för Marta -
men inte därför faller han i gråt.
Han minns de ögonblicken, silvrigt korta,
då vart offentligt hölje kläddes av,
då kors och törne var i fjärran borta
och Gud var fri hos någon han höll av.
Han erfar, knivvasst, som för första gången
den lott som tillhör den av kvinna född:
att du som nyss steg in i fågelsången
ligger där plötsligt, tystad och förödd.
Om tusen år skall du ur markens matta
bli lyftad till det bo du fallit från
men det är nu jag ville se dig skratta,
för det är nu jag kallas Mänskoson!
Är det en frestelse, så vet, Maria,
att Mänskosonen ej kan motstå den
ty mina händer äger makt att fria
ur dödens blinda grepp sin ende vän...
- - -
O, broder Gud, min hand har varken
liv eller fäste i en landfast tro.
Fall med din övergivna sparv till marken
och göm den mjukt i dina händers bo!
tisdag 18 september 2012
Helgtjänst och annan tjänst
Påskvänner!
I lumpen hette det "helgtjänst" när man skulle vakta regementet eller vara ute på någon veckoslutsövning så att man inte fick resa hem. Den gångna helgen hade jag "helgtjänst" i kyrkan som kantorsvikarie - och både konfirmandupptakten i Njutånger och sinnesrogudstjänsten i Iggesunds S:ta Maria på kvällen var berörande på många olika sätt. En riktig kyrkhelg. Idag får jag följa med en av prästerna för andakt på två servicehus - och på fredag ska jag spela på två begravningar.
I kväll är det "Språkacafé" för både gamla och nyblivna svenskar här på församlingsgården - det brukar också vara givande även om det inte är en gudstjänst; många deltagare är t.ex. muslimer. Men diakonin ju är också en gudstjänst enligt Jakobs brev...
I lumpen hette det "helgtjänst" när man skulle vakta regementet eller vara ute på någon veckoslutsövning så att man inte fick resa hem. Den gångna helgen hade jag "helgtjänst" i kyrkan som kantorsvikarie - och både konfirmandupptakten i Njutånger och sinnesrogudstjänsten i Iggesunds S:ta Maria på kvällen var berörande på många olika sätt. En riktig kyrkhelg. Idag får jag följa med en av prästerna för andakt på två servicehus - och på fredag ska jag spela på två begravningar.
I kväll är det "Språkacafé" för både gamla och nyblivna svenskar här på församlingsgården - det brukar också vara givande även om det inte är en gudstjänst; många deltagare är t.ex. muslimer. Men diakonin ju är också en gudstjänst enligt Jakobs brev...
lördag 15 september 2012
Viktigt engagemang
Påskvänner!
Jätteroligt att mångas protester gjort att avvisningen av två kristna iranskor nu tycks vara inställd, i varje fall tillfälligt. T.o.m. flygbolaget Lufthansa gjorde en insats när de vägrade ta ombord kvinnorna. Men främst deras pastor Ingemar Olsson i Fellingsbro och även Stefan Swärd och andra har gjort fina insatser.
Jag föreslog på Stefans blogg att han äntligen skulle skriva en debattartikel i asylfrågan tillsammans med Rfsl. Han avvisade inte idén. Hoppas det blir av - vår missionsföreståndare Stefan Holmström får gärna haka på (hittar de en tredje Stefan hos Rfsl att skriva ihop nåt med vore det ju rätt kul ;o).
Genomslaget skulle bli stort (tror jag) till glädje för kristna och/eller homosexuella under avvisningshot. Det är inte rimligt att skicka utsatta grupper tillbaka till Ahmadinejads Iran, där vad som helst kan ske med dem. Och det är inte rimligt att begära att troende och/eller homosexuella bildligt talat ska leva i en garderob eller med förtejpad mun, när man inte begär detsamma av politiskt aktiva, som verkar respekteras på ett helt annat sätt. Regeringens småpartier måste agera mera i dessa frågor.
Jätteroligt att mångas protester gjort att avvisningen av två kristna iranskor nu tycks vara inställd, i varje fall tillfälligt. T.o.m. flygbolaget Lufthansa gjorde en insats när de vägrade ta ombord kvinnorna. Men främst deras pastor Ingemar Olsson i Fellingsbro och även Stefan Swärd och andra har gjort fina insatser.
Jag föreslog på Stefans blogg att han äntligen skulle skriva en debattartikel i asylfrågan tillsammans med Rfsl. Han avvisade inte idén. Hoppas det blir av - vår missionsföreståndare Stefan Holmström får gärna haka på (hittar de en tredje Stefan hos Rfsl att skriva ihop nåt med vore det ju rätt kul ;o).
Genomslaget skulle bli stort (tror jag) till glädje för kristna och/eller homosexuella under avvisningshot. Det är inte rimligt att skicka utsatta grupper tillbaka till Ahmadinejads Iran, där vad som helst kan ske med dem. Och det är inte rimligt att begära att troende och/eller homosexuella bildligt talat ska leva i en garderob eller med förtejpad mun, när man inte begär detsamma av politiskt aktiva, som verkar respekteras på ett helt annat sätt. Regeringens småpartier måste agera mera i dessa frågor.
torsdag 13 september 2012
Gästblogg (forts).
Påskvänner!
En annan klassisk text av Rosenius som rör Guds ord och dess bruk kommer här (hämtad ur kalendern Frideborg 1909). Den behandlar även den viktiga frågan om hur vi undviker att bruka Guds ord så att vi blir lika somliga "skriftlärde och fariséer" - vilket alltså på intet sätt är en nödvändig följd av ett flitigt "ordbrukande". Men jag tar åt mej själv. Att bli less på Rosenius´ och just hans sätt att uttrycka sej behöver inte innebära någon själafara (kanske har han tidigare nästan "lästs sönder" i alla möjliga EFS-sammanhang), men blir själva "den nya sången gammal, lång och utsjungen", som Rosenius skriver (inspirerad av en gammal Sions Sång från 1700-talet!), ja, då är det illa.
Och gamle Rosenius är faktiskt ibland märkvärdigt fräsch som "korrektiv" till både urspårad evangeliskhet och populariserad romersk katolicism á la Stinissen m.fl. Det han skriver gäller inte bara EFS igår utan lika mycket EFS idag! Hör här:
Anden kommer icke omedelbart och sköter våra själar, — visst fordras därtill att använda nådens medel: ordet och sakramenten. Vill du hava Anden, hans verk och gåvor uti ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord; läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och si, han skall icke utebliva!
Det finnes här och där själar, som gå och tänka och tänka, ja, sucka och bedja om Anden och Andens verk, men aldrig få det, aldrig i sanning och kraft, aldrig komma till någon tro, frid, kärlek, visshet och fasthet, utan förbliva i samma sjukliga arbete, suckan och strävan beständigt: och se, slutligen upptäcker man, att de blott arbeta med sig själva, blott tänka och sucka, men icke öva ordet; — och huru var det då möjligt, att där skulle bliva något gudomligt och andligt hos dem?
Aposteln säger uttryckligt, att Anden fås endast »genom trons predikan», trons hörande. (Gal. 3: 2, 5).
Därför: ordet, ordet, öva ordet! Det är hemligheten av det andliga livets både uppkomst, näring, tillväxt och bestånd. Om en kristen har en tro och ett leverne, som är Andens verk och icke blott naturens, så kommer det icke av hans stadga och starkhet, att han så kan tro och leva, utan endast därav att han något flitigare närer sin själ med det gudomliga ordet. Försummar han detta, så börjar genast den gamla naturen uppväxa och det sant andliga utdö.
Korteligen: det är endast genom Guds ord, som Guds Ande blir boende och verkande uti människan; — och likväl, märk, icke undfå alla, som läsa Guds ord, ande och liv därav. Tusende bruka ordet, och det blir ändå ingen ande uti dem. Tusende skriftlärde och fariseer bland oss bevisa detta.
Vad fordras då? Det fordras att jämte ordets bruk betänka just detta, att det ännu är i Guds hand, om vi skola få dess kraft; fordras att umgås med ordet med det sinne, som denna erinran borde verka, ja, med den ödmjukhet, fruktan, hörsamhet och tro, som passa sig för den helige Gudens ansikte, när han talar. »Vi äro av oss själva icke ens skicklige att tänka något, såsom av oss själva» — — mycket mindre att tro, att vaka, att värdigt vandra, att bevara ett rätt förstånd av sanningen, samt dess kraft på hjärta och samvete; nej, det är allt förgäves, om icke den helige Ande verkar det.
Att besinna och iakttaga sådant vore högst nödigt för varje kristen, även om vi nu levde i allsköns frid och rolighet, på det vi icke måtte med all vår kunskap och ordets övning finnas invärtes döda; men mycket mer är detta då nödigt, när vi tvärtom leva mitt i det farligaste fiendeland och i ett ständigt krig. Ja, härtill kommer, att särskilt denna tiden är en synnerligt äventyrlig tid, då både onda och goda makter äro i en märklig rörelse, då väckelser och förvillelser, omvändelser och avfall tävla med varandra.
Väl behöves det därför, att vi hava ögonen öppna, att vi hålla oss tätt till »våra själars herde och biskop», att vi hålla oss flitigt och strängt vid ordet — hålla i synnerhet den stora välsignade grundartikeln om Kristus och hans verk klar, ren, fast och oförfalskad; att vi äro helt fattiga och enfaldiga i tron; aldrig låta »den nya sången» bliva oss gammal, lång och utsjungen; att vi äro uppriktiga mot oss själva och Herren, rätta alla våra tankar, ord och gärningar efter hans heliga vilja, — och besinna, att Herren är när; att vi mer och mer söka förstå våra fiender och faror, förstå de lönngångar, varigenom den listige fienden söker fördärva vårt andliga och eviga liv; och äntligen, att vi ofta bedja, dels enskilt, dels med och för varandra, — och bedja först och sist om den helige Andes delaktighet.
Till sådant förmana oss Kristus och apostlarna, — och det behöves. Men den, som till änden förbliver vid ordet och i Kristi kärlek, han skall varda frälst, han skall »få livets krona». Gud själv har sagt det!
En annan klassisk text av Rosenius som rör Guds ord och dess bruk kommer här (hämtad ur kalendern Frideborg 1909). Den behandlar även den viktiga frågan om hur vi undviker att bruka Guds ord så att vi blir lika somliga "skriftlärde och fariséer" - vilket alltså på intet sätt är en nödvändig följd av ett flitigt "ordbrukande". Men jag tar åt mej själv. Att bli less på Rosenius´ och just hans sätt att uttrycka sej behöver inte innebära någon själafara (kanske har han tidigare nästan "lästs sönder" i alla möjliga EFS-sammanhang), men blir själva "den nya sången gammal, lång och utsjungen", som Rosenius skriver (inspirerad av en gammal Sions Sång från 1700-talet!), ja, då är det illa.
Och gamle Rosenius är faktiskt ibland märkvärdigt fräsch som "korrektiv" till både urspårad evangeliskhet och populariserad romersk katolicism á la Stinissen m.fl. Det han skriver gäller inte bara EFS igår utan lika mycket EFS idag! Hör här:
Anden kommer icke omedelbart och sköter våra själar, — visst fordras därtill att använda nådens medel: ordet och sakramenten. Vill du hava Anden, hans verk och gåvor uti ditt hjärta, så gå till ordet, Andens ord; läs det, hör det, skriv det, tala och sjung det, under bön om Anden, och si, han skall icke utebliva!
Det finnes här och där själar, som gå och tänka och tänka, ja, sucka och bedja om Anden och Andens verk, men aldrig få det, aldrig i sanning och kraft, aldrig komma till någon tro, frid, kärlek, visshet och fasthet, utan förbliva i samma sjukliga arbete, suckan och strävan beständigt: och se, slutligen upptäcker man, att de blott arbeta med sig själva, blott tänka och sucka, men icke öva ordet; — och huru var det då möjligt, att där skulle bliva något gudomligt och andligt hos dem?
Aposteln säger uttryckligt, att Anden fås endast »genom trons predikan», trons hörande. (Gal. 3: 2, 5).
Därför: ordet, ordet, öva ordet! Det är hemligheten av det andliga livets både uppkomst, näring, tillväxt och bestånd. Om en kristen har en tro och ett leverne, som är Andens verk och icke blott naturens, så kommer det icke av hans stadga och starkhet, att han så kan tro och leva, utan endast därav att han något flitigare närer sin själ med det gudomliga ordet. Försummar han detta, så börjar genast den gamla naturen uppväxa och det sant andliga utdö.
Korteligen: det är endast genom Guds ord, som Guds Ande blir boende och verkande uti människan; — och likväl, märk, icke undfå alla, som läsa Guds ord, ande och liv därav. Tusende bruka ordet, och det blir ändå ingen ande uti dem. Tusende skriftlärde och fariseer bland oss bevisa detta.
Vad fordras då? Det fordras att jämte ordets bruk betänka just detta, att det ännu är i Guds hand, om vi skola få dess kraft; fordras att umgås med ordet med det sinne, som denna erinran borde verka, ja, med den ödmjukhet, fruktan, hörsamhet och tro, som passa sig för den helige Gudens ansikte, när han talar. »Vi äro av oss själva icke ens skicklige att tänka något, såsom av oss själva» — — mycket mindre att tro, att vaka, att värdigt vandra, att bevara ett rätt förstånd av sanningen, samt dess kraft på hjärta och samvete; nej, det är allt förgäves, om icke den helige Ande verkar det.
Att besinna och iakttaga sådant vore högst nödigt för varje kristen, även om vi nu levde i allsköns frid och rolighet, på det vi icke måtte med all vår kunskap och ordets övning finnas invärtes döda; men mycket mer är detta då nödigt, när vi tvärtom leva mitt i det farligaste fiendeland och i ett ständigt krig. Ja, härtill kommer, att särskilt denna tiden är en synnerligt äventyrlig tid, då både onda och goda makter äro i en märklig rörelse, då väckelser och förvillelser, omvändelser och avfall tävla med varandra.
Väl behöves det därför, att vi hava ögonen öppna, att vi hålla oss tätt till »våra själars herde och biskop», att vi hålla oss flitigt och strängt vid ordet — hålla i synnerhet den stora välsignade grundartikeln om Kristus och hans verk klar, ren, fast och oförfalskad; att vi äro helt fattiga och enfaldiga i tron; aldrig låta »den nya sången» bliva oss gammal, lång och utsjungen; att vi äro uppriktiga mot oss själva och Herren, rätta alla våra tankar, ord och gärningar efter hans heliga vilja, — och besinna, att Herren är när; att vi mer och mer söka förstå våra fiender och faror, förstå de lönngångar, varigenom den listige fienden söker fördärva vårt andliga och eviga liv; och äntligen, att vi ofta bedja, dels enskilt, dels med och för varandra, — och bedja först och sist om den helige Andes delaktighet.
Till sådant förmana oss Kristus och apostlarna, — och det behöves. Men den, som till änden förbliver vid ordet och i Kristi kärlek, han skall varda frälst, han skall »få livets krona». Gud själv har sagt det!
onsdag 12 september 2012
Rosenus gästbloggar 12 september
Påskvänner!
Jag har ju börjat lägga in Rosenii Dagbetraktelser som separat blogg. Men idag tror jag att han ska få gästblogga här på EFS idag också, den 12 september. Hur står det till med oss i EFS idag när det gäller "ordbruket"? Som missionsföreståndaren bloggade om den 2 september är det en fråga om överlevnad.
OBS: jag undrar inte hur ofta vi läser just Rosenii Dagbetraktelser eller så; det är inte nödvändigt ens för en EFS-are även om betraktelserna hör till Sveriges andliga klassiker och definitivt skulle ha getts ut på Artos om inte EFS- och BV-förlagen gjort det så flitigt. Men låter vi fortfarande "Kristi ord rikligen bo ibland oss"?
Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att om denna sak tala, såsom det bör sig, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möta, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?
Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga äro syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde icke lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt säde, som, nedlagt i människohjärtat, skulle där återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen; du kan genom detta medel bliva seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus.
Men utan detta medlets bruk är det dig omöjligt att övervinna ditt onda och upprättas, om du ock på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du ock vakar och strider dig till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.
Allt detta bekräftar ock erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som hava trogna lärare, vilka med oupphörligt predikande plöja och utså och med förböner och tårar vattna utsädet; men där står dock helt jämmerligt till ibland folket, där förspörjes ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan blott något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du skall finna, att där har folket icke ännu börjat själva begagna Guds ord, och så länge förflyger allt det goda, de höra från predikstolen, och bär ingen frukt.
Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sig i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år gå förbi, och du besöker detta fält och igenkänner det icke. Du skådar med sorg det förödda landet, ser blott tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare borttogs, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de icke kommit in i ordet, att på egen hand begagna det.
Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sig inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk icke blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser äro blott vanliga, dem var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.
Och huru skola de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dig av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, intet annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har icke varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dig har det blivit begagnat. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, ehuru du har ock häruti mycken försummelse att förebrå dig.
Du har ock erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du icke ofta erfarit, huru du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes menniska, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du ock mått bättre till din invärtes människa. Och åter, var det icke mången gång du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kortligen, något Guds ord väckte dig utur slummern och frälste dig? Var det icke mången gång, du var kall och död, hela världen var dig mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värma, och du ljusnade upp? Har du icke då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om icke ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"
Så ser du, huru ordet var medlet, varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas icke förgäves nådemedel; och det förutan är det omöjligt att behålla nådelivet.
Jag har ju börjat lägga in Rosenii Dagbetraktelser som separat blogg. Men idag tror jag att han ska få gästblogga här på EFS idag också, den 12 september. Hur står det till med oss i EFS idag när det gäller "ordbruket"? Som missionsföreståndaren bloggade om den 2 september är det en fråga om överlevnad.
OBS: jag undrar inte hur ofta vi läser just Rosenii Dagbetraktelser eller så; det är inte nödvändigt ens för en EFS-are även om betraktelserna hör till Sveriges andliga klassiker och definitivt skulle ha getts ut på Artos om inte EFS- och BV-förlagen gjort det så flitigt. Men låter vi fortfarande "Kristi ord rikligen bo ibland oss"?
"Ditt ord håller oss uppe, då vi det få; och det samma ditt ord är vårt hjärtas fröjd och tröst." (Jer. 15:16)
Här visar oss profeten nyttan och nödvändigheten av Guds ords bruk. Men vid tanken på omöjligheten att om denna sak tala, såsom det bör sig, vid tanken på ämnets vikt samt de mäktiga motståndare, som här möta, nämligen det tröga köttet, den fängslande världen, den arge satan, vill handen sjunka ned av vanmakt. Här borde orden skrivas med eld i varje hjärta, och det vore dock för svagt talat. Ty vem besinnar väl, att det är Guds ords försummande, som är egentliga skulden till allt andligt elände i världen, all svaghet inom kyrkan och inom dess enskilda lemmar, och att Guds ords flitiga och rätta bruk är orsaken till allt andligt gott i världen?
Det är sant, människan är fallen; och bedrövliga äro syndafallets följder: otro, synd, mörker, säkerhet, hårdhet m. m. Men allt detta kunde botas. Guds barmhärtighet och rättfärdighet kunde icke lämna människan i detta tillstånd utan medel till upprättelse. Han gav oss därför från himmelen ett botemedel, ett heligt säde, som, nedlagt i människohjärtat, skulle där återställa det förlorade gudsbelätet, ljus i förståndet, helighet i viljan samt nya andliga krafter. Du är blind, du är hård, otrogen, osalig och bunden i synden; men allt detta kan botas genom det botemedel, som Gud givit oss från himmelen; du kan genom detta medel bliva seende, förkrossad, troende, salig och fri i Kristus.
Men utan detta medlets bruk är det dig omöjligt att övervinna ditt onda och upprättas, om du ock på det hjärtligaste beder Gud om nåd därtill, om du ock vakar och strider dig till döds mot det onda. Det är allt förgäves, syndafloden bryter fram med oemotståndlig kraft.
Allt detta bekräftar ock erfarenheten. Det finns städer och församlingar, som hava trogna lärare, vilka med oupphörligt predikande plöja och utså och med förböner och tårar vattna utsädet; men där står dock helt jämmerligt till ibland folket, där förspörjes ingen varaktig kristendomens kraft och bevisning, ingen övning i tro och gudaktighet, utan blott något löst förstånds- och känsloprål. Vad är då orsaken? Undersök, och du skall finna, att där har folket icke ännu börjat själva begagna Guds ord, och så länge förflyger allt det goda, de höra från predikstolen, och bär ingen frukt.
Det är orter och tider, på vilka det sker kraftiga väckelser, mycket folk är i rörelse, det börjar grönska och blomstra överallt, och man fröjdar sig i hoppet om rika frukter av denna sköna Herrens plantering. Men några år gå förbi, och du besöker detta fält och igenkänner det icke. Du skådar med sorg det förödda landet, ser blott tistel och törne, förökad fräckhet och ogudaktighet. Och vad menar du var orsaken? Jo, en kraftig arbetare borttogs, och det var nu ingen, som vårdade sig om folket, och själva hade de icke kommit in i ordet, att på egen hand begagna det.
Däremot finner du andra orter, där kanske ingen utmärkt personlighet stått ledande i spetsen för Guds verk, men där folket själva hade börjat uppbygga sig inbördes med Guds ord. Och du fröjdas och förundras att se Guds verk icke blott bibehållet, utan märkligen förökat, utvidgat och mognat. Dessa händelser äro blott vanliga, dem var och en med någon insikt i Guds rikes tillstånd skådar.
Och huru skola de förklaras? Jo, tänk på din egen erfarenhet, om du är en kristen, som någon tid gått i Andens skola. Vad har du att berömma dig av såsom medel till ditt andliga livs uppehälle och tillväxt? Har du varit så stark, så trogen, så vaksam, så upplyst, att du därigenom stått fast i alla beprövelser? Nej, intet annat än Guds trofasthet vill du berömma. Men nu är Gud lika trofast mot alla; det har icke varit brist på Guds trofasthet, där kristendomen dött ut. Nej, skillnaden har varit den, att där har nådemedlet försummats, men av dig har det blivit begagnat. Så trög och glömsk du ock är, har du dock alltid under tiden umgåtts med ordet, gärna läst och hört det, ehuru du har ock häruti mycken försummelse att förebrå dig.
Du har ock erfarit olika verkningar av olika förhållanden i den delen. Har du icke ofta erfarit, huru du stundom efter långvarigare saknad av ordet eller försummelse däri blivit kall, död, olustig till din invärtes menniska, svag för varje frestelse, världslig och köttslig? Men däremot, att de tider, då du flitigare umgåtts med ordet, har du ock mått bättre till din invärtes människa. Och åter, var det icke mången gång du var nära att falla i säkerhet och synd, men ett bibelspråk, en predikan, kortligen, något Guds ord väckte dig utur slummern och frälste dig? Var det icke mången gång, du var kall och död, hela världen var dig mörk och dyster; men du kom att läsa i bibeln en vers, ett kapitel, eller ett stycke ur en god bok, eller du träffade en vän, som hade Guds ord i sin mun, och du fick nytt liv, ny värma, och du ljusnade upp? Har du icke då Davids erfarenhet och bekännelse: "Herre, om icke ditt ord hade varit min tröst, så vore jag förgången i mitt elände?"
Så ser du, huru ordet var medlet, varigenom Gud uppehållit ditt nådeliv. På samma sätt är det med alla andra kristna. Guds ord kallas icke förgäves nådemedel; och det förutan är det omöjligt att behålla nådelivet.
tisdag 11 september 2012
Varje vrå som Gud inte lyckas lysa upp...
Påskvänner!
Älskade Marcus Birro - vilken viktig krönika! Inte är just alkoholism min svaga sida. Men när jag t.ex. säger taskiga saker åt min fru eller låter egna frustrationer gå ut över mina barn - ibland offentligt och inte sällan inför helg och gudstjänst (varför?) - upplever jag samma sak som du. Och varje gång någon annan gör bort sej till synes värre än jag tänker jag uppriktigt: "There, but for the grace of God and my wife, go I."
Birro skriver så rakt om sitt återfall:
Jag hade kunnat låta bli att skriva detta. Jag hade inte behövt formulera mig runt denna hemska söndag. Men jag gör det ändå. Mest för att jag inte vill ha några hemligheter i mitt liv. Varje vrå som Gud inte lyckas lysa upp samlar likdelar om natten.
Så sant! Men jag medger gärna att jag inte luftat särskilt många av mina svagheter - ja, synder - här på bloggen. Kanske av stolthet. Kanske av blyghet. Kanske för att det finns andra forum (jag biktar mej t.ex. gärna inför präst). Inför Gud är vi i varje fall genomskådade, men vi behöver säga som det är, både inför honom och, tror jag, inför åtminstone någon människa.
Säg honom allt. Å, nämn din svaga sida.
Låt synden ha det fula namn den bär.
De onda andar ska i ljuset lida;
de trivs ju bara där det mörker är.
Älskade Marcus Birro - vilken viktig krönika! Inte är just alkoholism min svaga sida. Men när jag t.ex. säger taskiga saker åt min fru eller låter egna frustrationer gå ut över mina barn - ibland offentligt och inte sällan inför helg och gudstjänst (varför?) - upplever jag samma sak som du. Och varje gång någon annan gör bort sej till synes värre än jag tänker jag uppriktigt: "There, but for the grace of God and my wife, go I."
Birro skriver så rakt om sitt återfall:
Jag hade kunnat låta bli att skriva detta. Jag hade inte behövt formulera mig runt denna hemska söndag. Men jag gör det ändå. Mest för att jag inte vill ha några hemligheter i mitt liv. Varje vrå som Gud inte lyckas lysa upp samlar likdelar om natten.
Så sant! Men jag medger gärna att jag inte luftat särskilt många av mina svagheter - ja, synder - här på bloggen. Kanske av stolthet. Kanske av blyghet. Kanske för att det finns andra forum (jag biktar mej t.ex. gärna inför präst). Inför Gud är vi i varje fall genomskådade, men vi behöver säga som det är, både inför honom och, tror jag, inför åtminstone någon människa.
Säg honom allt. Å, nämn din svaga sida.
Låt synden ha det fula namn den bär.
De onda andar ska i ljuset lida;
de trivs ju bara där det mörker är.
söndag 9 september 2012
Stefan Gustavsson om Jesus (åter-)uppståndelse
Påskvänner!
En påskvän måste väl gilla att höra om Jesus uppståndelse? Lyssna här till EFS-aren Stefan Gustavsson.
Vi kan ju inte tala om någon "Enhet i Kristus" denna söndag om vi tror att Jesus - vars uppståndelses dag varje söndag skulle påminna om - har ruttnat i en massgrav för avrättade eller ätits upp av vilda hundar. Och att apostlar och evangelister alltså ljög som en häst travar.
Å saliga stund utan like!
Han lever, han lever igen!
Han vandrar i segrarens rike,
min själ, inte sörjer du än?
Ditt hopp att den döde få sköta
höll kvar dej i klippgravens lund,
//: så fick du den levande möta -
å saliga, saliga stund! ://
En påskvän måste väl gilla att höra om Jesus uppståndelse? Lyssna här till EFS-aren Stefan Gustavsson.
Vi kan ju inte tala om någon "Enhet i Kristus" denna söndag om vi tror att Jesus - vars uppståndelses dag varje söndag skulle påminna om - har ruttnat i en massgrav för avrättade eller ätits upp av vilda hundar. Och att apostlar och evangelister alltså ljög som en häst travar.
Å saliga stund utan like!
Han lever, han lever igen!
Han vandrar i segrarens rike,
min själ, inte sörjer du än?
Ditt hopp att den döde få sköta
höll kvar dej i klippgravens lund,
//: så fick du den levande möta -
å saliga, saliga stund! ://
måndag 3 september 2012
Nasrin vågar tala ut
Påskvänner!
Från Ungdoms-OAS kommer en video med Nasrin Sjögren, som alla borde se (och höra). Inte bara EFS-are, men även vi. Ett av flera viktiga perspektiv på gårdagens evangelium om den barmhärtige samariern (som hon återberättar i den andra avdelningen). Hennes slutappell är heller inte något som bara kristna ledare behöver lyssna på, utan alla... men visst har präster och andra ledare ett särskilt ansvar att tala ut.
F.ö. är Nasrin, som hon själv påpekar, fullständigt osannolik. Precis som Marcus Birro, som du, käre läsare, som hela vårt fantastiska universum - och som frälsningen.
Från Ungdoms-OAS kommer en video med Nasrin Sjögren, som alla borde se (och höra). Inte bara EFS-are, men även vi. Ett av flera viktiga perspektiv på gårdagens evangelium om den barmhärtige samariern (som hon återberättar i den andra avdelningen). Hennes slutappell är heller inte något som bara kristna ledare behöver lyssna på, utan alla... men visst har präster och andra ledare ett särskilt ansvar att tala ut.
F.ö. är Nasrin, som hon själv påpekar, fullständigt osannolik. Precis som Marcus Birro, som du, käre läsare, som hela vårt fantastiska universum - och som frälsningen.