Gunnar Eriksson in memoriam

Påskvänner!

Kyrkoherden i Göteborgs S:t Pauli församling, Gunnar Eriksson (1953-2010), avled för en vecka sedan i ett skidspår i Transtrand. Jag glömmer aldrig när jag sommaren 1990 som 20-åring cyklade Sverige runt och Gunnar bjöd mej på pannkakor i Lane Ryrs prästgård (då var han yngre än jag är nu!) och sedan anvisade cykelluffaren rum på den då ganska nyligen iordningställda kurs- och lägergården "Örtagården", där det enligt Gunnar i övrigt endast fanns "en äldre man", som till min glada häpnad visade sej vara min barndoms lägergårdspräst från Västerbotten, Arne Hansson!

Ett drygt år senare träffades vi åter, vid ett Kyrkans Ungdoms-läger i S:t Pauli församling i Göteborg, där han alltså slutade sina dagar som kyrkoherde. Men då hade han tillfälligtvis lagt sej till med helskägg, så jag kände först knappt igen honom när han vände sej om på och hälsade på ynglingen i bänken bakom. Det blev en stunds ivrigt samtal om sång och musik, cykling och studier. Därefter (1991) har vi inte setts, och får alltså inte göra det mer här på jorden.

Så här skriver prosten Anders Brogren på sin hemsida:

Med hängivenhet för Guds ord nitälskade han för Guds rike, för sin församling, för Svenska kyrkan, för alla människors frälsning. Han var synnerligen energisk och initiativrik, musikalisk, alltid glad och uppmuntrande.

Mänskligt att döma hade han fortfarande mycket kvar att uträtta bland oss. Men han hade gjort sitt här på jorden. Nu får han i stället en välförtjänt vila i väntan på uppståndelsens dag.

"Saliga äro de döda, som i Herren dö. De skola vila sig ifrån sitt arbete, ty deras gärningar följa dem efter."

Vi brevväxlade en del både i början av 1990-talet (eftersom vi båda sysslade med en del översättande och sångsamlande, som i Gunnars fall resulterade i Örtagårdens sångbok del 1 och 2) och även, per e-post, de allra senaste åren (när Gunnar sysslade med sin sista sångbok "Sjung till Herrens ära"). Det märktes att det gick undan när han var i farten, och jag hade mina anmärkningar ibland, men så blev det också något uträttat!

Lyssna gärna till hans sista predikan, en passionsandakt den 17 mars (en vecka före dödsfallet) om Petrus på översteprästens gård. Nej, hans sista predikan blev hans härliga ledarartikel i S:t Pauli församlingsblads påsknummer 2010 (Påsk i Pauli).

Begravningsgudstjänsten blir i S:t Pauli kyrka Annandag Påsk kl. 11.00, då han enligt församlingsbladet skulle ha lett gudstjänsten på temat "Mötet med den Uppståndne". Nu får han göra det mötet på ett ännu underbarare sätt.

Vid Golgata. Slutstationen för påskvandr

Vid Golgata. Slutstationen för påskvandringen.

EFS-präster får genomföra homovigslar

Påskvänner!

Så kom då EFS-styrelsens svar till de frågande EFS-prästerna. Och inte vart åtminstone jag så mycket klokare (men det kan ju bero på att jag är så klok från början ;]). Att man som präst, EFS-are eller inte, har formell "väjningsrätt" är ju ingen nyhet, det slogs ju tvärtom fast i samband med kyrkomötesbeslutet. Och att just EFS skulle ha blivit så queert att rörelsen inte ville bli företrädd av dem som håller fast vid definitionen av äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna, det trodde väl ändå ingen?

Nej, Dagen gör en totalt felaktig rubriksättning. Den verkliga nyheten, det anmärkningsvärda i styrelsens brev är att EFS-präster tydligen får viga en karl med en karl till äktenskap (nb äktenskap!) med styrelsens goda minne, utan att bli prickade, uppsagda el. dyl. I relation till missionsuppdraget förklarar styrelsen därmed äktenskapsfrågan vara tämligen irrelevant. Det ska bli intressant att höra syskonkyrkornas reaktioner.

Det är enligt min mening helt orimligt att en evangelisk-luthersk väckelserörelse endast kräver följande:

För samvetsfrihetens skull är det viktigt att kommande vigselordning utformas med en sådan bredd att det blir möjligt att välja alternativ i linje med en traditionell uppfattning om äktenskapet. Vi förväntar oss att vår kyrka tar allvarligt på detta.

Själv förväntade jag mej att EFS skulle ta allvarligare än så på saken. Det handlar ju inte om att skapa mångfald, om att själv få vara lite konservativ så där medan andra får vara desto queerare. Det handlar om att avslöja och få bort en välviljans dårskap, ett helt sanslöst kyrkomötesbeslut som måste tas tillbaka, ju fortare dess bättre, inte minst för att som seriös samtalspartner kunna befordra insikten om verkligt homosexuellas situation i Sverige och Afrika.

All fait accompli-mentalitet är förödande och försvårar för alla runt om i vårt land som just nu sätter sin plats på spel i den här frågan. Kyrkomötesbeslutet 22 oktober saknar såväl teologisk som demokratisk legitimitet. Vi ska INTE kämpa för en vigselordning med queerartad bredd, utan för en vigselordning där Jesusorden om äktenskapet i Matt. 19 återigen blir obligatorisk läsning för alla par. (Just nu är de inte längre det - ens för Daniel och Victoria). Och för en kyrka där pastorala undantag får vara just undantag som bekräftar regeln - inte förändrar den.

Läs också gärna vad chefredaktör Erika Cyrillus skriver på sin blogg om såväl EFS-prästerskap som missionsprofilering och utflyttning från Kyrkans Hus.

Låt mej få höra om Jesus - i psalm och i skriftermål

Påskvänner!

Hör! Ännu firas verklig gudstjänst i Svenska kyrkan, om än kanske mest i dess mera "frilåghögkyrkliga", d.v.s. i ordets egentliga mening katolska, allmänkyrkliga del.

[Kompl. 24/3]: Bo Brander hörde jag i S:t Laurentii kyrka i Lund, när jag bodde på Laurentiistiftelsen i nästan 4 år på 90-talet. Och här i Uppsala på S:t Ansgars bodde jag en fortbildningstermin för 10 år sedan (på Jan Byströms tid) och spelade orgel/piano på en del gudstjänster. Bl.a. hela väckelsesveriges marseljäs "Med Gud och hans vänskap".

Men här sjungs "Låt mej få höra om Jesus" med samma nationalsångskänsla:

Låt mej få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord,
sjung för mej sången så dyrbar,
skönaste sång på vår jord!

Ja än är det vinter! Men dock vårdagjämn

Ja än är det vinter! Men dock vårdagjämning!

Riktigt kul (på fullt allvar): Ekumeniska psalmboksdelen utlagd på nätet

Påskvänner!

Halleluja! Nyss gick jag i (del-)mål med psalm 325, I hoppet sig min frälsta själ förnöjer. (Fantastisk folkmelodi, om ni nu inte diggar Elles, Olles och Jojjes text).

Visserligen är omkring 20% av melodierna i den ekumeniska psalmboksdelen copyrightskyddade (men jag tänker fråga om lov även på många av dem).

Fast det roliga och för projektet tjänliga är att ganska många av de modernare texterna har gamla, klatschiga och copyrightfria melodier, t.ex. "Kristus är världens ljus"
och "Gud från ditt hus"
och den i miljödebatten alltid aktuella
"Guds värld är en skimrande gåva"
(Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen var här i Bollnäs i tisdags på inbjudan av bl.a. kyrkorna och f. missionsföreståndaren Sven Lindström).

Mitt mål är att kunna lägga in 4-stämmig sats på de flesta av sångerna, så att sajten med lämplig högtalare ska kunna fungera som "nödfallspianist" till allsång i mindre sammanhang. Jfr Jag kan icke räkna dem alla med tonsättarens originalarr eller Var jag går i arr av samme man (död 1935 för gott och väl 70 år sedan). Jag har också kontakt med en österbottnisk datakonsult som lovat hjälpa mej lägga upp en riktig databas med korsreferenser o dyl. (om nu inte Libris/Verbum nappar). Ungefär så här ska det ju helst se ut!

Men jag behöver nog någon form av ekonomiskt bidrag för att kunna lägga tid på det. Har du/ni några tips om tänkbara understödjarfonder o dyl? Kan du själv tänka dej att "prenna"? Jämför hur Marcus Nilsson gjort med sin fina gratissajt Mediapresenter.

Min hjärtesak är ju egentligen Stora Nätpsalmboken 2010 och den lite mer låg- och frikyrkligt präglade Sionstoner 2010 - och den lite "allmänfolkligare" Missionsmusik plus "deponin" Lova Herren.

Kommentera gärna projektet, här eller enskilt till andreas.holmberg@skutan.smf.se
Be gärna att det ska bli bra och tipsa även andra som du tror kan vara intresserade!

Tragikomiska konsekvenser

Påskvänner!

Nu ska ni få höra något roligt! Eftersom Svenska Kyrkans studieförbund (Sensus) gått i bräschen för att även icke på något sätt missbildade människor ska få definiera sitt kön som "hen", så är det ju numera bara för gubbarna i börsstyrelser och biskopsmöten att definiera om sitt kön till detta tredje (?). Så har vi med ens utplånat den besvärliga mansdominans, som Dag Tuvelius på Kyrkans Tidning vill komma till rätta med genom att utnämna 4 kvinnliga biskopar å rad.

(Att vi lekmän redan nu har våra meningar om vilka biskopar som rätteligen borde kalla sej "hen" (=höna på engelska) är en sak för sej).

Tänk hur självförgörande nu queerideologin visar sej vara: för att alls kunna bedriva den jämställdhetskamp man anser behövas - och nog behövs den på många områden - måste vi behålla reaktionära och oqueera begrepp som han & hon, man & kvinna, pojke och flicka, Sven och Svea. (Varför inte också äktenskapet i bemärkelsen förbund mellan man och kvinna?).

Som mannen och kvinnan i glädje tillsammans
när tillvaron föddes en gång,
vi står här idag inför skapelsens Herre
i bön och sång.

Familjeandaktsbok i brist på Anders Sjöberg

Påskvänner!

Ack ja, ack ja, jag missade Anders i Njutånger IGEN!!! Argghhh... men fick se suveränt slalomåkande små barn i backen i Lule istället. (Yippiiiih!!!). Sånt är livet...

...men hemma läser vi om Josef och Jesus i den danska Familjeandaktsboken som Ulla-Stina Rask översatte och EFS-förlaget gav ut när det begav sej. Allt i boken är väl inte lika bra (ibland hoppar jag över eller ändrar ;o), men avsnittet/veckan om Josef är bland det bästa jag läst. Kopplingen till Nya testamentet och fastan är helt suverän!

Den Josef som vart såld
av oss i dödens våld
all oförrätt nu glömmer
och ingen av oss dömer,
oss sina bröder nämner
och allt sitt goda ämnar.

(vers ur Sions Sånger)

Bönhuset.

Bönhuset.

Avfärd norröver med glesare bloggande

Påskvänner!

Nu bär det av - norrut. Allt medan snön dråsar ner från taken både här och i Luleå (se upp, ställ er inte under kanten!). Bloggeriet lär glesas ut, även om det kanske, kanske blir en liten "norrbottenshälsning" endera dagen.

Hänvisar gärna till ett bättre blogginlägg "(Jesus är Herre"), av Stefan G. än det tidigare, Såpan Gardell. Även om Gardell onekligen skruvade texten ett extra varv, är situationen i 4 Mos. 31 tillräckligt hemsk ändå, hur välvillig tolkning vi än gör och vare sej vi tror att precis allt där sker på Guds direkta befallning eller ej. Och det hade Stefan - precis som så många andra apologeter, t.ex. Norman L Geisler i "Fria eller fälla" - behövt erkänna. Maximalt tydligt. (Det borde vi faktiskt kunna vara överens om, vad vi än tror i övrigt). Annars framstår det ju som om vår tro på Gud beror på en empatistörning eller att vi medvetet bortser från vad sådant våld och en sådan tvångssituation faktiskt innebär.

Det här är viktigt att komma ihåg nu när så många sett och hört Gardell. Vi får inte möta hans skruvningar med eufemismer och underskattningar.

Men senaste blogginlägget från Stefan Gustavsson är som sagt bättre, precis som hans textutredningar i Dagen och hans redan smått klassiska böcker "Kristen på goda grunder" och "Gör som Gud - bli människa". Ja, Jesus är Herre, och applåderar vi när kristna blir muslimer har vi väl inte riktigt förstått det? Enligt (S) ska ju Svenska kyrkan verka för ett mångkulturellt samhälle, men tolkas det så här (det finns förstås en legitim tolkning) kan man verkligen undra över kyrkans framtid.

Jesus, du vandrar
än över jorden,
renad, försonad
i dej den blev.

Bra att samtal förs

Påskvänner!

Jag är tacksam över att samtalet kring förrförra blogginlägget tagit fart; jag måste bara försöka lägga band på mej så att jag inte blockerar mina ärade gäster genom att göra 10 inlägg i rad (p.g.a. att det finns en teckenbegränsning på ca 4000 tecken per kommentar och p.g.a. att jag alltid haft så förtvivlat svårt att fatta mej kort).

Jonas Gardell och hans antinomistiska teologi - i den mån den alls förtjänar kallas teologi - måste absolut bemötas, och det skarpt ändå. Men jag bävar inför tanken att det på Sveriges skolor nu går omkring ivriga unga kristna som, faktiskt, inför klasskamrater och andra försvarar vissa av historiens folkutrotningar med argument som de lärt sej av bl.a. Salts generalsekreterare och ledaren för CredoAkademin.

Mycket mer förtroendeingivande tycker jag inte det är när rätt stadgade kristna drar in berättigade försvarskrig och de allierades invasion i Normandie i diskussionen - vilket nog tyder på att de läst 4 Mos. 31 och 1 Sam. 15 slarvigare och med mindre inlevelse än Jonas Gardell.

Vänner, vi kommer inte undan; nu måste såväl "konservativa" som "liberala" tänka igenom - och be igenom - sin ståndpunkt en gång till. För våra barns och efterkommandes skull, om inte för vår egen.

Vi vill nu ej med fagert sken
oss värja mot din stränga rätt,
ty inför dig är ingen ren,
din lag vi alla överträtt.
Nej, vi vill hellre med varann
åkalla din barmhärtighet
och tro på den, som skyla kan
vår brist med sin rättfärdighet.

Sköna aforismer av Olle Holmberg

Påskvänner!

Vi är inte släkt, vad jag vet, men litteraturprofessorn Olle Holmbergs aforismsamling "286 sätt att tänka" innehåller många sköna bitar. Vad sägs om följande:

Ädelstenen

I orden Jag fattig syndig människa, om i allvar erfarna, bär också den dummaste kristna ett ljus av ädelsten inom sig som långt i värde övergår allt världslighetens väsen och dess pösande släkt.

Eller följande (som någon kanske tycker att jag själv är i farlig närhet av efter att ha läst mitt förra blogginlägg):

Världsförsoningen

Försoning, försonlighet, inte vrede, inte vedergällning! Inte döma, framför allt inte döma!

Sa tjuven till domaren.

:o)

Men jag säger bara som Jeremia: "Herre om jag måste gå till rätta med dej, så behåller du ändå rätten." D.v.s. Gud är suverän, och var det som skedde verkligen bokstavligen hans direkta vilja så var det oavsett vad jag tycker. Men jag måste inte gilla det (hör ni det Olof och Stefan), utan nyttjar friheten att starkt protestera precis som Abraham, Moses och Jeremia vågade göra i andra sammanhang.

Credos Stefan Gustavsson underskattar problemet grovt

Påskvänner!

Säg mej den glädje som varar beständigt - ser nu att Stefan Gustavsson på sin blogg grovt underskattar det problem Jonas Gardell tog upp i sitt tisdagsprogram. Det hjälper inte att jag påtalat det i över 10 års tid; envist håller Stefan precis som t.ex. Olof Edsinger fast vid att en sann kristen måste försvara vissa av historiens folkutrotningar - och uppenbart tvång mot överlevande flickor, direkt våldtäkt eller inte, se 4 Mos. 31 - trots att Moses själv vände sej emot saken när det var det egna folket som dömdes till utrotning (2 Mos. 32). Och trots den fundamentalt viktiga utsagan i Joh. 1:17, som förblir lika sann om än den ibland övertolkats av antinomisterna (som om lagen rakt upp och ner var Moses´ uppfinning och inget som Gud hade med att göra)..

"Syndens lön är döden", "utan blodutgjutelse ges ingen förlåtelse" o.s.v. - det bekräftas av Nya Testamentet och uppenbarelsen genom Moses är stor och viktig. Men ensidig. Moses skådade Gud "på ryggen", och det är inte så lite av "bunt ihop dom och slå ihjäl dom" över det. I Jesus får vi se Gud ansikte mot ansikte. Moses fick insikt i lagen (övervägande), men nåden - och Sanningen - kom genom Jesus Kristus. Jag vet att det bär emot - och ska bära emot! - för en som vill visa samma respekt som Jesus gentemot GT, men om både Abraham och Moses kunde visa förfäran och rent av gå i polemik mot lagens domar, ska väl inte vi i Nya förbundet behöva vara mer folkutrotningspositiva än de?

Jag vet att detta är riskabelt - de flesta har idag likt Gardell hamnat i det motsatta, antinomistiska diket. Det är viktigt att visa den respekt för GT, de judiska heliga skrifter som ingår även i vår kanon, som Jesus och apostlarna visade. Men om vi därmed hävdar att Jesus som Guds eviga ord bokstavligen och direkt givit befallning om svärdsavlivning av kvinnor och barn, ja, stening av äktenskapsbryterskor, så får vi absolut problem med kristologin (för VAR vår Frälsare då inte just så brutal och hemsk som vi menar att evangelierna, t.ex. Joh. 8, visar att han inte är?). Jag menar att antingen bibelsynen eller kristologin måste modifieras, och själv väljer jag en modifiering av den förra enligt en lag-evangelium-modell av den fortskridande uppenbarelse som Johannes antyder i Joh. 1:17.

Jag avvisar alltså samtidigt den antinomistiska tolkning som Jonas Gardell men även i viss mån Torbjörn Arvidsson gjort sej skyldiga till. Den senare jämförde i Bibeln idag-avsnittet om Josua för några år sedan äpplen och päron, alltså Josuas folkutrotningar med NT:s kärleksbudskap. Men domsbudskap ska med domsbudskap jämföras. Annars blir vi orättvisa mot Moses och mot judarna - och mot uppenbarelsen i dess helhet. "Det är förskräckligt att falla i den levande Gudens händer" och "Vår Gud är en förtärande eld". Det står absolut fast, även om vi som jag tror att Moses haft möjlighet att lägga sej ut för amalekiterna och för sin hustrus folk, midjaniterna (4 Mos. 31), likaväl som han hade möjlighet att be för - och därmed till största delen skona - sitt eget israelitiska folk.

Jag har sagt det förut: Olof Edsinger måste ge ut en ny upplaga av "Krigen i Gamla Testamentet", ta fasta på det bästa i boken, bilden av Jesus som Lamm och Lejon (jfr Stefan Holmströms konferenspredikan i Skellefteå i våras), och ta bort de förfärliga resonemangen om varför diverse folkutrotningar var såväl nödvändiga som rättvisa. "Lamm och lejon" kunde gott få bli bokens titel.

Vi ska inte skämma ut Jesus och kristen tro på vare sej det ena eller andra sättet. Gardell behöver bemötas, men hans invändningar får inte underskattas eller avfärdas som "såpa".

Vilken härlig dag!

Påskvänner!

Idag har vi en sån där härlig vårvinterdag, när temperaturen startar på tvåsiffriga minusgrader och sedan arbetar sej upp mot nollstrecket i strålande solsken.

I eftermiddag ska vi lyssna till författaren Vibeke Olsson Falk som berättar om sin roman Sågverksungen (om Sundsvallsstrejken 1879) och därefter talar om Guds vapenrustning med anknytning till både Efesierbrevet och till antikens soldatliv.

Vilken härlig dag!

Ja, var går skamgränsen?

Påskvänner!

Man behöver alls inte vara högkyrklig eller något hängivet Dag Sandahl-fan (det finns som bekant sådana) för att finna hans fråga Var går skamgränsen högst relevant när det gäller prästerlig trolöshet mot allt som ens påminner om Svenska kyrkans bekännelse. (Dessutom är hans blogginlägg faktiskt en god liten kortkurs om Augustana). Med tanke på de skarpa reaktioner som brukar drabba inte bara s.k. kvinnoprästmotståndare utan även de stackare som döpt om sej, kan man ju undra om det inte finns några andra viktiga läror i kyrkan än ämbetsfrågan och barndopsfrågan.

Sanningen att säga kan man inte längre veta ens om präster eller biskopar tror på Gud i någon vedertagen bemärkelse av ordet. Har ni inte hört floskler som "Gud finns inte - jag tror på honom?" (Det är Tunström, inte NT ifall ni undrade). Alternativt: "Gud är energi och rörelse" eller (min favorit) "Gud är ett verb", vilket ju helt skulle omintetgöra den judisk/kristna bekännelsen "Hör Israel, Herren vår Gud, Herren är en!"

Som sagt: Var går skamgränsen? Allas vår Hans Lindholm (gammal EFS-förlagschef, Lötenkyrkopräst m.m.) reagerade ju skarpt när en Dagen-läsare på 90-talet undrade varför man skulle kräva kristen tro av kyrkans vaktmästare, när man inte krävde det av kyrkans ärkebiskop. Jag tyckte däremot att frågan var högst relevant.

Ge kyrkan kraft att lida
när kampens smärta krävs
och aldrig nånsin tiga
när sanningen förkvävs.

Tio kyrkogångare

Påskvänner!

Gott nytt romerskt år (Primus Martii!). Varsågoda och sjung denna sång ur Sionstoner 2010 (rev. 2 mars):



1. Tio kyrkogångare möttes alla tio,
regnet skrämde en av dem, och därmed var de nio.

2. Nio kyrkogångare snarka´ utan måtta.
En försov sej rätt rejält, och därmed var de åtta.

3. Åtta kyrkogångare, solen skiner nu.
En for ut till stugan sin, och därmed var de sju.

4. Sju små kyrkogångare hade kroppskomplex.
En gick jämt på träning, och därmed var de sex.

5. Sex små kyrkogångare älska´ sina hem.
En mest älska´ TV:n, och därmed var de fem.

6. Fem små kyrkogångare, goda råd är dyra:
trägårn måste krattas, och därmed var de fyra.

7. Fyra kyrkogångare ännu man fick se.
En blev stött på pastorn, och därmed var de tre.

8. Tre små kyrkogångare fortsatte att gå.
För en var psalmen okänd, och därmed var de två.

9. Två små kyrkogångare satt i kommittén.
Snart så blev de osams, och därmed var de en.

10. En kyrkogångare bad till Herren då,
hälsa´ på en ensam själ, och plötsligt var de två.

11. Två små kyrkogångare lät Guds Ande styra,
mötte några vänner, och plötsligt var de fyra.

12. Fyra kyrkogångare stressade med måtta,
läste Bibeln, sjöng och bad, och plötsligt var de åtta.

13. Åtta kyrkogångare handlar denna text om:
de fick se behoven, och plötsligt var de sexton!

14. Sexton kyrkogångare hör vi på oss kalla:
Kom, följ med och fira att Jesus är för alla!

[Övers. fr. norskan, reviderad version 100302]