Pilgrimsvandringar och radband

Till det pedagogiskt mest värdefulla (näst kyrkoåret) som Svenska kyrkan lyft fram under min livstid hör de nu så aktuella pilgrimsvandringarna och frälsarkransarna.

Bägge företeelserna är fantastiska i både sin enkelhet och sin "djupaktivering" av hela människan. Jag är djupt tacksam över att ha fått delta i några mindre pilgrimsvandringar (endagsturer) med andaktsraster och "mantran" ur Skriften. Jag är djupt tacksam mot Martin Lönnebo för att han så generöst delat med sej av sin böneinspirerande kransidé. Även romerska kyrkans rosenkrans är långt uppbyggligare än jag trodde: Jesu liv ur Marias perspektiv: de glädjerika, smärterika och ärorika mysterierna (3 av varje).

Vad pilgrimsvandringar och radband beträffar förtjänar dock att påpekas att det är själva pedagogiken som är lysande. Vad vi konkret fyller vandringen runt naturen eller "kulorna" med för innehåll kan naturligtvis vara av olika värde. T.ex. Frälsarkransen går att använda till alltifrån närmast nyandlig mystisk introspektion (sök gud inom dej själv) till djupt bibelförankrad meditation och bön utifrån frälsningens mysterier (Bibelns uppenbarade Gud Fader, dopets evangelium, himmelrikets gåva, Kristi kärlek, död och uppståndelse o.s.v.).

Somliga tillämpningar jag sett, bl.a. flera av Martin Lönnebos, har rört mej djupt - andra har ärligt talat mest luktat egenrättfärdighet och självförgudning (där den andliga övningen blir en merit och där rättfärdiggörelsen närmast framställs som att Gud ser till våra positiva sidor och bortser från våra mörka - vilka liksom egentligen inte behöver förlåtas eftersom vi ju i grunden vill så väl). Men missbruket upphäver inte bruket.