Följande text skickade jag in till Budbäraren för 1 år sedan, men den togs inte in (kanske för att jag strax innan fått en kortare insändare publicerad i samma ämne men från en annan utgångspunkt). Även om den offentliga debatten kring Anders Sjöbergs skrift Utmaningen tycks ha ebbat ut, tror jag att tveksamheten och spänningen består inom "rörelsen". Kunde nedanstående artikel bidra till att lösa upp några knutar vore jag innerligt tacksam.
INTE BARA SNÄLLA BARN
Maj-Lisa Palo (1939-2007), andlig ledare och moder i Kristus för tusentals kristna i Norra Sverige, har ofta påpekat att tomtens fråga vid jul inte är evangeliets. "Finns det några snälla barn här?" är inte den fråga som Jesus ställde när han kom till jorden. Han visste redan hur det var ställt. "Människosonen har kommit för att söka upp det förlorade och rädda det", som han sa till Sackeus.
Men nu har det ändå råkat bryta ut en debatt i Budbäraren om vilka barn som är snällast. Mattias Sundkvist i Boden tycker inte att Georg, Nils, katarina, Valentin m.fl. är snälla. Dessa tycktes före jul fråga sej om missionsföreståndare Anders är tillräckligt snäll. Och hur snälla vi tycker att dom och Mattias Sundkvist är, kan man också undra.
Det här är ju både tråkigt och har sina småroliga poänger. De som tycker att missionsföreståndaren borde vara mer evangelisk låter ju inte precis evangelium flöda i sin text. Det är inte precis syndernas förlåtelse de tillsäger honom. Det handlar om öppen och ganska hård kritik, för att inte säga lagförkunnelse: Var mer rättvis. Var mer god. Byt spår.
Men vackert så. Den rena evangeliska läran behöver diskuteras och lagen har sin viktiga roll. (Lite tokigt blir det ju bara ifall man förnekar detta i teorin men förutsätter det i praktiken). Både missionsföreståndaren och vi andra är syndare som behöver både förmaning och uppmuntran.
Lagen är god (säger Skriften) och den säger att vi också ska vara goda. Men vi upplever den inte som god när den sätter åt oss. Jämför barnen hemma som tycker att "mamma är dum" när hon tillrättavisar. Även en kärleksfull men allvarlig tillsägelse kan väcka ilska, ja, nästan hat en stund.
Lagen är av naturen någorlunda känd, med gamm.katekesens ord - och det är jobbigt att bli träffad i samvetet. Påmind om det jag egentligen redan visste och borde ha gjort. Ändå behövs det då och då. Trafikreglerna och ordningsreglerna på jobbet behöver repeteras, även mammas tillsägelser ibland. "Någorlunda" är ju långt ifrån perfekt.
Men det som skapar en verkligt god relation mellan barn och föräldrar eller mellan människa och Gud är inte lagen. Det tror jag att vi alla är överens om. Att få vara försonad med himmelens Gud är framför allt att få vara hans barn - hur det än gårt med lydnaden. Att få förlåtelse även för hatutbrotten, motviljan, otron. Men också att i nära gemenskap få växa i tro, hopp, kärlek och tålamod.
Katarina med flera! Jag förstår er intention. Fosterlandsstiftelsen måste fortsätta vara evangelisk! Men visst vill även ni att vi fortsätter predika vuxnas ansvar gentemot uppväxande, rikas ansvar gentemot fattiga, mäns ansvar gentemot kvinnor? (Per definition är ju detta lag!) Evangeliet är och måste få vara själva växt- och drivkraften, men det finns också en sida av oss alla som behöver tuktas och beskäras.
Allmän otillräcklighet upplever vi nog alla även utan direkt lagpredikan. Ibland t.o.m. starka skuldkänslor. Ändå ser vi långt ifrån alltid bjälken i vårt öga och missmodet slår fort över i högmod. Vad Kay Pollack än må säga finns det en djup visdom i syndabekännelsens ord: "Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig."
Men som väckelseledaren Christian Bau i Nordtyskland sjöng: "Visst är hjärtat ont, visst är synden stor och mitt tillstånd värre än själv jag tror. Men min största synd, det är ändå den, att jag gör den större än Frälsaren!"
Låt oss inte göra det! Jesus är alltid större!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar