(Ordagrant återgivet efter tidskriften INGÅNG 1-4/2023 s 66-107, här till 100-årsminnet av TN)
Jag vill först beklaga, att utskriften av mitt föredrag dröjt. Anledningen är närmast, att det är ett rätt tidskrävande företag, och Styrelsen vet bäst, att jag är tjänstledig för en bestämd uppgift och jag har haft svårt att sätta den å sido för att ägna några dagar åt att skriva ut detta föredrag.
Ett tag funderade jag på att förkorta det - då det är så enormt långt - men fann vid närmare eftertanke, att det inte var klokt. Då skulle Styrelsens ledamöter kanske på en eller annan punkt kunna sätta åt mig och fråga: Vad sa du egentligen om det eller det? Därför har jag nu direkt skrivit ut det från mitt handskrivna manus.
Likaså har det också hänt mig, som det brukar, att jag efteråt upptäckt att mycket hade kunnat sägas bättre och motiveras bättre, men av samma anledning som jag nyss nämnt har jag föredragit att skriva ut det som det hölls, med alla brister.
Däremot nämnde jag ju i mitt anförande, att jag med hänsyn till tiden var tvungen att hoppa över vissa avsnitt, t ex. II:6 om författarskapsfrågorna. Likaså fick jag lov att återge II:5 delvis ur minnet, eftersom några blad ur manus blivit kvar hemma.
De enda tillägg som gjorts i förhållande till originalmanuskriptet är följande:
Några stycken som satts inom parentes. Det framgår direkt att de utgör efterhandskommentarer. Däremot inte parenteser inne i styckena. De tillhör originalmanuskriptet.
Jag har ändrat översättningen av Brights ord om Simson - rogue - från "lymmel" till "orosande", inte för att jag vet om den översättningen är bättre, men den är mildare.
Tre meningar i näst sista stycket av föredraget har tillkommit, dä rjag kort omnämner inspirationen. Detta skedde efter ett samtal med förlagschef Allan Hofgren, som mycket riktigt påpekade, att jag gärna borde ha sagt något om detta. Jag har emellertid med ovan angiven motivering inte velat utöka föredraget med en utförligare behandling av inspirationsfrågan.
För att ge ett intryck av vad som kan anses vara utmärkande för huvudlinjen i dagens svenska bibelforskning infogas prof Birger Gerhardssons radioföredrag "Vet vi något om Jesus eller tror vi bara?" Det är nämligen ur flera synpunkter mycket informativt.
Jag vill till sist än en gång uttala mitt tack till Styrelsens ledamöter för den utomordentliga saklighet och goda atmosfär, i vilken diskussionen i denna viktiga fråga kunde föras. Vad det inte gäller är: Ska Bibeln vara vår högsta auktoritet? Vad det gäller är: Hur ska Bibeln som Guds Ord och som församlingens högsta auktoritet i allt som leder till liv och salighet kunna hävdas i en ny tid och under nya förutsättningar?
Med hälsning
Torsten Nilsson
25.7.67
I. Den historisk-kritiska bibelforskningen och den problematik den skapat
1) Historisk återblick
Det problem, som vi i dag tar upp, är ingenting nytt, varken i kyrkans historia i stort eller i EFS:s historia.
Vad kyrkan som helhet beträffar, föreställer man sig ofta, att problemet härstammar från 1800-talet och den liberala teologien. I själva verket är det mycket äldre. Ett nyligen på tysk autkommet arbete visar, att problemet om Bibelns förhållande till vetenskapen öht ingående dryftades erdan på 1600-talet, inte minst av sådana naturforskare som Kepler och Galilei (Schelder: Ursprunge und Probleme der Bibelkritik im 17- Jahrhundert, 1966).
Inom EFS har problemet aktualiserats ff a av tre anledningar:
Vid Svenska Missionsförbundets bildande 1868. Oavsett hur man fördelar orsakerna till SMF:s bildande och låter försoningsfrågan eller församlingssynen vara det avgörande, så ligger i bägge fallen Waldenströms fråga bakom: "Var står det skrivet?" Anklagelsen mot EFS den gången var, att den både i fråga om försoningen och församlingssynen var mer luthersk-ortodox än biblisk och nytestamentlig.
Vid Bibeltrogna Vänner bildande 1911. Detta skedde som en protestaktion därför att Stiftelsens ledning inte tillräckligt energiskt ansågs slå vakt om Bibelns ofelbarhet. BV:s lösen blev "att hela Bibeln är alltigenom Guds ofelbara ord..." och "bekämpande av all slags otro och förnekelse."
Under striden mot den liberala teologien från 1890-talet och decennierna framöver. Den liberala teologien eller "bibelkritiken" kom ff a via exegetiken, där den tyske bibelforskaren Wellhausen med sina radikala ideer om Gamla testamentet vände upp och ned på alla traditionella föreställningar. I Sverige introducerades den bl. a. av Erik Stave. Verkan kan med Einar Billings ord karaktäriseras som en jordbävning.
I denna strid var Stiftelsens ställning klar. Den såg i den liberala teologien ett hot mot själva kristendomens grundvalar. Till dess främsta bekämpare hörde Stiftelsens då ledande man, Adolf Kolmodin, professor i Nya testamentets exegetik i Uppsala åren 1903-1920. Det måste därför sägas vara en i dubbel mening tragisk händelse, att just han skulle bli anledningen till en ny söndring inom EFS. Han lämnade 1910 sin tjänst inom Stiftelsen på grund av att hans bok "Kristendomen och den urkristna församlingens bibel" (1908) ansågs besmittad av den liberala teologien, främst på grund av några uttalanden om Gamla testamentet. Man måste, så här långt efteråt, fråg sig, om den halvhjärtade ställning som EFS:s styrelse den gången intog, verkligen befrämjade försvaret av Bibeln som Guds uppenbarade Ord.
Att detta (nämligen försvaret av Bibeln som Guds Ord) varit en av huvudlinjerna i Stiftelsen - även efter 1911 - därom kan ingen tvekan råda. Nämnas kan bara, vilken roll som professor Hallesby både personligen och genom sina skrifter spelat inom Stiftelsen, inte minst som bibeltrons försvarare. Nog är det en ödets ironi, att om han utsatts för samma bedömning som Kolmodin, skulle han inte heller ha hållit måttet. Så har han också vid upprepade tillfällen kritiserats av Axel B Svensson.
Rent praktiskt har den dominerande åskådningen inom EFS varit densamma som inom BV, sedan må Axel B Svensson säga vad han vill. Denna åskådning skulle kunna kallas fundamentalistisk, ehuru det är med tveksamhet jag använder det begreppet, eftersom det dels är amerikanskt till sitt ursprung, dels används rätt lättsinnigt i många fall. I stället kunde man tala om ofelbarhetsdoktrinen. När jag i fortsättningen använder detta senare begrepp (eller ibland "fundamentalism") menar jag följande åskådning:
Bibeln är Guds Ord. Gud är i alla avseenden ofelbar. Alltså måste Bibeln för att vara Guds Ord vara i alla avseenden ofelbar. Bibelns auktoritet som Guds Ord sammanfaller med dess absoluta ofelbarhet. Varje vetenskaplig kritik av Bibeln, som ställer dess absoluta ofelbarhet i tvivelsmål, denna kritik må sedan komma från naturvetenskapen eller den vetenskapliga bibelforskningen, måste därför förkastas. Varje annorlunda uppfattning betecknas som liberal.
Det är därför naturligt, att i varje fall bland den överväldigande majoriteten av Stifelsens missionsfolk rått en utbredd misstro mot universitetsteologien. Och med all rätt! Omfattar man ofelbarhetsdoktrinen,så som den här formulerats, är det svårt att inse, hur någon annan bedömning av universitetsteologien skulle vara möjlig.
Det är bl a mot denna bakgrund, som jag är tacksam att Stiftelsens styrelse känt sitt ansvar på denna avgörande punkt så starkt, att den velat anslå en dag till att begrunda frågan, vad Skriftens auktoritet egentligen innebär. Frågan om Bibeln är ur alla synpunkter församlingens avgörande fråga. Allt annat är följdsatser.
2) Vad har gjort frågan akut nu?
Det är naturligt att ställa den frågan. Om problemet med bibelsynen är av så gammalt datum, som antytts i det föregående, och vi trots allt hankat oss fram, och vår förkunnelse och vår teologiska undervisning vid Johannelund trots allt fungerat någorlunda tillfredsställande, vad finns det då för skäl att just nu röra i en sådan stridsfråga?
Framför allt två skäl:
a) Vår planerade utbildning av förkunnare (präster eller predikanter) i samarbete med teologisk fakultet.
Hittills har vi haft hand om hela utbildningen både av predikanter och - vad beträffar yttre missionen - även av präster. Redan nu utbildas alla missionärer, som ska prästvigas, vid teologisk fakultet, och detsamma gäller ett växande antal av dem som avser att gå i inre missionens tjänst. Att denna utveckling kommer att ytterligare accentueras vid förflyttningen till Uppsala är uppenbart, i all synnerhet som utbildningsgången vid fakulteterna enligt aktuella planer torde stå inför en omorganisation, som gör den lättare att praktiskt användas av oss. Med andra ord: Stiftelsens tjänare kommer i framtiden att få en teologisk skolning, präglad av den historisk-kritiska bibelforskningen.
Men har inte denna forskning under senare tid förändrats så att den nu är något helt annat än den gamla "liberala teologien"?
Ja och nej. Ja, den har förändrats. Inte så, att den exegetiska vetenskapen överallt skulle vara mindre radikal än den gamla liberala. Nere på kontintenten och i Amerika finns riktningar, som i radikalism torde överträffa det mesta som presterades av de liberala teologerna. Däremot är det sant, att vårt land under de sista decennierna den exegetiska forskningen gått i riktning mot ett ökat förtroende för texternas integritet och historiska tillförlitlighet. Om det vetenskapliga underlaget för denna utveckling ger prof. Birger Gerhardssons artikel (se bilaga!) besked. Nämnas kan, att de svenska exegeternas resultat tillvunnit sig berättigat internationellt uppseende.
Nej, den har inte förändrats, så långt som det gäller de allmänna principerna för bibelforskningen. Den vill nu liksom då vara en historisk vetenskap, som med vanliga vetenskapliga metoder vill utforska Bibeln. Metodiken är i princip densamma när det gäller Bibeln, som när det gäller Koranen. Därav följer, att den vetenskapliga bibelforskningen t ex inte kan utgå från att Bibeln är sann, d v s lämnar i alla avseenden korrekta historiska, geografiska et c uppgifter. Forskningsresultaten får visa hur därmed förhåller sig, på samma sätt som om det gällde en historisk urkund vilken som helst.
(Här gjorde teol lic Birger Olsson i debatten det betydelsefulla påpekandet, att den s k liberala teologiens målsättning att vara rent vetenskaplig, i viss mån blev snedvriden genom att man gick till Bibeln, inte förutsättningslöst som man trodde, utan i högsta grad bunden av filosofiska förutsättningar av utpräglad 1800-talsnatur. I detta avseende är den moderna teologien "renare". Påpekandet är viktigt, men förändrar ingenting i mitt principiella resonemang).
Vad man lugnt kan påstå, det är, att varje nu verksam bibelforskare eller teolog överhuvudtaget, knuten till fakulteterna i Lund och Uppsala, står avvisande till ofelbarhetsdoktrinen (eller fundamentalismen). Det är inte möjligt att exemplifiera detta annat än på enklaste och kortaste sätt i ett sånt här föredrag. Jag väljer två representativa forskare, professorerna i NT:s exegetik i Uppsala resp Lund, Riesenfeld och Gerhardsson. Exemplen väljer jag inte ur några lärda skrifter utan ur två allmänt tillgängliga radioföredrag. Riesenfeld yttrade i ett radioföredrag: "Olikheterna mellan de fyra evangelierna är i själva verket oräkneliga". Gerhardsson säger: "Vissa omformningar har skett i traditionerna, det kan vi direkt avläsa i våra evangelier, om vi jämför versionerna av en och samma berättelse. Vi märker i dem olika slag av förändringar, bl a utbroderingar och uppförstoringar av det underbara..." Ur deras vetenskapliga produktion skulle naturligtvis inte mindre representativa citat kunnat hämtas.
Den ende universitetsteolog i vårt land, som uppfattats som närmast fundamentalistisk är Hugo Odeberg under hans senare skede. Detta kan bero på att han tillämpat en s k "immanent bibelforskning", d v s medvetet inskränkt sig till att fråga: "Vad säger texten?" men avstått från att ställa frågan: "Är det texten säger sant?" Hans metod, att utgå från texten så att säga i befintligt skick och utlägga den, har å ena sidan medfört, att hans elever tyckt sig få ovanligt stor behållning av hans undervisning, men å andra sidan medfört att han kommit att stå tämligen isolerad som forskare.
(Var professor Odeberg exakt står i frågan om Bibelns ofelbarhet, vet jag inte. Rektor Agne Nordlander har sagt mig efteråt, att Odeberg inte kan betecknas som fundamentalist, och det är troligt, att det är riktigt. Däremot är det obestridligt att han i vida kretsar kommit att uppfattas så).
Vi kan alltså vänta, att problemet med hur vi ska förhålla oss till den historisk-kritiska bibelforskningen kommer att skärpas väsentligt i och med förflyttningen till Uppsala. Men problemet är egentligen akut redan nu på Johannelund och genom de fågor, som väcks av eleverna, och som varken jag personligen eller någon av de ordinarie lärarna förmår besvara utifrån de "gamla" positionerna, dels genom den lärobokslitteratur, som vi i äxande utsträckning tvingas att utnyttja. Anledningen är, att sådan teologisk lärobokslitteratur, som är förenlig med ofelbarhetsdoktrinen, praktiskt taget inte skrivs längre. Detta gäller i varje fall litteraturen om Bibeln. På engelska utkommer fortfarande sådan litteratur, som skulle kunna betecknas som fundamentalistisk, men den är av lätt förklarliga skäl omöjlig för oss att använda. Som exempel kan jag nämna Israels historia. Där har läroboken i decennier utgjorts av ett stencileerat kompendium av prosten Fröberg. Det användes till dess typerna var utslitna och omtryckning var omöjlig. Att det dessutom som helhet var synnerligen föråldrat säger sig självt. I stället användes nu Kapelrud: "Israel fra de eldste tider til Jesu födsel" (2 uppl 1963). Den är inte radikal. Själv karaktäriserar han sin ståndpunkt som förmedlande. Men på flera punkter är den kritisk till den GT-liga berättelsens historicitet. I NT användes i viss utsträckning Friedrichsen-Lindeskog-Riesenfeld-Stendahl: "Inledning till NT." Den är inte radikal men avviker dock när det gäller datering och författarskapet till de NT-liga skrifterna på flera punkter från vad som hittills varit accepterat hos oss. Både Judasbrevet och 2 Petrusbrevet tillskrivs t ex andra författare.
Tillfogas bör, att huvudboken när det gäller GT:s och NT:s böcker fortfarande är Wiréns "När han öppnade boken", som är solitt konservativ, och som vi bedömer som värdefull, inte minst i framställningen av de olika böckernas huvudtankar.
Men vi befinner oss alltså av de nämnda orsakerna redan nu mitt i vår nuvarande undervisning i en debatt, där konfrontationen med den historisk-kritiska bibelforskningen inte är möjlig att undgå.
Ibland har den tanken framkastats, att vårt institut i Uppsala skulle kunna fungera som en motsvarighet till Menighetsfakulteten i Norge och att vi därigenom skulle ha möjlighet att fortsätta på den traditionella linjen.
Tanken är felaktig. Menighetsfakulteten bevisar raka motsatsen. Den är nämligen alls inte "fundamentalistisk" och har aldrig varit det. Varken Hallesby eller Odland omfattade ofelbarhetsdoktrinen. Odland kunde i en hälsning till det Veslandske Misjonsselskap förklara, att Bibeln innehåller "tusindtals" fel. (Jag har fått denna upplysning genom rektor Agne Nordlander). Och Hallesby räknade - ff a för GT:s del - med felaktigheter av geografisk et c natur. (Tyvärr behandlade Hallesby Bibeln ur denna synpinkt i första delen av sin "Den Kristelige Troslaere - 1. Principplaren" - och den har nästan ingen läst, medan han i del II. Den specielle del, praktiskt taget aldrig berör problemet. Det är del II, som lästs på Johannelund och som de flesta tänker på när de talar om "Hallesbys troslära").
En genomgång av Menighetsfakultetens imponerande studehandbok "Veiledning for det teologiske studium ved Menighetsfakultetet" (Universitetsforlaget 1966), bekräftar att bedömningen är riktig. Litteraturförteckningen skiljer sig inte från den i Uppsala och Lund på annat sätt, än att den är ovanligt fyllig. Redan i den förberedande kursen - som bl a syftar till att ge en förberedande bibelkunskap - ingår den tidigare nämnda boken av Kapelrud. Bland de uppräknade kommentarverken till GT observerar man att om Gunkels kommentarer till 1 Mos. och Psalt. sägs, att de "har fremdeles interesse." När de kom ut betraktades de som höjden av liberal teologi. Det mest positiva omdömet får det stora moderna kommentarverket "Blblischer Kommentar", "Metodisk og saklig up to date". Redan utgivarens namn, Martin Noth, säger, att det knappast ens kan kallas särskilt konservativt, långt mindre fundamentalistiskt. "Deutero-Jesaja" behandlas i litteraturförteckningen spexiellt. När det gäller inledningar till GT hänvisas till de vanliga inledningarna, som alla här skulle betraktas närmast som radikala. Däremot nämns inte den enda som skulle kunna kallas fundamentalistisk, t ex Youngs "Introduction". Likaså saknas varje eomnämnande av t ex Möllers "Inledning till GT".
Menighetsfakultetens allmänna position synes var en vetenskapligt motiverad, konservativt färga teologisk åskådning. Däremot inte fundamentalistisk. Den som kommer närmast den beteckningen är prof Carl Fr Wislöff, som emellertid varken är dogmatiker eller exeget utan kyrkohistoriker, inom vilket område ju vårt problem inte är särskilt akut.
Av vissa formuleringar - särskilt i de senaste upplagorna - i "Jag vet på vem jag tror", förefaller det emellertid osannolikt att han skulle omfatta någon ofelbarhetsdoktrin i ovan angiven mening. Skillnaden mellan Menighetsfakulteten och "de vanliga" statsfakulteterna torde närmast bestå i, att vid de senare kan även mycket radikala professorer tillsättas, vilket däremot inte är fallet vid Menighetsfakulteten. För närvarande förefaller differenserna mellan fakulteterna i Oslo, Uppsala och Lund vara relativt ringa. F d docenten i NT:s exegetik i Uppsala, Edvin Larsson, är nu professor i samma ämne vid Menighetsfakulteten, utan att någon torde vilja påstå att han är mer konservativ än sina svenska kolleger i genomsnitt.
Trots att Menighetsfakulteten alltså inte omfattar någon ofelbarhetsdoktrin och alltså skulle kunna kallas fundamentalistisk, kan dess målsättning formuleras på följande sätt: "Menighetsfakultetet ble oprettet som en protest mot en universitetsteologi, som på viktige punkter hadde brutt med den evangelisk-lutherske bekjennelse. Det gjör fremdeles bevisst front mot en teologi som strider mot skrift og bekjennelse." Men - och det är det viktiga - den hävdar denna målsättning, som väl inte borde vara svår för oss att skriva under, inte utifrån fundamentalistiska utgångspunkter utan utifrån vad man anser vara en sund historisk-kritisk bibelforskning.
Därför är alternativet en typ av menighetsfakultet ingen lösning för oss, om vi därmed menar oss kunna fasthålla vid en ofelbarhetsdoktrin. Men däremot kan Menighetsfakulteten vara en vägvisare för oss så tillvida, att den utgör ett exempel på att man kan förena historisk-kritisk bibelforskning med fasthållande av Bibeln som högsta auktoritet och läronorm.
(Att denna teckning av Menighetsfakultetens ställning är någorlunda riktig kan Styrelsens ledamöter nu själva bedöma på grundval av de utsända böckerna, fr a "Bibelsyn och Bibelgranskning", som väl nästan får betecknas som ett halvofficiellt uttryck för Menighetsfakultetens bibelsyn. Tilläggas bör, att jag inte hade läst den boken, när föredraget hölls. Dock vill jag betona, att jag inte är beredd att skriva under allt t ex i Björndalens långa artikel om GT).
b) Utvecklingen i stort, oberoende av den föreslagna utbildningen med anknytning till fakultet.
Man kan lugnt fastslå en sak: den historisk-kritiska forskningen har kommit för att stanna. Att argumentera utifrån förhållanden, som rådde före denna forsknings genombrott, är därför fåfängt. Denna forskning kan vara radikalare eller konservativare, den kan vara rent "naturalistisk" eller allvarligt räkna med en gudomlig uppenbarelse i historien, men i ingendera fallet är den förenlig med ofelbarhetsdoktrinen. Denna forsknings resultat kommer att slå igenom i allt vidare kretsar. Genom det allmänna skolväsendet ställs ungdomen tidigt inför problem, som kommer dels direkt ifrån denna bibelforskning, dels uppstår när de unga ska konfrontera Bibelns utsagor med t ex naturvetenskapliga uppgifter.
(Jag kan här komplettera min framställning med ett citat från Svensk Pastoraltidskrift, 1967:7, där den förut nämnde prof. Edvin Larsson recenserar boken "Bibelsyn og Bibelgransking": "...en position där man bortser från bibelforskningens resultat blir svårare att försvara för var dag som går. Skaran av de människor som inte ställer kritiska frågor om och till Bibeln krymper undan för undan. I det läget är det oförsvarligt att rätt och slätt repristinera - upprepa - en bibeluppfattning som hör hemma i reformationstidevarvet eller under ortodoxien. Vill man fortsätta att komma till talrs med människor om dylika frågor på saklig nivå, så måste man på ett eller annat sätt utnyttja forskningens resultat. Problemet är uteslutande: hur skall detta gå till?" Detta överensstämmer helt med min egen synpunkt.).
Vi föreställer oss att vår predikantkår är obesmittad av de här problemen. Brev och samtal under en följd av år har gjort mig övertygad om, att så förhåller det sig inte. Det är bara så att frågan varit tabuerad till den grad, att man inte öppet vågat ge uttryck för sina bekymmer av fruktan att kallas "liberal". Jag har fått tillstånd att här citera ur ett brev jag fick för ett par månader sedan. Om jag hade rätt att avslöja namnet, är jag övertygad om, att alla skulle vara eniga med mig om, att vi har få predikanter med en så fullödig biblisk och evangelisk förkunnelse och en så allmän duglighet i gärningen. Han skriver:
"En viss händelse har skapat nya problem för mig... Jag redogjorde inte närmare för vad det innebar, men i korthet var det skepsis mot Bibelns sifferuppgifter. Jag har inte kunnat undgå att läsa Bibeln som en revisor sen dess, och det finns flera sifferuppgifter som inte stämmer, t ex. 2 Sam. 24:24 jämfört med 1 Krön. 21:25 eller 2 Sam. 6:1 jfrt med 1 Krön. 12:23ff. (Anm. De av förf. citerade bibelställena avser i första fallet priset som David betalade för Araunas tröskplats. En 2 Sam. 50 siklar silver, ca 100 kr, enl 1 Krön. 600 siklar guld, ca 24 000 kr, enligt värderingsnormerna i vår kyrkobibels ordförklaringar. Det andra exemplet avser siffrorna för krigshären, som i 2 Sam. anges till 30 000, i 1 Krön. efter hopsummering, ger ca 340 000 man. Jag avstår i detta sammanhang att kommentera sifferuppgifterna. Åtminstone i senare fallet är problemet inte särskilt klart). Hela utvandringshistorien verkar siffermässigt orimlig. 600 000 män bör väl med kvinnor och barn utgöra ett följe på 2-3 millioner. De flesta GT:liga religiösa sederna fanns innan Israel tog dem i bruk hos andra folk, t ex omskärelsen, reningsceremonierna o s v. Skapelseberättelsen i Bibeln kan knappast ha kommit till utan kontakt med den babyloniska. Simsonberättelsen verkar färgad av berättelsen om den babylonsk-amoritiske solguden Shamash-hjälten, han som slår ihjäl 1000 man med en månsymbol (åsnekäke?) o.s.v.
(Jag hoppar över ett avsnitt, där han räknar upp fler omständigheter, som gör det svårt för honom att uppleva ofelbarhetsdoktrinen som riktig. Han fortsätter:)
Jag vet inte om du förstår vad jag menar, men jag orkar inte med den massiva bibeltron, även om jag anser dem lyckliga som orserverat ger hela bibelns innehåll en 100%-ig sanningshalt, även då det rör andra områden än de frälsningshistoriska. Problemets djupaste orsak hör dock närmast samman med frågan om att fortsätta som förkunnare inom Efs. Kan man göra det med gott samvete? Jag vill itne skapa dramatik omkring det här genom att ställa frågan till Efs:s styrelse... Det här är nu inget som jag predikar om. Jag försöker predika som det står och hämta tillämplningar för det andliga livet, men ändå kommer frågan: Är det rätt av dig att fortsätta, om det sällskap du tjänar upplever din tro som en styggelse?"
Om detta brev vill jag säga två ting. Tillsammans med andra vittnesbörd vittnar det om, att vi har problemet alldeles inpå oss och att vi har gjort så rätt länge, fast vi inte vågat se det i ögonen. Denne predikant är nämligen ingen som fått sina griller under min eller någon av de andra ordinarie lärarnas tid på Johanneslund utan som gått där före oss. Men dessutom visar det, hur det går, när problem får ligga och jäsa utan att dras upp i ljuset. Flera av de anfäktelsepunkter, som denne predikant nämner, kan enligt min mening ges ett både för tro och förnuft hyfsat svar. I brist på möjlighet att få dem belysta utifrån vad jag kallar en sund luthersk bibelforskning blir de till stora tros- och anfäktelseproblem.
Jag måste erkänna, att det var med viss bävan jag har aväxkt denna fråga i Styrelsen, med hänsyn till att frågan om bibelsynen tillhört de "tabuerade" frågorna. Det är därför glädjande att flera av Styrelsens ledamöter uttryckt sin glädje över att vi äntligen skulle få ta upp och diskutera denna fråga. Denna reaktion tillsammans med allt annat jag nämnt - och mer kunde nämnas - tar jag som ett vittnesbörd att tiden verkligen är mogen.
c) Problemets betydelse för vår förlagsverksamhet.
I den s k tremannakommitténs utredning yrkas på en ökad utgivning av apologetisk litteratur. Detta förslag stöddes av riksmötet. Men om förlaget för framtiden ska vara bundet av ofelbarhetsdoktrinene innebär det enligt vad jag förstår två ting:
* att den för framtiden måste avstå från praktiskt taget all utgivning av bibellitteratur av vetenskaplig prägel
* att den måste avstå från all apologetisk litteratur utom sådan av typen Arndt: "Finns det motsägelser i Bibeln?" Den torde vara till hjälp för dem som ingen hjälp behöver. För andra torde den bara sätta mer myror i huvudet, detta ttots att de två betänkligaste kapitlen utgick i den svenska upplagan.
(Efter föredraget har en person sagt till mig: Jag visste inte att det fanns så många problem i bibeln förrän jag läst Arndt).
Man kan jämföra det konservativa förlaget Tyndale Press i England (förlaget representerar IVF, motsvarigheten till SESG i Sverige) med dess förnämliga utgivning av bibellitteratur och apologetisk litteratur. Som ett försklassigt exempel kan nämnas dess The New Bible Dictionary. Men ingen tvekan kan råda om att åtskilligt i denna apologetiska litteratur vore omöjligt för oss att ge ut, därför att den inte är förenlig med den absoluta ofelbarhetsdoktrinen.
(Här vill jag tillägga, att så vitt jag förstår, skulle ingen av de fem böcker som styrelsen fått ta del av kunna utges av oss om den absoluta ofelbarhetsdoktrinen ska gälla som normerande för förlagets utgivning. Jag vill dessutom nämna, vad jag sade i den efterföljande diskussionen: "Vad jag här sagt är självfallet ingen kritik av förlaget, allra minst av förlagschefen. Förlaget har ju att följa den linje, som styrelsen auktoriserar.")
3) Problemet
Bibelsynen kan behandlas ur många synpunkter. Vad vi här ska ta fasta på är ofelbarhetsdoktrinen och ställa den i belysning av den historiska bibelforskningen.
Min avsikt är alltså närmast att referera synpunkter från denna historiska bibelforskning och ställa dem i relation till ofelbarhetsdoktrinen. Bibelforskningen representerar en bred front, från mycket konservativ till mycket radikal. Jag har ansett det riktigast att söka återge, vad jag bedömer att moderata bibelforskare skulle kunna säga i olika frågor, eftersom det är sådana synpunkter, som våra elever med den största sannolikheten möter i framtiden.
Den som något känner till problemets svårighetsgrad och vilken oerhörd beläsenhet, som egentligen skulle fordras för att nöjaktigt lösa uppgiften, anser säkert i likhet med mig själv, att jag inte är vuxen uppgiften. Men någon måste ju försöka.
För att detta föredrag inte ska svämma över alla bräddar måste jag införa en viss begränsning:
För det första: Jag kommer att lägga tyngdpunkten på GT, eftersom problematiken där blir särskilt brännande, ehuru det hade varit mycket lättare att inskränka sig till NT. För att ge någon antydan om vilka auktoriteter jag följer vill jag nämna, att jag när det gäller Israels historia fr a håller mig till John Bright: "A History of Israel" (1964). Det är den bok, som i Menighetsfakultetens "Veiledning" får det mest positiva omdömet av alla uppräknade böcker: "meget verdifull på grunn av sin strengt historiske orientering, med sann kritikk av gjengse doktriner" (s. 28).
För det andra: Jag kommer att endast i mindre utsträckning ta upp frågan om Bibeln och naturvetenskapen, även om jag inte helt kan gå förbi den. Jag utgår ifrån att ledamöterna är inställda på att få höra något om skapelseberättelsen, och skulle anse, att jag fuskade mig förbi en svårighet, om jag utelämnade den. Anledningen till återhållsamheten på denna punkt är, att frågan om motsägelser föreligger mellan Bibeln och naturvetenskapen i hög grad beror på hur man tolkar Bibelns text och dess syfte. Därför kommer inte utan vidare t ex en naturvetenskaplig teori om världens och livets uppkomst i konflikt med Bibelns skapelseberättelse, om man inte tolkar denna senare själv, som en naturvetenskaplig skildring, vilket de flesta insiktsfulla bibeltolkare är obenägna att göra.
a) Det textkritiska problemet
Att Bibelns nuvarande text inte kan vara felfri är helt klart ur textkritiska synpunkter. Däri instämmer även de mest fundamentalistiskt inriktade forskare. Detta beror på det enkla faktum att GRUNDTEXTEN, som man så ofta talar om, inte existerar, utan endast grundtexter, d v s en mängd handskriftstexter, som mer eller mindre skiljer sig från varandra. Dessa avvikelser mellan handskriftstexterna kallas varianter.
De som likväl håller fast vid Bibelns absoluta ofelbarhet förklarar därför att ofelbarhetsanspråket gäller den av Guds Ande ingivna ursprungliga texten, "the Holy Scriptures as originally given", däremot inte de senare avskrifterna, där fel insmugit sig.
Sakläget beskrivs väl av Hedegård i hans efterskrift till sin översättning (s. 645): "När böcker mångfaldigas genom avskriving är det ofrånkomligt, att felaktigheter uppstår, även om avskrivarna bemödar sig om största noggrannhet. Detta gäller givetvis även avskrivningen av de nytestamentliga skrifterna. Det är den nytestamentliga textforskningens uppgift att jämföra de olika handskrifterna, studera de gamla översättningarna, citaten från NT hos kyrkofäderna et c för att, i de fall där skiljaktigheter förekommer, om möjligt fastställa textens ursprungliga lydelse." Hedegård konstaterar också, att trots alla århundraden av textkritisk forskning finns fortfarande ingen av alla erkänd "grundtext" (s 646). Varje översättning kommer till stånd genom att översättaren ur olika synpunkter försöker bedöma vad som är den troligaste läsarten och någon visshet i bedömningen går ofta inte att uppnå.
Alla de ursprungliga handskrifterna till NT är ju förlorade. Frånsett ett fragment av Johannesevangeliet, funnet i Egypten och daterat till någon gång i början av 100-talet, är ingen handskrift bevarad från tiden före år 200. Då ska man dessutom komma ihåg att det här bara gäller brottstycken av NT. De första fullständigt bevarade handskrifterna till NT har tillkommit någon gång under 4:e århundradet.
Handskriftsmaterialet till NT är eljest överväldigande rikt. Till dags dato har registrerats 68 papyrer, 241 majuskler (hanskrifter skrivna med stora bokstäver), av vilka de viktigaste och mest kända är Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus (båda från 4:e århundradet), 2533 minuskler (dvs skrivna med små bokstäver), 1838 lektionarier (dvs texter ordnade ungefär som i vår evangeliebok). Till detta kommer citaten hos kyrkofäderna och de tidiga översättningarna.
Avvikelserna inom denna mängd av handskrifter är självfallet i bokstavligaste bemärkelse oräkneliga. John Mill, som år 1707 utgav en edition av NT, registrerade med det material han hade 30 000 varianter. De nu registrerade överstiger mångfaldigt Mills siffror. Sedan 1948 pågår ett väldigt arbete på att genomföra en fullständig inventering av alla kända varianter.
Detta låter betänkligt och är det också, om man utgår ifrån den absoluta ofelbarhetsprincipen. Men eljest är det snarare så, att mängden av handskrifter bidrar till att öka förtroendet för NT:s text som helhet. De visar nämligen klart av vilken art avvikelserna är.
Majoriteten är uppenbara felskrivningar. De är både för GT:s och NT:s del ofta av bestämda typer, som låter sig klassificeras. Några exempel: 1) man glömmer att upprepa ett ord eller en bokstav (haplografi), 2) man dubbelskriver ord och bokstäver som rätteligen skulle ha enkelskrivits (dittografi), 3) man utelämnar satser eller ordgrupper mellan två likadana ord (ögat luras och hoppar fram till det påföljande, identiska ordet, varvid det som står mellan de identiska orden faller bort), 4) en rad överhoppas (ett vanligt fel även i moderna böcker!), 5) anmärkningar till texten, som en avskrivare noterat i marginalen, sätts av en senare avskrivare in i texten. Utrymmet tillåter oss inte att exemplifiera!
Men en mindre del avvikelser är av direkt saklig natur och kan återspegla en viss teologisk färgning hos en handskrift eller handskriftsgrupp.
Sammanfattningsvis kan sägas, vad Hedegård citerar från engelskmannen Fredric Kenyon: "Ingen kristen grundlära grundar sig på någon omtvistad läsart..." (Hedegård s 647).
För GT:s del ligger saken när det gäller handskriftsmaterialet något annorlunda till. Där saknas den överväldigande mängden av handskriftsvittnen som vi har för NT. Den text som ligger till grund för vår översättning av GT är den s k masoretiska text, som fick sin slutgiltiga form inom familjen Ben Asher i Tiberias under 900-talet e Kr. Den avskrift av denna Ben Asher-text som ligger till grund för våra översättningar dateras till 1008 e Kr och förvaras i Leningrad. Eftersom denna text blev normerande, och andra handskrifter går tillbaka till den, är varianterna betydlig färre. Avskrivningarna har ju inte kunnat pågå längre tillbaka än från 900-talet och framöver, medan de nytestamentliga handskrifternas avskrivningshistoria ju är nära ett årtusende längre.
Detta innebär emellertid inte att GT:s text därför skulle vara säkrare. Tvärtom. För det första måste man fråga sig vad som har hänt före 900-talet, då Ben Asher-texten fastställdes. Vi har ju att räkna med en avskrivningshistoria dessförinnan på låt oss säga ett par tusen år. Har måhända texten under den tiden undergått våldsamma förändringar, som många forskare också menat? I det fallet har handskriftsfynd i Kairo och inte minst upptäckten av Döda-Havs-rullarna verkat lugnande. Här fick man med ens tillgång till handskrifter ett årtusende äldre än de äldsta hittills kända och därmed möjlighet att kontrollera vad som hänt med texten under dessa tusen år. Att avvikelser finns är självklart. En pingstevangelist jag hörde påstod i en predikan att texten i Jesajarullen från grotta nr 1 till varje ord, ja, varje bokstav överensstämde med de handskrifter som förut var kända. Detta är ett exempel på hur man med lögn försöker försvara Guds ords sanning. Avvikelser finns och ser man till antalet är de inte så få. Ser man till saken är det trots allt något av ett underverk att Jesajarullen från Döda Havet visar en sådan grad av överensstämmelse med den tidigare kända texten. Skillnaderna är av den art som kan illustreras med Jes. 40:7-8, där den text våra översättare följt är ordrikare än den i Döda Havs-rullen, men i sak densamma. Det kan nämnas att den amerikanska RSV (Revised Standard Version, 1952), trots att den ur textkritisk synpunkt anses ganska radikal, för Jes. 40-66 ansett sig böra avvika från den hittillsvarande masoretiska texten endast på sex ställen, och då är det fråga om ganska blygsamma avvikelser. Slutsatsen måste alltså bli, den gammaltestamentliga texten från tiden före Kristi födelse fram till den handskrift som våra översättare bygger på (från 1008) har traderats med en utomordentlig trohet. Vad som skett dessförinnan har vi ju inga möjligheter att veta (frånsett jämförelsen med gamla översättningar av GT), men det bör ju vara en rimlig slutsats att avskrivarna före Döda havs-rullarnas tid visat något av samma trohet, som man nu vet att avskrivarna efter denna tid visat.
Däremot är det ringa antalet handskrifter - och därmed antalet varianter - en nackdel, om texten i ett visst avsnitt är obegriplig, därför att man har litet material att jämföra med som kan hjälpa forskaren på traven. Det finns satser och kortare avsnitt i GT, där texten uppenbarligen råkat i oordning genom någon avskrivare, en oordning som sedan fortplantats, och där det är praktiskt taget omöjligt att veta med någon säkerhet hur texten ska förstås. Eftersom en översättare är tvungen att översätta allt, måste det därför på vissa ställen bli en översättning "på fri hand", vilket är lätt att se vid en jämförelse mellan olika översättningar. Ett exempel utgör Hos. 7:17, där svenska bibelns "De vända om, men icke till den som är därovan" uppenbarligen är en sådan tolkning på fri hand. "De vända sig till Baal" översätter Artur Weiser (i Das Alte Testament Deutsch).
Kontentan av hela denna redogörelse skulle kunna sammanfattas så:
1. När det gäller detaljerna föreligger både för GT:s och NT:s del talrika avvikelser mellan de olika handskrifterna. Särskilt för NT:s del är varianternas mängd oerhörd. Om en absolut ofelbarhet ska förutsättas, måste detta uppenbarligen gälla originalhandskrifterna, som för länge sedan gått förlorade. Däremot kan det inte gälla om den nu föreliggande texten, eftersom den endast existerar i form av handskriftstexer, som sinsemellan företer större eller mindre antal avvikelser.
2. När det gäller huvudsakerna - texten som helhet - är både GT och NT helt unika i all antik litteratur. En så fast och välbetygad text föreligger inte ens tillnärmelsevis för några andra dokument från antiken.
b) Traditionen bakom de bibliska skrifterna.
Det är typiskt för den moderna bibelforskningen att den för en stor del av de bibliska skrifterna - detta gäller ff a GT - räknar med en lång och komplicerad traditionshistoria, innan skrifterna fått sin definitiva form. Tratitionerna kan ha varit både av muntlig och skriftlig karaktär. Svenska forskare har särskilt starkt betonat den muntliga traditionens roll.
Så räknar man inte med att Mose skulle vara författare till de fem Moseböckerna som helhet. Däremot kan man medge att en del av materialet i dessa böcker kan gå tillbaka till Mose och mosaisk tid. Redan juden Ibn Esra (död 1167) påpekade att t ex 1 Mos 12:6 omöjligen kunde härstamma från Mose eller mosaisk tid: "Och Abraham drog fram i landet ända till den heliga platsen vid Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kanaaneerna i landet." På mosaisk tid bodde ju faktiskt kanaaneerna i landet. Satsen måste alltså var skriven av en författare långt senare som kunde se tillbaka på den kanaaneiska tiden som något förflutet. Slutsatsen förefaller oemotsäglig.
Det vanliga är att man räknar med fyra olika källor eller "traditionskretsar" bakom Moseböckerna; särskilt gäller detta berättelsestoffet. Lagstoffet anses vara mer svårbestämbart. Dessa fyra källor brukar benämnas Jahvisten, Elohisten, Deuteronomium och Prästskriften. De två sistnämnda är yngst. De två andra anses ha fått sin normativa form så tidigt som Domartiden, d v s tiden närmast efter intåget, 1200-talet och framöver (se Bright s 65).
De traditioner som finns i 1 Mos om patriarkerna förflyttar oss ytterligare ett halvt årtusende tillbaka. Abraham dateras vanligen till 1700-talet f Kr. Frågan är då om man vågar förutsätta en tillförlitlig tradering - då sannolikt i muntlig form - över så väldiga tidrymder. Den frågan besvaras olika. Vissa forskare ställer sig kritiska, medan andra tillmäter dem ett betydande historisk källvärde, med reservation för att det historiska skeendet måste ha varit mer komplicerat än berättelserna ger vid handen. Detta är helt naturligt med hänsyn till att berättelserna ju grupperar sig omkring vissa bestämda personligheter. Nyare undersökningar har visat med vilken förbluffande säkerhet muntligt material kunnat traderas i gammal tid och i denna kulturmiljö, och därmed har de som hävdar dessa berättelsers historicitet fått ett starkt argument.
När det gäller Josua till och med Krönikerböckerna så hänvisar dessa själva till källskrifter som författarna utnyttjat: "Juda konungars krönika" (2 Kon. 21:7 osv), "Israels konungars krönika" (2 Kon. 15:31 osv), "Den redliges bok" (Jos. 10:13, 2 Sam 1:18). Den sistnämnda tydligen en poetisk skrift, eftersom det sägs att bl a "Bågsången" fanns upptecknad där (2 Sam. 1:18).
Vad profetböckerna beträffar är Jesaja mest diskuterad. Där räknar man nästan allmänt med att en gräns går vid kap 40. Det som kommer därefter tillskrivs en namnlös profet - eller hans lärjungakrets - som verkade under fångenskapen och brukar benämnas Deuterojesaja, den andre Jesaja.
För NT:s del är problemet särskilt akut beträffande evangelierna. Det är ju något egendomligt med de tre första evangelierna. De kan sträckvis följa varandra praktiskt taget ordagrant för att i ett nu skilja sig och gå olika vägar. Den vanligaste tolkningen torde vara denna:
Markus är äldst. Matteus och Lukas har använt Markus som källa, ehuru inte slaviskt utan med viss självständighet. Av detta förhållande förklaras de nästan ordagranna överensstämmelserna långa stycken. Men Matteus och Lukas har dessutom bägge öst ur en gemensam källa, som främst utgjorts av en samling Jesusord. Därav förklaras dels att de har med många fler ord av Jesus än Markus, dels att de i återgivandet av dessa ord visar stora likheter. Men dessutom måste både Lukas och Matteus ha haft tillgång till "privata" källor, eftersom Matteus vet att berätta en del som Lukas inte berättar och tvärtom.
Synoptikernas (Matt-Luk) historiska värde anses av sansade forskare som högt. Men samtidigt betonar man att berättelserna måste kritiskt granskas, eftersom evangelisterna ofta berättar samma händelse olika och också skiljer sig åt när det gäller återgivningen av bestämda jesusord.
Ett enkelt exempel! I Matt. 10 förbjuder Jesus lärjungarna att ha skor på fötterna eller stav i händerna när de sänds ut. I Mark. 6 sägs uttryckligen att de skulle ha bäggedera, däremot inte bröd, ränsel eller penningar. Ett vanligt kompromissförslag går ut på att det skulle röra sig om olika tillfällen, men den "förklaringen" är mycket konstruerad. Endast ett exempel till från svensk exegetik: Gerhardsson har nyligen analyserat liknelsen om de fyrahanda sädesåkrarna, och anser sig kunna fastslå hur förändringar skett i liknelsens återgivning under traditionens gång, innan den slutgiltigt fixerades i skrift i de tre första evangelierna. Sådana analyser ingår för övrigt som ett stående element i liknelseforskningen.
Vad Johannesevangeliet beträffar har dett historiska värde mycket diskuterats. Det skiljer sig ju radikalt från de tre första. Allmänt sett har tendensen gått i riktning mot en ökad tilltro till riktigheten av de historiska informationer som lämnas där. Särskilt en punkt där Johannes och synoptikerna skiljer sig åt har diskuterats och gett upphov till en monstruös litteratur. Enligt synoptikerna ägde nattvarden rum en dag tidigare än enligt Johannesevangeliet. Alla harmoniseringsförsök har hittills slagit slint - en teori har varit att synoptikerna använt sig av en annan kalender än Johannes - och meningarna är delade om vem som ska anses ha rätt.
Vissa forskare frånkänner Paulus författarskapet till Efesierbrevet, Kolosserbrevet och pastoralbreven, som tillskrivs några pauluslärjungar. Betydande arbeten som hävdar motsatsen har dock utgivits under senare tid. Däremot är utan tvekan majoriteten av forskare obenägna att anse Judasbrevet och Andra Petrusbrevet som skrivna av de angivna författarna. Man hänvisar till att man i antiken inte hade samma syn på "författarrättigheter" som vi. Om man ville ge ökad tyngd åt något man ville säga kunde man ge ut det under en känd persons namn. Självfallet gjorde vederbörande det därför att han var övertygad om att han verkligen gav uttryck åt synpunkter, som delades av den person under vars namn skriften utgavs.
c) Innehållet i de bibliska skrifterna.
Hittills har vi mest sysslat med texternas yttre beskaffenhet och tillkomsthistoria. Låt oss nu vända oss till innehållet. Vi har redan vid något tillfälle överskridit gränsen till detta område.
Finns det motsägelser i Bibeln? Om ordet "motsägelse" får behålla sin vanliga betydelse av två olika sakuppgifter som inte bägge två kan vara riktiga, förekommer otvivelaktigt motsägelser i Bibeln. Jag föreställer mig också att det måste vara svårt att finna någon sakkunnig som förnekar detta faktum. Däremot skiftar förklaringarna till dessa motsägelser.
Särskilt enkelt att konstatera är motsägelserna ifråga om sifferuppgifter. Predikantbrevet nämnde två exempel. Här tar jag bara upp problemet med summan för Araunas tröskplats, enligt 2 Sam. ca 100:- och enligt 1 Krön ca 24 000 :- eller i Bibelns valuta 50 siklar silver resp 600 siklar guld. Detta är en motsägelse. Arndt "förklarar" i sin tidigare nämnda bok skillnaden på det sättet, att det rör sig om två helt olika affärer - första gången bara själva tröskplatsen, andra gången hela kullen. Men detta är ju ingen förklaring. De två berättelserna är ju ända in i detaljer identiska med undantag av just sifferuppgifterna. Med Arndts förklaringsmetod kan det inte finnas några motsägelser, varken i Bibeln eller några andra böcker, eftersom man konstruerar en helt ny berättelse i vilken den ena uppgiften infogas. Om denna metod användes i något annat sammanhang än just i samband med bibeltolkning, skulle vem som helst säga att det är fråga om en bluff. Ska vi verkligen sätta kraven lägre när det gäller den Heliga Skrift? Vill man inte medge att en motsägelse föreligger, bör man avstå från alla "förklaringar" av nämnda typ. De har bara samma verkan, som hustruns ord till sin man när han kommer sent hem: "Inga förklaringar. Det förvärrar bara saken!"
I och för sig kunde man tänka sig att ett avskrivningsfel föreligger. Detta är dock inte av större betydelse för problemet om Bibelns ofelbarhet. Men det är av andra orsaker knappast sannolikt. Skillnaderna på detta ställe mellan siffrorna i 2 Sam och 1 Krön fogar sig nämligen naturligt in i ett mönster, där det visar sig att Krönikeböckerna utmärks av en bestämd tendens att ge högre sifferuppgifter än Samuelsböckerna och Konungaböckerna.
Några exempel (jag väljer exempel där det uppenbarligen är fråga om parallellberättelser, d v s där samma händelse avses):
2 Sam. 8:4- 1 Krön 18:4: David tog ifrån konung Hadadeser enligt Sam 1 700 ryttare och 20 000 man fotfolk, enligt Krön 7 000 ryttare och 20 000 man fotfolk. Enligt 2 Sam. 10:18 dräpte David i slaget mot arameerna manskapet på 700 vagnar, enligt 1 Krön 19:18 7 000 vagnar.
Den olycksaliga folkräkning David ställde till med (väl en beskattningsreform) gav enligt 2 Sam 24:9 en siffra på sammanlagt 1 300 000 svärdbeväpnade män, enligt 1 Krön 21:5 1 570 000 "svärdbeväpnade män" (och då nämns att hit hörde inte Levi och Benjamins stammar).
Enligt 1 Kon 7:15 mätte kopparpelarna framför templet 18 alnar, enligt 2 Krön 3:15 35 alnar. (Man kommer inte ifrån motsägelsen genom att påpeka att Kon säger att måttet gäller den ena pelaren, eftersom Krön säger att det angivna måttet gällde bägge).
Enligt 1 Kon 7:26 rymde kopparhavet framför templet 2000 batmått (ca 72 000 liter), enligt 2 Krön 4:5 3 000 batmått (ca 108 000 liter).
Fler exempel kunde ges, men för vårt syfte räcker de nämnda. De är tillräckligt många för att visa att det inte kan röra sig om tillfälliga felskrivningar, eftersom man i så fall enligt alla statistikens lagar borde ha väntat sig ungefär lika många felskrivningar med lägre siffror. Den förklaring forskningen ger är att Krön är yngre än Sam och Kon och att samma lag verkat, som Gerhardsson i ett tidigare anfört citat betecknat som benägenheten att förstora det underbara och storslagna. Krön kan ju närmaste betecknas som en predikan över Sam och Kon, och det är därför i viss mån förklarligt att exakthet i sifferuppgifterna inte varit författarens primära syfte. Vi återkommer till detta!
Andra skillnader mellan Sam, Kon och Krön kan också nämnas, t ex när det gäller namn, men där kan inte möjligheten av felskrivningar uteslutas. Likaså måste man ha med i beräkningen det utbredda bruket med dubbla namn (t ex på konungar), varför man i sådan avseenden bör vara försiktig med att tala om motsägelser.
Går vi nu till NT har vi redan nämnt ett enkelt exempel på oförenliga uppgifter (om apostlarnas utrustning). Men det räcker egentligen att sätta sig ned och läsa en synops för att få klart för sig att de fyra evangelierna skiljer sig åt i åtskilliga detaljuppgifter. (En synops är en sammanställning av motsvarande berättelser ur evangelierna på fyra spalter jämsides med varandra, så att man exakt kan avgöra likheter och olikheter). Riesenfelds omdöme om dessa avvikelser har tidigare citerats.
Ingenting av det som nämnts gör på mig personligen ett särskilt allvarligt intryck. Speciellt differenserna i sifferuppgifter i GT måste man väl ändå säga är en fråga av tämligen underordnad betydelse. Men däremot visar de en sak med all önskvärd tydlighet: hur oerhört svår en absolut ofelbarhetsdoktrin är att försvara. Det är närmast för att visa detta som de anförts här.
Väsentligare än detta är emellertid en annan sak: de differenser i viktiga teologiska frågor som man anser föreligger mellan GT och NT. Jag tar här tre områden:
1) De dödas lott. De dödas lott framställs i GT som en skuggtillvaro. De döda är skuggor som inte kan tacka Gud (Psalt. 88:11). "Jag går hädan för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land, till det land vars dunkel är som djupa natten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa natten." (Job 10). Biblisk Uppslagsbok (art. "Dödsriket") säger helt riktigt: "GT skänker föga ljus över dödsriket... tillvaron i dödsriket är intet verkligt liv utan närmast en skuggtillvaro...." Hur annorlunda talar inte NT! Exempel är överflödiga! Men tilläggas bör, att redan inom GT:s ram - forskarna är benägna att säga att dessa ställen hör hemma ino GT:s yngre skikt - tränger sig en annan uppfattning fram: att inte ens döden kan bryta den troendes gemenskap med Gud. Bredvid den dominerande linjen som är den vi återgett ovan tränger sig alltså en annan linje fram, som mynnar ut i NT:s evighets- och uppståndelsehopp.
2) Fiendekärleken. Egentligen behövs här ingen bevisning. Det är helt klart, att något kärleksbud som även omfattar fiender inte finns i GT. "Du skall älska din nästa såsom dig själv!" (3 Mos. 19:17) heter det, men samma vers förklarar vad som på GT.lig mark menas med "nästa": "någon av ditt folk". Mångfaldiga exempel skulle kunna ges från de s k hämndepsalmerna. Oftast anfört är det förfärliga ordet ur Psalt. 137: "Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du gjort oss. Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan." Ställ mot detta Jesu ord i Bergspredikan: "I haven hört att det är sagt: Du skall älska din nästa och hata din ovän. Men jag säger eder: Älsken edra ovänner och bedjen för dem som förfölja eder och varen så eder himmelske Faders barn." (Matt. 5) Här föreligger en motsats av så radikal art, att jag har svårt att se hur den ska kunna förnekas. Däremot bör man medge, at den kan förklaras utifrån Israels historiska situation i GT. GT:s uppenbarelsehistoria är knuten till ett folks historia, d v s den är sammanflätad med en politisk historia. Inget folk i antiken - och ho vet om det inte gäller detsamma idag - har kunnat existera utan att med våld och hat försvara sig och sin existens mot ständiga fiender. I NT gäller det inte ett folk, en stat, det gäller individerna, Jesu lärjungar. Det förklarar motsättningen, men upphäver den inte.
3) Allmänt moraliskt. Om GT:s moraliska nivå jämfört med de kringliggande folkens torde det bara finnas ett omdöme: den står i en klass för sig. Åtminstone gäller detta programmatiskt.Att folket inte alltid levde efter sina egna grundsatser vittnar GT självt skoningslöst om. Och ändå ska vi inte föreställa oss att vi befinner oss på nytestamentlig mark. Hjältegestalterna - ty som hjältar framställs de - under Domartiden lämnar mycket övrigt att önska. Bright, som eljest är så försiktig i sina omdömen, blir här mycket kategorisk: "Domarna var sinsemellan på intet sätt jämförbara till karaktären. En del av dem (t ex Gideon) fördes in i uppgiften genom en intensiv upplevelse av gudomlig kallelse. En - Jefta - var en bandit, som visste hur man skulle sluta fördelaktiga avtal. En - Simson - var en attraktiv orosande (rogue), vars fabulösa styrka och erotiska affärer blev legendariska." (s. 156). Det finns en i våra kretsar ofta citerad vers om Simson, tolkad som en Kristus-förebild, som varje gång berör mig illa:
"Som Simson bortbar Gasas port
med lås och bom och stängsel
så har vår Herre Jesus gjort
med synd och Satans fängsel."
Men vad är sammanhanget i Domarboken? "Och Simson gick till Gasa. Där fick han se en sköka och gick in till henne." (Dom. 16:1ff). Det var när han vid midnatt lämnade skökan och stadsporten var stängd, som han ryckte loss den. Jag kan inte finna annat än att det är en blasfemi att nämna Herren Jesus i detta sammanhang. Simson är ingen Kristus-förebild.
II. Bibeln och naturvetenskapen
Endast några exempel är möjliga.
a) Skapelseberättelsen. Om den kan man yttra sig kort: Den stämmer inte med naturvetenskapen om man tar texten rent exegetiskt som den står, och det bör man naturligtvis göra.
Försöken att tolka "dagar" som världsperioder, geologiska epoker t ex, skulle inte ha fallit någon människa in, om man inte först hade lärt sig att naturvetenskapen räknar med sådana oerhörda tidrymder. Vad man gör är alltså att man accepterar naturvetenskapens resultat (i detta avseende!) och sedan går till texten för att tvinga den säga samma sak.
Det talas om "dag" och "natt", "afton" och "morgon" i berättelsen, och det talas om att solen ska lysa om dagen och månen om natten. Ska det betyda att solen ska lysa över första halvan av en geologisk period och månen över den andra halvan? Att Gud vilade på sjunde dagen tas i GT till motivering för införande av en veckodag som vilodag, inte till vila under en världsperiod. Dessa försök måste betraktas som rationalistiska. Däremot finns det en djup teologisk innebörd i allt som står i denna berättelse, även i de detaljer som verkar egendomliga, t ex att ljuset skapas före solen och månen och att dessa senare sägs skapade för att vara kalendrar, almanackor: "för att utmärka särskilda tider och år". Men därom är här inte plats att tala. Tysken von Rad har på ett förnämligt sätt fått fram dessa teologiska tankemotiv i sin kommentar till 1 Mos.
b) Människosläktets ålder. Enligt judiska och kristna sammanställningar av GT:s släktregister ägde skapelsen rum ca 4 000 år f Kr. Eventuellt kan man genom att tolka "dagar" som "geologiska perioder" (som ovan refererats) få fram att detta datum inte avser världens skapelse utan människosläktets ålder. Men konflikten med naturvetenskapen är likväl ohjälplig, om man fattar bibeltexten som en historisk skildring.
Enligt antropologerna har människan funnits åtminstone i 1 miljon år. Mot det kan man invända och säga att det antropologerna kallar "människor" (cromagnonmänniskan, neanderthalaren o s v) inte var människor i vår och Bibelns mening. Men man kommer likväl inte ifrån svårigheten. Spåren av vad som rimligen inte kan kallas annat än verklig mänsklig kultur sträcker sig mångdubbelt längre tillbaka i tiden än vad det bibliska tidsschemat räknar med. Eller skulle t ex grottmålningarna i norra Spanien, så förnämliga, att en av dem nu utgör omslagsbild på ett nytt modernt lexikon (Combi) inte vara skapade av verkliga människor utan av några slags halvapor, när man vet att den mest intelligenta apa inte med all träning i världen kan åstadkomma något som ens liknar en bild?
c) Bibelns geografiska horisont. Jag nämnde grottmålningarna i Spanien. Den delen av mänskligheten förekommer inte i urhistorien, lika lite som de urgamla kulturerna i Indien, Kina, Amerika, Afrika (frånsett norra delen), lika lite som Australien. Urhistoriens horisont är begränsad till Mellersta Östern: Mesopotamien, Syrien, Kanaan, Arabien, Egypten, Etiopien. Även Europa faller utanför, frånsett delar av den egeiska övärlden. Paradisberättelsen rör sig inom Mesopotamiens horisont, som man bl a kan se av flodnamnen. (Detta säger också t ex New Bible Dictionary).
Därför är det knappast riktigt texttroget, när man utan vidare reservation förklarar att de arkeologiska utgrävningarna i södra Mesopotamien (av Wolley mf l) bekräftar den bibliska syndaflodsberättelsen. Enligt texten - i traditionell tolkning - dränkte den ju hela världen, jorden och alla människor gick under. Naturligtvis finns det inga arkeologiska bevis för en sådan katastrof i historisk eller förhistorisk tid. Tvärtom! Däremot kan man komma fram till en historiskt rimlig mening i syndaflodsberättelsen, om man överger den falska premissen att Bibelns geografiska horisont och "världsbild" är densamma som vår. Jag återkommer till detta. Här har jag bara tagit fram den negativa aspekten.
Ett exempel till: I Josua 10 berättas det, att den dag då Josua besegrade amoreerna stod solen och månen stilla en hel dag. Vilken möda har inte lagts ner på att naturvetenskapligt visa att detta hänt! För åtskilliga år sedan utkom en bok av en viss Velchovsky, som ansåg sig kunna bevisa att en planet (jag tror Venus) passerat så nära jorden, att jordrotationen för en kortare tid upphävts. Detta planetmöte ansåg han också vara förklaringen till Egyptens plågor och vissa händelser i Josuaboken. Boken omtalades med respekt i en del kristen press. I själva verker förtjänar den ingen respekt. Den är ett fantasteri. Vad Josua 10 beträffar är det däremot tänkbart att en mycket enklare förklaring är riktig. Mer därom sedan!
Liknande fantasterier under kristen-naturvetenskaplig täckmantel utkommer ständigt. För några år sedan gick genom en stor del av den kristna pressen - flera av våra kretsblad återgav historien - en berättelse om hur ett par amerikanska professorer lyckats uppfinna en apparat, med vilken de kunde mäta bönens kraft. Berättelsen var smyckad med hårrensande detaljer. I Missionsbaneret har nyligen en författare sökt bevisa att 1 Mos. 10:25 ("åt Eber föddes två söner: den ene hette Peleg, ty i hans tid blev jorden fördelad") syftar på den av Wegener framkastade hypotesen om kontinentalförskjutningen. Ursprungligen skulle alla kontinenter ha utgjort en enda landmassa, men sedan "flutit" isär. Felet är bara att geologerna anser att denna förskjutning måste ha påbörjats för ca 200 miljoner år sedan. Enligt släktregistren - som författaren i MB uppenbarligen godtar - föddes Peleg ca 2 250 år f Kr! En professor Philibert har skrivit en bok om Uppenbarelseboken, som moder Basilea Schlink i ett olyckligt ögonblick citerar i "När grundvalarna vacklar". Den är full av fantasterier. Kvinnan som flyr ut i öknen där Gud bereder henne skydd (Upp 12) är påven som flyr undan den antikristiska makten och räddas, gräshopporna som omtalas i kapitel 9 är de moderna jetdrivna stridsflygplanen, deras "hår" är jetstrålarna, deras gaddar är förstås kanonbestyckningen et c. (I sanningens namn ska erkännas att jag inte har boken tillgänglig nu utan citerar ur minnet, men jag tror att dessa uppgifter är korrekta).
Om alla sådana försök att konstruera fram en överensstämmelse mellan Bibeln och naturvetenskapen måste man säga att de är metodiskt förfelade. Bibeln borde om sådana försök ha skäl att säga: "Må Gud bevara mig för mina vänner. Mina fiender klarar jag själv."
d) Vissa taluppgifter. Vårt predikantbrev hade bekymmer med uppgifterna om antalet av Israels barn vid uttåget: 600 000 män förutom kvinnor och barn, d v s rimligen 2-3 miljoner. Ben Gurion förklarade för några år sedan att siffran var helt orealistisk. Den kritiseras också av bibelforskarna på två grunder: För det första: När Jakob utvandrade till Egypten sägs hans familj ha utgjort 70 personer. Enligt de GT-liga uppgifterna varade vistelsen i Egypten i 430 år. Med den befolkningsökning som nu är genomsnittlig i Egypten - och den är som bekant hög - skulle avkomman under 430 år ha stigit till 10 353 personer (Bright s 121). När man hör talas om att antalet barnmorskor utgjorde 2 stycken (Sifra och Pua, 2 Mos. 1:15) så är det litet för 10 000 personer, men dock på något sätt rimligt. Men om den angivna befolkningsmängden är riktigt vore det samma sak som att säga att två barnmorskor sköter förlossningarna för hela Norge. För det andra: Summan är så oerhörd, att mon man föreställer sig att Israel marscherade i tät kolonn (med ca 1 meters avstånd) enligt gammalt egyptiskt mönster, fyra och fyra i bredd, skulle tåget ha räckt från Egypten till Sinai två gånger, d v s 560 km.
Mycken möda har lagts ner på att förklara dessa siffror. Troligen är förklaringen rätt enkel om man överger de moderna tankeformerna och sätter sig in i GT:s sätt att tänka. Jag återkommer också till denna punkt. Men fattad som en vetenskaplig upplysning i modern mening måste den vara hårdsmält för vem som helst.
Exempel på ett annat tal, som betraktas som varande av en helt obegriplig storleksordning, är uppgiften i 4 Mos. 11:31 om mängden vaktlar:
"En stormvind for ut ifrån Herren och den förde med sig vaktlar ifrån havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt över marken." Om man räknar en dagsresa så lågt som 15 km, ger det till resultat 9 miljoner kubikmeter vaktlar. Så mycket fåglar kan inte finnas i hela världen. En del utläggare har förklarat texten så att vaktlarna flög två (enligt en annan läsart tre) alnar över marken och därför lätt kunde fångas. Men då blir de övriga uppgifterna i versen utomordentligt besynnerliga. Att texten verkligen avser mängder av angiven storleksordning framgår av efterföljande vers, där det sägs att var och en insamlade 10 homer. Då blir summan, om endast de angivna 600 000 männen räknas som insamlare, 2 200 000 kubikmeter. Även här måste man fråga sig: Finns det så mycket fåglar i hela världen? När det gäller andra här påpekade svårigheter tror jag att tänkbara förklaringar finns. I detta fall ser jag ingen utväg annat än att antingen säga att uppgiften varit felaktig redan från början eller blivit det genom någon avskrivare.
Blott ett exempel till, närmast för att visa hur man kan skapa svårigheter där inga finns. I 1 Kon. 7:23 sägs att kopparhavets omkrets var 30 alnar och dess diameter 10 alnar. Det är uppenbarligen naturvetenskapligt sett felaktigt. Differensen är ju nära 1,5 aln. Även här återkommer jag till en positiv tolkning.
I denna del av mitt föredrag har jag radat upp svårigheter och tagit fram uppenbara problem. Det hade - föreställer jag mig - inte varit någon konst att hålla ett uppbyggligt föredrag om Bibelns trovärdighet och auktoritet utan att nämna något om dessa svårigheter. Så sker ju ofta, och jag tror inte att jag personligen skulle ha haft några svårigheter att hålla ett sådant "uppbyggligt" föredrag. Men som jag har sett det har det varit m in uppgift att här verkligen rada upp de problemm som kommer från den historisk-kritiska bibelforskningen och från annat håll, och sedan se om det finns möjlighet att hävd en syn som förenar redbarhet och ärlighet med full respekt för Bibeln som Guds uppenbarade ord och som församlingens högsta auktoritet. Denna positiva - och naturligtvis svårare - uppgift ska vi nu övergå till.
III. Utkast till en bibelsyn
Rubriken är med full avsikt försiktigt formulerad. Vad jag här framför är en personlig uppfattning, jag må väl få säga inte alltför lättköpt vunen, men inte därför utan vidare riktigare än varje annan. Någon "vetenskaplig bibelsyn" existerar inte och kan inte existera. Att Bibeln är Guds Ord låter sig lika litet bevisa med vetenskapliga metoder som att Gud existerar.
Det är också detta som är bristen i universitetens teologiska skolning, och som därför prästerna ständigt klagar på: de har fått en massa fakta, men ingen helhetssyn som placerar in dessa fakta i ett meningsfullt sammanhang. Denna helhetssyn är vad som brukar kallas en "trostolkning" och kan därför inte ges under vetenskapens namn. Som jag ser det skulle en väsentlig uppgift för vårt institut i Uppsala just vara att hjälpa studenterna fram till en sådan helhetssyn på Skriften. Och då tänker jag inte bara på Institutets egna elever utan är förvissad om att vi skulle kunna ha en uppgift långt vidare. Hungern och törsten efter en meningsfull helhetssyn på Bibeln är vitt urbredd, och de unga frågar sig bara vart de ska gå för att få hjälp till den.
Men om denna personliga bibelsyn, denna "trostolkning", denna helhetssyn inte i och för sig kan vetenskapligt motiveras, så kan den förhålla sig olika till vetenskaplig bibelforskning och till vetenskap ö h t. Den kan ta hänsyn till den och positivt bejaka den (vilket inte betyder okritiskt sväljande av allt som torgförs) eller den kan nonchalera eller förkasta den. Det är den förra ståndpunkten jag anser vara den enda möjliga och funktionsdugliga, i den miljö där institutet kommer att verka, helt frånsett att det är den enda so mitt privata samvete kan bejaka.
1) Lösningar som är omöjliga.
Därmed menas naturligtvis lösningar som jag bedömer som omöjliga. Att det finna andra kristna som finner det möjligt som jag upplever som omöjligt, behöver inte sägas.
a) "Fråga inte. Tro bara"! Då har man slutit sig i kramp. Inga tvivel får smyga sig in på något i Bibeln utan måste genast förjagas som otro. Detta måste i längden vara ohållbart. Det vittnar väl om något om hur svagt grundad bibeltron är, om den inte vågar öppet ta ställning till frågor som hela vår samtid är uppfylld av. Min personliga övertygelse är att om det inte finns några vanliga, rimliga skäl att tro på kristendomen, anser jag att man inte alls ska tro på den. Då kan man lika gärna tro vilka galenskaper som helst. Att jag med "vanliga, rimliga skäl" inte menar att Guds uppenbarelse och ingripande i historien är uteslutna, kommer att framgå längre rram. Enligt min mening är det t ex högst rimligt och förnuftigt att räkna med Jesu uppståndelse. Lärorik är här prologen till Lukasevangeliet. Han skriver om historieverk (Luk-Apg) "för att du ska kunna fullt förstå, hur tillförlitligt det är, som du har blivit undervisade i (Luk 1:4, Hedegård). Han säger inte till Teofilus: Tro bara! Han sccepterare en kritisk prövning och är beredd att lägga fram övertygande fakta.
b) Besläktad med föregående är: Vi bryr oss inte om vad vetenskapen och bibelforskningen säger. Vi tror som våra fäder har trott. En sådan position kan man försöka hålla. För varje år som går blir den allt ohållbarare. Jag hänvisar till professor Edvin Larssons uttalande som jag citerat tidigare. Dessutom kunde det förtjäna att tas upp till granskning vad som menas med "att tro som våra fäder har trott", men jag avstår. Jag vill bara påpeka att när Hallesby och männen omkring honom förde sin kamp mot den liberala teologien var det för att "bevara den tro som en gång för alla har blivit överlämnad åt de heliga". Men ingen ska väl påstå att Hallesbys åsikter i allo överensstämde vare sig med 1800-tal eller 1500-tal.
c) Den Heliga Skrift är ofelbar, och just därigenom Guds Ord, "as originally given", d v s ofelbar i sin ursprungliga form. Det är en vanlig lösning på reformert håll. Man medger att Bibeln innehåller felaktigheter och motsägelser, men de har kommit in under den skriftliga traderingens gång. Originalen var felfria. Den lösningen bedömer jag som den sämsta av alla. Den öppnar ena ögonblicket ögonen för problemen och ser dem, för att i nästa ögonblick med en rent metafysisk formel trolla bort dem. Detta hårda omdöme grundar jag på två överväganden. För det första: Om bibelns karaktär av Guds Ord sammanfaller med dess absoluta ofelbarhet, innebär denna "lösning" att Bibeln en gång var Guds Ord, men att den alltmer har upphört att vara det i samma grad som avskrivningsfel smugit sig in. Ståndpunkten leder enligt min mening till den paradoxala slutsatsen att Bibeln, sådan vi nu har den, inte är Guds Ord. (I debatten framhöll Oskar Wallin att det är en egendomlig tanke, att Gud skulle ha haft makt att inspirera felfria original, men däremot inte makt att bevara dem felfria. Jag anser synpunkten riktig). För det andra: Lösningen ger ett fegt intryck. Den tar sin tillflykt från det man kan kontrollera, d v s den nuvarande bibeltexten, till något som man inte kan kontrollera, nämligen de försvunna originalhandskrifterna. Det smakar rationalism och en egendomlig metafysik av denna lösning. Dessutom håller den inte sakligt sett. Skillnaderna mellan t ex Samuelsböckerna, Konungaböckerna och Krönikeböckerna kan inte förklaras som tillfälliga avskrivningsfel. Det har vi redan konstaterat.
2) Den enda kristna och anständiga normen för en bibelsyn: sanningen
Normen för vad jag ska anse om Bibeln får inte vara önskan att bevara min tro. Det önskar också hinduen och slår av den anledningen vakt om sina heliga skrifter. Inte heller önskan att bevara kyrkans auktoritet och ställning. Det som inte är sant må falla, hur dyrt priset än är. Måste inte det vara den enda rätta lydnaden för Honom, som kallar sig Sanningen? Denna respekt för sanningen innebär två ting:
a) Respekt för uppenbara fakta.
Det innebär inte underdånig respekt för alla vetenskapliga hypoteser, men villighet att pröva allt efter bästa förstånd och samvete och t ex erkänna uppenbara motsägelser i Bibeln, där sådana klart kan påvisas. Likaså respekt för historiska och naturvetenskapliga fakta, som verkar väl underbyggda. För mig personligen är det självklart att jag i naturvetenskapliga frågor tror mer på naturvetarna än på teologerna, om de skulle ha skilda uppfattningar (om nämligen naturvetarna inte är ute och botaniserar utanför sin vetenskap och försöker tala om t ex livsåskådningsfrågor som om de kunde göra det i naturvetenskapens namn).
I detta liksom i flera andra avseenden ansluter jag mig närmast till biskop Bo Giertz´ syn. Jag citerar här docent Ingebrands teckning av Giertz:
"Giertz utgår från Ordets verkan idag. 'Ordets auktoritet är ett erfarenhetsfaktum. Detta faktum kan sedan ge upphov till olika slag av teorier. Men det är Ordets myndighet, sådan den faktiskt gör sig gällande bland människor, som har fött teorierna och icke teorierna, som gjort Ordet till auktoritet'. Giertz lägger större vikt vid Ordets funktion än dess inspiration. 'Huvudtesen är alltså att den Heliga Skrift är Guds ord, d v s Guds tilltal till oss.' Giertz förklaraer att kyrkan icke har någon inspirationslära."
"Bibelordet har ett ärende kring vilket allt kretsar, frälsningen. Dels är det undervisning om frälsningen. Dels är Ordet självt handling, så att det väcker, tröstar och upprättar, d v s frälsar. Giertz betonaer därför att bibeln alltid måste läsas i frälsningsavsikt. Läser man bibeln på annat sätt kommer man fel. Då kräver man av bibeln svar på frågor som den icke är avsedd att svara på."
"På andra områden än frälsningens gör inte bibeln anspråk på auktoritet. Guds ords auktoritet är icke detsamma som dess ofelbarhet. Med ofelbarhet förstår då Giertz korrekthet i historiska och naturvetenskapliga framställningar. Giertz menar sålunda att bibeln är präglad av sina författares verklighetsuppfattning. Den innehåller historiska felaktigheter. Skapelseberättelsen är icke att förstå som en historisk skildring. Här har vi rätt att pröva bibeln med den kunskap vi har från andra källor. Giertz erkänner fullt ut exegetikens frihet. 'Det är självklart att vi inte kan sätta någon gräns för forskningens rätt att undersöka och pröva. Har en bibelbok kommit till på ett sätt så har den kommit till så. Man gör Gud ingen ära genom att förneka det."
"Giertz hävdar att det finns bibliska berättelser som har ett budskap till oss, oavsett om de uppfattas som historiska eller icke. Jobs bok och händelserna med Jona behöver icke alls vara historiska."
Doc Ingebrand sammanfattar Giertz´ syn med ett citat: "Bibeln är sådan Gud velat ha den."
(Eftersom jag utgick ifrån att Styrelsens ledamöter inte allmänt hade tillgång till Giertz´ skrifter i bibelfrågan valde jag att citera ur den undersökning som doc Ingebrand gjort för Bibelkommissionen, för att få en så säker och tillförlitlig beskrivning av Giertz´ bibelsyn som möjligt. Om Styrelsen läst biskopens småskrifter kan den själv konstatera att Ingebrands beskrivning är riktig. Jag anser det värdefullt att det blir känt att bibeltrohetens sedan flera decennier tillbaka mest talangfulle försvarare i vårt land har denna syn).
b) Respekt för det gudomliga handlandet i historien.
Tror jag på en levande Gud innebär det att jag måste räkna med ett gudomligt handlande i historien. Och vilken bok skulle väl berätta om detta handlande om inte Bibeln? Om därför Bibeln berättar att ting hänt, som "normalt" inte brukar hända, har jag ingen rätt att utan vidare säga: det kan inte ha hänt, därför att sånt brukar inte hända. Då måste jag säga: Om Gud har velat det, så har det hänt. "Vår Gud bor i himmelen; han kan göra allt vad han vill."
Därför måste min bibelsyn ge utrymme för uppenbarelsens verklighet och undrens möjlighet. Om Jona bok ska fattas som en historisk skildring innebär de tre dagarna i fiskens buk utomordentliga tankemässiga svårigheter. Men jag utesluter därför inte möjligheten. Ville Gud det, så hände det. (Större svårigheter är det faktiskt med den besynnerliga ricinbusken i kapitel 4, som växte upp på en enda natt, men som de flesta alltid tycks glömma bort!).
Jag måste tro på undret, därför att hörnstenen i in kristna tro är ett under som överskuggar alla andra: Kristi uppståndelse. Jag ska bara ha klart för mig en sak: undret står i Bibeln i uppenbarelsens tjänst. Därför berättas det aldrig att Gud går omkring och gör under "i vardagslag"; som en annan trollkonstnär.
Inte heller kan det som nu sagts bidra till lösningen av de motsägelser vi talat om. Bibeln berättar aldrig att Gud gjort under av den beskaffenheten att 100 kr och 24 000 kr skulle ha blivit identiska summor (jag tänker på Araunas tröskplats). Räknar man med det, då räknar man med den s k dubbla sanningen, och då är alla meningsfulla tankeutbyten omöjliga. Inte heller räknar Bibeln med att de israelitiska kvinnorna skulle ha fått förmågan att föda barn mycket tätare än den normala graviditetstiden möjliggör, vilket vore förutsättningen för den enorma tillväxt som siffran 600 000 män förutom kvinnor och barn förutsätter.
3) EFS:s fundamentalism"
Det är riktigt, när en forskare hänför EFS till "riktningar med fundamentalistiska inslag" (Ingebrand). För majoriteten av EFS:s missionsfolk är Bibeln helt oreflekterat ofelbar.
Men - man observerar inte alltid, att denna "fundamentalism" är av ett annat slag än inom flertalet reformerta rörelser (Pingströrelsen m fl). Orsaken är - Luther.
För Luther är Bibeln tveklöst den yttersta auktoriteten. Den står över påve och kyrkomöten. Satidigt rör han sig inom den med en egendomlig frihet. Hans kanonkritik är välkänd. Han placerade Hebréerbrevet, Jakobs och Judas´ brev samt Uppenbarelseboken sist och gav i företalen uttryck för sin kritiska inställning. Omdömet om Jakobs brev som en halmepistel är välkänt. Någon liknande kritik riktar han däremot inte mot de skrifter som han tveklöst betraktade som apostoliska och kanoniska. Och ändå rör han sig även där med en egenomdlig blandning av frihet och bundenhet, som bara kan förklaras av att Bibelns hela budskap för honom kunde sammanfattas i ett enda begreppspar: lag och evangelium.
Här kan nämnas det rätt okända faktum, att de ovan nämnda bibelböckerna i Gustav II Adolfs bibel 1618 placerades sist under rubriken "Nya testamentets apokryfer." (Jag tackar teol lic Birger Olsson för denna upplysning).
Rosenius är praktiskt sett fundamentalist, såtillvida att det är omöjligt att hitta ett enda ställe hos honom, där han uttrycker tvivel på någon biblisk utsagas riktighet. Men den organisation han var med om att bilda, var till hela sin struktur obiblisk enligt reformert måttstock. Anledningen är hans beroende av Luther och dennes syn på Skriften. Även för Rosenius är Bibeln, både GT och NT, ett enda budskap: lag och evangelium. Det är inte en bok om allt möjligt, kyrkorordningsregler o s v. I Rosenius´ Samlade skrifter finns, så vitt jag förstår, ingen enda artikel över vilken man skulle kunna sätta rubriken "Finns det motsägelser i Bibeln"?
Det tycks mig därför att vi i vår egen tradition har bättre förutsättningar och större rörelsefrihet än många andra att utforma en bibelsyn, som samtidigt slår vakt om Bibelns auktoritet och gör rättvisa åt den nya situation vi befinner oss i.
4) Utgångspunkten: Bibeln berättar en uppenbarelsehistoria
Detta innebär två ting:
a) Sanningshalten av denna uppenbarelsehistoria kan inte uppges utan att den kristna tron blir utan mening.
Det finns genom GT en historia berättad, som mynnar ut i Kristus, hans död och uppståndelse. Om detta inte har hänt är den kristna tron en bluff. Detta måste sägas mot "bultmannianismen", "robinsonismen" och mot den nu så populära "Gud-är-död-teologin". Den förnekar denna historia, men anser sig likväl kunna ha kristendomen kvar. Det är en omöjlighet.
Med "uppenbarelsehistoria" menar jag då inte alla detaljuppgifter av matematisk, naturvetenskaplig eller annan karaktär. Vad har det för betydelse för uppenbarelse-historien, om pelarna Jakin och Boas framför temålet var några alnar längre eller kortare eller om David betalade så eller så mycket för tröskplatsen? Men redan om man påstår att patriarkatet aldrig existerat börjar det brännas, för uppenbarelsehistorien börjar enligt GT självt just med Abrahams kallelse (1 Mos 12 och framöver), och skulle vi kunna fastslå att uttåget aldrig ägt rum och att Kristus aldrig uppstått, då är underlaget för den kristna tron borta.
Mot den bakgrunden är den med en djup tillfredsställelse man kan konstatera, att forskningens utveckling i stort gått i riktning mot ett ökat förtroende för den historia Bibeln berättar.
Jag väljer patriarkberättelserna som ett tacksamt exempel. Dels var den äldre forskningen benägen att betrakta dem som mytiska anfäder eller möjligen som personifikationer av olika stammars historia. Dels är - som jag redan nämnt - dessa berättelsers traditionshistoria ovanligt invecklad. För även om Första Mosebok skulle ha uppstått på Mose tid, så ligger det ändå ett halvt årtusende mellan den tid då Abraham enligt dessa berättelser skulle ha levat och nedtecknandet. Kan man verkligen rätkna med att trovärdiga historiska informationer kan traderas muntligt över så väldiga tidrymder?
De sista decenniernas arkeologiska upptäckter har lett till förbluffande resultat. Inte så, som man ibland kan få höra, att arkeologin bevisat att dessa berättelser är sanna. Hur skulle den arkeologiska upptäckt se ut som bevisade att Abraham har levat? Men däremot har arkeologin visat detta: De sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden som patriarkberättelserna vittnar om, existerade inte på den tid då dessa berättelser skrevs ned, d v s efter intåget i Kanaan. Däremot stämmer de perfekt med de sociala, ekonomiska och kulturella förhållanden som rådde i övre Mesopotamien, varifrån Abraham kom, under de första århundradena av 2:a årtusendet före Kr. (Abraham dateras ju till 1700-talet f Kr. eller tidigare).
Vad arkeologin har bevisat är alltså detta: om detta har hänt, måste det ha hänt under den tid GT anger, d v s minst ett halvt årtusende före den skriftliga fixeringen. Därmed är tanken på patriarkberättelserna som skrivbordsprodukter i stil med Johannes Magnus regeringslängder över svenska forntida sagokungar, avsedda att förhärliga Sveriges fornhistoria, definitivt avlivad. Mer ska vi heller inte begära av arkeologin.
Tilläggas bör, att kronologin från och med Abraham tämligen väl stämmer med den profana historieskrivningens, även om det dröjer en bit upp i konungatiden innan den ligger definitivt säker.
Annorlunda förhåller det sig - som tidigare antytts - med 1 Mos. 1-11. De avser inte att vara historia i vanlig mening utan ser mänskligheten i ett slags grandiost fågelperspektiv, där alla de grundläggande existensiella villkoren för människan tecknas: människan som skapad till Guds avbild, äktenskapet som gudomlig instiftelse, människan so fallen och därför stående under Guds dom (som syndafloden utgör en våldsam exemplifiering av), men smama mäsnklighet också levande av Guds nåd (det noakitiska förbundet), hur den brustna gemenskapen mellan Gud och människa leder till att mänskligheten som en enhet brister och faller sönder i folk som inte längre förstår varandras språk. Kapitel 11 slutar med en fallen, hemlös, splittrad och av Gud dömd mänsklighet. I kapietel 12 börjar uppenbarelsehistorien, som "hela skall det brutna", upprätta det fördärvade, för der gäller ju inte Israel: "I dig ska alla jordens skatter bli välsignade." (1 Mos. 12:3). Nu börjar historien, och den äe uppenbarelsehistoria.
(forts följer)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar