Påskvänner!
Så är vi då framme vid Petrus´ förnekelse. Jag tror det är Andreas Carl Rutström (kh i Hedvig Eleonora 1758-65, landsförvisad 1766-70) som påpekar att Tredje akten egentligen inte är särskilt uppbygglig. Det är mest Jesus´ fiender som agerar och pratar, och Jesus´ vänner mest bara sviker, förnekar och förråder. Men Rutströms (uppbyggliga!) passionsbetraktelse utgår från bibelordet om Jesus som den ende Medlaren mellan Gud och människor. Det är bara Jesus som håller, och det syns så tydligt i passionsberättelsen. Inte stor risk, som det nu blev, att någon sätter sitt hopp till Petrus eller någon annan av lärjungarna.
Det var kallt, står det, och därför samlades alla på översteprästens gård omkring den värmande kolelden. "Ty efteråt ska du förstå, att just vid soluppgången / är natten särskilt kall. Men så / begynner fågelsången." (Harry Blomberg). Just den här gången innebar ju inte fågelsången och gryningen någon glädje och lättnad för Petrus. Tvärtom blev han så slagen av samvetet att han nära nog förtvivlade, eller i varje fall grät bittert, förkrossad av Jesus´ blick. Men jag tror att Johan Olof Wallin hade rätt: Petrus såg att det var en kärleksblick (vilket ju alls inte gjorde honom mindre förkrossad, tvärtom).
Många av oss har därför vid nattvarden gärna sjungit med Wallin (här i lätt bearbetning av undertecknad): "Likt Petrus som berömde sig / jag svek dig svårt och glömde dig, / men du ej dömde mig. / Din blick mig fann, din kärleksblick / till djupet av mitt hjärta gick."
Berättelsen/betraktelsen avslutas med ett par verser av Franzén, också de bearbetade av mig häromåret. Jag var inte riktigt nöjd med att det framstod som om Jesus bara kunde väcka och upprätta de gråtande och kristusälskande. Men det är väl uppenbart att Petrus fylldes av gråt och kärlek först när Jesus' väckande och upprättande blick redan hade nått honom?
AKT 3, STYCKE 2: Petrus förnekar Jesus
Simon Petrus jämte en annan lärjunge hade följt efter Jesus. Den lärjungen var bekant med översteprästen och gick med Jesus in på översteprästens gård, men Petrus stod utanför vid porten. Den andre lärjungen, den som var bekant med översteprästen, gick då in och talade med portvakterskan och fick så föra Petrus ditin. Tjänstekvinnan som vaktade porten sa då till Petrus. "Är inte också du en av den mannens lärjungar?" Han svarade: "Nej, det är jag inte."
Men tjänarna och rättsbetjänterna hade tänt upp en koleld mitt på gården, ty det var kallt, och de stod där och värmde sig. Bland dem stod också Petrus och värmde sig. Då sa de till honom: "Är inte också du en av hans lärjungar?" Han nekade och sa: "Det är jag inte." Då sa en av översteprästens tjänare, en släkting till den som Petrus hade huggit örat av: "Såg jag inte själv att du var med honom i örtagården?" Och de kringstående kom fram och sa: "Förvisso är också du en av dem - redan ditt uttal röjer dig ju!" Då började han förbanna sig och svära: "Jag känner inte den man som ni talar om!" Och i detsamma gol hanen. Då vände Herren sig om och såg på Petrus, och Petrus kom då ihåg Herrens ord, hur han hade sagt till honom: "Förrän hanen idag har galit ska du tre gånger förneka mig." Och han gick ut och grät bittert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar