Och här nedan beskrivs alltså påsken 1922 (tydligen följde man som lutheraner gregoriansk kalender i socknen) av prästen och folkhögskolerektorn Sigfrid Hoas 1959, 30 år efter att ca 900 svenskbybor hämtades till Sverige med båt och tåg och kom hit som flyktingar från Stalins sovjetrepublik Ukraina. Nödåren 1866-68 var alltså inte sista gången en svensk by upplevde riktig, livshotande hungersnöd. Nog tycker man att den döende tiggarpojken vid grinden - den allra minste av Frälsarens föraktade bröder - åtminstone kunde ha fått en riktig dödsbädd till låns. Men jag är förstås inte den som ska döma; i det läget var ju byns egen befolkning i en desperat och sinnesförslöande svältsituation, och såväl pojken som byborna räddades ju till livet den där förunderliga påskdagen 1922:
Ingen bonde blev glad, när soldater eller andra befallde honom att spänna för och köra ut till fronten. Häst och vagn blev förr eller senare sönderskjutna där. Lyckades han komma tillbaka till byn med livet och piskan i behåll, fick han tacka Gud av hela sitt hjärta. Allt var kaos och upplösning. Ingen kunde planera något för framtiden. Ingen vågade över huvud taget hoppas på någon framtid. Mer än någonsin hade man anledning att sjunga: "Blott en dag, ett ögonblick i sänder!"
Alla förråd var snart tömda. Jordbruket kunde inte skötas som förr. Det fanns ju inga hästar. Det lilla, som växte, trampades ner av soldaterna eller brändes bort av solen. Krig och missväxt följs ju ofta åt. Hungersnöden stod för dörren.
Sverige sände hjälp till ett visst område i Ryssland och lät oss få del av den hjälpen. Det var hösten 1921. Men snart var vi åter utan mat och fruktade det värsta. Våren 1922 blev katastrofal för oss och hela Ukraina. Hungersnöden skördade miljoner människor. En svensk i Ukraina, missionär Wilhelm Sarwe, såg med egna ögon hur stackars ryska mödrar lindade sina hungerdöda barn i säcktrasor och lade de utmärglade kropparna på trottoaren. Likvagnarna körde natt och dag och lade unga och gamla i massgravar. Folk låg och stönade på gatan: "Får jag se lite bröd, innan jag dör! Jag ska inte alls äta det. Jag vill bara se hur bröd ser ut innan jag d-ö-r."
Värst var det att komma in i barnhemmen och se de utsvultna barnen, som räckte sina armar mot den besökande och bönföll om hjälp: "Chleb, chleb, chleb!" (Bröd, bröd, bröd!) Men ingen hade något bröd att ge. Det hade gått så långt på vissa platser att man börjat sälja människokött på torget i sin yttersta förtvivlan. Hungrande människor kan drivas till vansinniga gärningar.
Aldrig ska jag glömma den lille judepojke som tagit sig ut till vår by för att tigga mat av oss, som själva var i största nöd. Kanske han ändå hade fått någon soppa, kokad på mjölsmulor eller syror, som växte på holmarna. Men hans redan fördärvade mage tålde inte längre någon föda. Nu låg han vid muren till kyrkparken, strax utanför vår grind. Hans kläder var bara trasor. Kroppen var uppsvälld och full med rinnande bölder. Han låg i sin avföring och luktade hemskt illa. Han hade slutat att hoppas på hjälp. På samma sätt var det med oss andra i byn.
Nog hade vi talat om vår nöd för både Gud och Sverige. O, vad vi bad till Gud om räddning och hjälp! I Sverige gjordes väldiga insamlingar för vår räkning. Men ingen visste om någon hjälp kunde komma fram och komma i rätt tid. Ryssland var då mera stängt än någonsin. Människorna där befann sig liksom i ett brinnande hus, där alla dörrar och fönster var igenbommade.
Länge hade vi strängt ransonerat vårt bröd. Pappa var "hård" när det gällde "extratilldelning" åt barnen, men mamma smugglade till oss en brödbit ibland. Vi bakade kakor av gräsrötter. Många åt hundar och kattor eller klippte ogarvad hud i tunna strimlor, som kokades något så när mjuka. Nöden och förtvivlan blev större och större. Många låg redan hungersjuka och såg underliga syner. Någon tyckte sig se ett flygplan som kom med hjälp från Sverige.
Kyrkklockorna klämtade oftare än förr. Vi visste genast vad det betydde. Nu hade hungersnöden krävt ett nytt offer. När en kråka satt på kyrktornet och kraxade skulle någon dö, sade man. Så snart jag såg en kråka sätta sig på korset, tog jag en sten och körde bort den. Jag ville inte att någon skulle dö...
Men döden brydde sig inte om vad en 13 års pojke tänkte eller gjorde. Den var så upptagen med att "meja ned" allt "människogräs" och visa sin väldiga makt. Just när det började våras 1922, blev den som ivrigast att gräva den ena graven efter den andra. Snart hade vi alla bara en sak att tänka på: fira påsk och sedan dö.
Jag minns ännu så tydligt, hur vi på påskafton snyggade upp överallt, fastän vi alla redan var i dödens väntrum. Till och med gatan gjordes fin. I kvällningen vandrade en främling genom byn. Han talade om för oss, att han sett en större, utländsk båt i Berislav och att den kanske var på väg till oss. "Ni svenskar har ju förbindelse med utlandet", tillade han, innan han gick vidare.
Hans ord var som en elektrisk stöt. Vi vaknade upp ur vår dvala och började faktiskt hoppas igen. Några av byborna tog häst och vagn och for in till Berislav för att undersöka saken. De kom rätt sent dit och fick då veta, att den utländska båten redan lämnat staden och fortsatt uppför floden. Myndigheterna var själva intresserade av saken och behöll männens häst och vagn för att dagen därpå ta reda på båtens ärende och slutmål. Männen var så ivriga att få berätta vad de visste om båten, att de mitt i natten vandrade tillbaka till byn. De knackade på rutan hemma hos oss och gav sig inte tid att gå in genom dörren utan hoppade in genom fönstret. "Båten är på väg uppför floden! Det verkade som om den var på väg till Gammal-Svenskby", berättade männen med stor iver och fortsatte: "Ni ska se att det är den svenska hjälpen, som kommer till vår räddning!"
Min bror och jag lyssnade intensivt till rapporten och samtalet mellan männen och far. Vilket glädjebudskap mitt i natten! Men alldeles säker kunde man ju inte vara. "Tänk om det är räddningen som kommer!" sade vi till varandra. "Tänk om vi slipper dö!" Så småningom somnade vi igen men vaknade tidigt och skyndade ut i den vackra påskmorgonen. I kyrktornet spejade redan många bybor efter båten. De upptäckte den långt borta bland pilträden. Vårfloden hade redan börjat, och därför måste båten köra mycket långsamt, medan sjömännen lodade djupet undan för undan. Man visste ju inte var själva strömfåran gick, och förrädiska sandbankar var det gott om.
Enligt gammal sed samlades vi också denna påskmorgon, den 16 april 1922, till en tidig påskotta ute på kyrkogården. Många trodde nog att det var den sista påskottan vi firade i byn. Länge skulle det inte dröja förrän vi alla hungrat ihjäl. Därför hade de flesta tänkt gräva sina egna gravar efter ottans slut. Det var bäst att göra det, medan man ännu hade några krafter kvar.
Vi var kraftlösa, men solen hade visat sin kraft och lockat fram tusende påskliljor på gravkullarna. Hela naturen var en jublande lovsång till Skaparen, som börjat kläda jorden i högtidsskrud och lovat ha omsorg om oss. Liljorna på marken och den jublande fågelskaran under himmelen sökte på allt sätt vittna om vår himmelske Fader, som visste vad vi behövde.
Det blev en underlig gudstjänst för oss denna minnesrika påskmorgon. Vi sjöng våra psalmer och sånger, lyssnade till predikan om Jesu uppståndelse men var kanske mest av allt intresserade av den främmande båten, som vi delvis kunde följa från kyrkogården och som tänt vårt hopp i nödens natt. Var den på väg till oss eller skulle den vidare? Stannade den vid vår by, betydde det liv för oss. Gick den vidare, ja, då hade vi inget annat att göra än ta fram våra spadar, gräva våra gravar och vänta på den oundvikliga döden. Nog var det spänning i våra bröst! En kamp mellan liv och död, såsom lärjungarna måste ha känt den första påskmorgonen.
Gudstjänsten var slut. Prästen sade sitt sista Amen. Då hände det! En lång, ljuvligt lång signal från båten gjorde våra djärvaste drömmar till den underbaraste verklighet! Båten hade stannat vid vår by! Den kallade på oss! Den hade kommit för att rädda oss, när nöden var som störst! Bort med alla spadar! Nu ska vi inte dö! Nu ska vi leva! Nu blir det påsk också i våra liv!
På svaga ben skyndade vi oss ned till Dnjepr-sänkan. Båten hade lagt till vid själva flodstranden. För att komma dit måste vi ro över ett område av dalen, som redan stod under vårfloden. Just som vi hoppade i båten för att ro iväg, kom den kvarhållna svenskbyvagnen med några av myndigheterna i Berislav. De ville ha vår båt och ropade att vi skulle stanna. Men vem hade tid med sådant, när vi var kallade till livet? Räddningsbåten hade ju kommit till oss och inte till besvärliga ryska myndigheter. De hade tid att vänta till nästa båttur.
Ingen kan ana eller beskriva de känslor av jubel och tacksamhet som fyllde våra hjärtan, när vi bortom pilträden upptäckte den stora svartahavsbåten "Odessa", som dagen till ära var smyckad med ett flaggspel, Röda korsets fana och - bäst av allt! - den svenska flaggan.
Där vajar en fana, o broder, se där, / den blågula, svenska fanan det är. / Från fanan en susning i rymden man hör: / "Din hjälp är från GUD, som barmhärtighet gör."
Vid relingen på "Odessa" stod den gamle, beprövade rysslandsmissionären Wilhelm Sarwe, ledare för hjälpexpeditionen från Sverige. Han hade kämpat energiskt för att om möjligt hinna fram till påsken och hjälpa oss i den svåra nöden. När han nu stod ansikte mot ansikte med de hårt prövade byborna, upplevde han väl sitt livs största och mest gripande händelse. Min far tolkade våra känslor med dessa ord ur Bibeln: "Detta är den dag Herren har gjort; och är ett under för våra ögon."
Nu kunde vi gå upp till byn och hålla verklig påskgudstjänst. Båten var fullastad med livsmedel av alla slag, utsäde, redskap, kläder och skor - allt för att hjälpa oss att kunna fortsätta livet. Nu blev påskpsalmens ord mer levande än någonsin förr: "Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd!" Kristus levde, och vi skulle få leva!
Båten måste avlastas så fort som möjligt för vårflodens skull. Dessutom måste ju människorna få ögonblicklig hjälp. Men det skedde under stränga förhållningsregler: "Ät inte för mycket första gången! Magarna är så svaga, att maten lätt kan skada istället för att rädda!" Det går inte att beskriva alla glädjescener, när de uthungrade människorna i Gammal-Svenskby och i grannbyarna samt utsvultna barn i flera ryska barnhem för första gången på länge fick se mat och smaka bröd, som var riktigt bröd och inte bakat av gräsrötter!
Jag ska aldrig glömma när jag på påskdagen satt och åt knäckebröd! Världens bästa bakelser kan aldrig smaka lika gott som det underbara brödet smakade! Vilken tacksamhet och glädje hos alla som fått del av den svenska hjälpen! Man var stolt att vara svensk då och erfara hur Sverige beundrades för sin hjälpsamhet. Oändligt många människoliv räddades genom de många gåvorna från Sverige. Till och med den lille judepojken med de många hungerbölderna, han som låg utanför vår grind, blev räddad från hungersdöden och glömde väl aldrig det barmhärtiga landet i norr.
Wilhelm Sarwe, Gösta Cedergren, Kvinnliga Missions Arbetare i Stockholm, Nathan Söderblom och tusende andra i Sverige och Finland har varit svenskbybornas välgörare genom tiderna. Gud löne dem alla för allt vad de gjort för oss!
Missionär Sarwe återvände så småningom till Sverige i sällskap med min far, som i september 1922 blev prästvigd för Gammal-Svenskby. En ny hjälpsändning utrustades i Sverige och kom till vår by strax före jul samma år. Det var roligt att få hem far och se honom i den fina prästdräkten i vår vackra kyrka. Vi hade förut begagnat finlandssvenskarnas psalmbok, men fick nu den rikssvenska psalmboken att sjunga ur. De gamla kyrkklockorna var spruckna och byttes ut mot nya, som gjutits i Sverige. Två av dem hänger i svenskbystapeln på Roma kyrkogård och kallar samman svenskbyborna till tacksägelsegudstjänst varje år den 1 augusti till minne av deras ankomst till Sverige den 1 augusti 1929. Den tredje klockan har så småningom hamnat på en av Svenska kyrkans missionsstationer i Sydafrika.
(Sigfrid Hoas 1908-1984: Banditer i byn, Efs-förlaget 1959)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar