När Rosenius skrattade - och två allvarliga psalmer av två starka kvinnor

Påskvänner!

Det har varit något förr också. Efs idag hänger samman med Efs igår. 

På Carl Olof Rosenius´ och Betty Ehrenborg-Posses tid var det det förra Krim-kriget som var på allas läppar (Åland tillhörde ju på den tiden Ryssland så kriget kom verkligen nära Sverige). Det sägs att en av de få gånger den blide Rosenius inte kunde låta bli att skratta, var när han under kriget hade en ivrig, politiskt mycket engagerad farbror på besök. Rosenius försökte leda samtalet in på de eviga tingen och sa därvid: "Ja, det är dock gott att vi hava 'det rike som ej bäva kan'!" "Jo men", invände farbrorn, "jag tror visst att även Ryssland kan skakas!" Där någonstans kunde Rosenius enligt Bernhard Wadström (i "Ur minnet och dagboken") inte längre behärska sina dittills allvarliga anletsdrag :o).

Nu till Britt G Hallqvists fina flyktingpsalm, som fanns med i psalmbokens EFS-tillägg från 1986 till 2003 men som tyvärr försvann i det senaste "Verbum-tillägget" just när flyktingströmmarna till Sverige började ta fart! Den är dock kvar i frikyrkliga Psalmer och Sånger. Tack till Elsa Bådagård (liksom våra barn uppvuxen i Bollnäs'  Missionsförsamling) för det fina framförandet:

Även Betty Ehrenborg-Posses psalm från det stora Krimkrigets tider - här lätt bearbetad av mej - känns märkligt aktuell idag (sjungs lämpligen till Primus Leppänens melodi, som i klippet här nedan framförs till en annan text):

1. I en stormig tid,
under kamp och strid,
oro, svaghet, nöd och plågor,
då av tusen ting
hjärtat kastas kring,
irrande som havets vågor,
då i klentro vi, likt Petrus långt från strand,
sjunker men försöker fatta Mästarns hand, 
Herre, träd då fram,
lyssna uppmärksam
till vår bön och våra frågor!

2. Storhet du förstör,
makt tillintetgör,
självklokhet till dårskap bringar,
men ditt rikes brodd,
ringa och försmådd,
skyddas av din starkhets vingar.
Ständigt syns din kungatron väl arm och glömd,
i en krubba låg du ju för världen gömd,
men du går dock fram,
lugn och lyckosam,
och med kärlek oss betvingar.

3. Ja, din krona är
väl av törnen här
och ett kors din tron får vara;
staven som dej slog
du till spira tog,
du fick sår till smycken klara.
Men du är den lilla sten som sönderslår
guldbelätet som all världens offer får,
och du växa skall,
tills för världen all
du din makt skall uppenbara.

4. Herre, lär oss då
att ej kalla gå,
men i dag vår lovsång höja!
Ty du kommer snart, 
allt blir uppenbart,
länge kan det mer ej dröja.
Låt oss här bekänna oss till dej förut,
så du kan bekänna dej till oss till slut,
när inför din makt
och din äras prakt
alla knän sej måste böja.

5. Vi bekänner väl:
du har många skäl
att för evigt oss förkasta.
Vi i överdåd
djärvts försmå ditt råd,
oss med skuld på skuld belasta.
Dock består din nåds och trofasthets förbund,
också denna stund är nådens tid och stund.
Denna dag och tid
till din nåd och frid
låt oss genast saligt hasta!

Text: Betty Ehrenborg-Posse, bearb. A.H.
Musik: Primus Leppänen

B Ehrenborg-Posse: