Påskvänner!
Här den längsta sång jag vet, lätt bearbetad av undertecknad (resten av adventskalenderns sånger blir alltså kortare). Lulepojken A C Rutströms (300 år i går) sånger sjungs knappt längre (kanske förståeligt :-) men har haft enorm betydelse för både Rosenius och den evangeliska väckelsen i stort, inte minst på den tiden som ungdomar kunde "dygna" med sångböcker i hand.
Allas erfarenheter av omvändelsen är inte lika och det vore fel att göra alla moment i just Rutströms "obligatoriska". Ändå återspeglar mycket i sången den "nådens ordning" Guds Ande nog behöver låta oss erfara om Jesus ska bli verkligt stor för vårt hjärta. Än som i "gången tid".
Förstå mej rätt: vi behöver inte evangelisera med hjälp av just Rutströms sånger! Ändå tror jag att både Ambrosius, Luther, Rutström och Sandell kan tjäna både som inspiration och korrektiv till en alltför "blodlös" kristen psalmdiktning. Det finns något här som även Efs idag behöver ta vara på.
ANDERS CARL RUTSTRÖM 300 ÅR
OM SJÄLENS SANNA OMVÄNDELSE
1. I Lammets död och smärta
består mitt nådaval,
i hans uppstungna hjärta
och i hans själakval
jag anser mig intagen,
förlossad, friköpt nog
och detta på den dagen
då han på korset dog.
2. Alltsedan dess jag varit
hans arv och egendom,
fast jag har vilse farit
och föga brytt mig om
den väg jag månde vandra,
om den till livet drog,
ell´ om, med många andra,
jag dödde när jag dog.
3. Så flöt min halva levnad
mig som en ström förbi,
jag fann en usel trevnad
i syndens slaveri.
Jag hissnar, när jag minnes
ett så osaligt liv,
hur jag var nöjd till sinnes
i dödens tidsfördriv.
4. Men mitt i döden sänder
den Evige mig bud,
och mitt i dödens länder
jag flydde bort från Gud.
Jag såg att jag var naken,
ja, spetälsk, stum och döv,
men gick att hjälpa saken
med Adams fikonlöv.
5. Först ut i Moses öken,
där jag min tid förnött
och mig i otrons töcken
på bördan burit trött.
Så fort som jag där hunnit
med många tunga fjät,
så fort har satan spunnit
ett konstigare nät.
6. Den usla tid jag lydde
naturens vilda lag,
jag mej det minsta brydde
om Gud och hans behag.
Sen, väckt ifrån de döda,
tog jag gestalt av träl
och had´ med mycken möda
så när förgjort min själ.
7. Jag ville Gud åkalla,
till nådastolen gå,
när jag ej månde falla
en vecka eller två.
När hjärtat hade känning
av nådens kraft och ljud,
då var min lösepenning
fullt giltig inför Gud.
8. Men var min själ oriktig,
kall eller spridd omkring,
var nåden mindre viktig
och blodet ingenting.
Så for jag fram i villa,
utmattad som en träl,
och mådde ständigt illa
med en förtvivlad själ.
9. Jag kände i min anda
och i mitt kötts begär
de laster allehanda
som ej kan nämnas här.
Jag sökte dem att dämpa,
men livet var förkvavt,
jag hade ej lärt kämpa
i Jesu Kristi kraft.
10. Mitt hjärta var en bölja
som i ett stormigt hav
måst alla väder följa
och rädas gå i kvav.
Av allt det som jag trodde
var intetdera visst,
ty i min anda grodde
förtvivlan, dom och brist.
11. Jag talte nog om trona,
om nådens rika älv.
Jag ropte: "Herre, skona!"
men litte på mig själv.
När jag ej något kände
som sargade mitt bröst,
var det i mitt elände
för mig en hemlig tröst.
12. Mitt hjärta höll för ringa
att Jesus för mej dött,
mot det att kunna tvinga
till helgelse mitt kött.
Att Gud för hela världen
en härlig seger vann,
det såg jag allt i flärden
med mindre aktning an.
13. Men helig bli och salig
var kedjan av mitt liv,
fast under en otalig
naturens bång och kiv.
Ett "Bättra eder!" hördes
igenom märg och ben,
men byggnaden uppfördes
förutan hörnesten.
14. Jag fann för gott att mena,
att Jesu död och blod
blott var för fromma, rena
en helig reningsflod,
men ej för de gudlösa,
som var just så som jag,
det vor´ att nåden slösa
till köttets välbehag.
15. Om allt som var fullbordat
i Jesu blod och svett,
blev även ömkligt ordat,
som vore det väl skett,
men den som ej kund´ fatta
helt riktigt denna tröst,
den vore till att skatta
som aldrig återlöst.
16. Jag sökte saken göra
i Herrens ögon god
och själen min framföra
med tungt och sargat mod;
men aldrig blev tillfyllest
utgråtet vid hans dörr,
och intet hopp om hyllest
gavs mej till Jesus förr.
17. Mitt hjärta stundom kände
av nåd sig genomträngt,
strax trodde jag nu hände
vad jag så länge tänkt:
nu är jag ren och riktig
samt helig överallt
och aldrig mera pliktig
fördärvs och synds gevalt.
18. Knappt var en dag förliden,
jag hade ingen tro,
var strödd, från grunden vriden
och utan samvetsro,
ty frukterna ej priste
den telning hos mig grott
och nogsamt mig beviste
att jag ej hade trott.
19. Jag läst vad Anden skrivit,
men tydde själv det ut,
och vad till livs var givet
blev mej ett dödsbeslut,
ty täckelset det hängde
för mina ögons hus
och Jesus utestängde,
all världens sol och ljus.
20. Än jag mej själv förvitte
och gick mot Gud i krig,
än lika orätt litte
på nåden inom mig,
än ville mig omvända
och gilla Guds förbund,
än hävde överända
den enda livets grund.
21. Jag ville ej medgiva
att Gud var re´n försont,
men att han skulle bliva
när jag ej gjorde ont,
när jag blev sönderkrossad
av lagens dunderslag
samt hel och hållen lossad
från syndens våld och lag.
22. Att Jesus för mig dödde
och allt däri bestod,
att nådens källa flödde
långt mer än syndens flod
för syndare orena,
det stötte mitt förnuft,
fastän det helga ena
bort bli på stunden ljuvt.
23. Så mycket jag förmådde
med tusende besvär
jag gjorde: synden rådde
och allt var lika här.
Sist gav jag mig förlorad
och tänkte i min nöd:
jag kanske är utkorad
av Gud till evig död.
24. Ack, vilken irrig lära,
det största raseri,
att Jesus till vanära
gå nådens tron förbi,
att hata och förkasta
hans evangelium
och helt onödigt hasta
till mörkrets pinorum!
25. Så har jag gått och mördat
min själ, min arma själ,
och nådens ord vanvördat
i teologiskt gräl.
Betänker jag min våda
så blygs jag för mitt grus,
men Gud, som vill benåda,
mig tagit till sitt ljus.
26. Om jag än genomträngde
all annan religion,
mig otron utestängde
ifrån Guds nådatron,
där nåden blott är given
i fridens stora råd
och livets dom är skriven
på nåd, av idel nåd.
27. Se, detta är det främsta
som Gud förkunnat först,
det helga och förnämsta,
av alla saker störst:
apostlar och profeters
båd´ grund- och hörnesten,
ja, alla evigheters
och härlighetens sken.
28. Att tro att blodets värde
ej gäller inför Gud
för dem som satan snärde
i syndens band och bud,
det är, fastän det klingar,
tvärt mot den Helga Skrift,
och själen mordiskt tvingar
likt giftigaste gift.
29. Visst gäller det för alla,
ja, för Guds helga tron.
Dess värde kan ej falla,
men innebär pardon
för onda och för fromma;
men den det ej antar
vill ej till bröllops komma
fastän han bjuden var.
30. Guds Lamm blir ock beskrivet
blott såsom lärare
och som av Fadern givet
till bara helgelse.
Helt annat lär oss Paulus
i de korinters brev,
men du, ännu en Saulus,
besinna vad han skrev!
31. En annan Jesus målar
som Faderns kärleks pris,
blott såsom mildhets strålar
samt kärlekens bevis,
men Kristus är utgiven
och dödad för vår skull,
ja, vreden stillad bliven
när han av sår var full.
32. Så kan de fromt förvandla
det dyra fridens råd,
vid nådastolen handla
med usel dygd om nåd.
Den fromhet är avgudisk
som övas utan tron,
fördärvad mer än judisk
och hednisk religion.
33. Gud har ej öst sin vrede
på Adams fallna släkt
sen Sonen stigit neder
och tagit an vår dräkt
och villigt på sig tagit
vad människorna gjort
och allt det straffet dragit
som de har draga bort.
34. Men Lammet är ock slaktat
ifrån begynnelsen
och Adams släkte aktat
samt utvalt långt förrän
all världens grundval lades,
i Jesus Kristus, då
vår sak re´n förehades
och blev beslutad så.
35. Och sedan Gud så sonat
all världens brottslighet,
har han ock henne skonat
för sin rättfärdighet
och kan ej kräva tvenne
betalningar för skuld,
sen han en gång för henne
med blod betalte fullt.
36. Så är då Jesu lydnad
vår enda sällhets stöd,
hans lidande vår prydnad
som står i liv och död.
Hans kärlek ej fördränkes
av Adams syndaflod,
men den som tror nedsänkes
och renas i hans blod.
37. Om blodet ej klarerat
vår hela skuld för Gud,
om lagen fordrat mera,
om Jesu marterskrud
ej vredens böljor stannat
för alla syndare,
så vor´ hans död ej annat
än ren förgängelse.
38. Vad vore då naturen?
Till skövlings evigt såld.
De döda kreaturen?
I dödens grymma våld,
som själva ej förmådde
sig åter liv att ge,
ty döden evigt rådde
på dem som syndare.
39. Nej, alla Herrars Herre,
vars starka allmaktshand
har skapat större, smärre,
ja, världar mång´ som sand,
om dem ock nådigt lagat
i många tusen år,
han är den som behagat
att dö för sina får.
40. Månn du då ej bör skämmas
som så misströsta kan,
och låter dig så skrämmas,
som han ej varit man
att skulden din betala?
Vad gör du, arma själ?
Kom, låt dig då hugsvala,
här är Immanuel!
41. Kom, tro vad Anden skrivit
i evighet är sant,
att Jesus satte livet
för livet vårt i pant,
att inte längre spordes
i Gud ett vredesmod
när vi rättfärdiggjordes
i Jesu Kristi blod,
42. att synden är borttagen,
missgärningen försont,
att på den stora dagen
blev hela världen skont,
att helga hälsobrunnen
är grävd i Jesu sår
och full förlossning funnen
för alla världens år,
43. att Gud, för Jesu pina,
har hela världen kär,
att Adams synd med dina
i djupet nersänkt är,
att Herren har ett hjärta
som brinner inom sig
av evig kärlekssmärta,
att ej förlora dig.
44. Så läses helga skrifter,
så lyder Andens ord,
där frälsningens bedrifter
kungöres för vår jord.
Jag tror som orden lyder
och vet att Herren vill
att de just så betyder
och varken av ell´ till.
45. En själ som detta hörde
med all uppmärksamhet,
samt därmed ock jämförde
allt vad hon med sig vet,
i Jesu marterspegel
blir varse sin merit
inunder dödens prägel
och lagens stränga nit.
46. All synd, all dom tillfyllest
hon känner i sin nöd.
All nåd, allt liv, all hyllest
hon ser i Jesu död.
Hon tager vad han giver,
av nåden böjd och rörd,
så går det när man bliver
till livs från döden förd.
47. Men ett är det att vara
i Jesus återlöst,
ett annat att erfara
i själen denna tröst,
ty händer ej det sista,
står dock det första fast;
man står på dödens lista
med Jesu blod till last.
48. Märk, tron är utav nåden,
men nåden ej av tron:
först bringas himlabåden
om nåd till var person,
men sedan följer vakna,
upplysas, böjas, ja,
all egen kraft att sakna
och blott för intet ta.
49. Det ena Jesus gjorde,
och det är en gång gjort,
i himlen och på jorden
har det ock blivit sport,
det andra skall nu hända,
det gör hans Ande, märk!
det är att oss omvända
och verka Andens verk.
50. Kan detta ske ell´ icke,
är nåden given dock,
om vi oss därtill skickar
så har vi gåvan ock,
men vill vi den förskjuta
är gåvan likväl till.
Vill du ej livet njuta,
så dö då - som du vill.
51. Du dör, men ej behöver
att dö, ty du är köpt.
Guds Ande du bedrövar,
helst du var även döpt.
Du ställer dig helt farligt
i osäll själsgestalt,
sen dör du oförsvarligt
och har förlorat allt.
52. Att nåden oss förvärva,
se, det har Jesus gjort,
samt rättighet att ärva,
och öppnat livets port
för hela mänskosläktet,
se, det är redan gjort,
ja, han har krossat häktet
som visst är mer än stort.
53. Men vad som nu bör göras
är att ta nåden an
och nu sig låta föras
som bruden till sin man,
att sig hans rätt ikläda,
fast fattig och ej värd,
i tron till arvet träda,
av nåd därtill beskärd.
54. Här finns det tusen tröster,
som vem som vill får ha:
oss alla återlöste
vår Gud på Golgata.
Den detta tror, den bliver
båd´ salig, helig, böjd
och går med munter iver
i liv och död förnöjd.
55. Ja, den som tror han gläder
båd´ Gud och himlens här,
i Lammets vita kläder
han härligt skrudad är.
Men den vars otro övar
mot Jesus avigt mod,
Guds Ande själv bedrövar
och ratar Jesu blod.
56. Han så frivilligt skiljes
från nådavalets ord,
gör satan själv till viljes,
det största själamord
på anden sin den dyra,
det sista syndafall
begår han i sin yra,
det evigt ångras skall.
57. Men den på blodet vilar
har ständigt sol och dag,
står fri för skott och pilar,
för otro, synd och lag,
ty allt vad han bör göra
har Jesus redan gjort
och vill sitt verk utföra
i själen hans alltfort.
58. Var dag nu själen röner
mer nåd, mer tro, mer kraft,
mer lust till lov och böner,
mer liv av livets saft,
mer ljus, mer klarhet, styrka
hon får nu tusenfalt,
att Gud i Kristus dyrka,
ja, helgas över allt.
59. Dock, detta är ej grunden
som hon nu vilar på,
nej, som i första stunden
hon nåd av nåd månd´ få,
så vill hon nu ock njuta
förlåtelse av nåd,
samt liv och räkning sluta
i kraft av fridens råd.
60. Utfattig hon sig kände
i livets första punkt,
när Anden henne sände
ett hjärta svårt och tungt,
men mer och mer hon finner
sitt djupa syndafall,
ju närmare hon hinner
till Jesu fotapall.
61. Den själen står på grunden
som på ett hälleberg,
skall ej i sista stunden
för döden skifta färg,
dess liv är Jesus känna,
vill mer dock känna´n än,
dess levnads lag är denna:
en Guds och mänskors vän.
62. Se, den kan ledigt kämpa
båd´ in- och utom sig,
samt syndens gnistor dämpa
och föra Andens krig
mot själva Leviatan
och hela mörkrets makt,
ty Jesus har ju Satan
i döden nederlagt.
63. Se, den kan sjunga, prisa,
tillbedja Herren Gud,
sig för hans ansikt´ visa
i Lammets bröllopsskrud,
samt utav hela världen
var timme avsked ta
och göra sista färden
förnöjd. Halleluja!
64. Guds Ande, mig bevara
från all min egen tröst,
och lär mig vörda bara
att jag är återlöst,
det dyra ordet höra
till all min själafröjd;
se, det skall evigt göra
min ande i mig nöjd.
65. Är det Guds blod som strömmat
till alla själars väl,
vi må oss högt berömma,
vem har väl mera skäl
än Adams fallna släkte,
som blott för Gud består
i vita silkesdräkter
som vi i blodet får?
66. Ack, ville varje tunga
om det som Jesus gjort
predika, tala, sjunga,
så nåddes målet fort.
Ni herdar, troget ropa
i Andens höga värv,
så att vi allihopa
må räddas från fördärv!
67. Nu kom, ni mänskor alla
till nådastolen fram!
Bland oss låt evigt skalla:
Halleluja, Guds Lamm!
Ha evigt pris och heder
av dina köpta får!
Så glädjen ut sig breder:
Guds salighet är vår!
Tyvärr fäller mitt studieobjekt, herrnhutarnas 'sanne' ledare i Stockholm, Thore Odhelius, ett dystert omdöme om en falsk lärare som inte kan vara någon annan än Rutström, för att han har usel koll på nådens ordning. En liten inblick i fängelsesjälavården i 1700-talets Stockholm (ursäkta långt citat):
SvaraRadera"Under det man sålunda gjorde sig hopp, att det snart skulle uppgå ljus för henne i detta mörker, och att hon skulle få se Herren under ansiktet, råkade hon i en ny och annan slags förvirring, än den ovannämnda, som förorsakades därav, att hon kom att samtala med tvänne oförfarna lärare, varav den ena sade, att det fordrades icke mera, än bekännelse och ånger, samt av honom å ämbetets vägnar meddelad förlåtelse, då hon vore beredd till döden. Den andre åter ville intala henne, att hon för den allmänna försoningen vore salig och en Kristi brud, allenast hon detta trodde. Av sådant tal blev hon något förvillad och orolig i början, men kom snart till ljus i dessa omständigheter, varvid hon undervisades, att varken ånger, utan tro, eller förlåtelse på jorden, utan förlåtelse i himmelen, gäller något till en syndare frälsning, emedan förlåtelsen endast och allenast kan ske vid nådastolen, som är satt genom tron i Kristi blod (Rom 3), och att, oaktat denna skedda fullkomliga försoningen, alla människor voro vredens barn, intill dess densamma genom tron anammas, och att hon, i sitt närvarande tillstånd, visst icke vore någon Kristi brud, men kunde snart bliva, om hon icke längre ville hindra Honom, att komma sig när och få liv i Hans namn, som är detsamma, som att tro på Herren Jesum o.s.v. Detta fann hon strax vara med sanningen överensstämmande, och, på min förmaning, lovade, att icke höra eller tala med dessa lärare, därav den senare, som den tiden predikade för fångarna i stadens arrestrum, var bekant för den gudlösa läran, att alla människor voro Guds barn, för det de voro genom Jesu återlösta. Och som denne falske ledare sedermera för denna lära angavs, blev han därefter landsförvisad: men då han åter kom tillbaka, blandade han sig i partisaker, tills han vid revolutionen 1772 insattes i häkte, där han slutligen dog, vilket för historiens skull här på sidan nämnes. - Ehuru denna dödsfånge, som sagt år, gav mig sitt löfte, att varken höra eller tala med denne läraren, hände sig dock, Söndagen därefter, då han predikade för fångarna på Stadshuset, där hon ock satt, att hon av vaktmästaren blev tillsagd att avhöra predikan, det hon också måste göra. Vid detta tillfälle talade han med henne enskilt, varöver hon blev mycket orolig, samt rubbades uti den ringa stillhet, hon förut hade kommit till.
Så kunde det gå!
Tack, Zack, för intressant inblick i 1700-talets själavårdsöverväganden! Ja, på den tiden var de lutherska prästerna de facto långt enigare i teologin än idag, men dömde och fördömde varandra långt ivrigare (jfr diskussionen mellan lutheraner och katoliker). Enligt komminister Murbeck var ju den herrnhutiskt influerade sångboken Sions Sånger från 1743, som Rutström brukade dela ut i häktet, "skrivna av Satan och tryckta i helvetet" (cit efter Fryxell, som utan att gilla vare sig pietister eller herrnhutare menar att Murbeck bar största skulden till konflikten med Rutström), fast flera av sångerna där var skrivna av män som Olof Kolmodin, Odhelii föregångare som kyrkoherde i Flo, och Thore Odhelius, och Lars Thorstensson Nyberg, även han så småningom kyrkoherde i Flo! Rutström hade 1743 ännu inte fått sitt "andliga genombrott", och hans sånger gavs ganska osovrade ut efter hans död, jfr Lars Linderots, vars tidigaste sånger också bär en omisskännligt herrnhutistisk prägel!
SvaraRaderaKom också ihåg att Rutström var ung på 1740-talet, likt Zack Lindahl på 2010-talet ännu ej 30 fyllda. Här på Litteraturbanken finns ett intressant intyg om hur J Stenbeck och A C Rutström (bägge så småningom kyrkoherdar i Hedvig Eleonora) 1748 berett falskmyntarprästen P Sellegren (OBS ej Sellergren!) till döden: https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/SellegrenP/titlar/AfskedsBref/sida/1/faksimil Och Sellegrens omvändelsehistoria visar väl att hans själasörjare var väl så angelägna som Odhelius om att inte ge en falsk tröst, utan hjälpa delikventen fram till en verkligt saliggörande tro, som dock inte i någon mån borde grundas på själva omvändelsen och tron utan enbart på den för alla i Kristus skedde försoningen.
Helt klart kunde olyckliga spänningar uppstå i själavården (liksom idag f ö) då prästerna befarade att andra präster givit någon en falsk tröst (av den allmänna försoningsnåden resp av sin egen bättring). Luther hade ju dock sagt att han aldrig kunde få tron ren och saken klar, om han inte föreställde sig att han var utan tro och utan allt nådens verk i själen, och som en utblottad syndare förtröstade på Kristus, att han gjort och alltfort ville göra allt för honom. Katekesutvecklingens definition av en död tro är förvisso att utan bättring tillägna sig tröst av Guds nådelöften. Men Luthers definition av en levande tro synes vara att SÅSOM utan bättring (dock i själva verket i en sann bättring!) tillägna sig tröst av Guds allmänna nådelöften.
Inte helt lätt kanske att för en vanlig enkel själ teoretiskt uppfatta dessa subtiliteter. Extra olyckligt är det förstås ifall vissa fångar (t ex kvinnan i Odhelii redogörelse) uppfattade att Rutström underkände deras undfångna frälsningsvisshet för att den allt för mycket grundades på omvändelsen och dess kännetecknen (jfr Hedberg vs Rosenius på 1840-talet) OCH att Odhelius underkände den för att den alltför mycket grundades på det för alla fullbordade frälsningsverket! Att en rättfärdiggörande tro behövdes, stöd ju dock helt klart för alla inblandade. Men "tron är utav nåden", jfr v 48-67 i sången ovan.
Märk f ö 1) Rutström utvecklades teologiskt likaväl som t ex Tolstadius (som ju i yngre dagar närmast var dippelian, sin tids waldenströmare). Märk även 2) att den yngre herrnhutaren Gjörwell ibland var rätt ironisk mot både Odhelius och Rutström - den förre hade tydligen försökt göra Tolstadius till herrnhutare, men misslyckats för att han själv "var för het på gröten", skriver G sarkastiskt. Märk 3) Rutströms predikan på Septuagesima (se rutstromspostilla.blogspot.se) där han försöker sammanfatta sin mogna ålders teologi om nåden och tron, och som teologiska fakulteten i Köpenhamn (där R vistades en del under sin landsflykt) fann "ren, lärorik och uppbygglig"!
PS. Roligt att du studerar Odhelius! Det fanns säkerligen en spänning mellan olika former av herrnhutism (liksom mellan olika former av pietism), men det är blott alltför vanligt att stämpla även den medelålders Rutström - Odhelius lämnade dock Stockholm 1754 innan Rutström blev kyrkoherde där - som i särskilt hög grad svärmisk eller typisk för det som brukar kallas "sållningstidens" herrnhutism. Så citerar t ex Nils Bolander i sin Samfund och sångbok en anonym vers som liksom ska föreställa Rutströms teologi (fast han inte skrev den!):
SvaraRadera"Jag allra helst trivs / där sådana givs / som dricka sig rus / av såren och leva i sus och i sus." (!!!)
Herman Lindqvist gör likadant - han kan inte citera en enda av de verser som gjorde Rutström sjungen och älskad, däremot de här som inte ens finns i Rutströms sånger men som ändå påstås vara typiska för Rutström - jo pyttsan!!!:
"Ögonen vattnas på mig / så snart jag tänker på dig. / Hjärtat i låga står / när som jag kyssa får / hålet på sidan så rött, / ack, hur himmelskt och sött... Kyss mig min blodige man! / Jag annars ej leva kan. / Ack, låt mig stundelig / älska mig in i dig, / bliva av kärlek varm, / känna om halsen din arm."
Eller:
"Liten jag ligger i skam / för dig, mitt slaktade Lamm. / Rätt nu jag kryper in / i röda sidan din, / där vill jag leva och dö, / där bliver viter som snö. / Saliga sidohål, / mitt enda ögnemål, / hjärtat, som öppnades/ saftiga sidogrop, / saliga gör din lilla hop / låt oss nu sjunka ner."
Vilken bullshit att detta skulle vara Rutström! Historieförfalskar-Lindqvist - det finns ett liknande fullkomligt groteskt exempel ur PO Enqvists Lewis resa om vad Efs-arna i Hjoggböle påstås ha sjungit i hans barndom - vill bara få (en fiktiv) Rutström att bekräfta Arne Jarricks tes att "Jesus blev uppsamlare för en lång rad av bland annat sexuella önskningar, incestuösa som homosexuella, sadomasochistiska och heterosexuella, ibland också nekrofila." Därför kan han inte (som beträffande Bellman) göra ett hederligt urval av texter som förklarar att sångerna trycktes om och trycktes om i ett 30-tal upplagor, långt in på 1800-talet. Lewi Pethrus' stående predikstolspsalm i Filadelfia på 40-talet (enligt Göran Stenlund) kunde Lindqvist istället ha valt att citera (den ÄR ju faktiskt av Rutström):
"O kärlekshav, utgjut din flod / utöver allas hjärtan. / Låt kraften av ditt helga blod / fördriva otrossmärtan. / Du hela världens nådastol, / förvandla med din ljuva sol / vår köld i evig värme."
Ja, överhuvudtaget får herrnhutismen i Sverige en bad rapp! Däremot vill jag rätta, att falskmyntaren Sellegren först inrättade ett dåligt och självrättfärdigt brev som mest bestod av moralistiska instruktioner till sin hustru, medan det var Odhelius som krävde honom att ta sig i kragen och skriva ett ordentligt avskedbrev, som sedan publicerades av Rutström. Läs själv på Stockholmskällan https://stockholmskallan.stockholm.se/post/28140 . Jag har själv tjänstgjort i Sellegrens gamla försmådda hemförsamling Annerstad. Christian Braw berättade för mig vid en lunch på Hjelmserydsstiftelsen att Lorentz kände till sin gamla namne, men menade att de var lika i allting övrigt också om det inte var för Guds nåd. Där har vi kyrkofadern i kaplansstugan!
SvaraRaderaOdhelius själv var ju som ung en enligt Gjörwell "dippelo-seperatist och totus tollstadianus" för att sedan senare finna en trons vila i den evangeliska försoningsläran, och är nog bara ett föredöme när det gäller hans fantastiska medkänsla för de som samhället i övrigt ratade som usla. Det och hans kärlek till segling och musik som till och med Skara stifts herdaminne omvittnar!
Angående Rutströms anklagelse för antinomism, tror jag att det aldrig nog går att betona det fullbordade försoningsverket! För i den försoningen får vi grund ör hela vårt liv, också i kärleken till nästan, och lydnaden till Gud, den Högstes, bud.
Ja, amen! Tack för upplysningen! Roligt att du diskuterat Sellergren och Sellegren ihop med Christian Braw!
SvaraRaderaPS. Det är ju roligt att konstatera att Odhelius enligt din källa uppmuntrade Sellegren att skriva det brev som Rutström m fl fann uppbyggligt och tryckbart. Större var tydligen inte skillnaderna i läran "om själens sanna omvändelse". Man får väl hoppas att Odhelius inte fann uppbyggelsevärdet mindre av att hans eget namn inte nämndes i sammanhanget. DS.
SvaraRadera