Ett brev från i söndags innan vi övergår till Nionde söndagen efter Trefaldighet med dess budskap om det goda förvaltarskapet. Dit hör dock, tänker jag, inte bara skapelsen och allt vi fått i den (även "kropp och själ och alla lemmar, förnuft och alla sinnen" M Luther), utan också och kanske framför allt "kyrkans sanna skatt" som är evangeliet och vår bekännelse, ordet och sakramenten, Kristi kropp och blod.
Inför kyrkovalet måste vi fråga oss hur kyrkans centrum relaterar till den propaganda och de fokusområden som de politiska partierna driver. Allt behöver inte vara fel, men som elefanter i en porslinsbutik (eller bockar i örtagården) trampar de ofta rejält snett i sina prioriteringar och sina sätt att peka ut lämpliga och olämpliga präster och kyrkoledare, jfr hur statsminister Löfven gick på för fyra år sedan, under självaste reformationsjubileet (tänk så tydligt han samtidigt markerade att kyrkans präster inte heller får stå upp mot rashygienisk utrensning av foster med Downs syndrom - eller för barnmorskors samvetsfrihet!).
Hur skulle det se ut om Svenska kyrkan som organisation insisterade på att få vara med och bestämma kriterierna för socialdemokratiska kommunalråd och ministrar ("de ska vara kristna av evangeliskt-lutherskt snitt och de får inte vara för ideologiskt drivna eller förknippade med klassisk socialdemokrati och 1800-talets arbetarrörelse")?
Nu det öppna brevet:
8 söndagen efter trefaldighet AD 2021
Biskoparna Andreas Holmberg och Mikael Mogren tillhanda.
Sagan "Vargen kommer" är ovanligt tänkvärd. Den har udden riktad mot dem som i tid och otid ropar "Vargen kommer" - dess huvudsakligaste ärende - men är samtidigt ett memento för alla som tror att vargen inte finns eller inte kan anfalla, bara för att en ung slyngel till fårvaktare avgivit falskt alarm så många gånger. Visst har ropet "Vargen kommer" hörts väl många gånger under kyrkohistorien (även om Martin Luther visst kallades "vildsvin"), men Jesus ropar ju i dagens text själv "Vargen kommer" och alla verkar överens om att det faktiskt fortfarande finns villolärare.
Men de politiska partier som nu åter är i full kyrkovalsaktion ser ju vanligen bara två sorters ulvar i fårakläder: a) de som inte vill viga annat än män till präster och b) de som inte vill viga annat än 1 man plus 1 kvinna till äktenskap. Typ biskop Andreas´ fader, alltså, han som på Laurentiistiftelsen länge kallades biskop electus eftersom han fick flest röster i Göteborgs biskopsval 1991 och alltså skulle ha utnämnts enligt den ordning som Inger Davidsson och den borgerliga regeringen strax därpå införde, se https://sv.wikipedia.org/
Detta som en ingress till ett brev jag skrev för fem månader sedan till min biskop Karin och till Hans Lindholm i Efs/Frimodig kyrka och som jag nu delger er. Jag skrev då att jag ville skicka det vidare till fler inför kyrkovalet, så det gör jag nu. Bara bristen på pigga journalister i sekulära och kyrkliga medier kan ha gjort att det som hände 1993-94 gick under den kyrkohistoriska radarn: Orm- och syndafallshissaren frikänns i Stockholms domkapitel, men de som anmälde drabbas året efter av totalt prästvigningsförbud! Även Sofiamässornas och Helene Egnells avståndstagande från offerteologin i O Guds Lamm är ju alldeles hårresande - men visst, nu har vi i nya handboken (HB17) fått en Agnus Dei-variant som de tål.
Upprörda men inte ovänliga hälsningar vid högmässotid 8 sönd e tref
/ N Andreas Holmberg, Iggesund. musiker och konfirmandledare i Enånger-Njutångers församling
(min fru jobbar och har bilen så vi far på kvällsgudstjänst kl 18 i Njutånger istället).
Här följer brevet från den 13 mars 2021:
FRÅGAN OM "ORMENS TEOLOGI" OCH PRÄSTVIGNINGSFÖRBUDET FÖR S K "KVINNOPRÄSTMOTSTÅNDARE"
Vi hade utstädning av böcker i Iggesunds församlingsgård så här efter jul. Det var bra att få bättre ordning i hyllorna. Men vissa av "fynden" chockade mej faktiskt och bevisade att man kanske inte ska slänga alla gamla böcker, inte ens de dåliga. För dokumentationens skull måste nog somligt få vara kvar, även av det värsta.
Jag läste bl a prästen och psykoterapeuten Marianne Bloms utrensade bok "Utanför lustgården" (Verbum 1996), där hon återger den radiomorgonbön från hösten 1992 som oförblommerat hyllar ormen och syndafallet! Andakten slutade: "Så varför inte göra som den första kvinnan: lyssna på ormen, smaka på frukten, bjuda andra, ta det s k straffet och avstå från en del av tryggheten? Men i gengäld få sina ögon öppnade."
Kyrkliga Förbundet reagerade enligt Blom själv omedelbart (inga fler?) och anmälde henne till Stockholms domkapitel, som dock 1993 friade henne!!! Efter att Krister Stendahl som i egenskap av sakkunnig intygat att syndafallsberättelsen kan tolkas lite hur som helst. (Men vad tyckte biskop Henrik egentligen?). Året därefter, 1994, togs däremot ett gemensamt biskopsbeslut, applåderat i nästan hela det kyrkopolitiska systemet, om att alla KYRKLIGA FÖRBUNDETS PRÄSTKANDIDATER - liksom den klassiska hög- och lågkyrklighetens (inom t ex aKF, Elm-bv och Fridsförbunden) - skulle portas från prästvigning. Medan såväl kvinnliga som manliga präster och prästkandidater i övrigt alltså utan avkragning eller portning, med de politiska partiernas goda minne, kunde fortsätta förkunna ormens teologi alltmer fräckt och ohöljt, även om alla lyckligtvis inte tagit den möjigheten. Faktiskt ytterst märkligt att inte fler protesterade vilt och högljutt mot prästvigningsförbudet, just med hänvisning till Marianne Bloms et consortes märkliga åsikts- och lärofrihet: Skulle nu hela den klassiska högkyrkligheten plötsligt stämplas som mer villfarande? Som farligare och mindre evangelisk-luthersk än Karl Gustav ("Kristus-är-en-tankekonstrukt
Bisarrt var ju bara förnamnet, men det påstods visst handla om omsorg om alla våra prästvigda kvinnor. Som därför i allmänhet inte heller protesterade mot det flagranta löftesbrottet, vilket, om det varit känt eller ens antytt 1958, ju skulle ha omöjliggjort varje tanke på en s k kvinnoprästreform. Tio år efter friandet av Marianne Blom i Stockholms domkapitel kunde vi tydligen i boken "Hon gör allting nytt - att arbeta med Sofia och feministisk gudstjänst" (som Nämnden för kyrkolivets utveckling i Svenska kyrkan gav ut på Verbum år 2003), läsa följande inte minst så här i fastetider alldeles OERHÖRDA deklaration som jag alltså inte sett förrän i år:
"Det vi kan sägas ha förkastat i Sofiamässorna är Agnus Dei. Offertanken som uttrycks i orden om Guds Lamm som borttager världens synder är något som feministisk teologi tagit avstånd ifrån." (Prästen Helene Egnell, fil dr i kyrkohistoria, stiftsadsjunkt för religionsdialog m m).
Lite märkligt då kanske att just prästen Ulla Karlsson ytterligare åtta år senare (under fastan, 10-årsjubileum i år!) blev så pass illa åtgången i media och i sitt stift när hon i sann feminististteologisk anda (?) skrev "Bort med talet om synd, skuld och slaktade lamm" https://www.kyrkanstidning.se/
År 2008 gav prästen i Segersta, Evan Lager (det är alltså inte bara kvinnor som förförs av ormen), i min egen närvaro följande av Svenska kyrkan tydligen nu sanktionerade undervisning, refererad i blogginlägget "Skandalen i Strandänge". Just den typ av undervisning som redan C S Lewis på sin tid reagerade på och kommenterade: "Bara för att 'mitt hjärta är krossat' är en bild, betyder det inte 'jag känner mej mycket glad." http://efsidag.blogspot.com/..
Och 2017, under själva reformationsjubileet, var det dags igen:
"Berättelsen om Adam och Eva som inte lyckas behärska sig, utan äter av äpplet från det enda träd de inte får röra, är en paradox. De får inte äta, men måste samtidigt göra just det för att bli sanna människor. De måste lämna paradiset, detta illusoriska tillstånd av evig lycka, för att lära sig leva livet på riktigt, där frestelser ingår. Steget ut ur Eden är oundvikligt för inre mognad och växt. Vi måste helt enkelt äta av äpplet." (Prästen och domkyrkolektorn Sabina Koij i Kyrkoalmanackan 2017, Verbum 2017, betraktelse för 1 söndagen i fastan).
Prästen Åke Nordström, kh i Gustav Vasa, slog väl dock alla rekord när han året därpå började promota nätverket "Kristen bortom Gud" och dess "icke-teism" (det där vi annars brukar kalla a-teism), och dessutom hade fräckheten att anföra Luther som bevis för att det är VI som gjort Jesus gudomlig: https://www.kyrkanstidning.se/
Blivande biskopen, dåvarande stiftsadjunkten Andreas Holmberg (biskop electus Bengt Holmbergs son!) - vars mejl jag får då och då, liksom han fått en konfalägeroffert jag skulle ha - tyckte visst i sin replik till mej i Kyrkans Tidning att det räckte med att ta Åke i örat enskilt. Men kräver inte offentlig förnekelse offentligt bemötande? För att nu inte säga avkragning? (Jfr fallet Marianne Blom, vars förkunnelse som alltså radierades landet runt). Biskop Åsa Nyström kunde ju inte nog kvickt bemöta och t o m försöka avkraga den kvinnliga Efs-präst i Lule stift som sagt något media framställde som förgripligt, nånting om att syndafallet faktiskt ägt rum och fått en del negativa konsekvenser (fast det i media framställdes som om hon stämplat homosexuella som genuint onda, jfr hur Uppdrag granskning framställde allas vår Bertil Murray för några år sen). https://www.kyrkanstidning.se/
Måste en inte ändå för en gångs skull få verka svära i kyrkan och fråga: Vad fan är nu detta? Eller faktiskt som en stackars fanatiker jag hört talas om börja ropa till somliga "övermåttan höga apostlar": Håll dig på din plats, satan - för dina tankar är inte Guds tankar utan människotankar! (Det där om att Jesus inte var Guds Lamm som behövde offras för våra synder till exempel). Eller borde vår Frälsare faktiskt ha lyssnat till djävulen när han frestades i öknen, precis som Eva och Adam lyssnade till ormen i lustgården? Vad menar Svenska kyrkan om detta egentligen?
Det allvarliga är ju, förutom att människor vilseförs av andliga vägledare i vår kyrka, att hela ämbetsreformen 1958, inkl vår kyrkoherde Mia-Maries och vår biskop Karins tjänst och förkunnelse, på det mest sorgliga och orättvisa sätt misskrediteras ifall det verkar som om eller med stöd av vissa fakta framställs som om särskilt (vissa) kvinniiga präster återupprepar själva syndafallshistorien genom att framför andra präster bli språkrör för ormens teologi. Eller genom att reagera mindre skarpt på ormateologin än de ratade gammal- och högkyrkliga prästkandidaterna. Och genom att till slut få kvarvarande manliga präster med sig så att hela Svenska kyrkan faller i ormateologins grop. Nu tror jag visserligen att vi män inte behöver inledas i frestelse, "vi kan gå själva" som en känd kvinnlig artist sa. Men det verkar ju ändå fruktansvärt illa om alls några präster och kvinnor även idag - efter världskrig och koncentrationsläger och all död som bibeln, både GT och NT, framställer som syndafallets följder, bejakar ormens djävlateologi och medveten olydnad mot Guds bud i största allmänhet. Jag som är gift med en vet ju att alla kvinnliga präster och pastorer eller ens alla "feministteologer" inte resonerar så här, men vet alla andra det? Och även om jag inte kan tänka mig att Karin Johannesson någonsin som präst och biskop förkunnat slikt, återstår ju frågan: prästviger hon trots allt dem som gör det?.Eller avkragar hon dem? Och kan prästvigningsstoppet från 1994 alls försvaras i ljuset av vilka som istället släppts fram till både altare och predikstol? (En bra fråga även för oss i Efs, vars biskopskandidater på sistone lojalt ställt upp på kravet att inte viga "kvinnoprästmotståndare", vilket enligt Erik Johansson numera, i motsats till när Hans Lindholm, Anders Sjöberg och Agne Nordlander kandiderade, är ett krav för att alls få ställa upp som biskopskandidat!).
Är inte den som hyperevangelisk stämplade och som kättare avsatte och landsförvisade kh A C Rutström i Hedvig Eleonora, 300 år i år (hans konfirmander konfirmerades på Långfredagen!), idag att betrakta som ett UNDER av lutherskt allvar och renlärighet? (I o f s är väl de flesta trossamfund, t o m de muslimska, idag väldigt lutherska jämfört med djävlateologins representanter). Se http://rutstromspostilla.
Förlåt brevets längd. Jag vet att biskopar har mycket att göra. Men det här har ju verkligen bäring på själva biskopsuppdraget. När biskop Åsa Nyström i Lule i en utfrågning verkade förneka eller åtminstone tona ner biskopsämbetets rent exekutiva funktion, säger jag: det mest exekutiva med biskopsämbetet är att den som inte blir prästvigd av en biskop alls inte blir präst i vår kyrka (annat än i det allmänna prästadömet, som faktiskt inte det enda vi lutheraner tror på). Jag har hört av somliga Efs-are att gyllene regeln krävde prästvigningsförbudet: "De vill inte prästviga kvinnor, så det är rätt att de inte blir prästvigda." (Jfr: "hän vill inte viga två karlar till äktenskap, så det är rätt att hän själv inte får något kyrkbröllop"). Välan, men jag har tidigare tillropat de högkyrkliga om det ansvar de drar på sig genom att inte prästviga ens de mest dugliga kvinnor - vilken kvalitet måste de då inte kräva av de män de viger? Och nu blir det faktiskt något motsvarande åt andra hållet: När ni inte skulle prästviga ens Daniel Ringdahl, en av vår kyrkas mest kompetenta "lutheraner" och nu ordförande för Svenska evangeliska alliansen (se bara boken "Inte så bara"!), är det väl ganska barockt att prästviga folk som inte tror på "Guds Lamm som borttager världens synd." Eller på att "han är det offer som sonar våra synder, och inte bara våra utan hela världens." (Och då återstår väl inget offer alls för synderna?)
Emotser gärna så småningom ett principiellt grundat svar - jag kan ju inte kräva någon korrespondens med tanke på alla ämbetsplikter och borde väl kanske ändå ha tagit frågan muntligt idag? Men jag skulle önska att det ginge att sprida och så seriöst som möjligt återge eller ordagrant citera ett genomtänkt, skriftligt svar om hur du och ni biskopar ser på de återgivna "galenskaperna i Israel" i relation till Kyrkliga Förbundets, arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses, Elm-BV:s, Luleå Fridsförbunds m fl totala utstängning från ämbetet, och därmed, i praktiken och för mångas del, även från vår kyrka.
Tacksam för svar trots att jag inte är från Svt eller Aftonbladet, eller något av de politiska partierna, som ju är HELT ointresserade av "slaktade Lamm" eller "ormar i lustgårdar" men däremot förstår sej väldigt väl på jämställdhet och könsneutrala äktenskap och därför i alla fall kan bedöma prästerna efter DET. Vi i Efs dissade de högkyrkliga i ämbetsfrågan (som Efs dock faktiskt inte tog ställning till 1958!), men nu märker man (av Efs-prästen i Lule stift att döma) att Efs-prästerna och även andra av oss konfirmandledare kan bli klara för rakning i nästa fas - fast på äktenskapsfrågan.
Jag vill alltså ifrågasätta hela rimligheten i ett prästvigningsförbud som tydligen inte gäller New Ageare och syndafallsromantiker med faiblesse för Ormen/Draken men aversion mot Agnus Dei/Lammet.
Mvh Andreas Holmberg, Iggesund