Rosenius gästbloggar

Påskvänner!

100 år efter Rutström verkade Rosenius i Stockholm. Han blev inte landsförvisad eller arresterad, men dog ändå i ungefär samma ålder som Rutström, bara drygt halvsekelgammal (som jag är nu). Hans förkunnelse har blivit ännu mer spridd än Rutströms, i hela Norden och långt utöver Europas gränser. 

Jag menar inte att Efs idag måste låta precis som Rosenius. Men hans förkunnelse är ett viktigt korrektiv till diverse "trender" i nutiden, och ett komplement till våra älsklingsämnen, samtidigt som vi naturligtvis måste kunna adressera företeelser och grupper som Rosenius inte ens hört talas om. 

Men nog tar den här gästbloggen eller betraktelsen för den 17 juni ganska djupt i hjärtat även i vår tid, med sin anknytning till förra söndagens evangelietext om dem som tackade nej till den himmelska bjudningen? Eller - är vi, som de Rosenius talar om här nedanför, redan alltför förhärdade för att längre reagera? För att ens bli arga, som Frank Mangs sa.

Jag är iaf helt övertygad om att texten - både den ur Psaltaren och Rosenius´ utläggning - är relevant även för Efs och för Sverige idag. Men frågan är om vi längre har några väckelsepredikanter som lika inträngande som Rosenius, för att nu inte säga som Frälsaren själv - den ojämförligt gode herden - talar "stundom varning, stundom tröst"? På vår tids språk, men fortfarande med det Uppenbarelseboken kallar "ett evigt evangelium"? Nu: visst är detta huvudsakligen varning och förmaning, men kan någon förneka att det är bibelns, även Nya testamentets, undervisning? Och inte kan Rosenius undgå att avsluta med det ljuvligaste budskap till en orolig syndare. Och med bönen: "Gud, Gud, ta inte din helige Ande ifrån mej!"

"Mitt folk hörde inte min röst; så har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, för att de må vandra efter sitt råd." (Psalt. 81:12-13)

Här ser vi vad som blir följden, när man inte känner den tid då man blir sökt, utan står emot och bedrövar Guds Helige Ande! Den gode, hulde Anden måste då vika. Och vad skulle den barmhärtige Guden annat göra? När han av evig, obegriplig kärlek sänt oss sin ende Son, som kommit till oss, blivit vår broder och vår medlare, tagit på sej våra synder och våra plikter, varit sina tjänares tjänare och uppfyllt lagen för oss samt med bittert lidande och död sonat våra missgärningar och återskaffat oss barnaskap och arv i himmelen; när han sänder oss sitt ord och sin Helige Ande, som mildeligen besöker oss, klappar på våra hjärtan och bjuder oss till nådens gästabud — då allt detta är förgäves, vi oupphörligen föraktar både hans varningar och hans nåd, mer älskar vår "köpenskap och avelsgård" än all Guds nåd, mer älskar världens vänskap än Guds vänskap, och därför beständigt står emot och bedrövar hans Helige Ande; vad skulle han då annat göra än lämna oss åt vår egen viljas råd och säga: "Vill ni inte följa mej, så ska ni följa djävulen och era egna lustar." Och så lämnar han människan åt sej själv.

Och genast är hon död och förstockad, så att inget Guds ord rör henne, utan hon kan med all säkerhet fortgå i synden, tro lögnen och falla i all villfarelse, i synd och skam. Nu heter det: "De hörde inte min röst, därför har jag lämnat dem i deras hjärtas sinne, så att de må vandra efter sitt råd." De ska synda, och det ska inte bekomma dem. Såsom också aposteln säger: "Emedan de förstod Gud och inte har prisat honom som en Gud, utan var fåfängliga i sina tankar, och deras oförnuftiga hjärta är vordet mörkt; därför har också Gud övergivit dem i deras hjärtans lustar, i orenlighet." "Då de höll sej för visa, är de vordna dårar."

Så går det till att en människa blir "förstockad". Och betänk vad detta vill säga! All andlig förnimmelseförmåga upphör. Man blir helt likgiltig och kall, otillgänglig för varje Guds ord; sinnet blir lätt och sorglöst; varken nådens ljuvliga kallelse eller lagens pilar kan rubba denna hemska dödsslummer. Man känner inte mer någon ånger för det förflutna, inte mer något bekymmer för det tillkommande. Likasom en död kropp inte känner ett glödande kol som läggs på dess bröst, liksom ingen regndroppe tränger in i en hård klippa, om det också strömmar över den ur alla himmelens fönster; så är det med den vars hjärta är förstockat.

Är han i kyrkan så röres han inte av de kraftigaste sanningar, även om de på alla andra är åtföljda av "Andens och kraftens bevisning". Han kan åskåda döpelser och nattvardsgångar, utan att det hos honom verkar någon högre stämning. Lika litet rörs han av en likbegängelse. Utbred för honom himmelens herrligheter; de lockar honom inte. Visa honom de fördömdas kval; han förskräcks inte. För honom till Golgata och ställ för hans öga honom som blödde och dog för syndare; han är lika obeveklig, kall som is, hård som sten. Vänner må bedja honom, han aktar det inte; lärare må varna honom, det rör honom inte. Han är som en sten. Stenen kan sprängas sönder men smälter inte; han blir inte mjuk. Så är det också med den förstockade. Här sannas: "Ve dem när jag är viken ifrån dem."

O, min Gud, låt mej gärna bli fattig, ja, en tiggare; låt mej gärna bli sjuk, blind och döv; låt mej bara inte bli förstockad! "Förkasta mej inte ifrån ditt ansikte och ta inte din Helige Ande ifrån mej!"

Se, den som ännu kan förskräckas för sej, ännu kan röras av Guds ord till någon omsorg om bättring, till någon lust att tro och vara ett Guds barn, den har nog bevis i sej själv, att han inte är övergiven i ett vrångt sinne; den vakte sej för den djävulen, som säger: "Du vet med dej att du har synder som beständigt följer dej; därför måste du vara övergiven av Gud." Nej, att synden förföljer oss, det bevisar inget; det är alla trognas vedermöda och klagan, så länge de finns i köttet.

Får bara Anden straffa dej, och du söker förlossning, men under tiden håller dej vid nådastolen, hör evangelium och, rakt emot allt förnuft och känsla, söker tro på det evigt renande blodet, då bor ännu Anden hos dej såsom i sin rätta verkstad. Hans hela ämbete är endast att sköta sjuka syndare. Bleve du helt fri från varje synd, då hade han inget mer hos dej att göra. Kristi rike är ett syndarerike.

Därför, låt inte förvilla dej! Det är endast dem som "inte låter Guds Ande straffa sej", som han måste lämna — varifrån Gud oss nådigt bevare!

Gud, Gud, ta inte din Helige Ande ifrån mej! Ta inte din Helige Ande ifrån mej!

O gode Ande, led du mej
till sanningen och livet!
Skriv i mitt hjärta vad av dej
i livets ord är skrivet.
Styrkt av din kraft, ledd av din nåd
jag vill ditt kärleksfulla råd
i ord och gärning prisa.