Påskvänner!
Avsatt och landsförvisad för herrnhutiskt kätteri. Stämplad som hyperevangelisk, en representant för "sållningstiden" m m m m. Man blir ju närmast nyfiken: vad var det för hemska villoläror som Anders Carl Rutström från Rutvik i Lule socken meddelade sina åhörare i en ofta fullsatt Hedvig Eleonora kyrka 1758-65? (Han var landsförvisad 1766-70).
Tja, här får ni ett exempel, för just Andra söndagen efter Trefaldighet, då Rutström inträdespredikade som kyrkoherde i Hedvig Eleonora. Vi kan och ska naturligtvis inte använda alla hans ordalag idag. Men det är nog ett faktum, att evangeliska kristna i vårt land skulle ha känt igen denna förkunnelse som "sin" alltifrån Luthers tid och ca 400 år framåt. Dessutom är Rutströms förkunnelse, inte minst genom hans sånger, något som tagits upp i både den rosenianska och den laestadianska väckelsen under mer än halvtannat sekel, där bönen om att Guds Ande enligt löftet skulle "vila i nordanland" ständigt aktualiserades.
Men något har hänt de sista 50 åren. Och då inte bara med språket. (Jfr dock den roliga och språkligt lätt bearbetade berättelsen från ärkebiskopens visitation i Delsbo februari 1690, 30 år innan Rutström föddes!).
Jag är helt övertygad om att "Efs idag", förutom att arbeta med sina missions- och evangelisationsmetoder, då och då behöver checka om det är samma evangelium vi förmedlar som våra bekännelseskrifter närmast förutsätter. Man blir ju ganska orolig, då man tydligen får fortsätta som präst fast man (eller kvinn) avvisar Agnus Dei och hela offerteologin bakom orden om Guds Lamm som borttager världens synder (se Helene Egnell i antologin "Hon gör allting nytt", Verbum 2003). Man blir inte ens avkragad för sådant nuförtiden, bara för typ engagemang i Missionsprovinsen och liknande, och mycket mindre landsförvisad! (Inte för att jag skulle insistera på det sistnämnda).
Nu till predikan på Andra söndagen efter Trefaldighet,
hållen i Hedvig Eleonora kyrka år 1759, då D:r Rutström gjorde sitt inträde
I namn Faders och Sons och den Helige Andes. Amen!
Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd. (Mark 16:15-16)
Dessa nådefulla ord äro den heliga befallning, som vår allradyraste Frälsare Jesus Kristus vid sitt uppfarande till himmelen efter det fullkomnade återlösningsverket gav de elva apostlar och tillika med dem hela nya testamentets prästerskap, varefter de hade att förhålla sig vid utövningen av deras apostoliska ämbete intill världens ände. Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd.
Detta är ett fast profetiskt ord, i all måtto väl värt, att vi akta därpå såsom på ett ljus, som skiner i ett mörkt rum. Ty hela världen var vid dess uppenbarande icke annat, än ett gräsligt mörkt land, och vars och ens hjärta är efter naturen ännu i dag statt i blindhet och okunnighet. "Vårt förnuft förblindat är, mörker all vår själ betäcker." Men Jesus, som är rik av ljus, vishet och barmhärtighet, har tänkt uppå oss, förrän vi tänkte på honom, och sänt oss detta herrliga budskap: Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd.
Gån ut i hela världen. Alla voro inbegripna i hans dyra medlareämbete, judar och hedningar, därföre skall ock nu hela världen få höra av den salighet, som deras Frälsare dem förvärvat. Tiden var inne, på vilken ock hedningarna skulle höra Guds salighet, medelbalken var nederbruten, och frid skulle förkunnas dem, som när och dem, som fjärran voro (Ef. 4).
Och prediken evangelium. Evangelium betyder i den heliga Skrift såväl läran om nåden i Jesus Kristus, som ock allt Guds uppenbarade råd till vår salighet. Allt detta skola lärarna förkunna. Därför anför evangelisten Matteus i 28 kapitlet: Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder.
För alla kreatur. Med dessa ord visar vår milde Jesus nådens allmännelighet. Han säger för kreatur och alla kreatur. Men då torde något spetsfundigt huvud hava gjort därvid den förtydning, att det är mycket att vara en människa, en så dygdig människa, som en vis och ärbar hedning av naturen kan vara, och för dessa borde allena evangelium predikas, men Jesus säger för alla kreatur till ett bevis, att ingen, vare vem han vara må, var utestängd ifrån evangelii underrättelse, alla kreatur, som under himmelen äro. Judarna först, så ock grekerna (Rom 1).
Den som tror och bliver döpt, han skall varda salig. Den som i den helige Andes nådesordning bliver kallad och låter sig kallas, bliver upplyst och låter sig upplysas, lärer känna sitt hjärtas uselhet och elände, samt låter skänka sig nåd och tro i ende Sonens namn, och låter sig döpas, han skall varda salig, få frid i sitt samvete och syndernas förlåtelse, han skall ock upprättas dagligen till hans beläte, som honom skapat haver, och slutligen få evinnerligt liv.
Men den där icke tror, han skall varda fördömd. "De andra ej omtalas, / som det ej kunna nå, / ty de må ej hugsvalas / och ingen glädje få / av den, dem evigt var beredd / av Herren Sebaot."
Älskade åhörare, när jag nu har den nåden av min trofaste förbarmare, att på detta ställe första gången framträda för en talrik och dyr menighet, vilka Guds råd om det fallna människosläktets upprättelse fulleligen angår, vad skulle jag hellre frambära, än detta mitt stora kreditiv, mitt ombetrodda värv? Vad skulle mer fägna ett människohjärta, än att Jesus har befallt, att evangelium skall predikas för alla kreatur? Ett nådens ord, ett rättfärdighets ord går av hans mun, som tillika är ett nådens brev till eder och ett heligt rättesnöre för mig. Gån ut i hela världen och prediken evangelium för alla kreatur; den där tror och bliver döpt, han skall varda salig, men den som icke tror, han skall varda fördömd. Så lyda orden till min efterrättelse och eder salighet. Den där öron haver till att höra, han höre,
Älskade åhörare, genom dens hand, som allting regerar, äro vi således, I med mig och jag med eder, vordna till ett folk. Och vi äro allesammans syndare och hava intet att berömma oss av inför Gud. Vi äro likasom ett hus´ folk under vår välsignade överherde, den allsmäktige regeraren.
Vad jag personligen är, det sade jag nyss, en fattig syndig människa. Det kan var och en av eder veta av sig själv, men jag vet det bättre, och Herren vet det allra bäst. Jag är den förnämligaste ibland alla syndare på jorden, högre tankar har jag icke om mig, men mig är barmhärtighet vederfaren. Och ära vare Gud, jag vet på vem jag tror! Allt annat, som fiender gissa om mig, lånar jag icke en gång mina öron åt, ty Herren är mitt vittne, och den mig känner bor i höjden.
Innan jag nu slutar detta mitt enfaldiga samtal med eder, så låtom oss rådgöra med varandra om några angelägenheter för oss i framtiden. Min ämbetsplikt och min ed förbinda mig att hava Guds ord och min nådiga överhets lag till min dagliga eftersyn. I veten det förut. Men jag nämner det nu i synnerhet för mig. Genom Jesu nåd skall allt Guds ord i hela sin vidd av mig förkunnas, utdelas, höras och föras. Bevare mig milde Herre Gud ifrån något annat. Och vad i övrigt mitt ämbetes noggrannhet angår, så give mig ock Jesus nåd till dess fulla iakttagande, och jag måste bekänna mig för den som, vad lagens allvarsamhet angår, därmed icke kan skrymta eller skämta. Jag torde ock snart få den lyckan, att därför närmare varda känd. Jag håller så före, att med heliga saker är icke att gäckas eller leka, utan bör lag och rätt, kristendom och goda seder, plikt och skyldighet, skick och ordning både hos högre och lägre, som kristendomen väl anstår, på det noggrannaste iakttagas. Och när således var och en sin syssla sköter, så går oss väl evad oss möter.
För övrigt beder jag av allt mitt hjärta var och en av eder, att jag måtte få så mycken tid på mig, att jag må visa det hopp, som i mig är, och min hjärtliga beredvillighet emot var man. Det kan för eder icke bliva svårt att se, vem jag är. Min syssla är i allas ögon här i Herrens hus, de övriga mina ämbetsförrättningar kunna heller icke vara eder fördolda, Jag lever sålunda såsom på en teater inför allas ansikten. Jag har rikt tillfälle att visa min enfaldiga välmening, och I att kristligen döma däröver. Och vill jag icke begära någons ynnest, förrän jag hunnit oförvitligen förvärva mig densamma. Den mig sedan älskar, välsigne Herren. Och den mig utan sak hatar, välsigne ock den tålmodige förbarmaren.
Sålunda får jag nu nämna ett ord till eder var och en i sitt stånd:
I lärare här vid denna kristliga församling: Herren välsigne eder. I veten bättre, huru här står till, om Jesu tro intagit åhörarenas hjärtan, och om i hela hopen är ett hjärta och en själ, samt om ett rättskaffens väsende i Kristus Jesus är allas prydnad. Låten mig åtnjuta eder kärlek och förtroende. Låtom oss med en anda och en mening bygga upp Sions murar. Låtom ingen tvedräkt vara emellan oss, ty vi äro bröder; låtom oss bära varandras börda, så fullborda vi Kristi lag.
I fäder och mödrar! I ären uti edert hus edert folks ledare. När I hushållen om eder och edert folk, så lindren I edra lärares bekymmer och lätten deras börda. Det är en stor konst att vara en fader i Kristo. Värden har många tuktomästare, men där äro icke många fäder, som giva sina barn förnuftets mjölk och sköta dem såsom de betarva det. Herren Jesus välsigne eder och edra barn mer och mer, att I mån vara och förbliva Herrens välsignade, vilken himmel och jord gjort haver.
I tjänare och tjänarinnor! Herren tänke uppå eder till det bästa och böje edert hjärta till sin kärlek och i Jesu Kristi tålamod. I tycken tilläventyrs, att eder värld är eder för tung, emedan I ären mer tvungna; men om Jesus får göra eder fria, så ären I rätteligen fria. Hans tålamod räknen för eder salighet och given eder med allt hjärta till honom, ty hans ok är lustigt och hans börda är lätt. Hos honom är intet anseende till personen, utan i allehanda folk, den som fruktar Gud, han är honom täck. Gömmen dessa orden uti edra hjärtan. Jesus välsigne eder!
För övrigt alla samtliga, som hör församlade äro och bliva: Herren låte sitt ord göra eder bistånd och salighet och samle eder uti en tro endräkteligen samt låte eder en gång i herrlighetens tempel stå med frimodighet på hans stora dag. Gud, vår Gud välsigne eder; Gud välsigne eder och all världen frukte honom.
Sålunda gå vi nu i Jesu namn till dagens heliga evangelium, det stora ämnet för vår tillämnade betraktelse. Det är visst ett salighetens evangelium för alla syndare. Den Helige Ande vare när oss och läre oss det rätteligen besinna och nu förut i tron bedja:
Fader vår...
Betraktelse
Evangelium för alla kreatur, vilket somliga icke tro och varda fördömda, men somliga tro och varda saliga.
1) Evangelium för alla kreatur
2) De som icke tro det, och varda fördömda
3) De som tro det och varda saliga.
O du herrlighetens sken,
ljus, av Faderns ljus utgånget,
gör vår håg från mörkret ren,
som vårt hjärta håller fånget.
Styr vårt hjärta, mun och öra
till att rätt vår gudstjänst göra.
Vad är evangelium? Ett ljuvligt och glatt budskap, en tidning därom, att Gud är "oss nådelig, vilka voro döden värda; han haver allom sagt det till, att han barmhärtig vara vill, vad står nu oss till tränga?"
Första delen: Evangelium för alla kreatur
Nu om detta evangelium.
1) Söndagens högmässotext uppenbarar detta vårt herrliga evangelium: Kommen, ty allting är nu redo. Jesus förklarar den i honom givna och förvärvade nåden under liknelse av en stor nattvard, till vilken många bjudas. Jesu tillredda salighet är tillräckligen tillbjuden för alla folk. Si, jag bådar eder stor glädje, vilken alla folk vederfaras skall; detta, säger jag, är sålunda evangelium för alla kreatur.
2) Men vad vill egentligen detta evangelium säga? Vad har det att innebära? Vad bådar och förkunnar det för alla kreatur? Svar:
Evangelium är det, att Gud haver utvalt oss i Kristus Jesus, förrän världens grund var lagd, att vi skola vara heliga och ostraffliga inför honom i kärleken, och haver tagit oss sig själv till barn genom Jesus Kristus efter sin viljas goda behag, sin herrliga nåd till lov, genom vilken han haver oss täcka gjort uti honom, som kärkommen är (Ef 1).
Evangelium är det, att i kvinnans säd skulle alla släkter på jorden välsignade varda, vilket var Guds eget muntliga evangelium i paradiset för våra första föräldrar samt för Abraham, Isak och Jakob (1 Mos. 3:22).
Evangelium är det, att då tiden var fullkomnad, sände Gud sin Son, född av kvinna, gjord under lagen, på det han skulle förlossa dem, som under lagen voro (Gal. 4).
Evangelium är det, att Jesus är kommen i världen till att frälsa syndare (1 Tim. 1), att han tagit på sig vår värk och sveda, att han är slagen för våra synder och sargad för våra missgärningars skull, att Herren kastade allas våra synder uppå honom (Jes. 53).
Evangelium är det, att han var lydig intill döden, ja, intill korsets död (Fil. 2), att då han fullkommen vart, blev han för alla dem, som honom lyda, en orsak till evig salighet (Hebr. 5).
Evangelium är det, att han är gjord till synd för oss, att vi skulle varda Guds rättfärdighet genom honom, att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv och förebrådde dem icke deras synder (2 Kor. 5), att han i Guds ögon ansågs såsom den ende syndaren, då han för sitt folks missgärning plågad var, ty han bar deras synder (Jes. 53).
Evangelium är det, att som Jesus är död för alla, så äro de ock alla döda, att Guds Lamm borttager världens synder (Joh. 1), att han nedslagit djävulens gärningar (Joh. 3), att synden är borttagen, missgärningen betäckt, överträdelsen försonad och den eviga rättfärdigheten framhavd (Dan. 9), att Herren borttagit sitt folks synder på en enda dag (Sak. 13), att han är sålunda Herren vår rättfärdighet (Jer. 3:1), att han är medlaren hos Gud för oss (1 Tim 2), att han beder och manar gott för oss alltid hos Gud (Hebr. 7), att han är uppstånden till vårt liv och för vår rättfärdiggörelses skull (Rom. 4), att livets rättfärdning är kommen över alla människor genom Jesus Kristus, som den enda människan är i nåden (Rom. 5), att nåd och sanning är kommen genom Jesus Kristus (Joh. 1), att han har sänt oss den Helige Ande (Joh. 15), att han bjuder alla nåd, en nåd, som är, lik solen, var morgon ny (Psalt. 50), att han vill det hans barn och händers verk hänvisas till honom (Jes. 45), att vi den trösten icke glömma, att vår broder skall oss döma.
Allt detta är evangelium för alla kreatur - som angår alla. Kommen, ty allting är nu redo; den detta icke tror, han skall varda fördömd.
Andra delen: De som icke tro, och varda fördömda.
Texten: De begynte allesammans att ursäkta sig.
När detta förstås om andliga ting, så må man högeligen undra, huru människorna kunna ursäkta sig att emottaga så stora saligheter, som nyss blevo nämnda. De måtte antingen icke begripa, vad Jesus menar, i vilket fall denna världens Gud haver förblindat de otrognas sinnen, att dem icke skall lysa evangelii ljus av Kristi klarhet, och är då evangelium förtäckt, så är det förtäckt för dem som förtappade varda; eller måtte det så hänga tillsammans, att de äro för mycket jordiska och akta mera, vad jorden tillhörer, och akta så litet sin fattiga själ, som får dyrt betala synden. Eller ock äro de fiender till Kristi kors och deras ändalykt är förtappelse.
Men till att lära känna en förhärdad syndare, som icke tror och icke anammar nåd till bättring, så
a) växer han ofta upp utan kännedom om Gud och far in i fåfängligheten med kropp och själ. Han frågar icke, var själen skall stanna. Andliga ting och tankar äro besvärliga, ja, förtretiga ting; därföre kan en säker människa mitt i kristenheten vara så okunnig om salighetens grund, medel och ordning, som en hedning. De föraktare i evangelium sätta varjehanda timliga saker framför det att lyda Herrens kallelse. Är det icke en högst beklaglig och bedrövlig sanning, att människorna använda den minsta tiden av hela sin levnad till sin själs räddning? Mig, som är en levande källa, säger Jesus, övergiva de och göra sig usla brunnar, som intet vatten kunna giva (Jer. 2:13): De förakta Guds tålsamhets och långmodighets rikedomar, icke förståndandes, att Guds mildhet lockar dem till bättring, uttan efter sin hårdhet och obotfärdiga hjärta samla de sig självom vrede, på vredenes dag, när Guds rättvisa dom bliver uppenbar. (Rom. 2:4).
b) varav händer, att dylika människor, som längre tid gå under förakt för Guds nåd, ju längre ju mer bliva hårda och obekymrade, bliva till sina sinnen avvanda från Gud och andliga saker, världsligt och syndigt sinnade. leva i vällust och äro levande döda. Ett alltför ömkligt själstillstånd.
c) Man måste noga besinna, att nådens ordning till salighet är en kedja av nådens verk, som, var det första, som är kallelsen, försummas och föraktas, så bliver det sedermera ingenting av med uppysning, bättring, tro, helgelse och salighet. Ingen av de män, som bjudna voro, skall smaka min nattvard.
d) Den där icke tror, han skall varda fördömd. Förskräckliga ord. Vad vore då angelägnare för människorna här på jorden, än att pröva sig granneligen, om de äro i tron? Av dessa ord får ingenting prutas på Herrens stora dag. Antingen vara funnen i Jesus och hava varit delaktig av hans nåd, eller ock vara evinnerligen förlorad.
Text: Då vart husbonden vred. Detta utmärker Guds oföränderliga rättfärdighet, varmed han skall döma jordens krets. Där en syndare icke är under Jesu nåd, så är han under vreden. Det tredje tillståndet gives icke. Den där icke tror Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede bliver över honom. Dessa olyckliga människor leva sålunda fram sin usla tid, och det utan åtanka, vart själen skall lända; därföre gå de ock förtvivlade och förlorade in i evigheten. Nåden har i tiden ropat honom och väntat uppå honom; men då skall Herren icke vara honom nådelig, utan då skall Herrens vrede och nit hämnas över den mannen, och uppå honom skall all den förbannelse lägga sig, som i boken skriven är (Upp. 21), och Herren skall utskrapa hans namn under himmelen (5 Mos. 29:20).
Vi gå nu till vår betraktelses
Tredje del: De som tro och varda saliga.
1) Huru de tro. Gack snarligen ut på gator och gränder i staden, och de fattiga, och krymplingar, halta och blinda hav här in, säger texten. Här se vi, huru de se ut, som komma och anamma nåd. De äro fattiga. Icke så, att ju icke deras naturliga tillstånd har varit som andra syndares i blindhet och hårdhet, men de hava av Herrens förberedande och beredande nåd lärt se sitt djupa syndafördärv. De äro blivna i sin anda, som bönen lyder: Jag fattig, syndig människa. Herrens helighet, vilken hans rättfärdighets lära uppenbarat för dem, är vorden dem uppenbar i deras hjärtan, och de hava fått erfara, huru de utan Jesus äro fördärvade, fattiga och elända; därföre är nåden i Jesus Kristus dem så mycket dyrbarare.
b) Det vore ju det största raseri att föreställa sig, att en människa med stolt och obrutet hjärta kunde anamma nåd. De helbrägda behöva ju ingen läkare, utan de kranka. Kan evangelium skänka nåd åt dem, som icke behöva eller värdera nåd? Kan evangelium för det, att det är en lära om nåd, kalla synd annat än synd? Nej, för de fattiga varder evangelium predikat.
c) Därav tändes trons gnista i fattiga syndares hjärtan, när Jesus för dem målas, när de nådefulla orden höras och den Helige Ande får lägga dem i deras hjärtan, som hungra och törsta, dessa orden nämligen: Kommen, ty allting är redo. De se i sig själva allsintet och i Jesus allting. I Jesus är all salighet; omfattom hans rättfärdighet. Håll dig med tron till honom fast; han hjälper dig av all din last. En fattig syndare hörer sålunda med glädje, att allting är i Jesus redo: synden förlåten, rättfärdigheten förvärvad, nåd och hyllest hos Gud återvunnen, och det blott allena för Jesu död och lydnad samt uppståndelses skull.
d) Ju mer den Heige Ande får förklara den på korset dödade Jesus för en sådan fattig syndare, ju starkare förtröstan får han därav i sit hjärta, så att det bliver, som D:r Luther säger i företalet till episteln till de Romare: Tron är en livaktig och stadig förtröstning till Guds nåd, så viss, att man tusende gånger dödde däröver. Dock är icke denna tron var mans. Tron kan ock i början vara en innerlig hunger och längtan efter åtnjutandet av den nåd, som i Jesus är given. Saliga äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola varda mättade; men med det förbehåll, att i dess anda ingen falskhet är (Psalt. 32).
e) Denna tron lämnar icke hjärtat vid världen, utan omskapar och förändrar en människas hjärta, drager det ifrån de skapade tingen till alla tings Skapare, och gör, att han är hjärtats enda tröst och del (Psalt. 73). Den Helige Ande tugjuter Guds kärlek i deras hjärtan och giver dem nåd att älska alla människor med en uppriktig anda. Kort sagt: tron gör en syndare till en Guds och människors vän, samt kläder honom med ett rättsinnigt väsende i Kristus Jesus.
2) Och dessa varda saliga.
a) De varda saliga redan i tiden, det är: de få frid med Gud genom Jesus Kristus, sedan de rättfärdiga vordna äro av tron. Ty såsom de, som icke tro, redan äro dömda (Joh. 3), så äro ock de saliga, som tro (Matt. 5).
b) De äro även saliga i döden. De hava fått syndernas förlåtelse och lott ibland dem, som helgade äro. Vad de hava fått, har ock den Helige Ande uti dem bevarat intill förlossningens dag. De dö i Herranom, de fara hädan i frid till en bättre stad, vilkens skapare och byggmästare är Gud.
Du store allsvåldige Gud, som i din Son haver berett en så stor salighet för jordens inbyggare, låt din Helige Ande göra kraftiga nådeverkningar på våra hjärtan. Låt din Sons pina ej förlorad vara och ditt verk det fina ej förfara!
O store Herre Gud! du djuphet av all nåde,
en evig kärlek du båd´ är och blir och var.
Ett nådens nattvardsbord vi nu med undran skåde,
det du i Sonens död för alla tillrett har,
och dina sändebud förordnat här på jorden
att båda syndare till dukta nådeborden.
Gjut neder Anden din utöver man och kvinna,
utöver hög och låg samt barn och barnabarn,
utöver tjänare samt var en tjänarinna,
dem du till evigt liv har löst ur dödens garn.
De äro med din död till livet alla köpta,
de äro till din död, till livet alla döpta.
Låt, Jesu, dem med mig och mig med dem tillhopa
i trone smaka få din nattvards värdighet.
Lär mig på Sions borg därom så troget ropa,
att du därmed är nöjd, men satan har förtret.
Tag i din herdevård båd´ mig och dessa lammen
och låt oss dig, vår Gud, lovsjunga evigt.
Amen.
