Ämbetsfrågan i äktenskapsfrågans ljus

(Insänt till Dagen 23/12 2020, refuserat pga utrymmesbrist och viljan att ge Lukas Hagel, som initierade debatten, slutordet)

ÄMBETSFRÅGAN I ÄKTENSKAPSFRÅGANS LJUS

Nog borde kristna kunna vara överens om att ledarskap och teologisk undervisning i vid mening kan utövas av såväl kvinnor som män. Vi har ju t ex kvinnliga profeter, psalmförfattare och missionärer genom både bibeln och kyrkohistorien. Både väckelseledaren Rosenius´ och Laestadius´ tog emot undervisning av starka kvinnor, och i "Schartauanien" fanns själavårdaren och diktaren Abela Gullbrandsson, vars brev för snart 100 år sedan gavs ut i dagbetraktelseform av en präst på västkusten.

Kontroversfrågan gäller i första hand prästämbetet (och om det finns något särskilt sådant). Samt med vilken självklarhet vi kan avfärda motsidan i debatten, som om de nästan missat själva kärnan i evangeliet. Både för 100 år sedan och senare har ju nästan vilka läror som helst (nu t o m icke-teism och tron att Jesus ruttnat) accepterats hos både svenskkyrkliga präster och vissa frikyrkopastorer, medan det för 100 år sedan var absolut otänkbart att prästviga kvinnor och idag tycks lika otänkbart för en svenskkyrklig biskop att prästviga "kvinnoprästmotståndare". (Ekumeniskt fjäsk för påven går dock bra). Nog kan en fråga sig om inte fler än en sida gjort sig skyldig till att sila lite mygg men svälja hela kameler?

Mycket som är entydigt positivt skedde under 1900-talet beträffande kvinnors rättigheter och även möjlighet att få utlopp för sina nådegåvor i församlingen. Här måste även  "kvinnoprästreformerna" (frikyrkan var ju först) kunna ses som en indikation på detta,  ungefär som "äktenskapsreformen" (hur man än ser på den för övrigt) onekligen indikerar vissa positiva förändringar i synen på homosexuella i samhälle och kyrka.  

Samtidigt visar väl äktenskapsfrågan - och den självklarhet med vilken det könsneutrala äktenskapets anhängare agerat - problematiken i hela utvecklingen. Biskop Anders Nygren sa 1958 att Svenska kyrkan växlat in på gnostikers och svärmeandars spår, och när Svenska kyrkan 2009 bejakade det könsneutrala "äktenskapet" samt snart därefter också de könsneutrala könsbegreppen (från 2013) med barnafödande män o s v, ja, då syntes Nygren onekligen få rätt. Nu tror jag inte att det ena av nödvändighet ledde till det andra, men det ser onekligen så ut, och det har faktiskt också hävdats av personer från båda/!) sidor.

Frågan om kvinnor som pastorer och församlingsföreståndare kan nu knappast lösgöras från frågan om huruvida "motståndarna" själva ska få verka i den kallelsen. Jag har hört gyllene regeln anföras här - men i så fall borde väl de som inte vill viga homosexuella till äktenskap inte heller själva få ingå äktenskap, och så långt är det få som har gått. Men sådana personer tycks inte längre biskopsvigas i Svenska kyrkan. Teol dr Joel Halldorf sägs bejaka att staten erbjuder homo- och bisexuella personer könsneutrala äktenskap. Men gäller detsamma om det faktum att även Svenska kyrkan nu gör det? Och kastar det i så fall inte någon som helst skugga över det könsneutrala ämbetet?

ANDREAS HOLMBERG

Iggesund