Valborg och Coronapsalmboken

Påskvänner!

Det är egentligen ganska roligt att så här på hennes namnsdag läsa om S:ta Valborg (710ca-779). (Eller Walpurgis som hon egentligen hette och fortfarande kallas av engelsmännen). Den engelska prinsessan som tillsammans med bröderna Winibald och Willibald blev missionärer i Tyskland och medhjälpare till morbror Winfrid (Bonifatius, "Tysklands apostel") som kallat dem dit. Efter brodern Willibalds död 751 blev hon vid drygt 40 års ålder ledare (abbedissa) för det kloster i Hildesheim som han hade grundat. Några år senare, 754 eller 755, blev morbror Winfrid/Bonifatius mördad av hedningar i Friesland vid Nordsjökusten, när han i 80-årsåldern på nytt tog upp det missionsarbete där som han 40 år tidigare måst avbryta (5 juni är hans minnesdag).

Valborg hade fått en lärd uppfostran i England och räknas som både Englands och Tysklands första kvinnliga författare genom biografin över brodern Winibald och skildringen av den andre brodern Willibalds resor (bl a till Jerusalem). Hon avled den 25 februari 779 i en för dåtiden hög ålder och begravdes i Hildesheim. (Det är den 25 februari som bär hennes namn i den katolska kalendern). Den 1 maj 870 helgonförklarades hon dock av påven Hadrianus II och hennes ben flyttades till Eichstätt, varför 1 maj blivit hennes minnesdag i stora delar av Europa.

Wolfhard von Herrieden skrev 896 en "hagiografi" över Valborg, tyvärr enligt dåtidens skick och sed mest med inriktning på de verkliga eller påhittade mirakler hon hade fått utföra. Först på 1300-talet berättades det mest berömda underverket: hur Valborg genom sina böner skulle ha stillat en storm till sjöss. Den lite fåniga personkulten ska dock Valborg inte lastas för; hon ropade väl till Herren i sin nöd liksom lärjungarna på Genesarets sjö. Men ingen brukar ju fördenskull påstå att det var lärjungarna som mirakulöst stillade stormen.

Efter att Tyskland kristnats kom ju missionärer både därifrån (Ansgar) och från England (Sigfrid bl a) och bar budskapet om Kristus till oss vikingar i Norden. Ansgar fick ju liksom Valborg sluta sina dagar i frid, utan att ha blivit martyr, men tillsammans med Bonifatius och alla blodsvittnen får de ändå nu stämma in i lovsången till "Gud och Lammet, som oss vunnit med sitt blod."

Lovsång av denna typ liksom andra sånger och psalmer finns i Coronapsalmboken, som nu har fått en egen "hemsida".