Väckelseord av Rosenius

Påsk- och julvänner!

Jag rannsakar både mej själv och andra. Har vi i Svenska kyrkan och Efs förlorat "stinget" i förkunnelsen? Det där som liksom på pingstdagen ger ett "styng i hjärtat"? Eftersom vi inte vill stöta oss med någon (inte jag heller) och har en känsla av att bibelns varningar inte kan vara lika aktuella idag. Men även om jag ofta har tvivlat på mej själv, på min tro (ja, på Gud!) och på det som kallas förtappelsen, har jag aldrig tvivlat på att Jesus och hela Nya testamentet förkunnar mycket som inte faller oss på läppen. Och mycket - även av rent andlig och för alla tider avsedd art - som nuförtiden knappast brukar framhållas särskilt ofta, om alls. Funderade högt på diskussionsforumet:

Lite rädd att vi av lågkyrklig tradition har för låga förväntningar på Svenska kyrkans ledning. Vi accepterar hos biskopar och ärkebiskopar uttalanden och hållningar som vi (väl?) aldrig skulle acceptera från missionsföreståndare. Om Stefan Holmström eller Kerstin Oderhem inte - trots upprepade påstötningar - kunnat förmås att säga ifall Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger. Eller om de givit oklara signaler om jungfrufödelsen eller sagt att Kristi återkomst nog bara inträffar i våra hjärtan. Då hade de aldrig blivit missionsföreståndare eller av Efs setts som några andliga ledare och förebilder. Eller hur?

Lyssna nu till den mycket evangeliske Rosenius i en för honom och väckelsen fram till 1950-talet karaktäristisk vändning. Vågar du, när du har läst det, säga att han inte har Guds ord i bibeln på sin sida? Och har vi vunnit andligt eller ens medlemsmässigt på att generellt - inte bara vid vissa tillfällen - tona ner detta väckande budskap, se ner på våra inskränkta (jo, ibland!) förfäder och förmödrar och i stort sett sluta läsa den alltför fridstörande Calle Rosenius? Hör:

"De som står emot den nåd som kallar dem till bättring och omvändelse, de måste då förbli under den fallna naturens välde, leva blott sej själva och för sin egen räkning; och de som lever för sin egen räkning, de ska också dö för sin egen räkning, ska också själva hjälpa sej i döden och domen. Bara de som "lever i Herren" ska också "dö i Herren". 

(C O Rosenius i betraktelsen på Tjugondagsafton).

Hur ska vi komma undan om vi inte tar vara på en sådan frälsning? frågar sej Hebréerbrevets författare. Men eftersom 2020 är ett Herrens år och ett Nådens år vill jag önska: Glad Tjugondags afton och Glad Knut! Julgranen ska ut imorgon (om inte förr), men inte själva julen, för den varar väl till påska! (Eller åtminstone till påskfastan). Pax et bonum - frid och allt gott!

Och God Helg på temat Jesu dop!