Katekesutvecklingen - som enligt docent Rune Söderlund fortfarande är Svenska kyrkans officiella, därav de citat som domkapitlet i Luleå bestods med i Efs-prästens överklagan! - avslutas som sej bör med lov och tack. Katekesfråga 268 och dess svar (med bibelhänvisningar!) är väl värda att lära sej utantill.
Även Carl Olof Rosenii betraktelse för nyårsafton i "Jag hör hans röst" (EFS-förlaget 1979, s 58f) betonar tacksamheten. Den är skriven över Psaltaren 103: "Lova, Herren, min själ, och allt det i mig är hans heliga namn. Lova Herren, min själ, och förgät icke vad gott han har gjort."
Tyvärr innehåller denna betraktelse - tillsammans med många goda exempel på Herrens välgärningar - ännu ett prov på det jag för snart 12 år sedan kallade "Rosenii villolära" (se även de intressanta kommentarerna till bloggposten!). Här skriver han (i lätt språklig bearbetning av Ivan Hellström): "Och vi ser ju, att allt har blivit till för människans skull. Det var nämligen människan Gud tänkte på, när han skapade djur och fiskar och fåglar, träd och blommor. Allt har blivit gjort till människans tjänst. Det var hon som skulle få nytta och glädje av det."
Det där tror jag inte på, även om det står att "allt lade du under hans fötter" (enligt NT ytterst syftande på Jesus). Människan har som skapelsens krona fått ett särskilt förvaltaruppdrag (att "bruka och bevara"), men att som förvaltare tror att allt man förvaltar är till för ens egen - eller ens mänsklighetens - skull är som sagt odrägligt antropocentriskt. Men den romerskt sinnade drottning Kristina skriver ungefär samma sak redan på 1600-talet. Så det låg väl i tiden att betrakta naturresurserna som enkom för människan givna. (Med de följder det har fått).
Idag gick jag ut i solen för att plocka rönnbär. Snopet kunde jag konstatera att den enorma sidensvansflocken som var på besök igår käkat upp alla röda rönnbär, men lämnat bruna och svarta kvar till mej. Sidensvansarna är nog inte skapade för människans skull. Inte rönnbären heller, om ni frågar min fru och mina barn - eller sidensvansarna :o).
Nå, Rosenius skriver goda saker också (som vanligt och som oftast). Han skriver bl a: "I den synliga skapelsen kan vi se Guds förunderliga makt, hans visdom och godhet och hans kärlek till människorna. Är han inte värd din lovsång, han som har skapat allt detta?"
Och vidare: "Men Gud har givit oss ännu större bevis på sin kärlek. Han älskade världen så högt, att han offrade sin ende Son. Guds Son blev ett människobarn, vår broder och vän, för att han skulle ta bort all den olycka och förbannelse, som genom syndafallet kommit över oss. Och så fullkomligt har han sonat vår synd och uppfyllt alla lagens krav, att ingen synd mer kan tillräknas dem som tror på honom. Och ingenting kan rubba det faktum, att de genom Guds älskade Son är välbehagliga inför Gud och är himmelrikets arvingar, lika väl som han är det. Har vi då inte skäl att glädjas över och tacka för en så stor barmhärtighet."
Och så (OBS den trinitariska framställningen): "Ännu en orsak till tacksamhet skall vi nämna. Har ditt hjärta funnit vila i Kristi kärlek och i hans fullbordade frälsningsverk, då är det varken du själv eller någon annan människa som fört dig till den vilan. Nej, då har ditt hjärta haft besök av en hög gäst: den helige Ande har utfört sitt verk därinne. Bed då Gud om nåd att rätt kunna sätta värde på att du personligen haft besök av Guds helige Ande och att han nu tagit sin boning i ditt hjärta. Och vi frågar igen: Finns då ett enda ögonblick i ditt liv, när du inte har anledning att tacka och prisa Gud?"
Så till sist: "Och när du nu i nyårstid ser tillbaka på den tid som gått, hur mycket har du då inte att tacka för? Herren har bevisat dig så många välgärningar. Han har så ofta låtit dig uppleva hans närhet och omsorg. Och hur många synder har han inte förlåtit och hur ofta har han inte vaktat och värnat din själ? Ja, hans välgärningar kan man inte räkna. Låt oss därför tacka Herren!"
Jag kan icke räkna dem alla,
de prov på Guds godhet jag rönt.
Likt morgonens droppar de falla
och glimma likt dessa så skönt.
Jag kan icke räkna dem alla,
de prov på Guds godhet jag rönt.
Likt stjärnornas tallösa skara
de hava ej namn eller tal,
men stråla likt dessa så klara
jämväl i den mörkaste dal.
Likt stjärnornas tallösa skara
de hava ej namn eller tal.
Jag kan icke räkna dem alla,
men ack, må jag tacka dess mer!
Guds kärleks bevis må jag kalla
de under av nåd han beter.
Jag kan icke räkna dem alla,
men ack, må jag tacka dess mer!
Katekesfråga 268: När tackar vi rätt för den välsignelse som vi fått i nattvarden?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar