Hedenius´ profetia i domssöndagstider

Påskvänner!

Domssöndagen har nu återigen passerat utan att lämna några större spår i den svenska folksjälen. Eller i den Svenska kyrkan. Eller, om jag ska vara ärlig, i mig själv (så låg jag också hemma hela dagen pga förkylning). Hörde en radiogudstjänst från Växjö på temat Herrens bön, en på alla sätt fin och uppbygglig radiogudstjänst som så långt det var möjligt, om än inte helt, undvek dagens namn, dagens tema och dagens texter. När ska svenska folket få höra talas om Kristi återkomst, om inte ens på Domssöndagen?

Allhelgonahelgens allmänna saligförklarande övergår alltmer i vaggvisor om barnet i krubban, eventuellt och i bästa fall med ett mellanspel av den snart korsfäste åsneryttaren. En Kristus som vår högste domare i makt och härlighet vill vi inte veta av. Och tror kanske inte så mycket på heller? Mig själv och androm till varnagel och eftertanke publicerar jag därför åter Ingemar Hedenius´ profetia, med en inledning och avslutning som jag skrev här på Efs idag 2007. Det ligger kanske blott alltför mycket i denna travesti: "Det finns ingen Gud - och Hedenius är hans profet."

Så här skrev jag 2007: Apropå bibelsyn och alltför "poetiska" tolkningar även av kristendomens kärndogmer, så tror jag att Ingemar Hedenius har ett ärende till oss alla. (Jag hoppas att det ganska långa citatet dock håller sej inom citaträttens regler). Avsnittet förtjänar att bli klassiskt.

HEDENIUS´ PROFETIA
(ur Tro och vetande, Bonniers 1971, s. 120f)

Låt oss till sist betrakta, hur kristenheten och kyrkan skulle te sig, om man mera allmänt upphörde att i sitt inre hålla det trodda för sant och dock fortfore att liksom leva i den kristna tron. Det skulle väl först och främst innebära, att det halvt hysteriska fenomen, som jag i annat sammanhang har beskrivit och kallat patetisk tro utan täckning, bleve satt i system. Hur det skulle se ut, är lätt att föreställa sig.

Men anta, att utvecklingen gick ännu ett steg, så att dessutom de kristna själva finge insikt om att de inte håller kristendomen för sann – att de bleve medvetna om att sanningsfrågan är alldeles likgiltig för deras tro. Då skulle en egendomlig parodi bli satt i scen. Till det yttre skulle väl inte skillnaden vara så stor, jämfört med hur det är nu. Gudstjänster med altartjänst och predikan, dop, konfirmationer, nattvardsfiranden, bröllop och jordfästningar, kristlig verksamhet bland ungdom och gamlingar, husandakt, böner och sånger, allt detta skulle vi ha och många människor som ägnade sig däråt och ännu fler som hörde på.

Men vid närmare undersökning skulle en märkvärdig mentalitet komma i dagen. Inte bara den mest fullständiga likgiltighet för om det är sant, att Gud verkligen har sänt Kristus och att de som tror på honom skall få evigt liv. Utan också, åtminstone i många fall, en övertygelse om att det naturligtvis inte är så, att det är orimlig ”metafysik” att hålla sådant för sant. Därmed skulle inte bara all fruktan och bävan utan också allt hopp och all längtan vara försvunna ur det religiösa livet.

Som ett tomt skal skulle dock inte kyrkan kunna fortsätta. Andra moment i fromhetslivet än de rent religiösa skulle träda i förgrunden, nämligen momenten av förströelse och gemenskap med likasinnade. Ceremonier och böner, psalmer och predikningar skulle bli ett slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former. Prästernas granna skrudar och gammalmodiga språk, sången och musiken, nattvardens utskänkning av bröd och vin, allt skulle nog ge upplyftning, och milda känslor av gemenskap med bröderna i ”tron” skulle värma hjärtat. Bismaken av kulturhistoriskt pikanteri, av något för länge sedan borttappat men dock i anden närvarande, skulle sätta pricken över i.

Men liknar inte detta något helt annat? Skulle man inte längta efter gudstjänsterna på alldeles samma sätt som många generationer av hyggliga borgare har längtat efter en afton i S.H.T. eller Par Bricole? Skulle man inte liksom dessa då och då även förgylla vardagslivets tråk och tvång med ett eller annat ord ur sin kära sällskapsordens heliga skrift eller ritual?

Sjung och läs nu Bacchi böner,
se det våta titelblad,
där han tröstar sina söner
och gör en bedrövad glad.
Läs då min granne; hör klockorna gå;
sjungom då alla, båd stora och små.
Kör: Gutår! Gutår!

I all sin enkelhet återger Bellmans Bacchi böne- och sententiebok, den stirrande församlingen till tröst och styrko, skriven till en gammal vacker psalmmelodi, ganska bra mentaliteten i en dylik urblåst kyrka. En gud anropas, som ingen ett ögonblick tror existerar, men det förhöjer bara stämningen. Och inte blir det längre fråga om någon frälsning från synden eller något hopp om ett bättre liv. Det är självklart att den verkliga alkoholismen och förfallet ligger utanför sällskapsbrödernas av trevnaden behärskade horisont. Därför sjunger de om synd och frälsning på ett alltigenom förnöjsamt sätt.

Fader Bacchus om så händer,
att ditt barn ej mer förmår,
men på gator, torg och gränder
som en skugga går och står;
värdes du barnet då själv till dig ta
och till friskt vatten det leda och dra.
Kör: Gutår! Gutår!

Ja, själva döden kommer inte längre i betraktande, helt enkelt därför att denna psalm inte har vare sig religiösa eller metafysiska perspektiv på detta fenomen. Dödens problem ligger utanför sällskapsbrödernas intressen. Allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet.

Sen som jag fått allt fullkomna,
frisk som blomman i sin fröjd,
så lät mig då sakta somna
väl otorstig och förnöjd.
Låter oss bedja som Bacchus oss lärt,
leve då allt vad hjärtat har kärt!
Kör: Gutår! Gutår!

Huruvida sen sådan utveckling av andelivet i vår kyrka skulle betyda ett framsteg i kulturellt avseende, skall inte diskuteras här. Mycket skulle utan tvivel kunna anföras både för och emot en sådan uppfattning. Jag konstaterar blott, att det är långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, och att det skulle innebära försvinnandet av all kristen tro, i den betydelse svenska språket för närvarande använder detta uttryck, ifall det uppnåddes.

Kommentar från avskrivaren: Månne det fortfarande är lika långt kvar, innan detta tillstånd är uppnått, då ”allt är lyrik och mynnar ut i den tanklösaste fromhet”?

12 år senare (2019): Vi har väl nu, hoppas jag, allesammans läst den märkvärdiga men kanske tidstypiska debattartikeln "Kan man vara kristen bortom Gud?". Vad jag vet är Åke Nordström fortfarande kyrkoherde i Svenska kyrkan. Varken Eva Brunne eller Andreas Holmberg har ingripit. Jag har själv hört ärkebiskop em KG Hammar (i samtal med Efs:s f missionsföreståndare Birger Olsson) säga att Kristi återkomst sker i våra hjärtan, och en präst med bakgrund i den rosenianska väckelsen sa på en gökotta ungefär samma sak, om än mer hypotetiskt talat. Trots Frälsarens egna besked om en återkomst "på himmelens skyar" i "stor makt och härlighet". 

Katekesfråga 229: Hur gör tron dopet verkningsfullt?