Fride Gustavsson har ju givit oss två underbara sommarsånger: Sommarns dörr står nu på glänt och Nu är det härligt att leva. Ändå ger jag ordet till lulepojken Anders Carl Rutström (1721-1772), vars sommarpsalmer i Sions Nya Sånger hör till det gladaste jag sjungit. Vi sjunger ju Bellman fortfarande (eller?), så varför inte också sjunga Rutström, som faktiskt var den som på 1740-talet lärde Bellman att stava (med en pinne med hästhuvud på - "han älskade mig mycket" skriver Bellman i sina memoarer). Undrar förresten om Bellman bara lärde sig själva stavningen och inte även en del verskonst av sin unge lärare?
Här kommer nu hela två sommarpsalmer av Rutström. Glad (mid-)sommar!
KOM LJUVA RO OCH SOMMARNÖJE
(mel. Vår store Gud gör stora under)
1. Kom, ljuva ro och sommarnöje,
du härlighetens förebild!
Den tid på denna jord vi dröjer
förljuvar du och gör så mild.
Då sjunger Andens näktergal
i Sarons täcka blomsterdal.
2. Välkommen hit, du Sions konung
och herde god för dina lamm,
som smord med olja, rik på honung
för hela världen träder fram,
ger ljuvlig skugga långt ifrån,
som cedrarna på Libanon.
3. Du är en evig hälsokälla
av nåd och liv, av must och märg,
som aldrig slutar övervälla
de dinas boning, Sions berg.
Du är en outöslig brunn
för varje själ och törstig mun.
4. Vem är då krank och inte dricker,
vem är som hör och ej ger akt?
Vem har en själ och märker icke
vad Herren, Herren själv har sagt:
att han till oss har gott behag,
att nu är salighetens dag!
5. Nu är en sol för oss uppgången,
och vi fått höra nådens röst.
Vår fiende är evigt fången,
var mänskosjäl är återlöst.
Vi i förbund med Herren står,
och ännu varar nådens år!
6. Ni blommor som bekläder jorden,
ni örter utav tusen slag,
du fågelsvärm som kvittrar orden
på vår och eder Konungs dag,
ni träd och fiskars menighet
och allt vad jorden nämna vet,
7. ni stora hav och branta floder,
ni bäckar klara som kristall,
ni hårda berg och marmorstoder,
er enda syssla vara skall
att tala om en evig hand
som råder över alla land.
8. Men hör ni, frälsta mänskosjälar:
när träd och djur blir glädjens tolk,
skall vi som varit dödens trälar
och nu av nåd är Herrens folk
stå stummare än stock och sten?
Nej, stäm nu in här var och en:
*9. Halleluja av hela jorden,
halleluja av den som tror,
halleluja av helgons orden,
halleluja av änglakor,
halleluja av gammal, ung,
halleluja för Sions Kung!
Text: Anders Carl Rutström, bearb. A.H.
Musik: Ur mel till Sions nya sånger, utg av Joël Blomqvist ("Vår store Gud gör stora under")
VÄLSIGNADE DAG
(mel. Förblindade värld)
1. Välsignade dag
och lustfyllda lag!
Vi njuter den tid
då eviga solen
är jorden så blid
att plantor kan få
runt iskalla polen
så grönskande stå!
2. Vi gläds också åt
den härliga låt,
allt skönt tidsfördriv
av fåglarnas kvitter,
ack, lustiga liv!
och allt som så väl
i vattnena spritter
upplivar vår själ.
3. Se ängar och fält
som Skaparn dem ställt!
Du saliga folk,
se skogen och gräsen,
de är ju hans tolk.
Han allting har gjort,
beskåda hans väsen
i litet och stort.
4. Vår herde, Guds Lamm,
du fostrat oss fram
ett frälsningens år,
så led nu till Saron
de hungrande får.
Vår överstepräst,
du känner, vår Aron,
vad passar oss bäst.
5. Min törstiga mun
vid frälsningens brunn
sin svalka nu har,
din rikedoms källa
allsintet bespar;
jag ser nu hur sällt
den vill övervälla
de blomstrande fält.
6. Kom, frisk eller sjuk
till frälsningens duk,
där sitter en man
att själar sej fästa,
hur mild är ej han!
Kom, bada dej här
i nådens Betesda,
just sådan du är.
7. Här går vår monark
i blomstrande mark!
Följ med dit han går,
han själv är ju vägen
för skingrade får.
Ack, skynda dej hit,
som svalan förlägen,
att få dej en bit!
8. Min Jesus, du vet
att föra på bet,
du känner ditt får,
vad dryck och vad föda
det ständigt åtrår,
vad svalkar vår mun,
den saften som flödar
ur frälsningens brunn.
9. Så stannar vi vid
din hydda i frid,
dej lyssnar vi på,
din ljuvliga pipa
begynner att gå;
ditt kraftiga ord
låt muntra och gripa
i hjärtat din hjord.
10. Gör, eviga fröjd,
din kyrka förnöjd,
vartendaste lamm
ledsaga på fältet
till salighet fram;
i vingarnas bo,
det sällaste tältet,
låt vara vår ro.
11. Om den lovar Gud
som inte har ljud,
som tala ej kan,
vad gör då ej bruden
som älskar sin man?
Lovsjunge nu den
till bröllops är bjuden
sin käraste vän:
12. För kärlekens flod,
din pina, ditt blod,
din ångest och nöd,
din avlelse, födsel,
din marter och död,
för nådens bevis,
för solsken och skötsel,
dej, Jesus, ske pris!
Text: Anders Carl Rutström, bearb. A.H.
Musik: Folkmelodi ("Förblindade värld")
A C Rutström:
Katekesfråga 200: Behöver vi be denna bön ("Förlåt oss våra skulder") också efter det att vi blivit benådade av Gud?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar