Rosenius och Luther gästbloggar

Påskvänner!

Ibland är C O Rosenius dagbetraktelse till stor del författad av M Luther. Detta gäller t ex dagens rannsakande betraktelse, där Rosenius efter ett tag lämnar över ordet till Luther, som får avsluta betraktelsen. (Jag har dessutom bifogat en angelägen bön på vers av Nils Frykman).

"Jag förmanar er, kära bröder: ta förmaningens ord till godo!" (Hebr. 13:22)

Så länge människan förblir en ödmjuk och hörsam lärjunge för Guds ord, så att hon vill höra och följa all Guds vilja och råd om vår salighet, så ska alltid den Helige Ande i henne fullborda sitt goda påbegynta verk och framdeles upptäcka, vad som ännu kan vara fördolt, och rätta det, som är orätt.

Men det tillstånd, som inte gärna låter hjälpa sej, inträder då, när människan rent av gör det till en grundsats att inte ta åt sej vad som innebär bestraffning och förmaning, utan gör ett visst urval ur Guds ord och vill inte höra eller akta på det som angriper köttet och synden.

Det är väl sant, att man bör bruka den urskillning, att man inte, på samma gång som man omfattar Kristus, även omfattar lagens förbannelse och dom i samvetet; ty dessa kommer aldrig tillsammans. Den som har Kristus, den som söker eller tror sin rättfärdighet endast i honom, den är fri från all lagens förbannelse och bör ständigt så hålla det, ty eljest gäckar och föraktar han Kristi blod och alla Guds löften.

Men detta gäller endast frågan om hur vi står inför Gud. Vad däremot vårt leverne här på jorden angår, kan vi aldrig få nog förmaningar, bestraffningar och uppmuntringar; och sådana bör vi då nödvändigt ta åt oss och i verk och gärning rätta oss därefter, såvida vi vill vara kristna.

Ty de, som jämte det sinnet att de vill vara fria till köttet och levernet, även gör till sin grundsats att för sej utvälja endast det ord, som lyder ljuvligt och väl, och sky det, som angriper och oroar dem i deras synder, varpå följer, att de är otåliga för den hälsosamma förmaningens ord, räknande det för en laglära, vilken de såsom troende bör undfly, och, otåliga för broderlig bestraffning och varning, vänder sej däremot att försvara sej och sin synd, men till äventyrs slå sej ned vid någon löslig, overksam och domnad andlig lärdomsbrunn, vid vilken man kan på en gång vara gudligare än allmännaste världen och tillika stå i ganska gott förstånd med världen och i vardagslivet vara henne lik — ty sådan religiositet finns också — de, som går den vägen, med dem är det alldeles förlorat, såvida inte något synnerligt Guds nådesunder sker. Ty de befäster sej oupphörligt genom den grundsats de fattat, att inte akta det ord som ville rätta dem; de skyr det enda medel, som skulle hjälpa dem, skyr hälsosam lärdom, skyr mödan av en grundligare prövning o.s.v.

Detta är den breda villoväg, som i alla tider fått ta emot många av dem, som lyckligen undvikit en annan avväg, nämligen att under lagen söka upprätta sin egen rättfärdighet — ja, många som verkligen hade kommit till trons liv, mycket mer då sådana, som aldrig varit rätteligen omvända.

Hur har inte apostlarna på sin tid varnat för dessa bägge avvägar! Hur starkt och högljutt klagar inte Luther över desamma:

"Se", säger han, "hur man nu överallt ställer sej så dåraktigt till evangelium, att jag nästan inte vet om jag ska predika mer eller ej. Jag hade för längesedan slutat, om jag inte visste att det också gått Kristus på samma sätt. För så snart man predikar att det inte beror på vårt leverne eller på våra gärningar, utan på Guds gåva, så vill ingen göra något gott, leva tuktigt eller vara lydig — förutom det, att man också säger att vi förbjuder goda gärningar! När man åter predikar om ett tuktigt och stilla leverne, så vill världen strax förlita sej på det och bygga en stege upp till himmelen av det. Detta kan då Gud inte tåla. Ett skändligt leverne duger inte; och ett ärbart leverne blir också till fall. Ja, de som endast ser på ett ärbart och vackert leverne, för dem vore det bättre att de vore skökor och bovar och låge i träcken. Och ändå vill Gud inte att vi ska föra ett ont leverne.

Hur ska vi då bete oss? Du måste se till att du förblir på medelvägen och viker varken till vänstra eller högra sidan, utan för ett stilla, vackert och fromt leverne för världen, men inte gör något väsen av det eller håller det för bättre, än om du  sover eller vakar, liksom jag därom inte säger: genom det vill jag förtjäna himmelen. Alltså ska allt ärbart och tuktigt leverne föras fritt, så att ingen säger: Jag vill för den eller den gärningens skull bli salig. Jag ville gärna ha sådana lärjungar, som väl förstode vad ett kristligt leverne är; men man finner dem ingenstädes lika sinnade. Ty en hop vill antingen vara för gudlös, eller allt för helig. Välan, vem än som kan fatta det, må fatta det; vi kan inte mer än skaffa det in i öronen; Gud måste hjälpa det in i hjärtat."

Rena mitt hjärta, helga mitt sinne,
slut mej, o Herre, i kärlekens famn.
Kärleksfull gör mej,
led mej och för mej,
så att i allt jag må ära ditt namn.

Katekesfråga 186: Var sker Guds vilja alltid och fullkomligt?