Andra Petrusbrevet och Luther

Påskvänner!

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av. Så här under reformationsåret har det ju vimlat av mer eller mindre initierade uttalanden om Luther och evangelisk tro. Komminister Markus Hagberg i Varnhem har i Svensk Pastoraltidskrift ifrågasatt reformationens formalprincip "Sola Scriptura", medan han ihärdigt försvarat den till synes långt oförsvarligare tesen "Om Maria kan det inte sägas för mycket".

I en recension av en bok av Rune Imberg skriver Hagberg att Skriften aldrig varit allena. Skulle han bli överraskad om jag påstod att det är alla sanna lutheraner överens med honom om? Skulle han rent av bli chockerad om jag påstod att alla sanna lutheraner är överens om att den rättfärdiggörande tron aldrig är allena?

Teserna "Sola Scriptura" och "Sola Fide" måste nämligen ses och tolkas i sitt sammanhang, annars blir de ju absurda. Vad är det unika med Skriften? Vad är det som endast kan ske genom tron? Är vi i vår kyrka nuförtiden inte bekanta med reformatorernas sammanfattning "Tron allena rättfärdiggör - men den sanna tron är aldrig allena"? Eller med deras principer för skrifttolkning och skillnaden mellan en normerad norm och en normerande norm?

Kan man som Markus Hagberg försvara t.o.m. tesen "Om Maria kan det inte sägas för mycket" (ungefär så här: "Så länge man inte säger för mycket om Maria kan man inte säga för mycket") måste det ju vara betydligt lättare att - just utifrån Skriften - försvara teser som "Tron allena" och "Skriften allena".

I eftermiddag klockan 17 börjar höstens bibelstudier över Andra Petrusbrevet på EFS i Njutånger. Och när jag åter läser första kapitlet - denna gång i Fjellstedts förklaringsbibel - ser jag två mycket intressanta Luther-citat som förklaringar till verserna 10 och 11. (Fjellstedt står alltså över den här gången och lämnar ordet till Luther).

Petrus skriver (enligt normalupplagan 1883): Vinnlägg er därför, mina bröder, så mycket mer att göra er kallelse och utkorelse fast; ty om ni gör det ska ni inte någonsin falla. Ty sålunda skall er rikligen förlänas ingången i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, eviga rike.

Luther kommenterar: S:t Petrus vill att vår kallelse och utkorelse även hos oss ska vara fast, inte bara hos Gud, och så fast ska vi göra den med goda gärningar [sic!]. Ty den frukten uteblir inte, att tron därigenom blir starkare och gör alltfler goda verk. Alltså är det en helt annan kraft än den lekamliga. Ty denna avtar och förtärs om man brukar och driver en sak för mycket; men denna andliga kraft blir desto starkare, ju mer man övar och driver den, och avtar om man inte driver den. Därför har Gud från början lett, drivit och övat kristenheten med trons kamp, i nesa, död och blodsutgjutelse, så att den skulle bli rätt stark och kraftig; och ju mer den förtrycks, desto mer uthärdar den. 
   Den som här i livet haft god övning, så att tron med goda verk blivit driven och stark, den ska få en riklig ingång och med mod och tillförsikt gå in i det andra livet, så att han frimodigt kan dö och förakta livet och liksom med ståt fara dit och med fröjd löpa in i det. Men de andra, om de alls kommer in (fast man inte bör förtvivla ens om de svaga), ska inte så med fröjd kunna fara dit, dörren ska inte stå dem så vidöppen, utan ska bli dem trång och svår, så att de darrar, och hellre ville vara svaga hela sitt liv igenom, än en gång dö.

Luther förnekar alltså inte - om någon nu trodde det! - utan slår tvärtom fast att tron stärks av goda gärningar (jfr Jak. 2:22), av att, precis som vid dess uppkomst, lyssna till och lyda Guds ord, även de förmaningens ord som vi får här.

Nu lyssnar vi till hela hälsningen från Gud genom S:t Petrus. Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det: