Luthers märkliga psalm om den heliga kristna Kyrkan

Jul- och påskvänner!

En av Luthers sista psalmer är följande originella text från 1535, som inte tagits in i mer än någon handfull psalmböcker, men som hör till hans märkligaste och konstrikaste (vissa skulle säga konstigaste, men då har de inte läst Uppenbarelseboken!). I den svenska versionen nedan har jag i tredje strofen förhållit mig ganska fri till Luthers text och istället försökt ligga så nära förlagan Johannes som möjligt. Men psalmen kan nog ändå fortfarande sägas vara Luthers.

Läs gärna din bibel för att jämföra med hur den uppenbarelse Johannes fick såg ut! (Läs HELA Upp. 12 - och jämför även hälsningarna till "den utvalda frun och hennes barn" i Johannes andra brev!).



Alt. koral:


EN SÅNG OM DEN HELIGA KRISTNA KYRKAN (Upp. 12).

1. Jag har den ädla kvinnan kär, 
kan henne aldrig glömma.
Vad hon mig lär jag med mig bär, 
jag henne vill berömma. 
Hon är min vän, 
och om jag än
bekymrad var
i olycksdar, 
så bistår mig den sköna 
med all den kärlek, trofasthet 
jag alltid har fått röna. 
Min själs behov hon vet.

2. En gyllne krona kvinnan bär,
tolv stjärnor kronan hyser.
Som solen hennes kläder är,
de när och fjärran lyser.
På månen så
ses kvinnan stå
i denna skrud,
med glans från Gud,
men tärs av födslovärkar;
hon bär ju fram den höge Son
som evigt, väl att märka,
ska styra från sin tron.

3. Fast draken full av raseri
det barnet ville sluka,
så måste han besviken bli,
vad makt han än vill bruka,
för kvinnans Son
ryckts härifrån.
Men hon är kvar
med andra barn:
de som Guds bud vill hålla
och som har Jesu vittnesbörd.
Vad draken än kan vålla,
blir kvinnans bön dock hörd.   .