När bekännelseskrifterna blev tomma dokument för Svenska kyrkan

Påskvänner!

För några veckor sedan skrev Joel Wadström en mycket intressant debattartikel i Dagen med stor relevans också för EFS. Tyvärr har Lars Borgström nog alldeles rätt i sitt svar: det var den som konservativ betraktade lundabiskopen Gottfrid Billing som drev igenom att bekännelseskrifterna inte längre skulle bli förpliktigande för Svenska kyrkans präster (var det av hänsyn till sin son Einar som liksom generationskamraten Söderblom gick ganska långt åt det liberalteologiska hållet?).

En intressant fråga är då i vad mån Svenska kyrkans bekännelseskrifter i praktiken är mer förpliktigande för EFS-präster än för andra präster inom Svenska kyrkan? Är det någon ens på Johannelund som alls läser dem idag? (Svara gärna! Frågan är inte retorisk). T.ex. Augsburgska bekännelsens apologi, aktuell i de ekumeniska samtalen med romerska kyrkan?

Det är en sak för sej att människor uppväxta i Svenska kyrkans församlingar bli pastorer i Equmeniakyrkan eller konverterar till romersk-katolska kyrkan. Vi har ju tros- och samvetsfrihet. Men om människor som vill bli förkunnare (eller t.o.m. ärkebiskopar) i just Svenska kyrkan mer eller mindre högaktningsfullt struntar i dess bekännelse är det ju minst sagt - uppseendeväckande.

En i år 200 år gammal biskopsvigningspsalm (givetvis utesluten 1986, utan modernare alternativ) påminner våra ledare:

Väktare på Sions murar,
skåda vidden av ditt kall!
Inför den som prövar njurar
räkenskap du göra skall.

Var på tidens tecken vaken,
var vid dess fördärv ej stum.
Låt den helga ljusastaken
inte stötas från sitt rum.

Dig den högste Herden lede,
du som leda skall hans hjord.
Dig han styrke och berede
med sin Ande och sitt ord.