Rosenius gästbloggar om helgelsen

Gud har inte kallat oss till orenlighet, utan till helgelse (1 Tess. 4:7)

Detta stora huvudstycke om helgelsen är näst det om Kristi försoning och dess anammande med tron det viktigaste och angelägnaste för det andliga livets vidmakthållande, eller, rättare sagt: det andliga, ja, det eviga livet ligger i dessa två huvudstycken: Kristi rättfärdighet för oss och Andens helgelse i oss. De förhåller sej till varandra i nådens rike som skapelsen och uppehållelsen i naturens.

Tusen själar, som "börjat i Anden, har lyktat i köttet", bara för att de inte nog tidigt och nog allvarligt behjärtade detta stycke, inte nog gav akt på Herrens ord och Ande, då Han ville verka helgelsen i dem.

Se här en händelse: En människa blir väckt och börjar med bekymmer söka sin frälsning. Vanligen kommer hon först under lagens träldom och olyckliga arbete att upprätta sin egen rättfärdighet; hon söker bättra sej, avlägga synder, vaka, bedja och strida emot dem, för att, när detta en gång lyckats, taga nåd och tröst i Kristus. Men det misslyckas så alltjämt; synden blir henne övermäktig, hon faller, står väl åter upp, men faller på nytt, hon gör sådant, som hon förr har skytt; hon blir så säker, hård, lättsinnig, att hon förskräcks och förtvivlar — kort sagt: "synden överflödar".

I denna olyckliga belägenhet får hon höra evangelium, huru Kristus är kommen att frälsa syndare, att göra den ogudaktiga rättfärdig, att vi blir rättfärdiga utan förskyllan, utan gärningar, utan lagens tillhjälp, av nåden, av tron allena. Här får hon liv, här blir hon frälst, i detta nådens ord finner hon sin förlossning, sin tröst, sitt himmelrike på jorden, och börjar nu i sanning leva i Guds barns herrliga frihet; "ty den Sonen gjort fri, är rätteligen fri".

Nu följer genast med detta trons liv ett nytt, heligt sinne, villigt och färdigt till alla goda gärningar; hon har nu en ny kraft eller lätthet att vandra i Kristi efterföljd; och så är den rätta helgelsen sannfärdigt påbörjad; hon är nu planterad på det rätta stället såsom palmträden vid vattenbäckar, nämligen inympad i Kristus och levande i hans försoning.

Vem skulle tro, att just här vid denna ljuvliga vårblomstring, under det evangeliska ordets växtgivande regn och solvärme, den mask eller röta skulle kunna alstras, som snart ska kunna göra hela den sköna planteringen till intet? Så sker det likväl bedrövligt ofta. Och hur sker det? Jo, tilläventyrs på följande sätt:

Först och främst infinner sej tidigt den gamla ormen, som besvek Eva med sin illfundighet, den arglistige satan, och vill nu, eftersom han inte kunde med lagen förvilla och fasthålla människan, försöka henne på motsatta sidan och inger henne en tröst, som aldrig ordet givit, nämligen den, att som hon nu är frigjord från all syndens skuld och dom, från lagens förbannelse, från dödens och djävulens våld, så är hon också undkommen all fara, så har hon inget att frukta, utan bör ha idel ro.

Men nu är detta en lika skadlig som falsk ingivelse; ty den rättfärdiggjorda själen är inte undkommen all fara; och faran är dubbelt större och närmare, när man inte fruktar den. Den rättfärdiggjorda människan är visserligen fri från syndens skuld och dom och förbannelse, men hon har kvar en annan fiende, som snart kunde göra hela den vunna skatten om intet, nämligen det onda köttet, det inneboende fördärvet, som oavlåtligen vill hålla förbund med djävulen och världen.

Fastän nu denna inneboende synd inte tillräknas eller fördömer dej, så länge du blir i Kristus, kan den dock göra något annat ont, om den inte i tid angripes och under daglig bättring korsfästes och dödas — ja, ett förskräckligt ont, som heter: kväva och döda ditt andliga liv, såsom Jesus uttryckligen sade om de törnen, vilka växte upp tillika med den goda säden och förkvävde den — och då är ju åter hela skatten likväl förlorad, som om du aldrig hade vunnit den.

Men till nämnda förvillelse av satan kommer också några bidragande omständigheter från människans sida. Hon läser i Guds ord allvarliga varningar att inte låta sig på nytt fångas under träldomens ok, utan förbli stående i den frihet, med vilken Kristus har friat oss. Av detta tar hon jämte den goda lärdomen även den falska meningen, att hon nu inte mycket bör bry sej om det ord, som kräver något av oss, utan uteslutande hålla sig till det ljuvliga evangelium — och blandar så samman (i avseende på friheten ifrån lagen) samvetet med köttet, rättfärdigheten inför Gud med levernet på jorden, och drager friheten in på bägge dessa vitt åtskilda förhållanden. Ja, tyvärr! hon ger väl mycket mer frihet åt köttet och levernet än åt samvetet; ty den smittan och oarten ligger i vår natur, att vi vilja i samvetet vara lagiska och trälaktiga, men i köttet och levernet fria och laglösa.

Då nu ordet även talar om frihet ifrån lagen, och hon inte väl åtskiljer, vad som skulle vara fritt och vad som skulle vara bundet, och därtill särskilda frestelser till synd påkommer, då sker det lätt, att hon "låter friheten ge köttet tillfälle" och "drar vår Guds nåd till lösaktighet".

Mitt gamla jag, hur strävar det
i oavlåtlig strid
att komma mellan mig och dig
och röva bort min frid!

Jag längtar efter helig ro
och segerkraft jämväl.
O Herre, härska du i mig
till ande, kropp och själ!

Nu i din hand jag lämnar mig
och verket framgång får.
Ty vem kan verka så som du,
allsmäktig Gud, förmår?

[Tillagt 17/10: Mer om helgelsen undervisas vi om i nästföljande dagbetraktelse för den 17 oktober!]