Om att kritisera påven - och Svenska kyrkans ledning

Det bloggas friskt i vårt land. Åtskilliga som tillhör kyrkomötesgruppen Frimodig kyrka (ni vet väl om att kyrkomöte pågår?) bloggar friskt, käckt och muntert om vår kyrka och dess onekligen förfärande styrelseskick - där politiska partier, som Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna, är med och bestämmer t.o.m. i lärofrågor! (Får Sverigedemokraterna majoritet ska Svenska kyrkan alltså bli mer främlingsfientlig, sug på den!). Även dess präster och biskopar, ofta uppenbart villfarande, får sin släng av sleven.

Samtidigt anses det inte, särskilt inte på högkyrkligt håll, ekumeniskt comme il fault att kritisera romersk-katolska kyrkan. Påven kommer i motsats till Antje Jackelén mycket lindrigt undan, även när han häver ur sej konstiga föreskrifter som att även vanliga församlingspräster kommer att få ge absolution till kvinnor som gjort abort - under 2016! (Eller fr.o.m. 8 december 2015 om man ska vara noga). Eller när det i katolska kyrkans katekes står att vi tack vare "Kristi och helgonens förtjänster" kan slippa en del av de timliga straffen som annars måste avtjänas i skärselden (§1478). Eller när varje mässa och varje aftonbön i princip ska avslutas med att man vänder sej till Maria i lovsång eller bön (om förbön, sägs det, men läser man några Maria-antifoner känns det som betydligt mer än så).

Ändå har ju t.o.m. en medlem i romersk-katolska kyrkan rätt att i många frågor kritisera påven, som ju inte sägs vara ofelbar i största allmänhet, utan bara "ex cathedra", alltså när han officiellt proklamerar någon dogm. Men att romerska katoliker lätt hamnar i en försvarsposition när påven kritiseras utifrån är inte konstigt, ja, att man närmast förutsätter att även det som "ter sej märkligt" har en fullgod förklaring. Jag har ju ibland själv hamnat i en liknande position när jag mött alltför ensidig kritik av Luther (inte bara från romerskt håll utan även från allmänt okunnigt svenssonhåll) - Luther som jag ändå själv gärna har "synpunkter" på mer mellan skål och vägg så där, bl.a. för romersk-katolsk rättfärdiggörelselära och kalvinsk utkorelselära i självaste Romarbrevsföretalet ;o) men för mycket annat också.

Men när inte ens evangelisk-lutherska präster och pastorer vill kritisera påven, eller ge några kritiska synpunkter på entusiastisk konversionlitteratur av nyblivna ultramontanister (som tvärtom ofta rakt av rekommenderas till läsning!), då tycker jag det har gått för långt. Särskilt om de - med all rätt visserligen - synnerligen hårt kritiserar det egna sammanhanget. Resultatet måste ju då bli att folk, som en god vän här i trakterna, rätt snart går över till romersk-katolska kyrkan eftersom gräset utmålas som så mycket grönare där.

Argumentet för en konversion är ju ofta just att villolärorna blivit så mycket värre i Svenska kyrkan än de någonsin varit i den romersk-katolska. Att den romerska kyrkans ledning därmed är "bättre". Må vara, men man talar tystare om att den som konverterar till Rom också är skyldig att acceptera varenda lära som högtidligen utgått ur påvens mun. Medan jag så länge jag står kvar i Svenska kyrkan knappast är förpliktigad att bekänna några ärkebiskopliga heresier. Dessutom kan Svenska kyrkans ledning, så länge den påstår sej företräda en evangelisk-luthersk kyrka, ställas till svars just utifrån den bekännelse kyrkan ändå har (inklusive de tre fornkyrkliga trosbekännelserna) och ropet "Reclaim the church - reformation 2017" kan frimodigt ställas utifrån det reformatoriska sammanhanget. Det är svårare att konvertera till Rom - och sedan yrka på reformation eller korrigering av en lära. Då har man ju redan fått bekänna att man tror allt som den romerska kyrkan tror, lär och bekänner vara uppenbarat av Gud (inklusive dogmen om Marias syndfrihet alltifrån avlelsen och påvens ofelbarhet ex cathedra, varav den förra tydligt motsägs i både teori och biografi av Rom. 3 och 5 samt Luk 2 och Mark 3, liksom - just därigenom - även den senare).

Och på argumentet "sopa först framför egen dörr" (när jag djärvs kritisera påven), svarar jag: Just eftersom jag så frimodigt och länge kritiserat de politiska och liberalteologiska krafter som vill styra och ställa i det sammanhang jag står (och då åsyftar jag inte främst Efs utan det i vårt land större sammanhanget) tycker jag nog att jag kan ha rätt att kritisera en ledare som verkar i ett annat, ännu större sammanhang, som ändå på något sätt står i samband med och påverkar ens eget. (Även den som eventuellt ser större brister hos svensk politisk ledning än amerikansk, har väl all rätt i världen att vid upplevt behov anklagande kritisera t.o.m. Barack Obama - särskilt om han umgås med folk som verkar beundra allt amerikanskt eller åtminstone allt Obama gör till den grad att de börjar emigrera ;)?)

När Svenska kyrkan beskrivs som en tummelplats för politiska partier - och inte som en verklig kyrka som går att reformera - svarar jag: Det är visserligen sant att Oas, Efs, Elm, Kyrkliga Förbundet, Laestadianska fridsförbunden m.fl. inte "är" Svenska kyrkan. Men min poäng är att de politiska partierna och deras avläggare inte är det heller, även om de fortfarande har majoritet i kyrkomötet. En förhoppning inför framtiden är att det relativt snart - snarare om 3 än 30 år! - ska gå att bilda en stor, sekulär opinion (gärna understödd av troende i både SvK och övriga samfund som RKK!) mot politiska partiers inblandning i vilket samfund det vara månde! (Här har nog SD:s förskräckliga framryckningar gett många något att tänka på!). De fortsatta utträdena av icke troende bekymrar mej inte heller så mycket som det bekymrar många andra, det kanske snarare är ett hoppets tecken, ungefär som ALL avfolkning av Lappland inte behöver vara negativ ur samisk synvinkel (jag har själv gått ur Svenska kyrkan en gång). När troende människor lämnar bekymrar det mej däremot mycket; det försvagar "den inre fronten" och ger - om det fortsätter - fritt fram för de obehöriga att "reformera" Svenska kyrkan på ett politiskt-modernistiskt vis (jfr Johanna Anderssons artikel Kyrkovänstern träder fram).