Den viktiga, bibliska Långfredagspredikan del 1 och del 2 som EFK-pastorn Stefan Swärd höll i tidningen Världen idag i helgen hoppas jag till sitt innehåll är vad både sökare och finnare får sej till livs av alla EFS-präster och -föreningar. Det var i varje fall inte länge sedan EFS helhjärtat sa Ja och Amen till en sådan förkunnelse, ja, nästan framställde sej som själva garanten för att den skulle fortsätta ljuda i Svenska kyrkan. Men kanske har både Svenska kyrkan och EFS på många håll blivit waldenströmskt "under täcket", d.v.s. utan ordentlig diskussion och debatt om ändrad försoningssyn?
Hur som helst: tack till Stefan för både hans nya bok ("Inte utan korset") och hans långfredagspredikan! (1 Kor. 1:17-21)
Tack f.ö. även till EFS-aren Stefan Gustavsson som också kommit ut med en viktig bok: Skeptikerns guide till Jesus del 2 (om Jesu identitet och uppståndelse). Köp den gärna! Och lyssna till Stefans föredrag på samma tema!
[Utgår från att båda författarna och förlagen uppskattar gratisreklamen och därför tillåter inklistringen av bokomslagen! Skulle jag ha fel lovar jag att ta bort dem].
Det är en som led döden i stället för mej,
jag var skyldig men friheten fick.
Mina synder i kärlek han tagit på sej,
när till korset han blödande gick.
Jag måste få försvara Waldenström kortfattat här, men på annat ställe blir det mer sedan.
SvaraRaderamen jag ska säga attd en förfärliga benämningen "objektiv försoningslära" ju mer jag studerar frågan skär värre och värre i min Ande eftersom man säger att Gud var objekt för Jesus försoningsgärning fast det är hur tydligt som helst i Paulus brev att vi blir friköpta frpn sydnen Satan och döden. Den klassiska försoningsläran som var den enda för de första trehundra årens kristna talade bara om Jesu seger på korset. att påstå att Gud var objektet som besegrades eller att Gud är den som vi friköptes ifrån är ju ren hädelse. Ingenstans i hel Bibeln står annat än att det är Synden Satan och Döden som besegrades på korset dvs är objekt för Guds frälsargärning i Kristus Jesus och självklart är Gud själv subjektet och ingen annan.
En objektiv försoningslära är hädisk också av den anledningen att den delar ´Gud i två delar. Jag och Fadern är ett säger Jesus, den som sett mig har sett fadern. Kristendomen är en monoteistisk religion och på korset blir Gud och Jesus så ett att det för Jesus inte ens finns ett du att vända sig till i den avgörande stunden när han citerar Ps. 22.
Waldenström tog itu med dessa horrörer och sa det kristna innan Anselm sa samfällt: Jesus segrade på korset och korset är Guds sätt att visa Kärlek, det var Gud som i Kristus försonade världen med sig alltså var han subjektet=den som handlade. Den som besegrades var Satan synden och döden-ingen annan. Dvs ondskan var objektet som besegrades fullständigt av Gud.
Vi är friköpta från synden inte från Gud. Anselms juridiska försoningslära är definitivt inte uttömmande och som du ser kan den leda riktigt fel om vi inbillar oss att Gud behövde besegras på korset. "Du död var är din udd" säger Paulus. Döden besegrades inte Gud, det var Gud som segrade för Jesus ÄR Gud.
Ungefär så lärde Waldenström och det finns tung bibelbevisning för den saken. Anselm och hans ensidigt juridiska anhängare har väldigt svårt med den klassiska fornkyrkliga försoningssynen och det är begripligt eftersom Anselms lära i sin logiska konsekvens delar Gud i två och dessutom blandar ihop Satan och Gud som objekt för Jesus seger.
Helt kort: Du ska veta, Alma-Lena, att även jag rös när jag insåg att "den objektiva försoningsläran" beskrevs som om Gud där vore objekt i motsats till i "den subjektiva försoningsläran" där Gud vore subjekt. Själv hade jag fått lära mej att "den objektiva försoningsläran" var objektiv för att den hävdade att en försoning mellan Gud och människa redan ägt rum i gudamänniskan Jesus Kristus (därmed inte att förneka att varje enskild människa också måste låta sej försonas med Gud), medan "den subjektiva försoningsläran" likt Waldenström efter 1875 (men inte Equmeniakyrkan!) förnekade att någon som helst försoning mellan Gud och världen ägt rum i Jesus Kristus. Det tycktes mej helt horribelt att beskriva ens Anselms försoningslära på ett sätt som om Gud inte vore verkande subjekt (även om han enligt den OCKSÅ är en part som liksom vi ingår ett försoningsavtal, helt jämförbart med paradoxerna "Gud övergiven av Gud", eller "fly från Gud - vredesdomaren - till Gud - vår Far och tillflykt"). Det innebär inte att vi tudelar Gud. Och att Anselms juridiska försoningslära definitivt inte är uttömmande, det håller jag - och t.ex. EFS-aren Agne Nordlander i Korsets mysterium - absolut med om. Förmodligen Stefan Swärd och St Anselm också.
SvaraRaderaWaldenströms fel var inte det han positivt ville framhålla. Jag har redan tidigare visat, vilket han också själv glatt medgav, att allt det där med Guds kärleks bevis, segern över döden m.m. fanns fullt upp redan före honom hos t.ex. Betty Ehrenborg Posse "Så älskade Gud" eller Martin Luther, se t.ex. hans härliga påskpsalm "I dödens bojor Kristus låg" med övervägande s.k. klassisk död-liv-försoningsbeskrivning. Nej, felet var att han, i motsats till Luther och Rosenius, dundrade ner, inte bara på vissa tillspetsningar, ensidigheter och snedheter (som den konstiga idén att gömma sej för Gud bakom Jesus; det är väl i så fall lika mycket Jesus själv, Lammets vrede vi ska vara rädda för, "hylla Sonen så att han inte vredgas och ni förgås på er väg - saliga de som tar sin tillflykt till honom") - utan även på viktiga aspekter som OCKSÅ är delar av det bibliska perspektivet och som även min fru missionspastorn (och alltså i vissa stycken t.o.m. tidigare Missionskyrkans grundläggande dokument) frimodigt förkunnar.
Alltså: det som är bra hos Waldenström var inte nytt, och det som var nytt var inte bra. Det hindrar inte att han gjorde en del viktiga och riktiga anmärkningar, men att han, som det står i BK, skulle ha gett Svenska folket en ny och mer evangelisk gudsbild sätter jag stora frågetecken inför. Guds faderskärlek hade både herrnhutare och rosenianer - och laestadianer icke att förglömma - redan betonat; däremot tenderade waldenströmarna att negligera Guds å ämbetets vägnar dömande och fördömande sida (det Luther kallat "Guds främmande verk"), trots att lärofadern P.W. själv utan stöd Skriften tillämpade orden "vad intet öra hört och inget öga sett och i ingen människas hjärta kunnat uppstiga" på vad Gud berett åt dem som hatar honom (helvetet alltså). Se Waldenströms passionsbetraktelser, inte undra på att Ekman reagerade och började förneka helvetet helt och hållet.
Ja du har så rätt i allt. Den klassiska försoningsläran var ju på intet sätt död och glömd innan Waldenström. Hans påstående om att försoningen inte ägt rum är ju obiblisk, Samtidigt förstår jag honom när jag läser Stefans aggressiva och ensidiga bild av Jesu verk. Anselm var ju barn av sin tid och de första kristna av en annan vilket förklarar mycket av skillnaden i betoning.
SvaraRaderaAnselm är bra terapi men den stora kraften till samhällsomvandling ligger i den klassiska försoningslärans betoning på Jesu seger över ondskan. Så klart ville Anselm inte revoltera mot en kristen kung och för de första kristna fanns inga dubbla lojaliteter på det sättet.
Men nu i vår tid är världen mer lik romarriket än Medeltidens Europa och vi borde inte vara så smalt juridiska som Anselm var. Luther var ju inte alls Anselmist i början, mycket mer en klassiker där Gud besegrar ondskan på korset. Reformationen blev tråkigt nog mest katolska just på denna punkt så 90% av försoningens dimensioner glömdes bort och den terapeutiska juridiken var den enda som blev kvar.
Waldenström var en människa som du och jag, med fel och förtjänster men att han gjorde kristenheten i Sverige en tjänst när han vågade ifrågasätta koncensus och vidga korsets betydelse.
Laestadius, Rosenius och Ehrenborg-Posse, Sandell m.fl. såg det också men det var inte den ledande förklaringsmodellen. det är ju bara att se på Swärds aggressivitet mot den djupt lärde och ödmjuke Spjuth som han helt missförstår pga sin enögda förförståelse. Swärd är ju helt indoktrinerad på en mycket smal förståelse av korset och uppståndelsen coh uppfattar den som "den enda" eftersom det var en mycket dominerande tolkning vid slutet av förra seklet.