Tredjedag Jul

Jul- och påskvänner!

Så har vi då Tredjedag Jul (eller Trejdajul, som man sa i pappas nordvästerbottniska hembygd). Eller Helige Johannes Evangelistens dag, som det står i min karolinska koralpsalmbok.

I år när vi faktiskt, precis som före stora helgdöden 1772, har fyra lediga dagar efter julafton, vill kanske någon fira Tredjedag Jul (precis som vi ju faktiskt firar Fjärdedag Jul i morgon söndag)? Då kan jag meddela att dagens kollektbön är samma som på Helige Andreae dag (fråga mej inte vilken det är ;o), och att episteltexten är 1 Joh. 1:9-2:6. Evangelietexten är Joh. 21:19-24.

Föreslagna psalmer är "Alle Christne frögda sigh" (SvPs1697 nr 126, jfr denna psalm), "O JEsu Christ som mandom tog" (SvPs1697 nr 120, jfr denna text) och "Hwar man må nu wäl glädia sigh" (SvPs1697 nr 219, jfr denna text). Dessutom föreslås i psalmvalslistan på slutet "Thet är fullwist at hwar och en" (SvPs1697 nr 72), "Then ogudachtige säger så" (SvPs1697 nr 34), "Hwij berömmer tu fast tigh" (SvPs1697 nr 61) samt "Ach blif hos oss o JEsu Christ" (SvPs1697 nr 229, jfr denna text).

Och en avslutande bön på Tredjedag Jul lyder så (med moderniserad ordform och stavning):

Herre Jesus Kristus, du som vill att var och en skall förbli i den kallelse till vilken du kallat honom och så låta sitt ljus lysa att din himmelske Fader därigenom må bli prisad. Vi beder dig om din heliga nåd, att vi må leva efter din vilja och tåligt lida vad oss däröver kan påkomma. På det vår tro därigenom må bli stärkt och att vi må behålla ett gott samvete och få en evig salighet. Du som lever och regerar med Fadern och den Helige Ande, en sann Gud ifrån evighet till evighet. Amen.

10 år efter den hemska annandagen

Jul- och påskvänner!

Även om jag försökt bilda sällskapet Annandagarnas vänner, måste jag erkänna att just Annandag Jul - Equmeniakyrkans stora missionsdag - känns lite tung alltsedan tsunami-året 2004 (tio år efter Estonia-året 1994). Idag firade vår familj gudstjänst i Missionskyrkan Hudiksvall; för 10 år sedan var jag och familjen (som då bestod av bara fyra personer) i Missionskyrkan i Luleå och hörde den märkliga psaltarpsalmen 46 som sedan dess berört mej starkt varje år: "...om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror." Denne Gud som är en hjälp i nöden som aldrig sviker (!) får vi lita på även när allting går under. Trons paradox.

Den finns också i Hebreerbrevet 11, som nog borde ha varit episteltext(er) idag istället för Stefanus-berättelsen av evangelisten Lukas. Läs slutverserna i "trons kapitel", ett av Skriftens starkaste stycken! Det är inte bara de trosvittnen som "tillslutit lejonens gap" som är troshjältar, utan även, och inte minst, de söndersågade, halshuggna och stenade, lika väl som de som fått gömma sej i jordhålor, klädda i gethudar, och som jorden inte är värdig att hysa... blott alltför aktuell text för alltför många av världens kristna...

O Gud, vår Herre, vi dej ber
att du i nåd till alla ser
som lider marter, kval och hån
för tron på dej och på din Son.

Ja, stärk dem i den svåra strid
de kämpar i vår hårda tid.
Var nära dem med frid och tröst,
fyll mörkret med din Andes röst.

Den tåresådd de nu bär ut
låt bli en glädjeskörd till slut,
och dem förlös från jordens tvång
till salig fröjd och segersång.

Miraklet i Klara

Jul- och påskvänner!

Se Miraklet i Klara före 23 januari! (Tänk att en EFS-förening kan se ut så här också...).

Förresten är det julfest på EFS i Njutånger Fjärdedag Jul, Värnlösa barns dag, kl. 14.00! Roland var nyss förbi med Billie Holiday-noter så det blir nog trombon bland mycket annat. Välkommen!

S:t Grundtvigs julnattspsalm i ny svensk språkdräkt

Jul- och påskvänner!

Som avslutning på julottan i Njutånger sjöng vi "Ringen, I klockor" (SvPs 427) och jag tänkte att den väl ändå klingar i ålderdomligaste laget. Nikolaj Fredrik Severin Grundtvig skrev den ju i glad och barnslig ton, alls inte i någon arkaiserande stil, och psalmbokens text träffar inte riktigt originalets uppsluppenhet (där människobarnen faktiskt också uppmanas att dansa!). Så jag gjorde ett eget försök i kväll - och befriade samtidigt psalmen från Natanael Beskows upphovsrätt som gäller något decennium till:






Alt. koral:



1. Klinga, ni klockor,
ja, klinga i midnattens timmar.
Glimma, ni stjärnor,
som änglarnas stjärnögon glimmar.
Frid till vår jord
kommer med Jesus, Guds Ord! 
Ära ske Herren i höjden!

2. Julen är kommen 
med ljus till de gömda och rädda.
Jungfrun sin förstfödde 
ner i en krubba får bädda.
Änglar från Gud
om en stor glädje bär bud.
Ära ske Herren i höjden!

3. Sjung nu och dansa 
och klappa med era små händer,
alla ni människobarn 
ifrån alla de länder!
Född är i natt
Jesus, vår glädje och skatt.
Ära ske Herren i höjden!

S:t Rosenius gästbloggar på juldagens kväll

Jul- och påskvänner!

Nu lämnar jag ordet till Carl Olof Rosenius:

"Se, jag bådar er en stor glädje, som ska vederfaras allt folket (Luk. 2:10)"

Vilken är den stora, fröjdfulla sak, som ängeln bebådar här?

Svar (Gud vare oss nådig; Gud öppne våra sinnen!): Det är ju inget mindre, än att Gud är vorden såsom en av oss, att Gud är vorden människa, att Gud är vorden vår broder i köttet.

Vad säger Skriften? "Eftersom den som helgar och de som blir helgade är alla av en, därför skäms Han inte att kalla dem bröder." Vilken är "den, som helgar"? Gud, den helige, höge och högtbesuttne. Vilka är "de, som blir helgade"? Människorna, de fallna, syndiga människorna.

De är två i en. Vad är det? De är bägge av en natur, av ett släkte. Gud och vi är bägge medlemmar av människosläktet; Gud är människa, vi är människor. "Därför skäms Han inte att kalla dem bröder", efter de verkligen är bröder, såsom efter köttet härstammande från samme stamfader. Då tänker Kristus: "Varför skulle jag skämmas att kalla dem bröder? De är människor som jag, och jag är människa som de."

Så visade Han också i själva verket, att Han för ingen skämdes, varken för sin himmelske Fader eller för någon  människa, att kalla dem bröder, utan sa den ena gången till sin Fader: "Jag vill förkunna ditt namn för mina bröder och mitt i församlingen prisa dej;" den andra gången till en kvinna, Maria Magdalena: "Gå till mina bröder och säg dem: Jag far upp till min Fader och er Fader, och till min Gud och er Gud;" den tredje gången inför hela världen: "Det ni har gjort en av dessa minsta mina bröder, det har ni gjort mej."

Om vi nu betänker, att detta är en verklig och gudomlig sanning, att Guds Son har blivit vår broder, att det inte bara är en vänlig och kärleksfull titel, utan en sann, stor verklighet, som grundar sej därpå, att vi är alla av en, så måste vi medge, att om vi kunde rätt tro och besinna detta, skulle vi väl bliva utom oss av glädje och förundran, skulle vi väl knappt kunna leva; ja, så måste vi medge, att våra hjärtan genom Adams fall blivit förskräckligen fördärvade, stendöda, iskalla, förstockade, tillbommade och av ett tjockt, otrosmörker omslutna, då vi så litet gläds, älskar och prisar. Vi skulle längta att fara hädan och med ängslan ropa: När skall det tunga, odrägliga täckelse, som så fördöljer Guds herrlighet, borttagas? Vem ska lösa mej från denna dödens kropp?

Men ännu mer: Frågar någon efter egentliga orsaken och ändamålet, varför Guds Son skulle bli människa, så talar Skriften därom på det allratröstligaste sätt: "Eftersom barnen har kött och blod, har han också blivit delaktig därav, för att Han skulle genom döden nedlägga honom, som hade döden i våld, det är djävulen, och göra dem fria, som i hela sitt liv genom dödens räddhåga måste vara trälar." Och åter: "Därför måste Han i alla stycken vara lik bröderna, för att Han skulle vara barmhärtig och en trogen överstepräst för Gud att försona folkens synder."

Se här: Han skulle ha kött och blod i likhet med de förlorade barnen, för att Han med sin död skulle nedlägga honom, som hade döden i våld, djävulen; att Han skulle frigöra dödens trälar; att Han skulle försona folkens synder; att Han skulle  vara barmhärtig, mild, medlidande och deltagande. Observera: Människoskulder skulle med människoblod betalas, såsom med lag och rätt var enligast; en människa skulle umgälla, vad människan hade brutit. "Ty tog Han blod av kvinnans blod, / varmed Han gjorde saken god, / som  kvinnan hade skadat." Därför var också Guds första löfte, att "kvinnans säd skulle söndertrampa ormens huvud". Guds Son skulle därför födas människa och vara under den lag, som var människorna given, för att Han skulle förlossa dem, som var under lagen, samt därmed göra oss till Guds barn. Guds Son skulle bli människobarn, för att människobarnen skulle bli Guds barn.

Denna förlossning ifrån lagen genom detta barnet hade Guds Ande redan genom profeten Jesaja tydligt och herrligt förutsagt: "Du har sönderbrutit deras bördas ok och deras skuldrors ris och deras plågares stav, likasom i Midjans tid; ty oss är fött ett barn, en Son är oss given." Vad är denna "bördas ok" om inte synden och lagen, som trycker oss såsom en tung börda och kallas i Gal. 5: "träldomens ok"? Vad är våra "skuldrors ris" och "plågares stav" om inte lagen, som lik en tuktomästares eller en slavdrivares gissel slår, driver och plågar oss i samvetet för våra synder, dömer oss till döden, lämnar oss åt djävulen och störtar oss i helvetet? Sådan Guds vrede, sådant gruvligt elände är det "skuldrornas ris" och den "plågares stav", som vår Gideon skulle sönderbryta, såsom i Midjans tid.

Nu allt är väl, för evigt väl,
nu är jag hjärtligt nöjd!
Här har nu varje mänskosjäl
en skänk från himlens höjd
som mer än tusen världar är:
Guds egen Son, vår broder kär!
Nu är jag hjärtligt nöjd.

Nu äntligen blir allting väl,
trots alla jordens kval.
Om mej försmäktar kropp och själ
i tidens jämmerdal:
har jag på himlens tron en bror,
då blir allt väl - min tröst är stor!
Jag är av hjärtat nöjd.

Som barnen hade kött och blod,
så skulle han det ha.
Han blev oss lik, fast ren och god,
en verklig människa.
Guds Son med oss i syskonlag,
av kvinna född som du och jag!
Nu är jag hjärtligt nöjd.

Se, det var evighetens råd,
försoningsgåtan stor!
Ack, under av en evig nåd:
Guds Son blir mänskors bror
och sina bröders borgesman.
Ja, i hans död min synd försvann
och jag är hjärtligt nöjd.

Jag är i mej en bunden träl,
i Kristus är jag fri.
Min gamle Adam gör min själ
otaligt bryderi,
men när Guds egen Son för mej
blir människa och offrar sej,
då är jag hjärtligt nöjd.

Då vågar jag ej låta bli
att tro och vara nöjd.
Då vågar jag ej se förbi
försoningsvärdets höjd.
Ty är den stor, min syndaflod,
långt större Lammets död och blod.
Jag är av hjärtat nöjd.

Nu allt vad mänska heter, kom
till denna julfröjd ren!
Fast icke du är ren och from,
du likaväl är en
av dem som Gud till broder fått.
I himlens arv du har en lott.
Så var av hjärtat nöjd.

O, stäm då in med salig fröjd
i änglaskarans ord:
"Pris vare Gud i himlens höjd
och frid uppå vår jord,
till människor Guds välbehag!"
Jag sjunger till min sista dag:
jag är av hjärtat nöjd!

Klarsynta pigan Margareta Eriksdotter önskar god julmorgon

Jul- och påskvänner!

Jag lämnar nu ordet till Margareta Eriksdotter:



1. Vi önskar denna morgonstund
att var och en är frisk och sund
och att med sång i Jesu namn
Gud prisas må i varje land.

2. Vi tackar nu vår Fader huld
att han oss intill denna stund
till kropp och själ bevarat har,
allt intill denna högtidsdag.

3. Hans nåd vi ej betala kan,
vår bön och tro ej nåd oss vann.
För Jesu skull i denna natt
han givit oss sin änglavakt.

4. Vår julefröjd nu Jesus är,
när vi i hjärtat honom bär.
Han själv är själatrösten sann,
han är vår rätte Frälserman.

Text: Margareta Eriksdotter 1789, ngt bearb. (efter Visor i Gästrikland, Gävle 1994, s. 192. M.E. var piga i Hedesunda och liksom sin syster född blind).
Musik: En folklig variant av "Från himlen kommer jag med bud" ("Av himlens höjd oss kommet är"), upptecknad efter Anna Persson från Bingsjö av Nils Ekblom 1911.

Gud jul hälsar Bach och Bellman

Påsk- och julvänner!

Johann Sebastian Bach (1685-1750) är som Carl Michael Bellman (1740-1795) melodisk och melodiös, men få av hans sångmelodier verkar vara gjorda av honom själv. Han knöck äldre koraler och pyntade ut dem, samtidigt som han vanligtvis jämnade ut dem rytmiskt och därmed förebådade den så ofta häcklade Haeffner. I alla fall finns det några melodier som Bach verkar ha komponerat själv (ungefär som Bellman faktiskt brukar tillskrivas melodin till "Fjäriln vingad"). Särskilt följande julkoral - till en Paul Gerhardt-psalm - är utom alla tvivel hans egen:





  


1. Jag står nu vid din krubba här,
du som är själva livet,
och fram till dej, o Jesus, bär
vad mej av dej är givet.
Ta mot min ande, själ och kropp,
mej fyll med kärlek, tro och hopp
och allt som dej behagar!

2. Förrän jag föddes såg du mej
och föddes till min frälsning,
förrän jag lärde känna dej
du gav mej löftets hälsning,
förrän du mej till mänska gjort
du utvalt mej till något stort:
att vara din för evigt!

3. Jag låg i dödens djupa natt,
men du mej ville smycka,
du kom och förde med en skatt
av ljus och liv och lycka.
Du sol som livets ljus har sänt,
du sol som tron i mej har tänt,
så skönt och milt du strålar!

4. Om, Jesus, du mej nåden ger
att evigt bli dej nära,
så vill jag redan mer och mer
dej i och med mej bära.
Ja, låt mej nu din krubba bli!
Kom, kom och fyll mej inuti
med dej och all din glädje!

För en utförligare och originaltrognare översättning, se Katarina Eliassons från 2006!


Och apropå Bellman bifogar jag även dennes julpsalm (där han står för texten, inte melodin):




1. Han som ger hjärtat rymd
och lungan sammandrager
själv av den luft han gjort
nu andedräkten tager.
Han, i vars hand var dag
är räknad, mörk och klar,
han räknar själv i dag
bland mänskor sina dar.

2. Han som ger alla djur
sin kraft att kunna föda
blir född, och själv i dag
han känner livets möda.
Du gjorde väl som kom!
Din kärlek frälsar oss:
det blod, som i dig rörs,
utsläcker avgrunds bloss.

3. De späda ögonkast
som strålar kring din linda,
de skänker världen liv
och mörkrets här skall binda.
Du gjorde väl som kom!
Men, ack, min frälserman,
din vagga och ditt kors
står redan när varann!

Från oss alla till er alla: En riktigt God Jul!

Fokus på frälsningsfrågan?

Tack till biskop Per Eckerdal för att han aktualiserat frälsningsfrågan! Det sker ju inte längre varje dag i vår Svenska kyrka, inte ens i allhelgona- och domssöndagstider!

Genom att vilja avkraga prästen Olle Fogelqvist visar biskopen också att han är noga med vad prästerna lär. Utmärkt! Och vore det sant att Fogelqvist till helvetet dömt alla kvinnliga kollegor och alla som gillar prästvigning av kvinnor, så kan denne knappast vara kvar som präst i Svenska kyrkan.

Men menade Fogelqvist verkligen detta? Jag har nog fått uppfattningen att han snarare ville motivera varför han själv trots allt klander håller fast vid den gamla ämbetssynen: att han uppfattar regeln om manliga präster som Herrens bud och att detta därför är en samvetssak för honom. Och att med berått mod handla mot sitt samvete är inte rådligt; det kan ju innebära att man avtrubbas och på sikt förhärdas - och därmed riskerar sin eviga salighet. Så tolkar jag Fogelqvist.

Det är dock mycket möjligt att Fogelqvist uttryckt sej illa här och förtjänar mycket av kritiken. Men avsättas för en, säger en, predikans skull?

Handen på hjärtat, kära biskopar: har det inte i vår kyrka, även bland biskopar, framförts läror som just i frälsningsfrågan leder människor ännu mer vilse än så? Lät inte åtminstone en av ärkebiskopskandidaterna nu senast påskina att alla blir frälsta bara de dör? Och att alltså INGEN fråga är någon frälsningsfråga i egentlig mening? Men inte ledde det till att hans biskop försökte avkraga honom. Nej, inte ens till att hans motkandidater, inklusive nuvarande ärkebiskopen, ordentligt markerade mot hans utsaga. De flesta verkade snarast stämma in.

Eller ta prästen Ulla Karlsson som ett annat exempel, hon som ville ha bort talet om synd och skuld och slaktade lamm (i påsktider kantänka!). Den enda offentliga reprimand hon fått från sin biskop, om jag sett rätt, var att hon inte infunnit sej till ett möte med domkapitlet! [Rättelse 17/12: hon fick faktiskt för ca 2 år sedan en varning av Västerås domkapitel och en prövotid på 3 år - men inget avkragningsbeslut som Olle Fogelqvist]

Så nu tycker jag faktiskt att någon journalist borde fråga Per Eckerdal vilka frågor han själv tycker är frälsningsfrågor, när nu ämbets- och samvetsfrågor inte är det. Finns det några alls? Ska det t.ex. vara så nödvändigt att tro på Jesus?

Och apropå aktuella samvetsfrågor: kan troende kristna längre arbeta som barnmorskor i vårt nyhedniska land? Kanske ett biskopsord även här vore på sin plats? (2 Mos. 1:17)

Andreas Holmberg

vik. kantor och ungdomsledare

Iggesund

(Insänt till Kyrkans Tidning 22/11)

Vad som verkligen hände för ett halvsekel sedan är tydligen viktigt även för K-G Hammar

Påskvänner!

Jag har sagt det förut, men när det gäller den av K-G Hammar (och mej) varmt beundrade FN-generalsekreteraren Dag Hammarskjöld, nöjer sej förre ärkebiskopen inte alls med vackra och inspirerande berättelser; han vill likt von Ranke veta "wie es eigentlich gewesen" och väl är det. Hammar förtjänar all aktning för sitt engagemang i frågan: blev Hammarskjölds plan nerskjutet eller var det en vanlig flygolycka? Är bevisningen förfalskad eller inte?

Men desto märkligare är hans totala likgiltighet för vad som verkligen hände för 2000 år sedan. Upprepade gånger har han slagit fast hur lite det betyder för honom - det är "det narrativa" i berättelsen om Jesu födelse, död och uppståndelse som är det viktiga. Om det verkligen hände så som evangelierna skildrar det - eller om det hände alls i konkret, historisk betydelse! - spelar för Hammar mindre roll, och detsamma gäller även Jesu högst eventuella återkomst i makt och härlighet. Jag har tidigare kallat det för en "Pippi-Långstrump-tro" - huruvida Pippi Långstrump verkligen existerat spelar ingen roll när hon är en så härlig förebild för barn och ungdomar, särskilt tjejer!

Man kunde kanske önska att sanningslidelsen från fallet Hammarskjöld i någon mån kunde smitta av sej på fallet Jesus. Eller misstänker ärkebiskopen att Jesus-berättelsen är ett uppbyggligt påhitt som inte mår väl av att synas alltför noga i sömmarna?

Bra skrivet av bl.a. EFS:s vikarierande missionsföreståndare LarsOlov Eriksson

Påskvänner!

Mycket bra upprop inför Livets söndag, tredje söndagen i advent! Roligt med den breda ansatsen och att EFS står tillsammans med katolikerna i denna fråga, även om några femtekolonnare sannolikt tycker att EFS konsekvent ska hålla tyst i s.k. moralfrågor (så länge inte foster med anlag för homosexualitet börjar rensas bort med statens goda minne, förstås, för då skulle nog även de vakna). Bra rubrik i Dagen också: "Vi gillar olika -på riktigt!" 

Men själva samvetsfrihetsdebatten tycks vi ha förlorat för den här gången - eller kan den åter bli en valfråga i vinter? Nu när konsekvenserna av samvetsfrihet inom vården inte ens verkar få utredas - ren obskurantism alltså.

Hur som helst: det är bra med klarsignalen från samfundsledarna. Även kristna familjer med oväntade provresultat kan även dessa dagar bli förvirrade och undra om inte alla - även prästerna - underförstått gillar eller förväntar sej att foster med handikapp ska avlivas. Eller vad säger ärkebiskopen som vi noterar har avstått från att underteckna artikeln? (Jag utgår från att hon tillfrågats). Jfr även denna artikel på Dagens Seglora med denna!

Gatuevangelisation i adventstider

 

1. Julens toner nu oss når,
hör himlens klockor ringa!
Himlen för oss öppen står
och änglasång oss bringar:
//: Gloria, Hosianna in excelsis! ://
(Ära ske Herren Gud i höjden!)

2. Gåvan vi av Herren får
ger bön och lovsång vingar,
gäller mer än vi förstår
och synd och död betvingar.
//: Gloria, Hosianna in excelsis! ://
(Ära ske Herren Gud i höjden)

3. Kom, låt våra sånger då
mot himmelen sej svinga,
kyrkans alla klockor gå
och jordens gensvar klinga:
//: Gloria, Hosianna in excelsis! ://
(Ära ske Herren Gud i höjden!)

Påsk-, advents- och julvänner!

Lag och evangelium... adventets lag är att vi borde äta mindre, julens lag är att vi borde ge mer - och det är inte att förakta - men julevangeliet får vi samtidigt redan nu börja nynna på! Idag stod Enångers kyrkokör ute på stan i Hudiksvall och sjöng om Jesus, utan att nån försökte mota bort oss! Särskilt den polska julsångens ord klingade skönt på gågatan: "Gud har kommit mycket nära, / all vår skuld vill Sonen bära. Gloria! Gloria in excelsis Deo!" Men också "Ding dong merrily on hight" (se ovan!).

Och det slår mej nu som förr att vi nu har några veckor då vi faktiskt kan samla ihop ett gäng - kyrkokör eller inte - och till de flestas oblandade glädje få sjunga om Jesus utomhus eller på äldreboenden eller i stort sett var som helst, utklädda till Luciatåg eller bara i våra vanliga vardagskläder. Hur ofta under året har vi den möjligheten? (Jag har ju hört om Sommarkyrkan i olika varianter och visst - semester och camping och stränder ger ofta en liknande möjlighet, men jag tror att vi är ännu mer välkomna nu i vinterkylan!).

Jag vill alltså gärna uppmuntra till julsång för och med stora och små, och alldeles särskilt julsång om julens stora Budskap, om Frälsaren Jesus. (I tider när så många lärare i skola och förskola känner sej tveksamma i frågan om de ö.h.t. får träna in Jesus-sånger med barnen ens till jul. Mamma Mus känns liksom säkrare). Ett och annat sångtips kan man kanske få här.

Det är något i luften, jag vet inte vad,
som våren, fast träden har mist sina blad,
Det är något i luften
som försommardoften,
som lärkornas sång,
fast häggen blev kal och fast lärkan försvann denna gång.

Hör du sången, himlens sång
som Guds änglar sjöng en gång?
//: Gud har kommit till vår jord,
lagd på djurens foderbord ://

Och finner du den i krubbans hö
som änglar såg, som änglar såg,
då äger du nog att frimodigt dö
och leva på, och leva på.

Också en adventspsalm

Påskvänner!

Lagisk som jag är hade jag en lila fasteslips på mej i kyrkan idag. (Jag har s.a.s. tagit upp "Erik Petréns fallna slips", han bar tydligen en stor del av sitt vuxna liv slipsar i kyrkoårets färger). Till yttermera visso reflekterade jag lite över "frossarfastan" som julfastan ju i vår kulturkrets kommit att bli, med ständiga julbord redan flera veckor före julen, och över söndagens evangelium, där Jesus ju faktiskt talar även om vårt födointag.

Utan att personligen utnämna frosseriet till en av de sju dödssynderna, måste jag ju konstatera att jag både äter för mycket och rör mej för lite (tyvärr är varken orgelspel eller datorknackande särskilt muskelutvecklande). Jag tänker på en nära släkting som påpekade att överintag av födoämnen (precis som kasserande av 1/3-1/4 av våra livsmedel) tenderar att höja matpriserna globalt och alltså liksom tar maten från de fattiga. Liksom jag tänker på en elev som rökte och påpekade hur folk ständigt påpekade hur ohälsosam rökningen var - fast han var noga med att röka på avskild plats utomhus! - medan de inte alls var lika noga med att ständigt påtala matmissbruk.

Och det fanns faktiskt en psalm om frosseri i 1819 års psalmbok ("Hur mild och nådig är vår Gud"), som 1937 förkortades till de två sista verserna ("Vak upp, bed Gud om kraft och mod"), som onekligen tydligt bygger på slutet av andra advents-evangeliet, Luk. 21:34-35: Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden. Igår upptäckte jag dessutom att den radikala psalmen - som naturligtvis ströks helt ur psalmboken 1986! - går att sjunga till adventspsalmen "Det susar genom livets strid". Så här sjunger gamle Wallin i lätt bearbetning (tänk er om någon föreslagit den i dagens högmässa ;o):






1. Barmhärtig, nådig vill vår Gud
att vi med lydnad för hans bud
vårt hopp till honom ställer!
Han hjälpa vill i brist och nöd,
han skänker både must och bröd
till fröjd och uppehälle.
Med redlig flit och trogen bön
vi glada delar mödans lön.

2. Men du som dessa mildhetsprov
med vishet, värdighet och hov
ej tacksamt njuta lärde,
din näring blir för dej ett gift
och ditt begär en djurisk drift
som glömmer mänskans värde.
Den som har buken till sin Gud,
han syndar mot Guds första bud.

3. Vad du förtär i överflöd
du från din nästa i hans nöd
med gudlös hårdhet rövar.
Och på din egen kropp och själ
med detta rån, o lustans träl,
ett självmord du förövar.
Ack, rusa ej så blind och djärv,
o syndare, till ditt fördärv!

4. Vak upp, bed Gud om kraft och mod
att mot ditt eget kött och blod
till manlig strid dej rusta!
Låt hjärtat ej betungat bli
av dryckenskap och frosseri
och denna världens lusta!
Se till att Herrens dag ej må
för hastigt över dej uppgå!

5. Ty se, den dagen komma skall
liksom en snara, sträckt till fall
för alla syndens trälar.
Gud, hjälp oss därför leva så,
att vi till evig tid ej må
fördärva våra själar!
Lär oss med vaksamhet och bön
att undfly synden och dess lön!


Ja, så var det ju det där med "The Daniel Plan" ;o). Hoppa gärna fram till pastor Rick 4 minuter in i filmen nedan - som jag redan tidigare bäddat in, jag vet! Där får du mer av "oss syndare emellan" än i inledningen:



Lagiskt och inget kyrkorna ska syssla med? Nja, jag tycker det är bra och rättvist - vi har länge och med rätta sysslat med alkoholister men samtidigt liksom pekat ut dem som särskilt beroende och i behov av Guds nåd. Låt vara att beroende av alkohol - och droger ö.h.t. - innebär större risker och ofta mer svårartad, uppenbar förnedring än beroende av gräddtårtor eller låt oss säga jordnötter. Men som C S Lewis påpekar i boken "Kan man vara kristen" är det olyckligt att frågor om beroende och befrielse så ensidigt kopplats till just alkoholism och liknande. Jag tror det är sunt att frågan breddas, bara vi även fortsättningsvis får "komma till Jesus som vi är" (dock inte för att i alla avseenden förbli som vi är). Och jag tycker att Rick Warren själv - inte nödvändigtvis alla andra i projektet - i huvudsak visar en sunt evangelisk inställning till både mänsklig svaghet och Guds upprättande nåd och kraft. Men andra kan förstås ha andra åsikter; i varje fall upplevde jag personligen ett bibliskt "tilltal".

Jesu återkomst inställd

Påskvänner!

Vill bara så här på "andra advent" påminna om att det enligt senaste forskning och modernaste teologi är rena barnsligheter att tro på Jesu återkomst i makt och härlighet. (Han trodde ju att världen snart skulle gå under, stackarn). Undvik därför helst, liksom gårdagens helgsmålsbönshållare i radio, att läsa dagens heliga evangelium - det kan ju så lätt missförstås - och sjung några julsånger istället. Om denne, förmodligen normalt ruttnade eller av hundar uppätne, profet alls återkommer så är det i våra hjärtan eller i våra medmänniskor. Det var väl där han (möjligen) uppstod också.

Om någon fortfarande tvivlar på att Jesu återkomst (det vi och av allt att döma även han själv brukade mena med den alltså) verkligen definitivt är inställd, vill jag påminna om att läran i åratal opåtalt spridits av en i Svenska kyrkan mycket aktad person och ärkebiskop em. Skulle detta inte räknas som "mainstream" hade han förstås avkragats för länge sedan, tillsammans med såna där missionsprovinssnubbar eller som Olle Fogelqvist och dylika subversiva personer. Inte heller Ulla Karlssons teologi, som i sak inte ligger emeritusärkebiskopens fjärran, har ju förorsakat någon avkragning (om än viss kritik och en "prövotid" då hennes roll som präst ska begrundas tillsammans med biskopen).

Observera allmänna grundläggande emeritusärkebiskopliga konstateranden som att "det inte spelar någon roll för honom vad som hände för 2000 år sedan". Ja, att "vad som verkligen hände kan vi lämna därhän". Eftersom vi nu har en helt annan världsbild än på bibelns tid, och tack vare naturvetenskapens allomfattande kunskap inser att något syndafall aldrig ägt rum, så kan vi inte heller tro på en försoning genom en andre Adams offerdöd och andra förlegade läror, som t.ex. en fysisk återuppståndelse eller en verklig återkomst för att döma levande och döda. I den mån något syndafall alls anses ha ägt rum tycks det nuförtiden rent av kunna bli föremål för öppen eller mer försiktig uppskattning, jfr morgonandakten i radio från 1992 av prästen Marianne Blom, och Christer Enanders undran efter nya ärkebiskopens sommarprat.

Vad som återstår av kristen tro kan vi samla i den rekordtunna boken "Hammars dogmatik" där vi kan ta del av det enda säkra Jesus-ordet "Gud är ande" och några reflektioner kring "Vetekornets lag". Mest liknar det en sorts "Pippi-Långstrump-tro" där trosobjektets betydelse är rent "narrativ" och där det inte spelar någon som helst roll vad som verkligen hände med Tommy och Annika för 70 år sedan. Huvudsaken att vi blir upplyfta och inspirerade av själva berättelsen. (Inte undra på att redan morgonandakten jag var på 1990 på Rättviks stiftsgård utgick från en berättelse ur Madicken).

Heder åt Eskil Franck som sa ifrån och lämnade det bedrägliga förfarandet med den kristna tron. Men vad göra med alla högt uppsatta teologer som fortsätter låtsas vara kristna och t.o.m. evangelisk-lutherska inför reformationsjubileet 2017? Verkar inte påven ganska renlärig vid en jämförelse?

Tvivel och tro

Påskvänner!

Jag kan tvivla både på Jesus och på mej själv. Jag är inte alltid särskilt trosfrisk. Men vad jag aldrig, aldrig, aldrig tvivlat på är att Jesus verkligen menar att han ska komma på himmelens skyar för att döma levande och döda. Det skulle aldrig falla mej in att försöka inbilla folk att han, eller evangelisten om man nu tror att Jesus är mer eller mindre påhittad, med detta (se söndagens evangelietext!) egentligen avsåg att han skulle komma tillbaka "i våra hjärtan" eller "i våra medmänniskor" Bullshit!

Varför, varför, varför ska sånt alls behöva sägas i en evangelisk-luthersk, ja, kristen kyrka som tänker fira reformationen 2017? Och varför får missionsföreståndaren så mycket skit för att han på försiktigast möjliga sätt sätter ner foten i äktenskapsfrågan? Ska EFS sitta still i båten även när den sjunker?

Bearbetningar av några Sionstoner 1972-sånger

Påskvänner!

Vissa sånger döms ut eller glöms bort p.g.a. några petitesser. "Här har du mig, Herre, din ringaste man" var en av de vackraste nyförvärven i Sionstoner 1972, och följde t.o.m. med in i EFS-tillägget 1986, men mönstrades ut 2003, förmodligen mest p.g.a. maskuliniteten i termerna "din ringaste man" och "människoson" (förf. Tore Nilsson var ju man, åtminstone enligt de könsbegrepp som gällde fram till 2013). Ska alla, även församlingens kvinnor och döttrar, frimodigt sjunga med, och ska sången ö.h.t. överleva på 2000-talet, behövs kanske några enkla ingrepp. Rättsinnehavarna får gärna protestera (så tar jag bort dem), men det här är mitt förslag:

Här har du mej, Herre, den minste du fann,
den svagaste kämpen i skaran.
Jag ber om en plats där jag tjäna dej kan,
och följer du räds jag ej faran.

Här har du mig Herre - jag tror dig, Guds Son,
fast lätt jag förtvivlar och syndar,
men rustar med kraft du mig ovanifrån
till strids för ditt rike jag skyndar.

Här har du mig, Herre - du känner mitt jag
som aldrig vill bli vad du menat.
Men ta mig att tjäna och kämpa idag,
ja, sänd mig, när helt du mig renat!

Här har du mig, Herre, ett barn av den jord,
vars ande det timliga binder.
Men möter jag dig och ditt kallande ord
blir världen ej mera ett hinder.

Jag själv är ju intet. Men ge mig din glöd,
med tjänandets kärlekseld tänd mig
och låt mig få strida din strid till min död.
Här har du mig, Mästare, sänd mig!

(ST 1972 nr 468, förf. var 26 år när sången skrevs)

Den andra sången, också den av Tore Nilsson, har drabbats av "stig/mig"-rimmets upphörande ("Jesus har offrat allting för mig / när han i kärlek gick smärtornas stig"). Jag föreslår:

Jesus har offrat allting för mig,
när han i kärlek tog skulden på sig.
Korset som tyngde, gisslet som slog,
törnet som sargade ödmjukt han tog.

Vem vill då offra allt på hans bud,
vem går med budet från levande Gud?
Jesus stod tyst vid smälek och slag,
Jesus gav allting - hur mycket ger jag?

Herre, här är jag, livet jag ger,
följer dej glad under korsets banér.
Jag som är ung vill börja idag.
Jesus gav allting - hur mycket ger jag?

Skulle jag tveka, ställ för min blick
Smärtornas man, då han korsvägen gick.
Han är min styrka, själv är jag svag.
Jesus gav allting - hur mycket ger jag?

(ST 1972 nr 611, förf. var 23 år när sången skrevs, ngt bearb.)

Nya verbformer och viss förkortning kanske skulle rädda den undersköna norrlandssommarpsalmen om "vita nätters härlighet":

Vi tackar, Herre, för det skimmer
som gjuts kring väna ängars blomst.
En sommardag vår själ förnimmer
ditt ljusa rikes återkomst.

Vår bygd i sol och sunnan blommar
med vita nätters härlighet,
och fylld av doft och rikedomar
är varje fattig lid och vret.

Var när oss, Herre, dessa stunder
och oss den stora nåden giv
att skåda mer av dina under,
tills du blir livet i vårt liv.

När solen sedan vänder åter
och dagen långsamt kortas av
en vila du oss finna låter
i dig, som också hösten gav.

Du gav oss, Herre, detta rike,
du gav ett jordiskt paradis!
Din kärlek känner ej sin like,
dig vare ära, lov och pris!

(ST 1972 nr 669, förf. var 22 år när sången skrevs, ngt bearb)

En liten prepositionsförändring "mot dej" istället för "när dej" kunde kanske bli bra i den vackraste av Tore Nilsson-psalmer - och kanske man också kunde pröva "släckt" istället för "stäckt", samt "om än" i stället för "om ock":

Jag ser din rikedom
trots törnet i din krona.
Du kläder markerna i blom
och vaggar fågelbona.

Du sydde liljans dräkt
och matar korpens ungar
och vårdar jordens hela släkt
av tiggare och kungar.

Åt mej du också skänkt
allt gott som du har kunnat
och mer än här jag drömt och tänkt
i himmelen mig unnat.

Var morgon du mig väckt,
var kväll hos dig jag slutar
och när vart jordiskt hopp är släckt
mot dig jag tryggt mig lutar.

Om än min sång är spröd
och ofta här försvagas,
den stiger dock ur natt och död
tills evigheten dagas.

(ST 1972 nr 20, förf. var 31 år när sången skrevs, ngt bearb.)

Det blåser upp till storm

Påskvänner!

När vår dokumenterat snälle och vänlige missionsföreståndare, som helst av allt talar om Jesus, nu vädjar till EFS-prästerna att inte vara så queerteologiska att de till kristet äktenskap (obs!) viger (obs!) två personer av samma kön med varandra, alltså att inte i ord och handling förneka man-kvinna-förbundets teologiska och biologiska särställning, förneka den specifika vitsen med att ha en mamma, förneka den specifika vitsen med att ha en pappa - då anklagas han av sina egna för att vara sexfixerad eller åtminstone profilera EFS i fel frågor.

När han i samband med ärkebiskopsvalet mycket modest uttryckte sin "oro" över att kandidaterna, inte bara den som valdes, gav så märkliga eller bibelstridiga svar på frågor om både Jesu särställning och frälsningen, ja, då anses han också av många EFS-are ha gjort EFS till ett "missnöjesparti" och missat fokus. Det är helt otroligt! Nu får det väl ändå vara nog med "stillasittande i båten"!

När en av många aktad teolog i Svenska kyrkan - han har ju varit vår ärkebiskop! - på ett arrangemang i Lund januari 2012 där EFS var inblandat på olika sätt förnekar att Jesus någonsin kommer att återvända "i makt och härlighet" för att döma levande och döda (han kommer bara i våra hjärtan eller i vår medmänniska, för han har väl ruttnat sedan länge, d.v.s. "uppstått i våra hjärtan", menar jag) då ska vi alltså sitta still i båten även i domssöndags- och adventstider? Ja, vad tror förre EFS-missionsföreståndaren och samtalsledaren Birger Olsson själv egentligen? Se Vimeo med flera avsnitt från "EFS-teve" - både förförande och upplysande på samma gång, inget man vill rekommendera sökare direkt, men samtidigt något som fler EFS-are nog borde ha sett och diskuterat. Apropå kraven från t.o.m. styrelsemedlemmar att EFS ska vara mer lojalt mot kyrkoledningen...

Samtidigt: är det så illa nu att med vänner som jag behöver missionsföreståndaren inga fiender? Upplevs jag så aggressiv och intolerant att det komprometterar honom att sådana som jag stöder den lilla ansats till biskopsliknande ledarskap som jag nu äntligen tycker mej finna? Se även Samtal om EFS - längtan och identitet    

Diet-Daniel och runde Rick

Påskvänner!

Det var jättebra att Lennart Henricsson och Hanna Simonsson från OAS-Youngsters tog med Daniel 1 i sin Daniel-presentation på OAS i Hudiksvall för ett par år sedan. Daniel 1 om de vegetariska ungdomarna (som enligt Karl XII:s bibel bara åt "mos") som trots matansvarigs farhågor förblev vid god vigör är en härlig berättelse, likaväl som den om Daniel i lejongropen.

Och det är härligt att just Runde Rick inspirerats av Diet-Daniel - man skulle väl knappt stå ut med idel slimmade amerikaner - och att han med sin öppenhet kring den familjetragedi som drabbade honom mitt i projektet och med sin förmåga att "återfinna de kilon han förlorat" (jfr Mark Twain "Det är ingen konst att sluta röka, det har jag gjort tusentals gånger") ger oss andra uppmuntran att inte ge upp. Med utgångspunkt i Guds nåd: "Så finns nu ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus." Det bästa i det här Youtube-klippet är faktiskt Warrens bibelstudium, även om det stör mej lite att han använder en bibelparafras istället för "det riktiga bibelordet". Men kontentan är ju alldeles riktig:




Julfastan i adventstiden har väl aldrig varit lika "inne" som påskfastan. Man skulle nästan, om man ville vara elak, kunna kalla den för "frossarfastan" om man tänker på alla julbord som dukas upp så snart vi kommit in i december (och ibland t.o.m. dessförinnan). Så att dra igång med någon "Daniel-diet" nu verkar nästan omöjligt. Eller också är det just nu den behövs...

Också en adventspsalm...

Påskvänner!

En adventshälsning från Svenska Kyrkogångarförbundet:

1. Tio kyrkogångare 
möttes alla tio, 
regnet skrämde en av dem, 
därmed var de nio. 

2. Nio kyrkogångare 
snarkat utan måtta. 
En försov sej rätt rejält, 
därmed var de åtta. 

3. Åtta kyrkogångare, 
solen skiner nu. 
En for ut till stugan sin, 
därmed var de sju. 

4. Sju små kyrkogångare 
hade kroppskomplex. 
En gick jämt på träning, 
därmed var de sex. 

5. Sex små kyrkogångare 
satt i sina hem. 
En blev fast vid datorn, 
därmed var de fem. 

6. Fem små kyrkogångare, 
goda råd är dyra: 
trädgårn måste krattas, 
därmed var de fyra. 

7. Fyra kyrkogångare 
ännu man fick se. 
En blev stött på pastorn, 
därmed var de tre. 

8. Tre små kyrkogångare 
fortsatte att gå. 
För en var psalmen okänd, 
därmed var de två. 

9. Två små kyrkogångare 
satt i kommittén. 
Snart så blev de osams, 
därmed var de en. 

10. En kyrkogångare 
bad till Herren då, 
tänkte på en ensam själ, 
plötsligt var de två. 

11. Två små kyrkogångare 
lät Guds Ande styra, 
mötte några vänner, 
plötsligt var de fyra. 

12. Fyra kyrkogångare 
stressade med måtta, 
läste Bibeln, sjöng och bad, 
plötsligt var de åtta. 

13. Åtta kyrkogångare 
handlar denna text om: 
de fick se behoven, 
plötsligt var de sexton! 

14. Sexton kyrkogångare 
hör vi på oss kalla.
Kom, följ med och fira: 
Jesus är för alla!

[Övers. fr. norskan, reviderad version 100803]

300 år gammal adventspsalm

Påskvänner!

En adventspsalm som visserligen inte har flera 1000 år på nacken (som "Dotter Sion, fröjda dej"!) men dock 300 är Johann Anastasius Freylinghausens "Upp, ty dagen som frambryter" (övers Brorson/Holmberg).

Jag publicerar alltid - med tillstånd - gärna även nyare adventspsalmer, men handen på hjärtat, innehåller inte de nyare lite väl mycket myspys och tända ljus jämfört med de äldre? En sund biblisk och evangelisk ersättningsteologi a la Hebréerbrevet möter vi i alla fall här (välj norsk eller dansk koral - själv föredrar jag den danska, bl.a. för preludiets skull):



Alt. norsk melodi:



1. Upp, för dagen som frambryter
världens sorg i glädje byter!
Upp, för nådens gyllne år
fram med ljus och glädje går,
den som många under tårar
väntat långa höstar, vårar.
Halleluja, halleluja!

2. Han som många majestäter,
fromma fäder och profeter
forna tider velat se,
fast det då ej kunde ske,
han till oss i kärlek kommer,
mitt i vintern får vi sommar!
Halleluja, halleluja!

3. Han som Abraham blev lovad,
Isaks räddning, sänd från ovan,
Jakobs krona, sol i öst,
alla folks behov och tröst,
han drar in hos oss omsider,
lugn och trygg till Sion rider.
Halleluja, halleluja!

4. Nu kan skuggan bort sej vända,
förebilden ser allt hända.
Vad ger offerdjurets blod?
Jesus ger försoning god.
Gammal grå förbundsark vike,
här är nådens rätta rike.
Halleluja, halleluja!

5. Moses rike kan upphöra,
Kristi frihets Ande föra.
Träldomsfruktan lyder trögt,
de som rätt Guds nåd har sökt
kan sej nu i Jesus fröjda,
till Guds egna barn upphöjda.
Halleluja, halleluja!

6. Förlåten är sönderriven
och en ingång öppnad bliven:
In i helgedomen gå,
utan fruktan framme stå!
Han som världens Ljus har blivit
nattens mörker har fördrivit.
Halleluja, halleluja!  

7. Låt nu Sions sång bli sjungen
och välsigna himlakungen! 
Ja, besegla ert förbund
med ditt hjärta och din mun.
Med dej vill han riket dela, 
jubla därför, sjung och spela:
Halleluja, halleluja!  

Inför det nya kyrkoåret

1. Blick på tidens tecken
tillägnad
Teol Doct Fjellstedt

Kvartett för 2 sopraner och 2 altröster, ord och musik av Eugénie hösten 1878:



(sign. E****** kanske inte alls var konstnärligt underlägsen brodern G*****, kolla t.ex. in den här CD-skivan på Fridhems hemsida):



Jfr även hennes psalm Hur underligt, Herre, här något bearbetad.

Fler bilder på Eugénie:






Peter Fjellstedt:






2. När vintermörkret kring oss står

Den här underbara psalmen som Edvard Evers skrev för precis 100 år sedan, när första världskriget brutit ut, borde sjungas i alla våra kyrkor på söndag: "Han kallar oss till helig strid / mot mörkrets makt, för ljus och frid."



1. När vintermörkret kring oss står,
då gryr på nytt vårt kyrkoår,
med nåd och tröst från världens ljus,
från konungen av Davids hus.

2. I dag densamme som i går,
han bryter bojor, helar sår.
Mot själens armod, folkens nöd
han bjuder världen livets bröd.

3. Guds folk, inför din konung träd,
med helga offer honom gläd;
ditt liv åt ärans konung vig:
sin salighet han bjuder dig.

4. Han kallar oss till helig strid
mot mörkrets makt, för ljus och frid.
Säll den hans maning följa vill,
ty honom hör Guds rike till.

5. Snart denna världens tid förgår,
då gryr Guds kyrkas jubelår.
Av nåd oss då, o Herre, giv
med allt ditt folk ett evigt liv.

Text: Edvard Evers 1914 (61 år)
Musik: Johann Crüger 1640 (42 år) 

Edvard Evers:

3. Nådens år är här 

Och så förstås: Nådens år är här av Ulf Lundell; ingen psalm kanske men ändå mycket tänkvärd och, ja, faktiskt väckande (om att det kan bli för sent). Nådens år är verkligen här och det vore bokstavligen synd att gå blind genom det. En fin sång som jag ärligt talat tycker blir ännu finare när Sofia Karlsson sjunger den - Lundell är lite som Dylan, större som poet än som sångare. (Men det behöver ni förstås inte hålla med mej om ;). GOTT NYTT KYRKOÅR tillönskas er allesammans!





Ulf Lundell:

Advent, advent

Påskvänner!

Om vi behåller Domssöndagens dimension av evangeliet kan vi kanske få andlig behållning även av Första advents-dimensionen: Kristus konungen som kommer, inte i makt och härlighet som han ska göra en gång, utan på en åsna, på en arbetsåsninnas föl. Och dessförinnan, vilket vi snart ska fira i julhögtiden, som ett litet barn i åsnornas krubba. Det fantastiska med Gud är, som en kyrklig julkampanj på 1900-talet påminde om, inte bara hur stor han är utan hur liten han kan bli! Men å andra sidan - om hans storhet aldrig förkunnas blir hans litenhet inte heller så märkvärdig. Vem har inte sett ett litet knyte förr?

Kanske kan även denna helg och denna advenstid den kristna kyrkans psalmskatt hjälpa oss att ta till oss budskapet. Eller är adventstidens psalmer - med stänk av både påsk och jul! - alldeles för söndersjungna för att vi ska höra dem? Nej, det tror jag inte. I varje fall är inte alla det. Titta i och lyssna på den här antologin med adventspsalmer!

T.ex. Harriet Lövenhjelms Advent:

Advent, advent!
En dörr som står på glänt
till allt vad i ett jordeliv av längtan mej har bränt.

Advent, advent!
En stjärna Gud har tänt.
Som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.

Fragment, fragment!
Nu må det vara hänt
att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.

Domssöndagen - den ocensurerade versionen

Påskvänner!

Påskvänner borde verkligen hålla Domssöndagen högt. Förutom Påskdagen är det ju ingen dag som likt Domssöndagen framhåller De Dödas Uppståndelse. Men det är i regel en ganska censurerad version av Domssöndagen som bjuds det fåtal som törs gå i kyrkan eller höra en radiogudstjänst den dagen. Och det är väl då snarare Sveriges Radios än Den Helige Andes censur som gäller - Den Helige Andes censur tvingar ju inte människor att tiga, utan, som Kaj Munk betonade, att tala!

Som Olof Edsinger framhåller i sin nya bok och i sin Dagen-krönika denna vecka är Domen evangeliets bortglömda dimension! Det är som jag ser det verkliga biskopsord han framför, särskilt med tanke på hur svårt det är att tänka sej någon av våra nominella biskopar skriva en text - eller en bok! - som denna. De längtar nog som vi andra andra till Första advent, när Jesus bara kommer på en åsna; det kan duga åt honom.



Sällan samlas folket och kyrkokörerna på Domssöndagen eller Kristus Konungens dag - trots att det verkligen finns maffiga körverk att sjunga den dagen! Men här tänker jag låta våra sånger och psalmer ge oss den ocensurerade versionen av Domssöndagen. Notera dock att det inte bara är av upphovsrättsliga skäl som det är svårt att hitta domssöndagspsalmer från nyare tid. De skrivs inte i massor, om man säger så (även om de finns!). Men här nedan finns både Domssöndagens varningar och Domssöndagens evangelium med:

* En dag ska randas för vår syn
* En herrdag i höjden är vorden besluten
* Får ej i vårt hjärta bo
* För Guds domstol en och var
* Guds kyrkas liv är jordens största under
* Han kommer, vår Jesus, välsignade tröst!
* Herre Jesus, dina trogna
* Innanför eller utanför
* Jag lyfter upp till Gud min sång
* Jerusalem, du högtbelägna stad
* Jesus, du ska världen döma
* Jesus kommer, Jesus kommer
* Kom till mitt kalla, domnade sinne
* Med himlen det blir som för tio jungfrur
* Medan man lever i världen här
* Min Gud, vilken morgon
* Mitt hopp är byggt i evighet
* Må inget i världen oss skilja
* Nattens skuggor sakta viker
* När alla helgon tågar in
* O Jesus, gör oss väl beredda
* Om han komme idag, din Herre och Gud
* Se, han kommer snart i höjden
* Syndare, säg mej
* Till ett bröllop gick en man
* Vakna upp! en stämma bjuder
* Vart flyr jag för Gud och hans eviga lag
* Vi hälsar din ankomst när dagen är inne
* Vredens stora dag är nära
* Yttersta dagen en glädjedag bliver

Om Guds vilja och förmåga vad gäller helande och helgelse

- spridda och dåligt redigerade tankar efter en diskussion och en reaktion på diskussionen; eller, om man så vill se det, ett öppet brev till alla som likt mej vill se mer av tecken och under men som därför, för att väcka tro och förväntan hos människor, även verkar vilja göra fler frimodiga och generella utfästelser än jag vågar göra -

Vår diskussion handlade inte bara om att kyrkan (eller ska vi för precisionens skull säga Svenska kyrkan?) alltför ofta försummat att erbjuda förbön och särskilt offentlig (helande-)förbön för sjuka, precis som vi ofta försummat att erbjuda bikt och avlösning (= tillsägelse av syndernas förlåtelse), som enligt den laestadianska väckelserörelsen även detta bör ske offentligt, åtminstone i ett initial- eller initieringsskede). Utan diskussionen startade med i mitt tycke rent hisnande och grovt missvisande generaliseringar kring kyrkans (den heliga, allmänneliga Kyrkans eller Svenska kyrkans?) påstådda kroppsförakt och likställande av sex med synd. Och jag undrar verkligen om man kunnat förvänta sej att alla skulle ha setat tysta och lugna om jag inlett med lika grova generaliseringar beträffande s.k. karismatiska sammanhang eller helandeevangelister (typ Kalla Faktas 28/10 2014!). Om jag sagt t.ex. att man där tror att sjuka får skylla sej själva för att de är sjuka (en som ni vet väldigt vanlig generalisering).

Det är naturligtvis inte osant att det genom kyrkohistorien funnits en del dålig teologi om kroppen eller om sex liksom om så mycket annat (helande t.ex.!). Det är säkert inte heller osant att vissa har gjort sej en "ödesgud" och i praktiken slutat be eller förvänta sej bönhörelse (ELM-predikanten Jan Johansson har skrivit en mycket bra artikel om "ödestro contra barnatro" på det temat). Men som generaliseringar om kyrkan är det sagda i mina ögon rena kristendoms- och kyrkofientliga osanningar t.o.m. om det gäller kyrkan med litet "k" eller stackars EFS. Säga vad man vill om S:t Broman här i Hudiksvall när han amputerade fot efter fot och ben efter ben på de överlevande men partiellt förfrusna karolinerna från Armfelts dödsmarsch över jämtlandsfjällen: Han borde möjligen ha bett mer för och med de skadade - eller också kan man inte be mer än han faktiskt gjorde! - men inte föraktade han väl kroppens behov? (Kol. 2:23). Inte gjorde väl S:t Luther det med sin kroppsnära förklaring till första trosartikeln och helandebön för medarbetaren Melanchton? S:t Landgren i Delsbo med sitt dokumenterade människointresse, ringaktade han sina församlingsbors kroppar, alkoholiserade eller inte? Eller S:t Lina i Fröderyd som efter att ha läst om Jairus´ dotter blev helad från sin tyfus när hon var i 12-årsåldern och hela sitt liv såg Jesus som sin främste läkare? Eller de otaliga missionärer som förenat sjukvård med undervisning om både kropp och själ? En sund helandeteologi måste ju förutom det f.n. naturliga åldrandet också relatera vettigt till sjukvård och läkarvetenskap - förbön för t.ex. hjärtflimmer och läkarundersökning står ju inte i motsats till varandra - det enda bibeln beklagar är att "ENDAST söka läkares hjälp."

Den tyske sångförfattaren Hiller som lär ska ha varit stående konfirmationspresent på västkusten fram till 1920-talet (ihop med Roos´ betraktelser) skrev i god kristen - och luthersk! - anda:

1. Herre, för min kropp jag vill tacksamhetens lov dej bära!
Dina storverk hör den till och bör hållas i all ära,
fastän satan oss förfört och vår härlighet förstört.

2. Särskild tjänst gör varje lem, särskild kraft ska dem tillhöra
och din Ande helgar dem att din goda vilja göra.
Kroppen blivit hedrad nog då din Son själv mandom tog.

3. Av din Kyrka är min kropp ju en bild och ett exempel.
Genom kärlek, tro och hopp vare den din Andes tempel.
Blir den än på nytt till jord, låt den uppstå härliggjord! 

Och jag ser inte alls de nämnda personerna som några undantag som bekräftar en kroppsfientlig regel, utan som goda, representativa bekännelsetrogna präster (vilket de även av andra ansågs som). Framför allt är ju läran om Guds människoblivande och kroppens uppståndelse den kraftigaste uppvärdering av kroppen som tänkas kan! (Jfr Rom. 8:23 om att t.o.m. vi som fått Anden ropar i vår väntan att Gud ska befria vår kropp, inte befria oss från vår kropp!).

Och att sex skulle vara synd är ju omöjligt att på allvar hävda när "första budet" till människan var att vara fruktsam och föröka sej! (Augustinus´ funderingar kring själva begäret som, enligt hans egen icke ringa sexuella erfarenhet, förståndet knappt kan styra råkade däremot tangera gnosticismen, det är alldeles sant, men inte ens han påstod att all kroppslig njutning är synd). Snarare har ju kyrkan (den med litet k) tyvärr grymt förföljt dem som verkligen räknat sex som synd och förbjudit äktenskap (albigensare/katharer jfr 1 Tim 4) - även om den själv ibland ignorerat och t.o.m. tyckts förneka och förbjuda t.ex. prästers kroppsliga behov i detta avseende.

Smärtsamma upplevelser av "förakt för kroppens behov" inom kyrkan i bemärkelsen ovilja till offentliga förbönsmoment för sjuka vill jag visst inte ifrågasätta, även om väl ingen och inget hindrar den som så önskar att erbjuda eller be om förbön vare sej i EFS eller på Sinnesrogudstjänster eller i andra sammanhang? Men jag håller alltså inte med om att ringaktande av kroppen skulle vara utmärkande för kyrkan (nu är ju problemet visserligen att ordet "kyrkan" kan syfta på både det ena och det andra, särskilt i tal där man inte ens kan skilja på litet eller stort K!). Eller ens för vår församling. Bara för att offentlig förbön för sjuka (som jag gärna vill understödja och medverka i!) inte givits den plats den borde ha. Tvärtom har kyrkan - nu tänker jag både på romerska och evangelisk-lutherska kyrkan inklusive vår församling - genom både diakoni och enskild förbön, utförd av både "proffs" och lekmän, generellt visat stor omsorg om kroppens behov.

Att inte erkänna det goda som funnits och ännu finns försvårar ju bara möjligheten att "stärka det som kanske är nära att dö". Ungefär som när en person som inte på länge visat sej i kyrkan utbrast "Det är dött" om ett frikyrkligt barn- och ungdomsarbetet där vi bodde förut, fast där då fanns en söndagsskola med ca 10 barn och varje vecka en barngrupp av samma storlek ute i en by. Ett krismedvetande om både det ena och det andra i vår kyrka (nu tänker jag Svenska kyrkan) är bara bra, men generaliseringar t.ex. om genomgående kroppsförakt är inte "finare" än generaliseringar om genomgående liberalteologi.

Och att - som även Jesus gjorde i den aktuella evangelietexten om den lame mannen - sätta frälsningen och syndernas förlåtelse som Prio 1 (däremot inte nödvändigtvis i kronologisk ordning som Booth m.fl. brukade framhålla) är faktiskt inte samma sak som att förakta kroppens behov! Jag håller dock absolut med om att ett helande är viktigt både för den sjuke själv (hellre frisk än sjuk så klart!) och för omgivningen (som tecken på Jesu gudomlighet och auktoritet att förlåta synder!), liksom jag håller med om att Jesus enligt Skriften bar både våra synder och våra sjukdomar i sin kropp upp på korsets trä.

Eftersom evangelietexten ger anledning till det vill jag också ta upp några övriga tankar och reflexioner.

Ingen av oss lever väl i så grov otro att vi, vare sej i teorin eller praktiken (trots större eller mindre svaghet där), förnekar Guds makt att göra under. Vi ser också att vi i Bibeln uppmanas att be (t.o.m. utan uppehåll!) och, mer specifikt, att be för sjuka (Jakobs brev m.fl.) - vilket jag med glädje gör om än jag på inget vis vill framställa mej som lika flitig och trosviss förebedjare som er andra! Jag har både bett om förbön för egna krämpor och bett för andras, även med handpåläggning - bl.a. för en chaufför med ryggont som i alla fall kunde fullfölja resan (jag träffade honom aldrig mer så jag vet inte om han blev "helad" permanent men det var ett stort förtroende att få be för hans rygg). En mej mer närstående person har fått och gärna mottagit förbön både av oss och med handpåläggning av en man från Evangeliska frikyrkan, och även om hon fortfarande har sitt handikapp kvar lever hon i Guds helande närhet och omsorg. Jag har varit med om att be för min vigselpastors svärfar som var svårt cancersjuk och fått se honom komma på besök året efter, helt friskförklarad. (Att han senare dog just i cancer hör också till den verklighet vi ärligt måste redovisa - precis som att inte ens Lasarus fick leva här för alltid - men han blev verkligen frisk där och då och det var verkligen ett under!). Jag har även som ung bevittnat andras förbön och en oljeflaska bör enligt mej ingå i varje seriös prästs och predikants utrustning. En gång orkade en predikant vi trodde låg på sin dödsbädd stiga upp och fullfölja sina åtaganden under den tid han hade kvar av "sommarprogrammet", och jag var själv med på den samling som blev hans sista men där han talade full av glädje och kraft.

Men jag har också sett en mej närstående person hantera sin förlossningsskada med beslutsamhet och lugn (ingen förtidspensionering här inte, som han erbjöds när han var 15, utan ekonomisk utbildning och familjebildning!). Och jag har sett en annan broder i Herren hantera sin gomspalt på ett kanske alltför coolt sätt - hade han vetat att han skulle bli så gammal som han blev hade han nog lagt sej under kniven i medelåldern, men då tyckte han att det inte var så mycket att bråka om (även om det för andra kunde vara lite svårt att höra vad han sa). I båda fallen har både personerna och deras anhöriga känt "frid" över (de givetvis oönskade) handikappen och jag kallar det inte otro att vi inte envetet bad att ett vänsterben som svängde ut vid promenader skulle "rätta in sej i ledet" eller att den andres gomspalt skulle helas mirakulöst (hade han med berått mod tackat nej till operation så fick det vara tyckte nog både vi och han). Det betyder inte att vi förnekade att Gud skulle kunna hela en medfödd skada, lika lite som vi förnekar att Gud kan uppväcka döda bara för att vi inte går ut på kyrkogården i allhelgonatid och ber honom göra just det. En familj som har och fullt ut accepterar barn med skador och syndrom av olika slag kan också vara ett stort vittnesbörd om att "den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, tar emot mej" (särskilt i vår tid med dess accelererande rashygien och förakt för svaghet).

Och här kommer vi till en punkt där man kanske måste "ryka ihop". Jag har faktiskt från en person med helandets gåva och ovan nämnda kyrkokritik hört åsikten - om inte med otvetydigt instämmande så i varje fall inte med ogillande - att en viss from persons självrättfärdighet var så grundmurad att endast ett syndafall i någon form (jag tror att "förslaget" gällde äktenskapsbrott) skulle kunna rädda honom. Som förkunnelse eller "teoretiserande" kring egna syndafall blir ju den tanken lätt livsfarlig och liknar den ryske munken Rasputins (att det gällde att synda rejält för att behållas i nåden), men icke desto mindre kan den kanske vara alldeles sann. Men om Gud då t.o.m. kan använda synden och satan (ett mycket värre ont än sjukdom om ni frågar mej!) för att i denna tidsålder hålla oss - eller andra - på vägen i ödmjukhet, kärlek och tro, och om man t.o.m. kan få säga den tanken öppet, varför skulle samma sak inte kunna gälla - och få sägas! - beträffande en sjukdom eller ett handikapp?

Det är sant: om "teorin" används för att aldrig be om helande eller helgelse (för att det är så "nyttigt" med sjukdom resp. synd), då blir det ju uppenbart galet. Men i annat fall? Om man fortsätter be och hoppas, men inser att Guds "temporära vilja" faktiskt kan vara som Paulus fick höra: "Min nåd är dej nog, för kraften fullkomnas i svaghet." Och om man som den fromma tanten i Luleå sa "får frid över saken". Absolut inte för att man ser Gud som en "ödesgud"! Men för att man kämpat i bön med Gud och vunnit seger och välsignelse, om än man "fått ett slag på höften" och kanske både bildligt och bokstavligt får halta genom livet. Samtidigt är alla slags svårigheter som Gud tillstädjer "hans främmande verk", d.v.s. "inte av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse". Och det är aldrig fel att be om att bli av med något i sej självt ont, som synd eller sjukdom (utan alla jämförelser i övrigt) - Luther vänder sej skarpt mot sådana som i överfromhet t.o.m. ber om anfäktelser, precis som fornkyrkan förbjöd folk att aktivt söka martyriet och liksom i oträngt mål - kanske av ärelystnad mer än trosfrimodighet? - "slänga sej för lejonen"!

Vi har också lite olika bakgrundserfarenheter och därmed "ingångar" i det här samtalet, som kanske kan förklara vissa av våra häftiga reaktioner. Liksom somliga irriterats av vissa Svenska kyrkans- och EFS-människors (även mitt?) "lutherska teoretiserande" kring sjukdom och helande, så fick jag under hela min lumpartid (ca 1 år) konfronteras med och irriteras av ett visst "kenneth-haginskt teoretiserande" kring samma ämne, via en för övrigt mycket snäll lumparkompis som var hänförd av idén om permanent hälsa och välstånd och gav så mycket i kollekt till sin trosförsamling att han ständigt tycktes vara i behov av att be mej om pengar (eller lån som han sa). Han lånade mej i gengäld intressanta Hagin-böcker och Arild Edvardsens bok om "Jobs Gud" (som jag tyckte missade just själva poängen med Jobs bok) och när jag mådde tillfälligt illa efter att gatuköket inte lyckats så väl med korven (eller vad det nu berodde på) skulle han nödvändigt ha mej att proklamera seger över illamående och sjukdom i Jesu namn istället för att, vilket jag gjorde, i luthersk ömklighet spy bakom Lundagårdsskolans knut (men o vad det lättade ;o)!

Och jag "teoretiserar" inte ett skvatt mer än någon annan för att jag konstaterar att det finns ett "teoretiserande" kring helande som på pricken liknar romerska kyrkans teoretiserande kring Jungfru Marias syndfrihet (och Erik Janssons från Biskopskulla om alla kristnas syndfrihet!): nämligen resonemang av typen 1) Gud kan göra henne/oss syndfria  2) Gud vill göra henne/oss syndfria - ergo: Gud gör det (i denna tidsålder!!!). På samma sätt: 1) Gud kan göra oss fullkomligt friska (vem vill förneka det?) och 2) Gud vill göra det - ja verkligen, och om inte förr så på uppståndelsens dag! - ergo: ta emot ditt helande och du har det här och nu! Det enda som hindrar att vi alla vandrar omkring här i fullständig hälsa i ca 100 år (eller varför inte 1000 år, tänk bara på Metusalem, jag skojar inte!) och i alla bemärkelser fullständigt fria från syndafallets förbannelser är då att vi inte alla "överlämnat husnyckeln" till Gud, för att ta en (i och för sej god och tänkvärd) bild ur den musikal om Syndafallets förbannelser vi nyss spelat.

Men detta "Gud vill" behöver problematiseras, precis som "Gud kan" (ja, för genom ren otro kan vi nog i en mening - salve venia - partiellt lamslå Guds verk, jfr vad Jesus säger om Nasaret, Jerusalem, Kafarnaum och Betsaida, och det vill jag inte medverka till - jag bifogar därför två helandepositiva artiklar ur Dagen av Micael Grenholm och Ingemar Helmner som jag helhjärtat instämmer i!). Nå, kalla det "teoretiserande" eller inte: Varför är t.o.m. trosfriska helandeförkunnare så försiktiga i sin helandeförkunnelse på äldreboendena? Är det inte för att de i praktiken har en ganska sund syn på (inte bara "teori om") åldrande och döende, trots att ingen av oss förnekar Guds makt att ge gamla människor vingar så att de andligen blir unga på nytt såsom örnar? Varför läser en del trosfrimodiga präster hellre den gamla psaltaröversättningen av Psalt. 103 (denna underbara psalm!) på begravningar ("han som helar alla dina brister" i stället för "han som botar alla dina sjukdomar")? Är det något slags otro som jag nu har "avslöjat"? Nej, det är pastoral visdom. Gud vill verkligen ge oss alla liv och hälsa, också till kroppen, precis som han vill göra oss fullkomligt helgade, men mycket - om än inte allt! - får faktiskt vänta till evighetens värld. Vi behöver inte sluta sjunga "Blott en dag" (om vår Far som ger oss vår beskärda del av fröjd och smärta / möda, vila och behag) eller "Tryggare kan ingen vara" (om hur Gud härnere både tar och ger - jfr Job som enligt Skriften inte talade fel om Gud - men förblir samme gode Far ändå).

Tack till er som diskuterat med mej för påminnelser om bönens/förbönens vikt och praktiserande och för både det här meningsutbytet och andra! Jag upplever det aldrig svårt att diskutera på tu man hand eller i mindre grupp - däremot blir det lätt svårare med samtal inför "publik". Lite duell- eller tuppfäktningsvarning kanske, och lite fastlåsta roller som det lätt blir när man (på båda sidor) upplever sej kallad att "balansera" andra sidans ensidigheter. För jag vet ju att ni i andra sammanhang kan distansera er så kraftigt även från somliga "övermåttan höga apostlar" att man knappt tror sina öron, liksom jag i andra sammanhang kan vara den som försvarar helandeevangelister mot dem som knappt tror att Gud kan göra under eller att det finns andra drivkrafter för evangelister än ekonomiska.

Jag ser med glädje fram emot god undervisning om helande och förbön, bara den bibliska helheten och balansen bevaras så att vi inte far ur ett dike till ett annat. För ett är säkert redan nu i denna tidsålder: "Gud vill att alla människor ska bli frälsta och komma till sanningens kunskap" (vilket förstås har fått en del "teoretiker och logiker" att, trots alla Jesus´ varningar om motsatsen, utlova att alla verkligen blir evigt saliga), liksom uppmaningen "Tro på Herren Jesus, så blir du frälst". Satserna "Gud vill att alla människor ska bli friska och komma till ett tillstånd utan minsta krämpa" eller "Tro på Herren Jesus, så blir du frisk" gäller faktiskt inte på samma generella sätt i denna tidsålder, eftersom Gud uppenbarligen menar att vi alla - utom de som lever när Jesus kommer tillbaka! - ska dö och våra kroppar gå under på ett eller annat sätt, temporärt åtminstone. Jfr Paulus´ ord i 2 Kor. 4:16: "Även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt. Vi vet att då det tält som är vår jordiska boning rivs ner har Gud en byggnad åt oss i himlen, en evig boning som inte är jord av människohand." Det perspektivet vet jag att vi delar. Och det är enligt Jesus´ entydiga ord bättre att gå in i himlen enögd än kastas i helvetet med bägge ögonen i behåll. Så det finns absolut en prioritetsordning här - för "vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?" Men i frälsningsförkunnelsens och evangeliseringens kärlekstjänst - och som en försmak av Guds kraft och av den kommande härligheten - har helandet och förbönen för sjuka ändå en viktig roll, viktigare än somliga av oss kanske förstått eller vågat praktisera.  

Pingstpastorn Holger Sjögren, själv karismatisk bedjare och förebedjare, sa vid en ekumenisk mötesserie i Storuman för omkring tjugo år sedan att inga mirakler, inga specialuppenbarelser, inga övernaturliga manifestationer av något slag kan jämföras med undret att av nåd få vara ett Guds barn, för Jesu skull, att få leva av Ordet och förtroligt tala med en himmelsk Far. Och jag tror också att evangeliet om barnaskapet och syndernas förlåtelse - liksom nattvarden när den tas emot av en ångrande och längtande människa - har en helande verkan i sej självt och skapar den trygghet som också ger den bästa basen för direkt förbön om kroppsligt helande. Oavsett hur det går får jag vara Guds barn och "det finns ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus" (som min framgångsteologiske lumparkompis så fint svarade på frågan om hur det då blir för den som inte blir helad eller för den som i människors ögon "misslyckats" med sin förbön).

Det är också så att jag tror att vi alla inom vår kyrka bär på besvikelser över vad den offentligt predikar och praktiserar. Vissa har uthålligt och med känsla ("emfas") och allvar lyft fram frågan om helande och det respekterar jag.
Många av oss sörjer även att evighetshoppet men också -allvaret tonats ner i Svenska kyrkans förkunnelse både så här års och vid andra tillfällen, begravningar t.ex. - i den mån man inte, direkt eller indirekt, utlovar eller förutsätter något slags automatisk evig salighet (eftersom man aldrig varnar för motsatsen).
Andra (både liberalteologer och trosförkunnare) tycks däremot mena att vi pratar alldeles för mycket om evigheten och för lite om här och nu.
Många sörjer att förkunnelsen om begynnelsen, om skapelsen och Guds skaparord blivit alltför anpassad till makroevolutionismen och präglad av funktionell ateism eller misstro till Guds förmåga att "snabbspola bandet" på samma sätt som vi väl tror om Guds framtida skapelse av "nya himlar och en ny jord" (ifall vi alls tror på den längre).
Andra sörjer över att somliga inte riktigt verkar ha upptäckt de symboliska dragen i både bibelns första och bibelns sista kapitel.
Många sörjer att syndabekännelse och bikt kommit bort alltför mycket.
Andra att undervisningen om vad vi får vara i och genom Kristus kommit i skymundan.
Många sörjer över att sakramentens objektiva kraft lyfts fram för mycket och för ofta på bekostnad av personlig tro och omvändelse.
Andra sörjer över att sakramentens helighet betonas för lite och att varningarna för ovärdigt nattvardsfirande (enligt Paulus med påföljande sjukdom och t.o.m. förtidig död!) idag helt förtigs.
Många sörjer att Bibelns auktoritet som Guds ord förminskats eller förnekats.
Andra mer över att enskilda bibelord alltför ofta använts som tillhyggen och liksom "utslungats" alltför naivt och oreflekterat.
Många sörjer över att kyrkan är för konservativ och inte förmår möta de unga på deras nivå och med deras språk och perspektiv.
Andra sörjer över att kyrkan är för nutidsanpassad och slarvar bort sitt "katolska", allmänkyrkliga arv i sin iver att vara modern.
Många sörjer över att Svenska kyrkans mission i praktiken verkar ha försvunnit ur Svenska kyrkans internationella arbete (som nu mest liknar gamla Lutherhjälpen),
Andra - eller samma personer - sörjer över att vi inte tar vara på de många tillfällena till mission och evangelisation bland flyktingar i vårt eget land, och att vår kyrkas ledare inte förmår säga att Jesus ("Guds väsens återsken och hans härlighets avbild") ger en sannare bild av Gud än Muhammed ger.
Många sörjer över att vi håller på att få en situation med ren rashygien där foster med t.ex. Downs syndrom regelmässigt avlivas, utan att kyrkan säger ett enda ord.
Andra - eller samma människor - sörjer över att kyrkan inte tydligare går till storms mot mot ekonomisk utsugning, miljöförstöring och kvinnoförtryck.
Och varje sorg, inkl. förekommande vrede och besvikelse, kan väl vara värt sitt eget samtal eller sin egen öppna och kraftfulla diskussion!

Men kanske vi på olika sätt kan hjälpa varandra att inte spela ut en sanning mot en annan och att både försöka få med helheten (med god pedagogisk hjälp av Kyrkans år!) OCH inse att nådegåvorna är mångahanda men hos en viss person ibland också enahanda, d.v.s. att en person kan ha en särskild (profetisk?) kallelse att betona en viss sak ända intill ensidighet eller har ett större mått av "kraftgärnings-tro". Det är OK så länge man inte får för sej att just helandets eller tungotalets nådegåva är Nådegåvan som alla sant troende bara måste ha. (Men visst är de en nåd att stilla bedja om!). Eller profetians nådegåva, som den engagerade SOS-evangelisten Johannes Amritzer nödvändigt skulle ha alla att utöva på ett möte en mej närstående var på. ("Profetera! Nu!"). Hela kyrkan och församlingen ber faktiskt för sjuka när de som gör det gör det! (Sen får det förstås mer än gärna bli fler som gör så - jag vill inte ha er som vårt "alibi"!). Huvudsaken är att vi som kyrka och församling gemensamt behåller och lyfter fram hela Skriften och att särskilt Kristus, dess stjärna och kärna, blir tydligt och varmt förkunnad.

Guds frid och tack för att ni inte ger upp er kallelse (liksom Gud inte ångrar den eller sina nådegåvor)! Jag tror att vi är överens om det mesta, om än uppenbarligen inte om allt! Ovanstående ska verkligen inte läsas som om jag trodde att ni var av annan mening i allt - men jag önskar att ni själva tydligare kunde framhålla var ni distanserar er från den extremaste helande- eller trosförkunnelsen, så att uppgiften att "hålla marginalen även till det diket" inte bara föll på mej. (Passivitetens och oförtröstans dike vill jag också hjälpa till att hålla på avstånd!). Hoppas att samtalet eller diskussionen kan fortsätta - även under praktiserande av bön och förbön för andra och för varandra.

En liten tankenöt att fortsätta bearbeta är dock hur vi tror eller "visionerar" hur vårt liv och samhälle i denna tidsålder skulle bli om alla verkligen överlämnade alla våra nycklar (till ALLA rum även i vårt innersta) till "husreparatören" - skulle paradiset då fullt ut återställas redan här och nu eller finns det faktiskt saker som husreparatören själv förbehåller sej rätten att ändå utföra - eller inte utföra? T.ex. den rivning av vår jordiska hydda som Paulus talar om och som tycks vara en förutsättning för den nya hyddan eller "omklädningen"? Eller t.ex. det att reparatören under vår livstid här på jorden faktiskt verkar vilja att "anden" ska ha en livslång helgelsekamp mot "köttet" att utstå och därför inte ännu, trots den allra hängivnaste bön om det, dödar vår "gamla människa" eller den onda delen av vår natur permanent? På samma sätt som Gud generellt släpper fram - med ett gammalt ord "tillstädjer" men inte "tillåter" i bemärkelsen önskar eller befaller, jfr Job 1! - mycket här i världen, som vi nog tycker alltför mycket, av satans verk som ondska och sjukdom. Fast utan sådan skulle det ju inte bli några helandeunder heller!

Hälsningar från vännen och trätobrodern Andreas