Påskvänner!
Så tog då EFS:s missionsföreståndare äntligen till orda - men för sent för att det i någon mån skulle kunna påverka valutgången. "En del av det som sas ligger långt ifrån EFS teologi", skriver han. Det var snällt sagt. "Låt det bli tydligt: detta är inte kristen tro", skriver Lukas Berggren i Världen idag. Det var mer rakt på sak. Även om det är viktigt att påminna om att vi hela 2000-talet haft ärkebiskopar av synnerligen oklar konfession, läs Siewert Öholms och Göran Skyttes utmärkta krönikor..
Det är märkligt så lågt både Stefan Holmström och Ragnar Persenius har legat. Båda skulle ha kunnat tillföra debatten inför ärkebiskopsvalet viktiga dimensioner, som professor em Eva Hamberg gjorde. Visa att valet faktiskt gällde något, så att säga. Det handlade ju inte bara om att välja en man eller kvinna (i så fall kan man förstås lika gärna ha en kvinna som en man, ja hellre än kvinna än en man eftersom ingen sådan valts förut). Det handlade ju faktiskt om ganska avgörande teologiska skillnader - Persenius tror ju t.ex. tydligen fortfarande att det finns "salighetsfrågor" och att Adolf Hitler kanske inte är i himmelen. (Bara en sån sak!).
Men det räcker inte med att själv tro och lära någorlunda kristligt - man måste också med kraft avvisa den okristliga vilseledande läran. Om man inte gör det tycks man ju själv finna läran tämligen likgiltig. Den som inte med kraft avvisar andras vilseledande svar på frågan om jungfrufödelsen, den dubbla utgången eller Jesus och Muhammed verkar ju tycka att religionssynkretismen är lika OK som ens egen mer kristliga uttalanden. Och det är ju i sej själv en form av religionssynkretism!
Det var klokt av både Holmström och Persenius att avstå från brösttoner. Sådan har vi haft nog av under kyrkans historia. Med den följden av en massa hopplösa låsningar mellan olika tolkningsgrupper. Skönt också av Persenius att varmt välkomna Antje som ärkebiskop. Den andan kan vi inte få förmycket av ty den är en del av den heliga Anden.
SvaraRaderaTjena Ulf, kul att du kommenterar! Vad jag undrar är: menar du att s.k. brösttoner är olämpliga i sej själva (vare sej de används mot arianer eller homofober?) eller anser du att de är olämpliga just gentemot Antje Jackelén? Det är ju viss skillnad, nämligen. Är vi överens om att det måste dras gränser, kan vi diskutera var. Jfr 2 Joh. 9-11 eller http://www.efsidag.blogspot.se/2009/02/teologernas-raseri-och-vart-forhallande.html
SvaraRaderaMen tycker vi att allt och alla ska välkomnas i kyrkans ledning, i en anda som per definition är av den heliga Andan, då finge vi ju vara konsekventa och välkomna såväl John Shelby Spong http://johnshelbyspong.com/ som Ulf Ekman ifall de skulle råka bli ärkebiskopar (helt hypotetiskt i deras fall men ändå). Och inte skriva läskigheter som Rune Imberg http://brogren.nu/spong2.htm eller med Jonas Gardell utropa att Ulf Ekman har en annan religion! (Snacka om brösttoner!).
Du Ulf tycks ha en kompanjon i EFS:s styrelse: Bengt Begis Gustavsson i Västerås tyckte visst att alla ÄB-kandidaterna var bra, t.o.m. Johan Dalman som lovade att alla blir evigt saliga när de dör (vilket i mina öron är som att säga att alla svampar är ätliga och goda, åtminstone efter förvällning - och dör man av en vit flugsvamp blir man i alla fall lycklig).
Jag tror och hoppas att även du Ulf och likasinnade drar gränser någonstans, annars har kyrkan helt mist sin andliga njurfunktion (en av de sorgliga följderna av lömsk flugsvamp f.ö.). Att även du kan ta till brösttoner mot somliga villoläror. Jag tror m.a.o. att vad du EGENTLIGEN vill säga är att Antje Jackelén i dina ögon har en acceptabel teologi, inte att det vore olämpligt med brösttoner mot en oacceptabel.
Och vi vet ju alla vilka läror som faktiskt är oacceptabla i Svenska kyrkan idag: läran att prästämbetet är förbehållet män och läran att det finns en speciell gudomlig/biologisk vits med man-kvinna-förbundet (med att ha en mamma, om man så vill). Där kan man ta till nästan vilka brösttoner som helst, ungefär som när vi som tror att bara kvinnor kan föda barn stämplades som anhängare av tvångssteriliseringar. (En dumretorik som t.o.m. nuvarande ÄB anslutit sej till).
Stefan Holmströms sits är inte så lätt. Svenska kyrkan anser sig inte behöva EFS medan EFS gjort sig beroende av Svenska kyrkan. Färska exempel är avknoppningen Johannelund som prästutbildare och Skarpnäcks församlings ensidiga uppsägning av samarbetet med Hammarbykyrkan. Fler kan antas följa efter i takt med krympande ekonomi. Inga protester från biskoparna har hörts. Nu tycker jag ändå att missionsföreståndaren med fromma mått mätt uttryckt sig ganska tydligt, och det ska han ha heder för. /Bo Rosengren
SvaraRaderaNej, Bo (tack för kommentaren!) inte är sitsen lätt (hoppas vi ber för Stefan), men den är delvis självförvållad (och nu tänker jag på EFS:s sits i allmänhet och inte speciellt Stefan Holmström).
SvaraRaderaDet största problemet är dock kanske att EFS internt har ungefär samma spänningar mellan liberalteologer och klassiskt troende som Svenska kyrkan i stort, vilket gör att missionsföreståndaren ständigt balanserar på slak lina och får kritik från någon falang vad han än säger eller inte säger. Skillnaden är att man väl ändå får säga att de mer "evangelikala" alltsedan Anders Sjöbergs tid haft hegemonin i EFS, medan rätt extrema liberalteologer dominerat Svenska kyrkans ledning åtminstone sedan K G Hammars tid.
Jag vet att folk i EFS ropat "Vargen kommer" alltsedan David Hedegårds tid på 1960-talet (eller längre). Men det utesluter inte att ulven faktiskt har kommit (om än i fårakläder - och då tänker jag inte uteslutande eller främst på Antje Jackelén). Och då måste det någonstans vara läge att sluta uttrycka sej diplomatiskt. ("Om den signal basunen ger är otydlig - vem gör sej då redo till strid?").
Egentligen tycker jag som du att Stefan uttryckt sej ganska tydligt för att vara Stefan och. Men jag finner det väl egentligen inte särskilt alarmerande om någon ens i Svenska kyrkan avviker från just "EFS teologi" - det gör ju pingstvänner och adventister mest hela tiden, men även våra egna s.k. högkyrkliga - men om någon däremot faktiskt avviker från igenkännbar kristen tro är det betydligt allvarligare.
Därför var Stefans formulering, trots den hedervärda ansatsen, alltför vag och "intern" - och framför allt kom reaktionen för sent för att den skulle påverka ärkebiskopsvalet och debatten inför detta. Lojaliteten mot Svenska kyrkan måste dessutom någon gång villkoras - bekännelseparagrafen står väl ändå över den nominella yrkotillhörigheten?