Att spela jude på Förintelsens minnesdag

Påskvänner!

Det kändes - minst sagt - rätt ansvarsfullt att spela jude i musikalen "Messias" på självaste Förintelsens minnesdag. Det finns förvisso goda argument för att Jesus var/är den utlovade Messias, däribland de faktum att inte ens judarna själva tror på fler verkligt auktoritativa profeter med kanoniska skrifter efter Jesus´ liv på jorden - eller att de blodiga offren upphörde bara några decennier efter Jesus´ offer på Golgata, för att sedan aldrig återupptas ens när judarna på nytt fick ett eget land.

Men argumentet emot är närmast förintande: Var finns det där fridsriket som Messias skulle komma med? Var fanns det i Auschwitz?

Visst - vi kan uppleva Guds frid genom juden Jesus på många sätt, genom hans Ande och hans ord. "Hans kyrka, i sitt frö så späd, / har vuxit till ett skuggrikt träd." Men kristna har ibland behandlat judar som skit, ja, inte ens kunnat hålla frid med varandra.

Så till slut blir svaret nog detta - efter en respektfull tystnad: Vi väntar också på Messias. Maran atá!