Lars Linderots predikan på första söndagen i advent

Påskvänner!

Detta Linderot-år måste jag dela med mej av tölökomministern Lars Linderots (1761-1811) predikan på Första söndagen i advent. Det är ord och inga visor, det är mera salt än sött, men så var han också en Johannes Döparen, en förelöpare till den evangeliska väckelsen.

Många s.k. nyevangeliska kom att kritisera Linderot och stämpla honom som lagisk, men jag undrar 1) om evangelium smakat dem så väl utan de föregående botpredikanterna och 2) om inte Linderots typ av förkunnelse - på vår tids språk naturligtvis och frånsett vissa överilningar - är vad vår tid, inklusive jag själv, faktiskt framför allt behöver just nu. Och kanske framför allt just på första söndagen i advent, när vi tror oss säkra för domedagsförkunnelse ("faran över" liksom). Jag citerar slutet på Linderots adventspredikan, lätt språkligt bearbetad:

Så gå nu, ni trogna Herrans tjänare, gå ut på den jorden, som ligger framför er. Vart ni än kommer, så finner ni själar, som är bundna i satans snaror; förkunna dem frimodigt vad för en förskräcklig dom som väntar på dem; men när ni träffar botfärdiga syndare, som sörjer över sina syndaband, så lös dem och led dem till Jesus!

Så ta nu för er av årets evangelier, ni Herrens präster! Gud välsigne er, och give er nåd att förklara dem i Andens brinnande nit! Gud låte den himmelska säden, som ni i detta kyrkoåret sår ut, falla i god jord, och bära hundrafaldig frukt! Gud låte det samvete vakna i år, som har sovit alla de andra kyrkoåren! Gud låte den själen bliva tröstad i år, som har varit bedrövad över sina synder det sista kyrkoåret! Gud höre denna bönen i himmelen, som vi nu beder på jorden: Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn! Hosianna i höjden! Amen.

Himlafaderns hand är utsträckt till din själ,
Frälsarn klappar på, han ömmar för ditt väl.
Nådens helge Ande vill störa din sömn,
salig är du om du vaknar.