Den 31 oktober 2009 gäller fortfarande att Svenska kyrkan anser äktenskapet vara för man och kvinna. Men även den 1 november 2009 gäller detsamma i Kyrkans bekännelseskrifter och psalmbok (alla vigselpsalmer av 1900-talsförfattare talar om "man och kvinna", det är bara två psalmer av 1800-talsförfattare, nr 82 och 84, som talar om "dessa två"). Om det kyrkomöte som domineras av (S), (M) och (S) fattar beslut i en lärofråga, ett beslut som dessutom uppenbart strider mot Svenska kyrkans bekännelseskrifter (långt tydligare än ämbetsreformen 1958), kan det, vad jag förstår, inte uppfattas som annat än en nullitet.
Men detta måste tydligt deklareras av oss alla som tror så. Annars blir vi "hängda en och en". Jag vill också tydligt säga att detta inte handlar om en bön om "tolerans" och "mångfald". Det är inte alls tolerans och mångfald jag förespråkar. För detta handlar om en maktkamp, som ska föras med schyssta medel och i insikt om att "vi inte för en kamp mot kött och blod." Det är inte några medmänniskor, vare sej biskopar och/eller hbtqi-personer, som är den egentliga fienden; däremot handlar saken i högsta grad om förtroende, och liksom vi som är det allra minsta heteronormativa nu öppet jämförs med slaveriförsvarare (Tony Guldbrandzén, Erik Aurelius) om några år kan få ytterst svårt att bli anställda som ledare inom kyrkan om kyrkomötets beslut blir bestående, på samma sätt kommer de som nu försvarar kyrkomötesbeslutet - eller driver med strömmen - få ytterst svårt att bli anställda som ledare inom kyrkan om vi moderat heteronormativa lyckas vända utvecklingen. Vi ska inte låtsas om något annat - många präster, diakoner, församlingspedagoger m.fl. har i mina ögon förverkat sitt förtroende som barn- och ungdomsledare genom att driva fram eller släppa fram den här sista utvecklingen.
Jag har inte sett någon riktigt tydlig anvisning från EFS-ledningen om hur vi på gräsrotsnivå nu bör handla, mer än att vi enligt Stefan Holmström bör stanna kvar i Svenska kyrkan (om EFS kan acceptera EFS-präster som delar den välmenta men galna äktenskapsreformen, dess queerteologi och "rättelser" av Jesusorden, det säger han dock inte). En anvisning från Kyrklig Samling på Yngve Kalins hemsida tycks mej verkligt genomtänkt och läsvärd, med sitt förslag till tydlig deklaration av vår inställning inför lokala arbetsledare och kyrkoråd, men många EFS-are tänker väl om de högkyrkliga: "kan något gott komma från Nasaret?". Ännu mer tänker de väl så om Dag Sandahl efter ett flitigt citerat uttalande i en foajé, men hans blogginlägg "Vad bör göras?" är däremot enligt min mening verkliga biskopsord, som visar pastoral insikt om både situationens allvar och de olika vägval människor kan känna sej manade till.
Detta sagt och trots allt: En välsignad Allhelgonahelg i trons gemenskap med dem som gått före! Och detta är definitivt INTE sista dagen för Kyrkans äktenskapsdefinition. Vad Svenska kyrkans kyrkomöte (läs S, C och M) än må ha hittat på fr.o.m. i morgon, är det inte något Gudsord, och kan rimligen inte behöva respekteras mer av oss kommande år än vad hittillsvarande äktenskapssyn respekterats av queer-teologerna föregående år.
i dunkel, dimfylld värld,
led du mig fram.
led du mig fram.
Andreas! Du skall veta att du inte är ensam i kampen för det bibliska äktenskapet.Vi har Gud på vår sida och han är den som alltid får det sista ordet. "Frukta inte! De som är med oss, är fler än de som är med dem." 2 Kung. 6:16 Vi måste vara beredda på att det blir en kamp på liv eller död.
SvaraRaderaSå hoppas jag att de EFS präster som är villiga att viga samkönade par gör bättring eller slutar sin tjänst. EFS styrelse måste se till att en ändring sker.
Jag uppmanar alla att fortsätta kampen med bön och arbete.
Jo jag har funderat en hel del över varför inte bekännelseskrifterna varit med i den offentliga debatten.
SvaraRaderaDe är ju de som håller oss samman med övriga kristna och är väl så viktiga, med det beslut kyrkan nu tagit så borde man ju i konsekvensens namn beslutat att inte längre erkänna dessa bekännelseskrifter som varandes svenska kyrkans!
Vi får hoppas att det inte går så långt och jag beundrar er som fortsätter kampen inte minst Dag Sandahl.
Personligen blev det här sista droppen, jag är trött, så trött på att leta efter ett Nattvardsfirande utan kvinnlig officiant.
Trött på stridandet överhuvudtaget och jag har förlorat hoppet.
Jag ber för er alla att ni skall lyckas!
Hej! Ja, jag har ju visserligen inte den ämbetssynen att jag måste leta efter ett nattvardsfirande utan kvinnlig officiant (ser ö.h.t. inget bibelstöd för att ämbetet har mer med nattvardscelebrerande än med ansvar för läran att göra), men jag förstår ditt predikament.
SvaraRaderaÄrligt talat: Jag tror att det är bra att några som du och Stefan Gustavsson går ur kyrkan OFFENTLIGT, alltså inte i smyg, och tydligt för alla omkring er motiverar detta steg. Men jag tror - lika ärligt - att det är bra om inte alla går ur. Vi MÅSTE ha röster som inifrån ogiltigförklarar kyrkomötesbeslutet, som vägrar lämna över missons- och evangelisationstillgångarna och -plattformarna till "queerteologerna". Men den som står kvar har då också ett STORT ansvar att inte jamsa med och kompromissa mer (då blir vi "hängda" en och en) utan vara så besvärlig att den antingen blir portad eller vinner respekt och anslutning lokalt. (Man måste alltså satsa sin anställning).
F.ö. är jag helt övertygad om att kyrkomötesbeslutet så flagrant strider mot kyrkans bekännelse att det verkligen är en "nullitet". Det är en verkligt tragisk historia, men inte utan sina tragikomiska poänger. Bara det att det nu sitter s.k. kristna människor och försöker rätta vår Frälsares alltför heteronormativa uttalanden i Matteus 19...
Angående bekännelsen: läs http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=281142
Tack även till den anonyme vännen för uppmuntrande ord! Bön och arbete var ordet! Ora et labora!
SvaraRaderaKungliga Salighetsverket brakar ihop mer och mer, men om Kristi kyrka gäller att helvetets portar inte ska bli henne övermäktiga.
Läs även Upp. 12 - HELA - som vi "protestanter" tyvärr ofta stympat. Jag är inte alls rädd för att se BÅDE den saliga Jungfrumodern och Kyrkan i denna Himladrottningens gestalt. Maria är en stor förebild för oss alla och personifierar på många sätt Gudsfolket i både gamla och nya förbundet.
Uppenbarelseboken har så mycket uppbyggelse att ge, mitt i sina "konstigaste" kapitel: vi ser en Drake och ett Lamm, en Sköka och en Himladrottning.