Det är svårt att sia - särskilt om framtiden. Men det skulle förvåna mej mycket om det inte blev en rätt kraftig backlash för den queer-teologi som under hs-vänlighetens skärm dragit in på bred front över Svenska kyrkan. Den är nämligen i många stycken rent bisarr (se föregående bloggtext).
Så när de ledande KRISSARNA Kristoffer Moldéus och Mattias Irving i Svenska Dagbladet orerar om att Svenska kyrkan måste rikta in sej på framtiden, kan de mycket väl ha visat sej satsa på galen häst. Opportunism är aldrig bra motiv för ett ställningstagande, och dagens kyrkomötesbeslut kan givetvis i princip vara helt riktigt även om alla skulle skämmas för det om 10 år, men det måste givetvis bli särskilt besvärande för uttalade "framtidsteologer" som Moldéus och Irving om folket skulle vända sej emot dem.
För detta är min övertygelse: Den ökade insikten om homosexuellas situation och speciella predikament har kommit för att stanna. Öppenheten för vissa pastorala undantag eller i varje fall öppenhet för dem som i vissa fall öppnar för sådana undantag tror jag också kommer att öka inom kyrkorna, och rent av bör öka. MEN åsikten att dessa mycket speciella fall behövde leda till en utplåning av Svenska kyrkans hela förkunnelse om Guds speciella avsikter med just man+kvinna, d.v.s. av Svenska kyrkans äktenskapslära sådan den uttrycks i bekännelseskrifter, handbok och, inte minst, psalmbok, den åsikten blir, tror jag, snart nog förlegad och med rätta förhånad. (Jfr Socialstyrelsens sexualpolitiska utredningar i mitten av 70-talet, som nog ingen idag kan läsa utan rysningar).
Låt oss hoppas och be att denna, som jag tror, oundvikliga rekyl inte drabbar våra verkligt homosexuella vänner för hårt eller gynnar partier som Sverigedemokraterna för mycket.
Leva i världen,
omvänd till verklighet,
vänd mot Guds framtid,
följd av hans trofasthet.
Mörkret du möter
aldrig i ensamhet.
Blott i det öppna
ligger din möjlighet.
Hej Andreas,
SvaraRaderatack för din insatta analys av SKs läge idag. Jag kanske inte känner igen mig själv i beskrivningen som "framtidsteolog", men jag förstår absolut vad det är som du vill höja ett varnande finger kring. Det är mycket riktigt att det kan komma beslut som vi i efterhand får skäl att tänka om kring. Men jag betraktar det som något som hör till beslutens själva natur.
Om vi är rädda för att fatta beslut som ligger i tiden, för att de kan komma att omvärderas i framtiden - eller för att de kan få en kraftig rekyl - så blir vi ofrånkomligen handlingsförlamade i nuet. Jag inser nu att det såklart är något tillspetsat uttryckt, så jag hoppas att du tillåter mig den friheten för diskussionens skull.
Det viktiga för mig är att hitta en balans mellan traditioner och samtid, och att inte fly från utan bejaka den ständiga spänning som råder inom kyrkan mellan dessa båda poler. Med en fot i vår historia kan vi samla handlingskraft, men har vi inte samtidigt blicken framåt kommer vi aldrig känna oss tvungna att agera i nuet.
Hej Mattias! Jag är verkligen tacksam för din intressanta kommentar. Jag håller HELT med om att vi inte får vara rädda för att fatta beslut som ligger i tiden - det är inget kristet påbud att jämt vara impopulär och det var inte Jesus jämt heller (snarare tvärtom). Men vi får ju heller inte fatta beslut FÖR ATT de ligger i tiden eller för att vi tror att vi annars på något sätt anses gammaldags. Sånt där svänger ju - och jag tycker att er debattartikel var alltför inriktad på att stå på samma sida som framtidens folkmassor (men det var kanske oxå den här bloggposten - jag tror ju att jag har rätt i sak även om min framtidsprognos slår fel).
SvaraRaderaJag menar att dagens beslut är ett exempel på milt och välment vanvett. (Se även min insändare i Kyrkans Tidning för 3 veckor sedan). Man har inte klarat att betrakta pastorala undantag som just undantag som bekräftar regeln, utan man har tillåtit dem att förändra själva den heteronormativa regeln.
Jag respekterar på flera sätt såna som ärligt menar att dagens beslut var riktigt - ingen tror väl att t.ex. Anna-Karin Hammar röstade som hon gjorde p.g.a. opportunism - även om jag tycker att deras/er "kärleksargumentation" är ohållbar och konsekvensanalysen kortsiktig. Och de/ni har gjort som de ortodoxa på 1600-talet eller konservativa på 1800-talet och lutat er för mycket på de politiska partierna. Misstaget från 1958 har upprepats (det trodde jag aldrig): istället för att gemensamt, tvärs över alla teologiska meningsskiljaktigheter, upplösa de internationellt uppseendeväckande stat-kyrka-banden INNAN viktiga lärobeslut tas, har man medvetet valt att INTE avstå från det partipolitiska systemets inblandning. Vilket onekligen påskyndat reformernas genomförande, men samtidigt misskrediterat dem kraftigt i både samtid och eftervärld. Ändamålen helgar ju inte medlen.
Nåväl. Beslutet kan naturligtvis vara riktigt ändå, trots den bedrövliga processen och den oanständiga inblandningen från de sekulära och i varje fall på intet sätt evangelisk-lutherska partierna (C), (S) och (M). (Och, tyvärr, även (FP), om än via en filial). Varför jag anser beslutet vara i sak felaktigt har jag dock tidigare motiverat.