Mesigt, missionsprovinsen!

Påskvänner!

För att fortsätta på överraskningslinjen måste jag kritisera Missionsprovinsens biskopsbrev på en punkt (i långa stycken är det god och läsvärd äktenskapsundervisning, särskilt jämfört med de s.k. stiftschefernas i Svenska kyrkan).

Man skriver nämligen: "En människa är antingen man eller kvinna" och "allt högre liv tar gestalt i två kön". Men tillfogar i en not: "Vi är medvetna om att det finns människor som föds med oklar könsidentitet. Men detta ändrar inte den övergripande verkligheten."

Och jag frågar mej: Är det inte nödvändigt att också konservativa biskopar tar fotnotens medgivande på allvar och utformar pastorala råd för hur man seriöst och medmänskligt hanterar fall som t.ex. den sydafrikanska löparen Caster Semanya och deras val av ev. livskamrat? Redan Bernhard Wadström berättar i sina memoarer "Ur minnet och dagboken", med en blandning av löje och respekt, om en person som dåförtiden faktiskt var känd för att vara varken man eller kvinna. Och bara för att det är ytterst sällsynt och bara för att Svenska kyrkans stiftchefer visat sej oförmögna att hantera pastorala undantag som pastorala undantag - nu tillåts de ju förändra t.o.m. den heteronorma regeln och själva äktenskapsritualen - kan inte ansvarskännande teologer på den andra kanten sopa problemet under mattan.

Eller in i en fotnot.

Öppna min mun att tala för de stumma,
dem som ingen bryr sej om.