Birgitta-dagen kom faktiskt med blid brittsommarsol - den djupa nattfrosten kändes som ett minne blott i morse. Jag passade på att cykla till barnkören i Rengsjö - av och an 3 mil ungefär.
Mer aktuell än någonsin känns Birgittas bön "Visa mej, Herre, din väg - och gör mej villig att vandra den". Nästa vecka - efter en helg i Mellansel - tänker jag nämligen "komma ut" som öppet heteronormativ i lokalpressen. (Ej lika med homofobisk - det är, apropå ett TV-program i helgen, de som mördar eller pinar livet ur sina familjemedlemmar som är sämre än djur, inte hbt-personer. Ej heller lika med hbt-förnekande; jag vet att alla inte är hetero. Utan just heteronormativ, d.v.s. rekommenderande familjebildning med någon av motsatt kön i möte med alla de ungdomar som faktiskt har ett val).
För både kyrkans, skolans och politikens del krävs nu ett klargörande, särskilt efter 1 november då det väntade kyrkomötesbeslutet träder i kraft. Vad är acceptabelt åt det heteronormativa alt. queera hållet? Vad är vänskapliga åsiktsskillnader och vad medför en nödvändig brytning, ett öppet avståndstagande?
Visa mej, Herre, din väg.
Visa mej, Herre, din väg.
Jag vill vandra i din sanning.
Jag vill vandra i din sanning.
Tack för dina inlägg!
SvaraRaderaDe är alltid läsvärda.
Heteronormativ men inte homofobisk - lycka till i att klargöra den distinktionen! Tyvärr har det väl hamrats in i oss under alltför lång tid att det inte går att vara det ena utan att också vara det andra...
SvaraRaderaJag håller med dig, alltså. Kanske bäst att säga det rakt ut så det inte blir missförstånd. Vi får fortsätta kämpa för rätten till en icke svart/vit tillvaro!