Ett ovanligt prästval

Påskvänner!

Ora et labora - bed och arbeta! Bed och rösta!

I Bernhard Wadströms memoarer ("Ur minnet och dagboken") hämtar jag följande tänkvärda berättelse så här kvällen före det ödesmättade kyrkovalet. Kanske det kan uppmuntra någon. Goda eller dåliga utsikter finns det alltid skäl att bedja. (Verbformerna är moderniserade).

ETT OVANLIGT PRÄSTVAL

En sommarafton 1875 var en del badgäster samlade i den vackra parken vid Mössebergs badanstalt, och bland dem även baron Hernik von Essen, som hade kommit på ett tillfälligt besök. Samtalet rörde sig om Guds ofta så underliga sätt att bönhöra. Baron Essen omtalade då bland annat även följande tilldragelse, som inträffat några år förut.

I början av 1870-talet stod X:s pastorat i Västergötland ledigt, men "proven" för dess återbesättande pågick som bäst.

Av de tre på förslaget uppförda prästmännen hade pastor A. de största utsikterna. Ty han var en sådan präst, som de flesta X-borna den tiden ville ha: en munter, trevlig sällskapskarl som både kunde "tömma sitt glas och dra sina spader". Med undantag av en enda fattig adelsman fanns i socknen endast bönder och "patroner" - så kallades särskilt de många brännvinsbrännarna, som med hjälp av likasinnade vänner bland bönderna oemotsagda härskade inom socknen. Dessa alla, hela den s.k. brännvinsligan, hade redan beslutat att pastor A. skulle bli "församlingens herde."

Pastor B, den andre på förslaget, ansågs som en ringa förmåga och troddes ej skola få en enda röst.

Pastor C. däremot, på förslaget den tredje, var en varmt troende präst och kraftig predikant, som alla de gudfruktiga i X. livligt önskade få till sin själasörjare. Men han var brännvinsligans fasa, ty han var motståndare till både brännvin och kortspel - och det var ju nog att göra honom "omöjlig".

"Läsarna" i X. var den tiden ringa och fattiga; därför vägde deras röster så obetydligt, att det blott behövdes ett fåtal av brännvinspatronerna för att besegra dem. Och nu var alla patronerna ense om A. Då var det ju klart, att C. ej hade den ringaste utsikt.

Det var en söndag i mitten av januari, då C. skulle låta höra sig. A. och B. hade redan förut provat. Kyrkan var full av folk, men av brännvinsligans medlemmar saknades flera, som icke ens på provdagen ville höra "den eländige C. och hans pjollriga snack", såsom det hette. Men huvudskälet för deras uteblivande var nog att de fruktade för att få ett styng i samvetet.

Pastor C. predikade denna dag med synnerligt allvar och andekraft både lag och evangelium, icke minst det senare. Men hans ord hade träffat allt för många ömtåliga punkter, och då han kom ned från predikstolen, mottogs han med vreda eller förlägna blickar av de i sakristian samlade kyrkvärdarna och patronerna. En av dessa senare, en synnerligen djärv och fientlig man, gick fram till pastor C. och sade spefullt: "Tack för predikan! Det var roligt att få höra pastorn för en gång." C. svarade: "Om Gud ser så behövas, kan det väl hända att ni får höra mig många gånger till." Patronen och hans likasinnade hånlog, men C. teg och yttrade ej mer härom.

Valdagen kom. Under hela den föregående veckan hade läsarna i X. samlats till gemensam bön varje afton. Ty de insåg klart, att utan Herrens särskilda ingripande i saken fanns det ingen ens den ringaste utsikt för dem att kunna erhålla pastor C. till kyrkoherde. Nu är det visserligen ett känt och erkänt ordspråk, att "i allmänhet har vår Herre Gud ingenting att säga vid prästval." Men stundom tager han sin rätt och visar sin makt, då ej människorna har respekt för någondera. Så skedde ock här.

På lördagen före valet hade en av patronerna haft stor middag för socknens förnämligaste bönder. Därvid hade gått muntert till, och man hade särskilt skrattat åt "de galna läsarna", som dagligen "höll på med sina böner till Gud" om att få pastor C. till kyrkoherde. "Vi är ju tiodubbla, d.v.s. vi har mer än tio gånger så många röster som de", sade värden med glaset i hand; "blott en fjärdedel av våra röster är nog för att kullkasta dem alla. Inte ens ett underverk från himmelen kan ändra ett fakta(!) som detta. Därför: skål för pastor A. som vår präst!" Skålen dracks med jubel och följdes av många flera skålar, så att när en del av gästerna mot åttatiden for hem, var de flesta av dem mycket "uppsluppna" och beskänkta.

På hemvägen mötte det glada sällskapet grupper av läsarna, som nu samlades till sitt sista gemensamma bönemöte för den följande dagens prästval. Och vid varje sådant möte skrattade patronerna väldeligen och hurrade för pastor A.

Himlen var molnbetäckt, tät snö började falla och luften "kändes tung" i både andlig och lekamlig mening. De till bönen samlade var modfällda. De mötande "patronernas" hånskratt gav ännu genljud i öron och hjärtan. Och mer än en var frestad att ge vika för den efter förnuftet alldeles riktiga slutsatsen: "Vad förslår vi mot så många? För oss är det omöjligt att besegra en så stor övermakt."

Men en bland dem, en gammal from skogvaktare, uppmuntrade de övriga till mod och ståndaktighet. Hans varma brinnande bön blåste upp den svaga andeelden i de andras hjärtan. Och när man vid tiotiden skildes åt med gammalsvenskt handslag på att i morgon icke låta någonting hindra sig från kyrkan, så kände alla ett mod och en förtröstan, som övervann allt vad förnuftet kunde invända.

När man kom ut, var det yrväder; snön föll i täta flockar, och det var icke lätt att i mörkret finna vägen till sitt hem.

Följande dag inbröt. Snön yrde alltfort, höga drivor låg över allt. Och det var blott med yttersta möda som de fattiga läsarna, av vilka de flesta icke ägde andra hästar än "apostlahästarna", nu kunde pulsande genom drivorna bana sig väg fram till kyrkan. Men de kom alla dit och fann sig till sin bestörtning vara nästan de enda tempelbesökande på denna viktiga dag. Under predikan kom en och annan till. Men snart var gudstjänsten slut, och valet skulle börja.

Den valförrättande prästen såg högst förvånad ut, då han bland väljarna saknade nästan alla socknens förmögnaste och "mest ansedda" män, d.v.s. brännvinsbrännarna. Men nu kunde saken ej ändras. Valet hölls, och med överväldigande majoritet blev den dagen pastor C. vald till kyrkoherde i X.

Hur hade detta blivit möjligt?

Jo, när på söndagsmorgonen "brännvinsligans" medlemmar vaknade, tunga i huvudet, och såg yrvädret och de oerhörda drivorna, tänkte de flesta av dem: "Detta är ett hundväder, inte vill jag fara till kyrkan i sådant väder. Och det betyder för resten ingenting om jag är borta; de andras röster är nog och övernog. Vår seger är given även utan mig. Jag behöver sova ut lite till". - Så tänkte, som sagt, de flesta. Och när de få som farit till kyrkan där till sin stora häpnad snart "fattade situationen" och skickade budkavel åt alla håll, så var det för sent. Innan förstärkning hann anlända, var saken avgjord. Läsarnas böner var hörda, och deras trohet mot sin Herre hade vunnit sin belöning.

När de slagna brännvinsbrännarna fick saken fullt klar för sig, var deras förbittring gränslös; var och en skyllde på den andre. Men den förståndigaste av dem sade: "Vem skickade yrvädret? Jag börjar tro att det ännu kan ske underverk, och att det hjälper att bedja. Ty eljes hade aldrig läsarna fått det så bra förspänt som de nu fick. När jag ska dö vill jag vara läsare."

Denna skildring av en verkligt timad händelse kan ju (skriver Bernhard Wadström) ha mer än en tänkvärd lärdom att ge.