Påskvänner!
Den 29-årige fridsamme Carl Olof Rosenius skriver 1845 i Pietistens fjärde årgång om "Några av de viktigaste förvaringsmedlen [skyddsmedlen] mot förförelsen av falska läror." Nog så aktuellt för både Svenska kyrkan och EFS idag. Ingen kan beskylla Rosenius för att vara stridslysten som person; han hade ett sant ekumeniskt sinnelag och en verklig omsorg om Svenska kyrkan. Han faller inte under domprost Danells dom över den falska renlärigheten. Men hans ord är märkligt aktuella 2009:
Ämnet är av obegriplig vikt. Vad har du, sedan du förlorat den rätta läran?
Vad har du för livet, för döden, för evigheten, sedan du förlorat den rena, himmelska sanningen, och nu irrar omkring i villfarelser och ovisshet, liksom en avbruten kvist på vida havets vågor drivs omkring av alla väders vindkast? Vilket fäste har du då för din arma odödliga själ i en ond tid och en farlig värld?
När du inte mer vet något visst och bestämt om Guds mening med oss, Guds vilja och råd med vår frälsning, vad skall då borttaga samvetskvalen, giva dig ro och frid för dina synder?
När ingenting är för dig gudomligt, utan allt är blott mänskliga meningar, vad skall då giva dig kraft till helgelse, till köttets dödande, till hopp och tålamod? Vad har du för tröst och stöd i alla livets skiften, mödor och sorger?
Och slutligen, när du ej längre kan stanna på jorden, utan måste lämna stranden och ge dig ner i dödens flod, var skall din fot få grund, ditt hjärta visshet och trygghet? Och skulle du somna i falsk tröst, var hamnar du då, vad har du då i evigheten?
Ge kyrkan kraft att lida
när kampens smärta krävs,
och aldrig nånsin tiga
när sanningens förkvävs.
Vi behöver inte förlora den rätta läran, men vi behöver sannerligen ompröva den och gör det också från tid till tid. Det finns saker som inte hör hemma i vår tid. Ett enda litet exempel, slavens relation till sin herre.Vi får också komma ihåg att människor i vår tid har större förmåga och frihet att tänka självständigt. Varför skulle vi då presentera ett budskap som inte är relevant. Det kan också vara en ren lära. Jag tror att Gud har överseende med att vår tid förändras. "Om Gud var som vi, han skulle för längesen tröttnat på oss, som kivas och bråkar och luras och slåss, och lämnar vår jord åt sitt öde. MEN GUD HAN ÄR STÖRRE ÄN VI KAN FÖRSTÅ, HANS VÄGAR ÄR HÖGRE ÄN VI ORKAR GÅ. HAN ÄR EJ SOM VI, HAN ÄR EJ SOM VI OCH HANS NÅD DEN ÄR STÖRRE ÄN ALLT." (G. Strandsjö.)
SvaraRaderaHej Rolf! Tack för kommentar! Visst behöver en del tillämpningar och metoder justeras över tid. Men vad jag vet finns det inga kyrkor som bekänt sej till tron på slaveri i några grundläggande lärodokument. NT inskärper heller aldrig nödvändigheten av att hålla slavar, bara av att vara juste mot dem, Slavar ska vara ärliga och skötsamma, men slaveriet sätts inte precis som norm och ideal, eftersom Paulus skriver: "... men om du kan bli fri, så använd hellre den möjligheten."
SvaraRaderaSen tror jag att folk hade ganska stor både förmåga och frihet att tänka självständigt även periodvis under antiken (t.ex. när apostlarna vittnade om sin tro). Om f.ö. hela världen så skulle tycka att Jesus uppståndelse är irrelevant, så är den ju lika sann och viktig att berätta om för det (det tror jag att du också menar)! Sen är det inte fel att förklara på vilket sätt den är viktig (bortsett från själva miraklet).
Och oavsett vad vi menar hör till det omistliga i en "rätt lära", och oavsett justeringar och korrigeringar i våra tolkningar, så tror vi väl ändå alla på en oföränderlig kärna i den kristna tron, som inte får förfalskas eller elimineras om det ska fortsätta vara kristen tro? Eller hur?
SvaraRaderaSå själva synpunkten som Rosenius och jag för fram borde rimligen vara riktig. Som bl.a. P P Waldenström påpekade är ju t.o.m. budskapet "Gud är kärlek" dogmatiskt!