Varför inte missionsrörelser i kyrkomötet?

Påskvänner!

På Budis´ nätforum pågår en debatt om EFS som nomineringsgrupp inför kyrkovalet 2009. Jag skrev en text med uppmaningen att bilda nya nomineringsgrupper inför kyrkovalet (det är bra även med andra opolitiska grupper än EFS, tycker jag, om det så vore "sekulära humanister i Svenska kyrkan).

Bengt "Begis" Gustavsson i Västerås protesterade då och tyckte att EFS inte borde bilda någon nomineringsgrupp, eftersom EFS är en missionsrörelse. Jag uppskattar mothugget men förstår nog inte riktigt vad han menar - menar han verkligen, i motsats till exempelvis Lotta Gröning i Aftonbladet, att vi ska lämna kyrkomötet till de politiska partierna, som ju förvisso inte är några missionsrörelser? Jag har skickat in ett svar till honom med följande lydelse:

Bengt "Begis" Gustavsson tycks mena att det är olämpligt med en missionsrörelse i kyrkomötet. Jag menar tvärtom, att det endast är lutherska missionsrörelser som på sikt har ett verkligt berättigande där. Är Svenska kyrkan ett evangeliskt-lutherskt samfund - eller en tummelplats för allsköns existensiella och politiska åskådningar?

Men Bengt har helt rätt i att EFS - liksom Svenska kyrkan som helhet - rymmer många människor med starkt engagemang i olika frågor som hittar sina kanaler i redan etablerade partier. Han har också säkert rätt i att många "hittat hem" till Herren via ett från början rent partipolitiskt engagemang i kyrkan.

Fast ändamålet helgar inte medlen. Inte heller gör Herrens förmåga att vända allt till det bästa att allting blir bra i sej självt. Och man kan räkna upp massvis med goda följder t.o.m. av själva det gamla statskyrkosystemet - tänk vilka rika möjligheter det gav att nå människor utanför den "trånga" kretsen troende! Problemet var ju att inflytandet inte bara, eller främst, gått från kyrkan till staten. Staten la sej, både under Gustav Vasas, Karl XI:s och Tage Erlanders tid, på tok för mycket i kyrkans angelägenheter, vilket inte, vare sej för 500 eller 50 år sedan, skedde utan trista spår i kyrkans liv och förkunnelse.

Jag förnekar inte alls att många personer som är engagerade i kyrkan via politiska partier har uträttat och uträttar mycket gott. Det jag starkt förnekar är att systemet med politiska partier i kyrkan är något gott eller ens anständigt, allra minst nu när kyrkan påstås vara fri från staten. Om du Bengt själv är engagerad i kyrkan genom något politisk parti, uppmanar jag dej starkt att av principiella skäl avsäga dej just detta (inte några andra!) uppdrag i partiet och istället ansluta dej till en annan nomineringsgrupp eller medverka till en ny. Det behöver givetvis inte vara just EFS som nomineringsgrupp (jag har fast jag är folkpartist inte alltid röstat på folkpartiet i både kommun-, landstings- och riksdagsvalen, och i det här fallet tycker jag absolut att man ska vara fri att som EFS:are även engagera sej och ställa upp under annan - men opolitisk! - beteckning).

Den akuta frågan nu är att reellt skilja kyrkan från staten 2010. Formellt går ju skilsmässan vidare med - troligen - minskade skatte- och sammanträdesförmåner för Svenska kyrkan. Men vi behöver också en reell skilsmässa.

Och då tror jag absolut att man snart måste ifrågasätta om kyrkans beslutande organ (nu pratar jag alltså inte om kyrkans gudstjänstgemenskap) verkligen SKA vara öppna för alla som har intresse att vara med. Åt vilket håll går vi då? Är penningbidragen och medlemssiffrorna viktigare än bekännelsen? Jag kan tänka mej både sekulärhumanistiska och nyandliga sammanhang som har stort intresse av att under "det allmänna prästadömets flagg" - så brukar ju nämligen den kyrkliga medlemsdemokratin motiveras - ta över Svenska kyrkan och dess resurser.

Och jag skulle vilja hävda att de till stora delar redan har gjort det. Det är bara att lyssna på somliga (inte alla!) präster och biskopar för att konstatera faktum.

Ge kyrkan kraft att lida
när kampens smärta krävs
och aldrig nånsin tiga
när sanningen förkvävs.