Påskvänner!
Är inte varje söndag en tacksägelsedag? Och borde inte varje dag vara det? Men det är väl som med fars dag och mors dag och alla andra dagar (kanelbullens o.s.v.) att det är en vits med att ibland särskilt fokusera vissa saker.
I det härliga brittsommarväder vi haft i helgen kändes det inte särskilt svårt att vara tacksam. Trots bistra tider på vissa områden, både privat och globalt. Två av våra barn - det äldsta och yngsta - är födda kring tacksägelsedagen (13 resp. 9 oktober) och vi firar i stort sett varje dag fem dagar på rad. Stora tacksägelseämnen, absolut! Liksom naturen, friheten, freden, livet.
Och så får vi dessutom som kristna tro att allt, absolut allt, står i Guds makt att vända till det bästa. Att också allt, absolut allt, som gått snett i våra liv är inbegripet i Kristi försoningsverk och omslutet av Guds förbarmande nåd. Och att om slutet blir gott, så är allt gott. Absolut allt.
Att tacka dej, o Gud, mej lär! Ge mej det barnasinne
som livets alla dagar bär din trofasthet i minne.
Du älskar rikt och handlar stort...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar