När det gäller både egen och annan frälsning kommer jag att tänka på det själavårdande brev som Rosenius skrev till en ung kvinna som höll på att knäckas av sina anhörigas ovilja att ta emot Jesus. Rosenius påminde om bibelordet "Jag, jag är Herren - och förutom mig finns ingen frälsare." Och han bad henne vila vid detta - att när hon gjort vad hon kunde, bett för de anhöriga och berättat vad Jesus betydde för henne, så måste vi kasta också den här bördan på Herren. Som ensam kan frälsa och bevara.
Sen är det en annan sak att vi inte får svara dem som har nöd för andras frälsning med samma överlägsna attityd som William Careys samfundssyskon när han ville satsa mer på missionen: "Unge man, om Gud vill frälsa hedningarna, så gör han det oss förutan." Den attityden måste vara att fresta Herren, som uppmanat oss att predika evangelium för hela skapelsen. Vi får absolut plantera och vattna, som Paulus skriver, och som passar så bra den här årstiden! Vi är rent av ålagda att så gott vi kan sprida det utsäde som kallas "Guds levande ord som förblir."
Men det är Gud som ger växten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar